Bokrecension: Solbarnet av Monica Häägg – recensent: Anna Nygren

Bokrecension:

Monica Hääggs Solbarnet

av: Anna Nygren

1. Bokens handling

Fry är föräldralös och hunsas runt på Nygården. När hon en dag hälsar på sin vän Frida på Kungsgården blir hon anklagad för att ha stulit offergåvorna till solgudinnan och månguden. Trots att hon är oskyldig tvingas hon erkänna, men när hon ska straffas är det solgudinnan själv som räddar henne och alla inser att Fry inte är någon vanlig flicka utan ett solbarn. Hon besitter en övernaturlig förmåga att läsa tankar, och har en talande duva. Det här övernaturliga vävs på ett naturligt sätt in i den bronsåldersmiljö där boken utspelar sig, och det hela utvecklar sig till en äventyrshistoria där makt, svek och orättvisor tävlar om utrymmet.

Solbarnet skildrar en intressant och, kanske nu mer än någonsin, aktuell situation – den plötsliga berömmelsen. När Fry blir solbarn blir hon genast dyrkad, som en Amy Diamond, Ulrik Munter eller Eric Saade, men samtidigt fruktansvärt hatad, precis som de nämnda. Häägg beskriver hur denna berömmelse påverkar både den berömda och dennas omgivning. Det är intressant. En annan aktuell referens kan dras till skildringen av en maktfullkomlig diktator, familjen på Kungsgården – där Ingemund är den officiella kungen som tar makten över både gudar och människor, medan den inofficiella ledaren är hans hänsynslösa hustru – och ett samhälle där politik och religion är samma sak. Känns intrigen igen?

2. Positivt

Här finns en rad intressanta kvinnofigurer. Den gudomliga Hird, som är både makten personifierad och samtidigt sårbart hotad från alla håll och kanter – men framförallt de grymma kvinnorna. Mirna som inte inser sitt eget barns värde förrän det nästan är försent, Liv som under påverkan av sin maktgalna och gränslösa mor Tyra lockas göra de mest fasansfulla saker. Den här mor-och-dotterrelationen är oerhört fascinerande. Ett sorts ömsesidigt beroende, en pådrivande kraft som får de att gå hur långt som helst, tills Liv till slut mördar sin mamma – är det det som är nödvändigt för att frigöra sig från en dominerande mor? Om nu romanförhållandet är en sorts symbol för en verklighetens relation, där samma beroende och påverkan också finns, om än inte lika drastiskt.

Könsrollerna är delvis ombytta i Hääggs bronsåldershistoria. Här är det kvinnorna som har mer makt än männen. Hird genom sin gudinneroll, Tyra genom känslomässig styrka – i hennes karaktär kan man ana något av den passionerade kvinnan à la Medea, men den riktas åt ett affärsmässigt håll.

Ytterligare en spännande koppling till nutid är barnens familjeförhållanden. Fry är föräldralös och lever i olika fosterfamiljskonstellationer, här finns några exempel på kärnfamiljer, och på slutet avslöjas ett plastföräldraförhållande. Överlag är den historiska skildringen intressant. Häägg har valt en ganska spännande tid, och även om jag saknar de nödvändiga kunskaperna för att uttala mig om trovärdigheten, så är det ett fint sätt att synliggöra aktuella förhållanden.

3. Negativt

Tyvärr är språket ganska uselt. Boken är helt enkelt språkligt ointressant. Allting är alldeles för uttalat och det skapas ingen spänning trots att det borde göra det med tanke på historiens dramatik. Det påminner lite grann om de lättlästa versioner av alla mustiga klassiker, exempelvis Robin Hood, Robinson Crusoe. Likaså är Fry som person lite problematisk eftersom hon är så platt. Och innan Tyra och Liv på allvar kommer in i berättelsen känns den både platt och oengagerad – de övriga karaktärerna skulle behöva lite mer djup. Den i grunden intressanta historien förlorar en hel del på klumpig utformning. Det är tråkigt.

4. Sammanfattning

 

Sammanfattningsvis är det här en ganska skaplig ungdomsbok i en historisk miljö. Många intressanta infallsvinklar om man som läsare tänker efter, men med lite för tråkiga karaktärer och lite för trist språk för att den verkliga spänningen ska infinna sig. Jag blir aldrig riktigt fångad av boken, men den ger en bra tidsresa och väcker några spännande funderingar hos läsaren.

Solbarnet

Författare: Monika Häägg

Monkaland Bokförlag

200 sidor

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 8 september, 2011.

6 svar to “Bokrecension: Solbarnet av Monica Häägg – recensent: Anna Nygren”

  1. Boken verkar rätt intressant. Ovanligt med fiction från bronsåldern. Jag kommer bara att tänka på Heidenstams berättelse om Ura-Kaipa i ”Svenskarna och deras hövdingar”:

    http://princip.motpol.nu/heidenstam-svenskarna-och-deras-hovdingar/

    Den hade nog det där som ”Solbarnet” saknar, nämligen ett levande språk. Dock torde forskningen ha gjort framsteg sedan dess så ”Solbarnet” kanske ger en korrektare bild av tiden ifråga, bronsåldern.

    Gilla

    • Jovisst. Tyvärr har jag inte personligen läst boken – men visst är tidsperioden lite udda.

      Gilla

    • Ja, det är verkligen ovanligt att förlägga handlingen till den här tiden, och intressant att Häägg väljer att göra det. Jag har själv läst för lite av Heidenstam för att avgöra om det är hans språk som Solbarnet saknar, men på de citat som finns i den länkade recensionen så verkar hans språk vara betydligt mer originellt, även om jag kan tycka att det idag känns lite föråldrat. Förhoppningsvis har den historiska kunskapen ökat, och jag som inte är någon historieexpert har verkligen ingenting att anmärka på vad gäller historisk trovärdighet i Solbarnet.

      Gilla

  2. Jag har nyligen läst alla fyra delarna i Hääggs serie och jag kan inte riktigt hålla med om din uppfattning om språket. Att beskriva det som ”ganska uselt” är att vara för hård. Visserligen ser man en tydlig förbättring från första till andra boken, men jag tycker att historien och händelserna i ”Solbarnet” är tillräckligt intressanta för att hålla uppe läslusten, oavsett den språkliga delen i boken.

    I övrigt håller jag mer eller mindre med om vad du skriver, jag drog också paralleler till dagens samhälle/händelser när jag läste boken.

    Gilla

    • Jag har som redaktör kontaktat recensenten Anna Nygren och hon bemöter snart dina ord.

      Gilla

    • Det jag säger om språket är helt och hållet min egen uppfattning, det är kanske hårt, men det var så jag upplevde läsningen. Här finns en del rena språkfel, vilket störde mig, men även avsaknad av mer personlig stilistik. Kanske berodde det på att jag precis innan läst boken Margot av Michal Witkowski, som har ett väldigt mustigt om än smått obscent språk, och Virginia Woolf, som är en av de författare jag stilistisk beundrar mest. Jag har ännu inte läst de andra delarna, så jag kan inte uttala mig om dem. Intressant att du också drog paralleller till dagens samhälle, jag tror att det är något författaren medvetet strävat efter, enligt hennes hemsida, http://www.monkaland.se, jobbar hon dramapedagogiskt med utgångspunkt i böckerna och jag tror att det kan ge upphov till intressanta diskussioner.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: