Vid vatten en sommarkväll – prosapoesi av: Fredrik F. G. Granlund & Eric Westlund

Vid vatten en sommarkväll

 

prosadikt av:

 

Fredrik F. G. Granlund

&

Eric Westlund

Jag har länge dragits åt de grönsprängda ängder du aldrig noterade. Först trodde jag att det gladde mig, men sedan insåg jag hur ångesten var oförändrat tung, vilket gjorde mig nöjd, för detta är ett bevis på att du inte kunde betyda mindre, vare sig för minne eller nutid. Men jag vet inte hur (eller om) du rättfärdigar dina handlingar, men säkert är att de inte var dina påhitt, det måste jag tyvärr ge dig, men det är ingen ursäkt, för du har tagit vid där dina plågoandar nöjde sig.

 

Personligen har jag länge gått runt i allt mindre cirklar och blickat ut över allt som länkas samman och i det närmsta blivit till en utopisk samfällighet. Jag har insett att allting nu är mitt, bara mitt.

 

Men jag vill inte ha det.

Nu går jag genom skogen och känner mig för första gången iakttagen – och samtidigt är det något i luften, något som varslar om förändring. Kan inte se vad som betraktar mig, men vet att det smyger omkring bortom ekarna, bortom granlunden – bortom mig – och av den kyliga auran att döma saknar det väna avsikter. Plötsligt blir närheten som mest påtaglig, som om det skälver – och jag ökar takten, och ju närmre sjön jag kommer ju mer avlägset blir det för att till slut nästan helt försvinna.. Men jag vet att det alltid är närvarande. Försvinner aldrig. Kan inte försvinna.

Väl framme vid sjön står jag och beundrar denna sköna och sköra plats: marken går ner i en sänka och bildar en liten grässtrand nere vid sjöns yttersta rand. Stillad är min abstinens till naturens trolldom. Den här platsen är belägen en bra bit in i skogen, och därför är jag säker på att inte många känner till detta mitt tabernakel. Jag är ensam här. Åtminstone nästan….

Jag sätter mig i det sommarvarma gräset och blickar mot skyn som tycks bli varse sin blottade nakenhet. Solen ämnar snart sjunka, lär tillåta den försynta himlen att dölja sitt blyga tillstånd, ett ståtligt färgspel kommer att breda ut sig i en akt många förunnade att skåda, ett vanskligt skådespel, detta, som jag föredrar att njuta av i ensamhet…

Jag sluter ögonen, tänker på mitt vägskäl – på vad som hänt. Jag är ung och fri att välja, valen är allt jag har, det och mina minnen: jag älskar vad allt var och gråter nu inombords inför förintelsen av vad det blev. Aldrig mer kan jag uppleva det som var – händer som slöts hårdare dag för dag, både av nyss påkommen kärlek och patetisk egoism… Skådeplatsen finns kvar, men nu passar jag inte in. Jag inser att det onämnbara kommer att anfalla…

Och jag säger inom mig, och på något sätt vet jag att det förstår:

”Jag definierar själv mitt arv. Vad du än tycker, tror och hoppas kommer du aldrig någonsin få uppleva den tacksamhet du anser dig vara så förtjänt av… Om du för ett ögonblick tror att jag fruktar din närvaro, gör mig då lycklig eller fly när du ser in i insiktens brinnande ögon!”

Och jag hör svaret inom mig: ”Så sant som att din hjässa var kväll har kammats fördärvad, och så sant som att blodet var natt har dansats ur dina fötter, så tillhör du mig redan.”

Jag vet inte hur den här dialogen kommer att sluta, men säkert är att denna aftonrodnad blir min sista.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 2 september, 2011.

Ett svar to “Vid vatten en sommarkväll – prosapoesi av: Fredrik F. G. Granlund & Eric Westlund”

  1. […] Marmeladkungen: Prosapoesi. Dikten: ”Vid vatten en sommarkväll”. Skriven tillsammans med Eric Westlund. Publicerad den 2 september 2011. Finns tillgänglig att läsas online här. […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: