Fredrik F. G. Granlund och Jonas Wessel – ett samtal i nio delar. Fjärde delen: Skräcklitteratur. The Horror … The Horror …

4. Skräcklitteraturen.

The Horror . . . The Horror . . .

F. G. Vad är det i skräcken, skräcklitteraturen eller kanske rättare sagt fantastiken som lockar dig, Jonas?

J.W. Vet faktiskt inte om jag vurmar så värst intensivt för genren i sig. Det är snarare frågan om huruvida berättelsen, stämningen och karaktärerna i sig fångar mig eller inte. Mycket gör tyvärr inte det. Albert Sanchez Pinols debutroman Kall hud är en av de bästa romaner jag läst, även Frankensteins dagbok, av Hubert Venables. Några andra favoritromaner inom skräckgenren har jag nog inte. När det gäller skräck fungerar nog noveller bäst. Kortformatet fångar ofta skräckkänslan bättre, tycker jag.

(Boris Karloff; illustration av Jonas Wessel)

F. G. Har tyvärr inte läst romanerna du nämner, men jag äger Frankensteins dagbok så den får jag se till och läsa nu när du rekommenderat den. Mina egna romanfavoriter inom skräcklitteraturen är många, för att nämna några: Clive Barker: Den stora föreställningen (The Great and Secret Show) samt hans Books of Blood-serie, Dan Simmons: Dödsgudinnans sång (Song of Kali), Arthur Machen (det mesta), Iain Banks: Getingfabriken (The Wasp Factory), Matthew Gregory Lewis: Munken (The Monk), och E. T. A. Hoffman: Djävulselixiret (Die Elixiere des Teufels).

Jag uppskattar också bestsellerförfattarna Stephen King och Dean R. Koontz. Har brevväxlat lite kort med herr Koontz, en mycket trevlig man, som jag anser – även om både han och kollegan King har många brister – i sina bästa stunder kan skriva fenomenalt lockande skräckprosa. Tänk om de två kunde skriva en bok tillsammans, som King gjort tillsammans med Peter Straub i och med Talismanen (The Talisman) och Det svarta huset (The Black House). Annars när det gäller King så uppskattar jag definitivt främst hans noveller och hans icke-fiktiva böcker Att skriva (On Writing – A Memoir of the Craft) & Dödsdansen (Danse Macabre) – King gör sig enligt mig bäst med sin fiktion i det kortare formatet.

Vad avser skräcknoveller uppskattar jag – även om jag läser det mesta inom genren – kanske särskilt följande författare (utan rangordning): Ray Bradbury, H. P. Lovecraft & Edgar Allan Poe (förstås), Robert Bloch, Harlan Ellison, Roald Dahl, Robert E. Howard (skräckberättelserna), Clark Ashton Smith, William Hope Hodgson och Ambrose Bierce.

Vidare uppskattar jag särskilt skräckantologier, på senare tid amerikanska Lovecraftpastischer såsom: The Children of Cthulhu, The New Lovecraft Circle, Cthulhu 2000, och Tales of the Lovecraft Mythos. De bästa svenska skräckantologierna tillika den bästa svenska tidskriften för fantastik, Minotauren, anser jag har kommit från det numera vilande Aleph bokförlag, men det händer saker i Sverige – exempelvis tidskriften Eskapix gör numera storverk, men den tidskriften återkommer vi till längre fram i detta vårt meningsutbyte.

Du, Jonas, har ju skrivit och fått romanen Kadaverlandet om Ed Gein publicerad på Eskapix Press – du kan väl berätta lite om hur ditt intresse för den massmördaren började? Är du intresserad även av andra brutala människor genom tiderna, eller är det bara denne galning som fallit dig på fotsulan?

J.W. Edward Gein kunde jag identifiera mig med på ett emotionellt plan, samtidigt som jag gillade bilderna som dök upp i huvudet när jag läste om honom för första gången (drygt elva år sedan). Han har präntat sig fast.

Först var Kadaverlandet tänkt att bli en novell, men berättelsen grep tag i mig, slog rot och förgrenade sig ganska kvickt till en kortroman. Det var första gången det hände. Jag blev faktiskt ganska förvånad. Jag har hittills inte fått någon större respons på boken, men en sågning (som går att finna på nätet). Synd till exempel att det blev korrekturfel både i inledningscitatet och på baksidetexten. Det svider fortfarande. Nu tycker jag att romanen är skit. Håller på med en helt ny version av den nu. Har mognat en del som författare.

Jag ”gillar” även andra seriemördare, men den ende som jag skrivit om är The Zodiac, som härjade i San Francisco i slutet på 60-talet. Skrev en roman om honom för ett tag sen.

F. G. Det låter som om du har lite depressionsproblem eller psykiska identitetsproblem. Kan du utveckla det du skriver inledningsvis lite, att ”du kunde identifiera dig med Ed Gein på ett tidigt plan …”?

J.W. Jag kände väl igen mig i hans utanförskap. Jag växte upp på en kall och hård åker ute på Österlen – inte helt olikt Plainfield. Jag kunde aldrig känna någon gemenskap med de som bodde där. Den skånska lantsortsbefolkningen ser sällan personer från andra delar av landet som något positivt. Men att påstå att jag var som Ed Gein vore att överdriva en smula. Och identitetsproblem har väl alla unga människor? Om inte är man nog dum i huvudet.

F. G. Jo, det har du nog rätt i! Trodde jag var ganska alléna om den åsikten . . .

J. W. Om jag inte minns fel sa Willy Kyrklund en gång att varje författare har en spricka i själen. Det tror jag på. Något fel måste det ju vara på mig, eftersom jag skriver. Gör det dock inte lika ofta på sistone. Vet inte varför. Är ganska trött på att ständigt gå runt och störa sig på misstag man gjort, saker som kunde gjorts bättre, etcetera. Att skriva tar en satans massa, men man får ytterst lite eller ingenting tillbaka.

F. G. Jag har vad avser mitt skrivande ibland lite problem med mina föräldrar, särskilt min far. Fortast han läser något jag skriver så menar han att det är så jävla deprimerande och mår dåligt för att jag dels skrivit det, fått det publicerat, och för att andra läser det och ofta tycker om det. Så tolkar åtminstone jag honom. Han undrar ständigt varför jag aldrig kan skriva något roligt som folk vill läsa. Även om jag inte mår bra av att min far mår just så, så inser jag dock oftast att när jag får sådan kritik från honom – då jävlar är jag något riktigt bra på spåren, att det jag skrivit kanske faktiskt är något att ha. Det hade varit tråkigt om han och min mor hade sagt att allt jag skriver/skrivit är bra – sådana är ju tyvärr alltför många vänner och föräldrar och det skall man aldrig lyssna till. Å andra sidan undrar jag lite över detta, för när jag själv läser vad jag anser är riktigt bra skräck, oavsett om det är en roman eller en novell, så blir jag i allmänhet väldigt glad när jag läst färdigt det. Längtar efter mer. Jag vet inte riktigt . . . Det är verkligt svårdefinierad känsla att finna något verkligt bra inom skräckgenren! 

Har du upplevt något motstånd från dina föräldrar/vänner? Och hur känner du dig när du hittar något att läsa som du känner är verkligt bra skräck/fantastik?

 J.W. Min mamma läste Kadaverlandet och gillade den (sa hon i alla fall), vet inte om min pappa har läst den. Tror inte det. Vet heller inte om de läst något av det jag publicerat, förutom romanen. Jo förresten, de läste debuten (prosadikten om Rimbaud i Tidningen Kulturen), men de begrep den inte.

När jag hittar skräck/fantastik som jag tycker är verkligt bra (vilket inte händer alltför ofta) är nog den första reaktionen faktiskt avund. Eftersom man själv skriver inom den genren läser man sådana verk på ett annat, mer tekniskt sätt. Avundades rejält när jag läste Kings Lida (Misery) och en del av de hans tidiga noveller, Lovecrafts Skuggan över Innsmouth (The Shadow Over Innsmouth), Robert Louis Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde (The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde), och Karins Fossums Jonas Eckel (även om den inte tillhör genren skräck/fantastik), med flera.

Det är svårt att hitta bra ny skräck/fantastik. Det känns som om många nutida försöker så himla mycket, det blir forcerat och tillgjort. John Ajvide Lindqvist var bra i början, men har blivit alltmer ointressant efter novellsamlingen Pappersväggar.  Och som jag sa tidigare gillar jag Kall hud. Baksidetexten beskrev den som en blandning av Joseph Conrad och H. P. Lovecraft – en passande beskrivning. Har du läst den?

F. G. Nej, just den boken har jag ännu inte hunnit läsa, men det skall jag se till att göra när jag får lite tid och lugn och ro till övers. John Ajvide Lindqvist var precis som du säger bättre inledningsvis, men det finns fortfarande – minst sagt – hopp vad gäller denne man. Jag recenserade på Marmeladkungen romanen Människohamn ett tag efter att den hade kommit ut och han kommenterade recensionen, tämligen intressant. Tydligen hade jag vid min genomläsning funnit den kritik som han själv upplevde om sitt verk, och han förklarar i sin kommentar här på Marmeladkungen att han håller med mig – och nämner också bokförlaget Ordfronts kritik mot hans stil i denna bok. Det tog jag och tar fortfarande som en positiv kommentar till mina bokrecensioner, att jag faktiskt har en del vettigt att säga om böcker jag läst och recenserar. Det torde också det faktum att allt fler förlag skickar mig sina senaste böcker och att allt fler vill få nysläppta böcker recenserade här på Marmeladkungen bevisa.

Vad gäller mitt eget läsande går det nu rejält trögt. Jag får i och med denna min fantastikblogg, som stadigt får allt fler läsare, en mängd böcker att recensera, så det blir inte mycket nöjesläsande. Jag är helt enkelt tvungen att läsa de böcker jag får hemskickade i den ordning jag fått dem, om ens det. Och det här stör naturligtvis väldigt mycket, även om det förstås också är väldigt roligt. När jag studerade på olika högskolor och universitet 1999-2006 så läste jag lätt 10-12 böcker i månaden plus en mängd tidskrifter, noveller osv. Nu kan jag skatta mig lycklig om jag läser ett par, tre böcker i månaden. Men å andra sidan mår jag så mycket sämre psykiskt nu samtidigt som jag har allt fler uppdrag, förlag och tidskrifter som ber mig om bidrag eller novelltävlingar och dylikt som jag bara måste vara med i, liksom översättandet för Hastur förlag som nu nyligen tillkommit min agenda.

Ett exempel på något jag vet att jag försummat är Pål Eggerts andra roman De döda fruktar födelsen. Har du läst den? Den romanen bad jag honom om att få ett exemplar av som jag skulle och fortfarande skall recensera, och jag har kikat lite på den, men jag är helt enkelt tvungen att läsa och recensera böckerna jag får i ordning, och när jag har tid. Av vad jag sett är ett problem med den boken att det är alltför många personer läsaren får följa.

Sedan måste jag också prioritera, exempelvis om det kommer någon tävling för skribenter där man kan vinna något stort inklusive publicering – då måste jag ibland ändra läsordning, sluta upp att läsa ett tag och bara inrikta mig på författandet, ja, till och med låta det gå före översättande och dylikt. Just detta med litterära tävlingar har ju förresten gått bra för mig under åren i och med fyra större vinster. Vann ju, för att nämna den senaste vinsten, nyligen förstapriset i bokförlaget Massolits bokrecensionstävling: en Weekendresa till London med författarna Johannes Källström och Stefan TegenfalkMassolit förlag, med boende och utflyktsmål som dessa författare bestämt. Jag vann genom att recensera Tegenfalks andra kriminalroman, Nirvanaprojektet i exakt 100 ord; anklagar däri bland annat självaste Tegenfalk himself för att vara en ”förbannat duktig lögnare”.

Vad avser recensioner har jag också i det närmaste lovat Bonniers/Wahlströms att så snart som möjligt recensera Anders Fagers senaste skräcknovellsamling Samlade svenska kulter. Men eftersom jag tidigare haft – och fortfarande har viss virtuell – kontakt med, tillika under fantastikkongressen Eurocon (Stockholm, den 17-19 juni, 2011) träffat och umgåtts och deltagit i tre paneldiskussioner tillsammans med, denne fagre Anders Fager – och upplevt vissa diskrepanser – har det minst sagt varit svårt att hålla mig objektiv i bokrecensionen, varför jag låtit det hela dra ut på tiden. Tyvärr. Men jag vill inte – och tänker inte! – publicera någon som helst text som inte är saklig, något där känslor överstiger förstånd, och särskilt inte om texten dessutom kan skada någon annan. Nej, jag önskar behandla de jag recenserar som jag själv skulle önska – och önskar – bli recenserad. Objektivt. Sakligt. Ärligt. Men nu arbetar jag på en recension som jag förhoppningsvis snart kommer att publicera här på Marmeladkungen. Jag har sagt detta tidigare, men nu skall den banne mig snart komma nå mina läsares förhoppningsvis ivriga, suktande ögon.

J.W. Nej, Eggerts bok har jag inte läst. Kommer nog inte att göra det heller. Den intresserar mig inte.

Grattis till London-trippen, det är verkligen en trevlig stad. Var där för ett par år sedan, gillade Sherlock Holmes-muséet. Det kan jag verkligen rekommendera.

Ser fram emot din recension av Fagers bok. Har läst delar av den. Gillade den inte.

F. G. Låt oss nu övergå till den mest skrämmande bok vi läst. Personligen skulle jag kunna skriva en lång lista, men min absoluta favoritroman alla kategorier är Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye) av J. D. Salinger, en bok jag upplever såsom skräck och som något särdeles skräckinjagande, men som definitivt inte är annat än en verklig klassiker inom mainstream-litteraturen; för övrigt en roman du och jag kommer att ta upp mer utförligt i ett kommande samtal oss emellan.

Vidare avgudar jag Edgar Allan Poe för hans noveller och dikter och därmed allt gott han gjort världen; utan Poe skulle vi inte ha vad vi har idag – och heller inte att förglömma är detta på grund av den fantastiske man tillika poet/författare som översatte honom till en Europeisk publik: Charles Baudelaire. Men så har vi också Howard Phillips Lovecraft som inte heller han är att förglömma. Utan dessa tre giganter hade vi inte haft den skräckvåg vi idag genomlever i Sverige.

J.W. Absolut. Minns att jag tyckte H. P. Lovecrafts Skuggan över Innsmouth var jäkligt obehaglig första gången jag läste den, likaså The Colour Out of Space. De är Lovecrafts mest lyckade verk, anser jag – om man nu mäter dem i obehagsfaktor.

F. G. De noveller du nämner är definitivt inte att förakta. Jag tycker även mycket om Lovecrafts novell Erich Zanns musik (The Music of Erich Zann). Om jag inte missminner totalt var det även, vid sidan av The Colour Out of Space,  något av författarens personliga favorit.

J. W. Även Ajvide Lindqvists novell Vikarien tyckte jag var riktigt obehaglig. Den konstgjorda kvinnan som bara står i det tomma rummet … Det fick jag gåshud av. En annan bok som ger mig kalla kårar är John A. Keels The Mothman Prophecies. Som barn var jag omåttligt förtjust i bokserien Det oförklarliga. De gav mig en del sömnlösa nätter.

En annan mycket bra bok är Charles Baudelaires bok Amerikas blixt – om Edgar Allan Poe (Ellerströms, 2006). Antar att du läst den?

F. G. Jojomensan. En fantastisk bok som verkligen skall rekommenderas!

(Och i sammanhanget vill jag här innan vi går vidare inom parentes och med helt rent samvete rekommendera några andra liknande, och enligt min åsikt, ytterst läsvärda böcker: Haschklubben – essäer från det dekadenta Paris, av Théophile Gautier & Charles Baudelaire (Ellerströms, 2004); Den döda Älskarinnan, av Théophile Gautier (Ellerströms, 2002); De fördömda poeterna, av Paul Verlaine (Alastor Press, 2004);  Maldoror samlade verk, av Comte de Lautréamont/Isidore Ducasse (Alastor Press, 2008); Suckar ur djupen, av Thomas De Quincey (Alastor Press, 2006); Samlade verk, av Arthur Rimbaud (Alastor Press, 2003); samt Korpen och andra dikter, och Upptäckter under hypnos, båda av Edgar Allan Poe (utgivna av Ellerströms, 2001))

J. W. Intressanta tips. Poe är verkligen en gigant. Hur skulle egentligen novellformen se ut om inte han funnits? Och hur skulle skräcklitteraturen ha sett ut? Han var ju en av de första (kanske den allra första?) att vända bort blicken från övernaturligheter och istället fokusera på människans inre och det onda och monstruösa som finns där. En underbar man, en underbar författare. Och Salinger är ju alltid Salinger – det är svårt att motstå honom. Frågan är hur populär han skulle ha varit om det inte vore för mystiken kring honom som person? Ser fram emot den kommande dokumentären kring hans person.

F. G. Jag kan definitivt instämma i allt vad du påpekar. Men vi måste gå vidare. Vad gäller svenskutgiven fantastik uppskattar jag – sedan Aleph bokförlag lagt sin utgivning på is – särskilt Alastor Press och deras sidoprojekt; det nya bokförlaget Hastur, men också de lyhörda och förstående förlagen Bakhåll (bra böcker och bra H. P. Lovecraft-översättningar av Charlotte Hjukström), H:ström (t. ex. William Beckford: Vathek, Poppy Z. Brite; Utsökta lik), och sist men inte minst Eskapix Press och Vertigo förlag som samtliga skulle kunna beskrivas med mängder av onödiga men ack så väldigt positiva adjektiv.

J.W. Utsökta lik av Poppy Z. Brite är en underbar bok. Den borde ersätta Nils Holgerssons underbara resa i skolorna, haha.

F. G. Den har jag köpt och läst – mycket intressant och skall definitivt rekommenderas, men jag vet inte riktigt om den är lämplig med dess brutala homo- och bisexualitet tillika dess skönhetsbeskrivningar av mord efter mord tillika fri och allt friare sexualitet. (jag har en lärarexamen a´180 poäng och har arbetat som lärare inom alla ämnen utom kemi och idrott).

Men. Vi kan väl inte komma ifrån frågan: Vad har du för favoritförfattare? Svenska och utländska.

J.W. De svenska är Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf … hm, kommer inte på så många fler. Konstigt. Gillade Nikanor Teratologen förut, men inte så värst mycket i nuläget. Mina utländska favoritförfattare är Franz Kafka, Arthur Rimbaud, H. P. Lovecraft, Edgar Allan Poe, J. D. Salinger, Roald Dahl och Patrick McGrath.

F. G. Minst sagt fina författare du nämner, även om jag inte läst så mycket av Dagerman, Ekelöf och McGrathNikanor Teratologen har jag sedan jag först läste honom i det närmaste alltid uppskattat, även om han ändrat sig en hel del stilistiskt och tematiskt med tiden och inte längre riktigt faller lika konsekvent ned i skräckgenreträsket . . .  Men den som inte läst Äldreomsorgen i övre Kågedalen har missat något. En verkligt udda läsupplevelse.

J. W. Ja, det är en skitbra bok, hans bästa. De andra står sig tämligen slätt jämfört med den. Svårt att toppa den, tror jag. Hade faktiskt lite mailkontakt med Teratologen för några år sen, men sen slutade han svara. Vet inte varför. Kanske för att han fann mig omogen och inställsam. Något sånt …

F. G. Men om vi vänder på det hela och bara pratar svenska skräckförfattare – det är ju alltid trevligt! – har du då någon favorit? Personligen gillar jag särskilt John Ajvide Lindqvist, Rickard Berghorn, Johan Theorin (dock endast denne författares noveller!), och väldigt mycket av det som en viss Fredrik F. G. Granlund skriver.

J.W. Usch, här har jag skamligt lite att komma med. Har läst några av Berghorns noveller då tidskriften Minotauren gavs ut, men minns inte vad jag tyckte. Läser inte mycket nytt, det mesta är så ointressant och nutidsorienterat. Tycker att hysterin kring Twilight-böckerna (och nu även Zlatans självbiografi) säger en hel del om nutiden. Fy fan … Men som jag nämnde tidigare gillade jag Ajvide Lindqvists Pappersväggar, särskilt novellerna Gräns och Equinox. Hans två första romaner var också helt okej. Gillade dock inte Människohamn, den var bara larvig. Spöken som åker flakmoppe och citerar Morrissey, suck … Hans senaste brydde jag mig inte ens om att läsa. Har inte läst många verk från din penna, i alla fall inte i skräckväg – förutom novellen du mailade för några år sedan; ”Som ett iskallt stolpiller i röven”.

Och är det verkligen så att du faktiskt gillar det du skriver?

F. G. Novellen ifråga som du åsyftar har titeln Likt ett iskallt stolpiller och publicerades i dagarna genom Frida Edman – förläggare i och med Mörkersdottirs förlag – på hemsidan Skräckvåg – Sveriges litterära skräckkollektiv. Novellen ifråga kan läsas online här.

Och det är väldigt intressant att du ställer den frågan – om jag tycker om vad jag själv skriver . . . Jag har nämligen sedan jag började skriva och höll på att lära mig hantverket ständigt tänkt och tänkt och tänkt rörande vad som skulle fungera om jag själv var läsaren till det jag höll/håller på att skapa; en slags litterär empati om så vill. Det här gör jag fortfarande. Nu har i och för sig ett redaktörsskap och översättningar den senaste tiden blivit mycket mer intensivt och alltmer frekvent förekommande, men även här försöker jag tänka på vad som kan locka andra; hur läsaren upplever det jag skriver – varför jag bland annat försöker att variera mig så mycket jag bara kan/orkar. Det gäller liksom att koppla bort sitt eget förstånd. Som när jag skrivit och/eller skriver romaner/böcker; att se på ens verk från en annan synvinkel och ställa frågor såsom: kommer den här romanen, eller det här kapitlet, att uppfattas som en kliché eller som något fräscht som tillför romanmarknaden alls något? Eller mer ingående i samma fall: Fungerar den här meningen? Driver den berättelsen framåt, tillför den något, är den alltför poetisk, kommer den att uppfattas såsom pretentiös eller som naturlig? Bör den kanske strykas? Det här gäller inte minst min poesi som i allt större utsträckning och allt oftare publiceras.

Utan min vän, en av verkligt få riktiga vänner/välgörare, förläggaren tillika författaren Rickard Berghorn (Aleph bokförlag), som en gång tog mig till sig och förklarade ett och annat, en man jag än i dag lär mig av, skulle jag inte vara den författare jag idag är. Han hjälpte mig att förstå sådant jag skrivit ovan, hur man skall tänka när man skriver/redigerar, och mycket mer därtill. För ett tag sedan fick jag också äran att publicera min favoritnovell från hans penna här på Marmeladkungen, Ett gott liv (från tidskriften Minotauren, 2002), som jag verkligen rekommenderar alla skräckintresserade. Den kan läsas här.

Min egen novell Likt ett iskallt stolpiller som nu i dagarna publicerats är för övrigt helt klart den brutalaste och kanske mest äkta rena skräcktext jag skrivit, därför att den inte innehåller något övernaturligt, bara är äkta i den riktiga fasa som titeln anspelar på; en kvinnas onaturligt hårda hämnd på en våldtäktsman. Det jag skriver om i den här novellen skulle kunna ha hänt eller hända i verkligheten, vilket jag ser som en styrka i denna story – som jag för övrigt är glad över att få publicerad, även när jag som i detta fall gett bort den utan kompensation, då många förlag/tidskrifter tyvärr drar sig för att publicera sådana fruktansvärda obehag. Jag är heller definitivt inte den första fantastikförfattaren som refuseras därför att novellen som jag erbjudit förlag och tidskrifter ansetts vara alltför brutal/hemsk . . .

Hur är det själv, Jonas? Enligt din ovanstående fråga får jag uppfattningen att du inte själv gillar det du skriver. Trist. Men. Berätta. Varför gör du inte det?

J. W. Till en viss del gillar jag det jag skriver, i alla fall under själva skrivandet. Men när en text väl är publicerad och det är omöjligt att redigera den kommer jag tvångsmässigt nästan alltid på vad som kunde ha gjorts bättre. Ser bara skavankerna.

F. G. Sådan var jag också . . . men främst när jag började bli publicerad. De första åren.

J. W. De enda texter jag hittills publicerat som jag är relativt nöjd med är Antropologi (novell om Dr. Mengele), Sex, sprit och angora (artikel om Ed Wood) och dikten Flickan i huset på månen. Är också nöjd med En självplågare”, en novell om Kafka (har fått den granskad och godkänd av Kafka-experten Hans Blomqvist), men jag vet inte om den kommer att publiceras i nästa nummer av Eskapix eller inte. Holmström har inte gett något rakt svar än. Resten av mina små alster vill jag helst inte tänka på . . .

Läser du Eskapix? Vad har du för åsikt om den?

F. G. Absolut. Jag har publicerat mig i flertalet nummer och självklart följer jag så gott jag kan vad som publiceras däri. För det tidskriften Eskapix gör är verkligen imponerande; det tycks röra sig om en förlustverksamhet, men bortsett från vissa redigeringsmissar och onödiga sidor och ståtlig men tyvärr ofta onödig ögongodisstilistik i dess inbundna, alltmer påkostade utgåvor så blir den tidskriften bara allt bättre och mer professionell med allt bättre texter, bättre ekvivalens. Det skall också påpekas att redaktören Henrik Holmström verkligen är en eldsjäl med både Absinth och Bourbon i den alltmer upprätta ryggradens xylofonspel som orkar och vågar fortsätta att skapa vad detta avlånga lands fantastikskribenter och fantastiska läsare  behöver, för tidskriften Eskapix är inte bara till största delen bra och intressant utan också ett forum där unga förmågor kan veckla ut sina armar och ta och försöka sig på den första flygturen, debutera och/eller fortsätta att publicera sig i ett attraktivt konvolut – en tidskrift som förtjänar betydligt fler läsare och mer medial uppmärksamhet. Eskapix är ett alldeles särdeles motiverat projekt som inte alls är helt olikt den gamla amerikanska pulptidskriften Weird Tales som publicerade Lovecraft och samtida och senare ack så många andra blivande novell- och romanförmågor, numera mest bara berömda författarnamn. Man kan därför också fråga sig hur många av de som idag publicerats eller publicerar sig i denna tidskrift som inom en ganska snar framtid kommer att bli publicerade på större förlag, allt oftare, och i allt större omfattning, och inom flera genrer. Eskapix är onekligen en fantastisk plats där man tillåts växa både på bredden och längden, såväl dess författare som dess läsare.

Vad tycker du själv om tidskriften Eskapix, Jonas, du som publicerat dig och publicerar dig däri mer än mig?

J.W. Jag gillar Eskapix. Holmström var den förste som påvisade uppskattning för mitt skrivande, och det är ju alltid kul. På det sättet är jag honom evigt tacksam. Antar att Holmström för mig är som Berghorn för dig.

F. G. Det var en härlig liknelse, Jonas!

J. W. Tack. Det behövs en underdog-tidskrift som Eskapix i dagens sorgliga sörja av publikationer (nämnde jag Zlatans bok?). Tyvärr görs det – precis som du påpekat, F. G. – alldeles för lite reklam för Eskapix, vilket gör att ytterst få känner till den och kvalitén på dess innehåll varierar. Men de senaste numren recenseras på den nystartade bloggen/tidskriften From Beyond, och det är ju bra.

F. G. Instämmer. Nu kan vi även säga att fantastikbloggen Marmeladkungen, åtminstone på sätt och vis, recenserat tidskriften ifråga. Det är bara att hoppas att allt fler finner Eskapix och liknande nutida fantastiktidskrifter/antologier och att allt fler debuterar; för att inte tala om fortsätta att skriva och utvecklas.

Men nu måste vi dock sätta punkt för samtalet den här gången, bäste Jonas. Och nästa gång diskuterar vi Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft och Stephen King (möjligen också Dean R. Koontz?). Väl mött då.

J. W. Det ser jag fram emot. (Koontz har jag dock inte läst en rad av.) Vi hörs snart igen, herr Marmeladkung. Nu ska jag fortsätta jobba på Kadaverlandet och lyssna på David Lynchs Crazy Clown Time.

Andra delar av denna vår pågående dialog:

Tredje delen: Gode Gud

Andra delen: Alkohol & Kreativitet – hur får vi våra idéer?

Första delen: Författandet

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på måndag, 21 november, 2011.

7 svar to “Fredrik F. G. Granlund och Jonas Wessel – ett samtal i nio delar. Fjärde delen: Skräcklitteratur. The Horror … The Horror …”

  1. Fantastisk läsning. Det blir mycket mer nyanserat då texten lägs ut som en dialog. Underbart! 8)

    Pål har jag skrivit om.

    http://fredrik-d.blogspot.com/2011/08/jag-ger-er-pal-eggert-en-fantastisk.html

    och:

    http://fredrik-d.blogspot.com/2011/06/pal-eggert-de-doda-fruktar-fodelsen.html

    8)

    Gilla

  2. Tackar och bugar för alla vänliga ord, grabbar. Det värmer mitt svarta hjärta. Kul att bli uppskattad och håller samtidigt med om att Eskapix borde marknadsföras betydligt mer – vilket den också kommer att göras. Jag har medvetet låtit Eskapix växa sakta, sakta…Rom byggdes inte heller på en dag:-)

    Än en gång – Tack Jonas och Fredrik!

    Gilla

  3. […] Fjärde delen: Skräcklitteratur. The Horror … The Horror … […]

    Gilla

  4. […] Fjärde delen: Skräcklitteratur. The Horror … The Horror … […]

    Gilla

  5. […] Fjärde delen: Skräcklitteratur. The Horror … The Horror … […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: