Marmeladkungen gratulerar årets nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer

Det är lätt hänt när ens blogg får fler läsare och ett högre anseende – samtidigt som allt fler vill skriva och skriver för en – att man som jag just nu delvis tappar bort det som en gång varit. Jag har också vad gäller mitt skrivande här på Marmeladkungen blivit lite lat. Men samtidigt också mer försiktig. Jag vill inte som förr skriva om andra än mig själv, skada andra, göra mina medmänniskor så upprörda att jag nästan tvingas polisanmäla deras fruktansvärda kommentarer, eller be om ursäkt till människor i min omgivning på grund av sådant jag skrivit och publicerat här på Marmeladkungen – och definitivt inte göra någon upprörd (vilket jag förstås alltid lyckats med genom åren, åtminstone då och då).

Nu är det som så att allt fler kändisar och skribenter och recensenter hjälper till att göra den här bloggen till vad den är och vidareutvecklas till och att jag vid sidan av översättningar och korrespondens och privata problem och psykologiska problem här de facto blivit mer tystlåten, vilket förstås möjligen kan vara en orsak till att Marmeladkungens besökarantal det sista halvåret dubblats. Man skulle ju kunna läsa in något i det här: det är inte värst intressant med mina åsikter eller när jag skriver om mig själv och lämnar ut mig till massorna. Eller: bloggen har fått en mer seriös och professionell prägel som allt fler vill hjälpa till att utveckla och som allt fler hittar till och läser och återvänder till. Detta kan man tolka som man själv vill, eller om så vill som någon annan vill… Men en blogg utan redaktörens ärlighet och åsikter är väl ändå ingen blogg?

Varför då denna text? Jo, för första gången på många, många år är jag verkligt nöjd med årets nobelpristagare i litteratur. Jag har verkligen under det senaste decenniet varje år hoppats att just Tomas Tranströmer skulle få Litteraturpriset. Han har ju nästan alltid varit på tal de senaste åren. Det är också utan tvekan den internationellt mest inflytelserike och respekterade levande lyrikern i den svenska 1900-talslitteraturen; det vardagliga ögonblickens själskrivne poet, som med sitt drömska och precisa bildspråk och den fantastiska, oerhört tolkningsbara prosan med den breda spännviden vad gäller versmått och allt han någonsin publicerat förmår att kliniskt framkalla känslor hos alla läsare och inte lämna någon oberörd, trots den ofta lågmälda intensiteten i de också ofta korta, och ack, ack, så viktiga dikterna.

Nu får läsaren tro vad som helst, men följande är sant: detta har varit och är en stor influens i mitt skrivande, min poesi.

Nu inget ont om de senaste årens litterära pristagare, men det jag vill framhålla nu är att det för en gångs skull mottas av en värdig litterär gigant. Under åren sedan min litterära debut, både som författare och poet, har jag förstås läst mycket (det måste man ju göra när man skriver) – och även om jag nu har lite annorlunda smak så har jag verkligen förstått och fastnat för de riktigt stora svenska poeterna, och då mina svenska favoriter:

Bruno K. Öijer, Tomas Tranströmer, och Fredrik F. G. Granlund

Jag skojar förstås. Stryk mentalt mitt namn ovan – jag låter det stå kvar här ”fysiskt” – eller borde jag skriva”abstrakt”?  – eftersom det känns viktigt även om det naturligtvis menas humoristiskt.

Just i år…

Och jag är förstås lite dum eller intelligent i detta avseende. Och många ogillar mig för min speciella, egenartade humor/sanning/ärlighet – medan jag får höra att många, många andra just därför fortsätter att läsa det jag skriver, kan inte sluta. Alla är ju annorlunda. Förutom jag.

Hm. Se där. Jag kan inte låta bli…

Men.

Till saken.

För mig har de senaste årens Nobelpristagare i litteratur varit tämligen ointressanta, även om jag genom åren försökt läsa dem och om dom. Men jag är nu verkligen glad över att Tranströmer äntligen får global bekräftelse och väljs in bland en verkligt odödlig litterär skara, samt förstås når ännu fler läsare. Och det här är verkligen på tiden! Och när detta hände, det kom ut offentligt, log jag och tänkte verkligen efter och slog upp mitt exemplar av Tomas Tranströmers Samlade Dikter 1954-1996 (Albert Bonniers förlag, 2005) på måfå, efter att tyst ha svurit för mig själv att vilken dikt/text det än skulle bli så skulle den visa sig vara fantastisk samt att jag skulle publicera den i samband med en ytterst gillande text om förföttarens storhet och odödlighet på min blogg. Och nu hoppas jag innerligt att jag inte bryter mot några copyright-lagar, för jag återger dikten här utan vinstsyfte, bara med ambitionen att visa årets Nobelpristagares sjukliga storhet och värdighet. Jag fick helt ärligt på måfå upp siduppslaget 210-211 och min blick var på vänsteruppslaget (s. 210):

Svarta bergen

I nästa kurva kom bussen loss ur bergets kalla skugga

Vände nosen mot solen och kröp rytande uppför.

Vi trängdes i bussen. Diktatorns byst var också med

Inslagen i tidningspapper. En flaska gick från mun till mun.

Döden födelsemärket växte olika snabbt hos alla.

Uppe i bergen hann det blå havet ikapp himlen.

(ur boken/diktsamlingen Sanningsbarriären, först publicerad 1978)

Jag häpnar. Jag är förstås inte ensam om detta. Men dikten chockerar mig, tilltalar mig, talar om mig! Och det är sådan mångfald i de allra flesta av författarens ytterst jämna produktion att jag vill påstå att det faktiskt inte spelar någon roll vart man slår upp hans samlade verk. I det absolut närmaste allt i författarens produktion är bra och viktigt, riktigt stor, mångfacetterad litteratur. Nu råkade också just den här dikten tala lite särskilt mycket till mig personligen, visade sig betyda mer än jag hade vågat räkna med när jag slog upp boken ifråga för att redovisa den text som kom upp – men har man inte läst Tranströmer tidigare så har man mycket att uppleva som jag vill påstå talar till fler än bara jag, om jag nu som jag precis gjort, uttrycker det lindrigt.

Ett STORT grattis till Tomas Tranströmer från undertecknad Marmeladkung. Du förtjänar verkligen detta pris. På så många vis och av så många, många orsaker!

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på onsdag, 12 oktober, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: