Nyårsnovell av Fredrik F. G. Granlund: ”Anledning att fira”

Så här den allra sista dagen på året tänkte jag bjuda mina läsare på en av mig tidigare opublicerad novell. Det är den andra novellen från eget tangentbord som jag publicerar här på Marmeladkungen, men alltså bloggens av mig allra första originalpublicerade novell. Den förra novellen publicerades ursprungligen under 2011 i Mariestadstidningen och finns att läsa här

Den här novellen var egentligen tänkt att publiceras för exakt ett år sedan, men känns först nu mogen för publicering. Jag upplever också ett synnerligen starkt kall att publicera den just på nyårsafton, i och med att den utspelas under denna dag, och, tja, hela årets avrundning.

Från mig till er alla:

Ett riktigt gott nytt år!

ANLEDNING ATT FIRA

Av: Fredrik F. G. Granlund

Berövad annan fest

roade jag mig själv…

– Emily Dickinson


Det var egentligen en underbar sista decemberkväll.

Valentin Panzar satt på en bänk vid Sankta Helenas kyrkogård i Skövde och överblickade de snötäckta gravstenarna, som kastade oregelbundna skuggor från utspridda ljuslyktor och marschaller, medan färger då och då exploderade mot natthimlen. Månen strålade i glänsande silver och stjärnorna lyste klart som om de varit gnistrande diadem och halsband i dunklet. Dimma låg här och var utspridd under himlens valv, över de centralt belägna hyreshusen och över snötäcket som fick parkerade bilar se ut som om de sedan länge var övergivna och bortglömda. Det var kallt, men minusgraderna var ingenting mot vindarna från Billingen –  de var så kalla och ansträngda att man kunde tycka sig höra en av Gudarna andas. Genom de långa vintermånaderna hade minnet av en solskensdag varit som ett fjärran ouppnåeligt lyckoland, och så även denna kväll.

Valentin hade suttit där länge och funderat och antecknat några strofer i ett anteckningsblock. Vädret hade bitit kinderna, och nu bestämde han sig för att återvända till sin lägenhet vid Sandtorget. Trots att det var kallare där.

På hemvägen mötte han ett fåtal berusade grupper av främlingar som skrek och hojtade på honom eller någon annan. Han hatade dem, men önskade samtidigt att han var en av dem. Han såg de unga kvinnornas fylliga bröst avteckna sina skuggor på ytterplaggen och kunde nästan känna mjukheten hos alla dessa lemmar som rörde sig framför honom i ett virrvarr av otillfredsställd åtrå. Han ökade takten för att undslippa den glädje de utstrålade.

Väl hemma spelade han Bach och Beethoven, hällde upp ett hett bad och ett glas iskall Bowmore. Han badade länge och varmt. Efteråt kände han sig inte längre smutsig, bara oren. När han klädde sig kom han att tänka på vad han snart skulle göra och började rysa som om hans blodådror fyllts med freon.

På skrivbordet, framför datorn, låg två linjer Kokain, glänsande som snö mot den mörka ädelträimitationen. Där satte han sig tillrätta och fyllde whiskyglaset i takt med att det tömdes. Whiskyn brände, och det var skönt; värmen kröp ned genom halsen och exploderade i magen. Tänk om den kunde bränna bort smaken av rädsla . . .

Han böjde sig framåt och tog kokainet genom en hoprullad femhundralapp medan två Rohypnol långsamt löstes upp på tungan, efterlämnande en bitter smak och en smygande, allt skönare värmesensation. Efteråt blinkade han och andades in i häftiga andetag. Snart skulle han inte känna lika mycket . . . Han lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen och öppnade den översta skrivbordslådan.

Där fanns bara en sak: ett föremål inlindat i röd plysch som lyste bjärt mot lådans kritvita bakgrund. Han vecklade ut filten och avslöjade en silverglänsande revolver. Ett modstulet leende spreds över hans läppar – han visste att sex människors fortsatta existens låg i hans hand, men en mans liv var allt han ville bestämma över. Det var tillräckligt.

Han vände sig mot fönstret och överblickade centrala Skövde och fyrverkerierna som detonerade mot vinterhimlen. Det var ett kostsamt nöje, men samtidigt vackert –  det hade han alltid tyckt. Han vände åter blicken mot ordbehandlaren, placerade fingrarna på tangentbordet och skrev vad som föll honom in.


Jag är gycklarnas son

Det enda jag saknar är sällskap

Det finns ingen framtid för mig


Det var inte bra, men bättre än ingenting. Hans fingrar smekte revolverns metallyta. Spände hanen. Munnen öppnades och revolvern fördes in. Tungan spelade oavsiktligt över pipan som i sin tur slickade gomseglet. En intensiv rysning sprang genom kroppen; den började i nacken och spred sig i alla tänkbara riktningar. Känslan av svindel infann sig. Det var som om han från ett stup blickat ned i en malström.

Ett darrande pekfinger tryckte sedan långsamt in avtryckaren, millimeter för millimeter. Det svartnade framför ögonen, först små prickar, sedan allt större. Allt mer mörker . . .

Plötsligt ringde dörrklockan. Ljudet var en ljusstrimma i ett avgrundsdjupt mörker, en klang från höga katedralspiror i en sömnig färgsprakande skymning.

Valentin ryckte skälvande till, undrade om han fortfarande levde. Han visste att porten till huset där han bodde var låst, att grannarna var gamla och noga med att hålla utomstående borta. Han hade inga vänner och då detta var ett otroligt sammanträffande undrade han om den som ringt på dörren var förutbestämd att hindra honom? Var han kanske inte ämnad att dö? Hur det än var hade han ingenting att förlora på att öppna.

Han lindade in revolvern i plyschen och lade den på plats, ställde sig upp på skälvande ben. Gick med långa kliv ut i hallen genom den dunkla lägenheten. Belysningen kom från utspridda stearin- och värmeljus och två UV-rör i taket. Hallen var bortsett från ytterdörrens kikhål mörklagd. Dörrklockan ringde igen. Han tittade ut genom kikhålet.

Där stod vad som såg ut som en extremt gammal kvinna. Kort och rynkig, med långt grått hår och gulaktiga ögon. Ansiktets rynkor framstod även genom det lilla titthålet som gigantiska.

Hans hjärta dunkade hårt, som om det försökte sätta ett nytt stavhoppsrekord. Han andades ansträngt. Rädslan fanns redan inom honom, en växande, skrämmande känsla av nervositet. Men allt skulle snart vara över. Det spelade ingen roll om någon behagade skämta. Han vände sig om för att återvända till skrivbordet.

Då ringde dörrklockan igen. Och den här gången reagerade han omedelbart och blickade åter ut genom kikhålet.

Där stod nu en ung, särdeles vacker kvinna.

Vad var detta? Den gamla kvinnan kunde förstås ha hunnit flytta sig. Men så snabbt att en ung kvinna hade kunnat ta hennes plats?

Valentins ansikte var varmt av drogerna. Det började bli svårt att få luft, som om han andades ovan ett stearinljus. Hjärtat bultade och blodtrycket stegrades. Han öppnade dörren på glänt . . .

Då yttrade en röst något han inte uppfattade.

Han blev förvånad. Blinkade.

En kvinna stod i trappuppgångens mörker; en blek silhuett i nattens kontraster, en briserande fyrverkeripjäs i hans dimmiga, omtöcknade sinne. Hon var skönheten personifierad, en anatomiskt perfekt docka, klädd i en åtsittande vit kroppsdräkt som inte lämnade mycket till fantasin. Ljust hår räckte henne till midjan. Ansiktet var blekt, men inte alltför blekt; ändå ytterst underskön vit hud, som nyfallen snö eller bra kokain. Läpparna var lockande åtskilda, färgen, kontrasterna mellan ljus och skugga, det gåtfulla ansiktsuttrycket . . . varje detalj var exakt utformad enligt hans innersta drömmar.  Hon påminde om någon han kanske aldrig träffat, var som en ängel, en Seraf utsänd av en Gud. De stora och svarta och heta ögonen såg på honom medan viskande, mumlande ord tumlade från hennes läppar:

”Ska du inte släppa in mig?”

Rösten kunde antagligen i samband med hennes utseende få en bög på andra tankar; den ekade i trappuppgången och Valentins hjärta smälte när han hörde orden och inandades hennes andedräkt. Hon andades honung. Detta ögonblick var som taget ur någon dikt han skrivit.

Han öppnade ytterdörren och flyttade sig åt sidan för att släppa in henne. För ett ögonblick stod de ansikte mot ansikte. Hennes djupa, svarta ögon tycktes borra sig in till djupet av hans själ när blickarna för ett evigt ögonblick möttes –  ögonen var en dikt, varje ögonkast poetiska pilar. Hon trängde sig förbi honom i hallen. Luktade svagt av jasmin eller lavendel. Det spelade ingen roll.

Han blev plötsligt väldigt törstig. Tungan slingrade sig likt en orm i ett kranium genom munnen och gommens alla skrymslen innan han kunde säga något.

”Ursäkta att jag frågar”, sade han slutligen. ”Men vem är du?” Omedvetet stirrade han på henne. Hans kinder färgades likt hans blodsprängda, glänsande ögonvitor, i varierande vitröda nyanser. Han sökte fånga hennes blick, men misslyckades.

Hon gick före honom in i lägenheten. Uppträdde som om hon levt där länge –  men hon var malplacerad, alltför perfekt för sin omgivning. Valentin beslöt sig för att ignorera mystiken i hennes sätt –  hon skulle säkert avslöja sitt namn när hon var redo, för någon mening måste väl ändå finnas med denna absurda situation.

Han följde efter henne och satte sig i den karmosinröda rundsitssoffan. Avvaktande. Snart måste hon väl säga något. Tystnaden hon uttalade och utstrålade –  som belägrade lägenheten –  fick honom att känna sig som en staffagefigur. Han fyllde sitt glas. Var det här den timma på året då människors liv rinner in på andra vägar? Han granskade henne medan han skakande tände en cigarett.

”Hur kom du in genom porten?” sluddrade han fram. Ett fenomen som skulle komma att fortgå resterande år.

Hon verkade inte heller nu ha lyssnat. Vandrade bara tyst omkring och såg sig om överallt, utan att vända blicken mot honom. Hon plockade ut en nyutgåva av Baudelaires De artificiella paradisen ur en bokhylla och började förstrött bläddra i den.

”Stör jag dig, Valentin?” sade hon slutligen.

”Hur vet du vad jag heter?”

Egentligen undrade han inte, försökte mest bara inleda en konversation. En så vacker kvinna borde veta vem hon var hemma hos. Skövde är inte någon storstad, och förmodligen cirkulerade rykten om honom. Han drack för att stilla sitt hjärta, rodnade och tittade ned på bordduken.

”Just det spelar ingen roll”, sade hon, slog igen boken och ställde åter in den på sin plats i bokhyllan. ”Berätta, hur tillbringade du julen?”

”Varför undrar du?”

Tystnad.

Valentin tände en cigarett och rökte och betraktade henne. ”Inte för att du har med det att göra”, sade han, ”men jag satt här ensam, skrev dikter och drack.”

”Har du ingen släkt?” Hon kom till nästa bokhylla där merparten av författarna var Byron, Wilde, Kafka och Shakespeare. ”Eller vänner?”

Han skruvade på sig. ”Jo.” Han skakade på huvudet. ”Men dom vill inte veta av mig. Och vad gäller vänskap…” –  han uttalade ordet med förakt –  ” . . . jag har inga vänner. Är . . . ensam.” Han började tugga på sin vänstra tumnagel, som redan var alltför kort.

Kvinnan smekte nu en svensk förstautgåva av Processen. ”Vad gjorde du när jag ringde på dörren?”

”Varför undrar du?” Han slet loss yttre delen av tumnageln och sprätte iväg den under bordet.

Plötsligt betraktade hon hans uppspärrade, frågande ögon. Valentins kroppsspråk ställde fler frågor än rösten kunde göra.

”Din personlighet överensstämmer med vad jag hade räknat med. Men du talar inte som en poet.”

”Hur talar en poet då?” Han tog ytterligare några bloss och fimpade cigaretten. ”All poesi behöver inte vara vacker. Varken bokstäverna eller orden är vackra. Någon måste ju höra eller läsa dom för att det ska kunna röra sig om skönhet. Skönheten ligger dessutom oftast i betraktarens öga . . . Eller öra.”

Kvinnan lämnade bokhyllorna och satte sig tvärs emot honom i soffan. Framför dem, som en slags anakronistisk kontrast, stod ett dammigt bord på slitna ben täckt av en vit bordduk. I det ultravioletta ljuset lyste den som en gravplats i skymningen. På duken stod ett askfat, två tända Orrefors-lyktor, ett uppställt schackbräde och en oöppnad flaska Cristal. Hon tog flaskan.

”Hur kommer det sig att du köpt så här fin champagne om du ändå ska begå självmord?”

Hur…”

Valentin lät sitt djupt förvånade ansikte, de blossande röda kinderna, sjunka. Vem var denna kvinna? Om de hade träffats tidigare skulle han minnas det. En obehaglig, men ändå tilltalande, kemisk smak kom i svalget. Han svalde upprepade gånger, fyllde åter sitt glas och drack. Champagnen skulle han dricka om han –  av någon orsak –  överlevde kvällen. Men det tänkte han inte diskutera. Han tände en ny cigarett.

”Vem är du egentligen? Jag minns inte att vi träffats tidigare. Och ändå vet du saker om mig. Som du inte kan veta.”

Kvinnan ställde tillbaka flaskan på bordet, ställde sig upp och gick och satte sig vid datorn. Tog musen, stängde av skärmsläckaren, läste stroferna han skrivit. Sedan vände hon återigen blicken mot honom.

”Du verkar inte må värst bra . . .”

Valentin smekte märket vigselringen efterlämnat på vänster ringfinger; smärtan våldtog hans hjärta.

”Jag flyr mitt förflutna”, sade han. ”Det som åsamkat mig smärta. Men jag håller det ändå så nära i mina tankar. Det går inte att göra mycket annat.”

Han ställde sig upp, gick till skrivbordet, lutade sig över henne för att kunna läsa texten. Ville inte säga något mer. Det fanns heller inte mycket mer att säga.

”Men varför vill du begå självmord?”

Valentin svalde och tog några djupa andetag. ”Många orsaker. . . Jag är fullständigt ensam. Har inga vänner. Och släkten skyr mig. Jag har ingen att umgås med. Ingen att älska och det är heller ingen som älskar mig. Man skyr mig för den jag är. Eller för att de vet vad jag gjort.”

”Kommer du att ta ditt liv om jag lämnar dig?”

”Jag . . . jag vet inte . . . jag tror . . . jag vet inte . . .”

Kvinnan blev inte direkt upprörd, men hennes sätt förändrades. Hennes uppmärksamhet återvände med filosofisk resignation till monitorn och hon raderade de strofer Valentin hade skrivit.

”Jag tänkte att vi skulle skriva en historia tillsammans –  som kommer att publiceras. Jag tänkte att jag skulle hjälpa dig att slippa ifrån ensamheten.”

”Vad menar du?” Valentin visste varken ut eller in –  men längtade efter det.

”Varför skall du genomlida ännu ett år i isolering? Du arbetar för Volvokoncernen. Har inga bekanta eller vänner vare sig på arbetsplatsen eller på fritiden. Du gör en sak en vecka, en annan nästa –  bara med andra tider. Sedan börjar det om. Du kommer hem från jobbet och dricker och tar narkotika för att uthärda vardagen. Du har bra betalt, men du flyr in i fantasin. Och lustigast av allt är att du aldrig skickar in vad du skriver. Vad är det för tillvaro? Varför ska du egentligen fortsätta leva?”

Valentin höjde huvudet. ”Hur fan kan du veta det här?” Vänsterhanden smekte klackringen på höger långfinger, vred den fram och åter. Kvinnan gjorde ingen ansats till att svara. ”Det spelar ingen roll”, fortsatte han. ”Men du har rätt. Jag tänkte ta mitt liv när du ringde på dörren . . . Men jag vet inte om det var rätt beslut. Jag vet faktiskt inte vad jag vill . . .” Han kliade sig på vänster ögonbryn och drog handen genom håret –  små mjällflagor föll ned på kvinnans dress. ”Hur fasen kan du veta så mycket om mig?”

Tystnad.

”Varför svarar du inte?”

Nu vände hon sig mot honom. ”Du ställer fel fråga.” Hennes ögon brann. ”Orkar du uthärda ännu ett isolerat år?” Hon vände sin uppmärksamhet mot himlen utanför fönstret, för att förtära det sällsamma fenomen, kombinationen av ljus och mörker, som vi kallar nyårsafton.

Valentin visste inte hur han borde känna. ”Jag vet inte”, sade han. ”Du har rätt i det mesta av det du säger. Men att jag aldrig vågar skicka in mina dikter är bara delvis sant. Och det handlar inte bara om mod. När jag färdigställer en dikt infinner sig inspiration till nästa, och då skriver jag den. Jag kom ganska nyligen i kontakt med personalen på stadsbiblioteket här i Skövde, i samband med att jag frågade efter och lånade Kulturrådets böcker. Dom blev intresserade och ville att jag skulle högläsa något av vad jag skrivit. Och du som vet så mycket om mig borde veta att jag högläst mina dikter på Kulturfesten, en gång till och med tillsammans med Felix Frost från Mariestad. Och bibliotekspersonalen uppmuntrar mig att skicka in vad jag skriver. Men det blir liksom aldrig av. När jag började skriva skickade jag dikter till Lyrikvännen. Men jag har aldrig fått något svar, och numera blir jag aldrig nöjd med vad jag skrivit. Men när jag läser inför folk. Då känns det liksom som om jag lever. Problemet är att de som kommer till en poesiafton är intresserade, men oftast äldre. Och det leder inte någonstans att högläsa det man skrivit –  det verkar bara handla om poetens och publikens tillfredsställelse. Men det spelar ingen roll om jag inte blir publicerad, det är faktiskt inte därför jag skriver. Skrivandet är som att ta en drog; jag drömmer mig bort och mår bra.”

”Du tar droger när du skriver”, skrattade kvinnan. ”Det är därför du mår bra . . . Men det finns en genväg. Ett verk ökar i värde när konstnären avlidit. Och om du begår självmord ikväll kommer myndigheterna eller en privatperson få dina brottstycken i sin ägo, att läsa och finslipa, att förkasta eller rentav publicera under ditt eller någon annans namn. Frågan är: blir du odödlig om du dör ikväll?”

”Nej. Men det spelar ingen roll. Jag skulle slippa att våndas ännu ett år . . .”

Hon sig mot honom. ”Var inte så säker på det.”

Valentin undvek hennes genomträngande blick. Det hon sagt intalade honom att inte begå självmord. Hennes närvaro måste betyda något. Hans röst blev lägre och antog en urskuldande ton:

”Om jag inte tar mitt liv ikväll, kommer jag att fortsätta skriva imorgon –  nästa år. Det blir åtminstone mer material till eftervärlden. Tänk på Franz Kafka. Jag såg att du beundrade min förstautgåva av Processen tidigare. Såvitt jag vet fick han bara någon enstaka novell publicerad under sin livstid. Men när han hade dött hittade man tre ofullbordade romaner och brottstycken som alla publicerades, och som alla fick enorm inverkan på framtiden. Nu skickar statens kulturråd ut hans verk till alla bibliotek. Att det sedan kanske inte är många som läser dem, det är ett annat problem. Liksom att var femte högstadieelev i Sverige aldrig har läst en skönlitterär bok.”

Under tystnad öppnade kvinnan nu den översta skrivbordslådan och vecklade ut plyschen, och strök revolvern med sina vackra avlånga fingrar.

”Hur . . . ?” Valentin stönade vagt. Var hon en hallucination? Då borde han kunna göra vad han ville med henne. Mycket. Hon verkade inte vara det, för han kunde inte hantera henne. Hade stressen kring självmordet framkallat denna drömkvinna för att hjälpa honom i hans nöd?

Hon fortsatte att smeka revolvern. ”Fortfarande fel fråga” –  rösten stegrades – ”Jag är inte en hallucination. Och du kommer inte att begå självmord ikväll. Vad hoppades du förresten uppnå genom att ta ditt liv?”

Valentin var rädd för livet, men inte för sin död. Men nu var han förlägen och rädd för sina innersta tankar, tankar som den här kvinnan tycktes kunna läsa som en öppen bok. Sökte hans undermedvetna nu intala honom att han inte hallucinerade för att göra situationen verkligare? Drogerna och hennes närvaro gjorde honom yr. Osäker. Han kände sig inte längre säker på något.

”Jag har egentligen inte något behov av livet”, sade han. ”Efter vad som har hänt upplever jag det som en orättmätig gåva. Och att acceptera en tanke på döden, är inte redan det en passiv självmordstanke?” –  han uppvisade en modstulen blick –  ”Jag vill träffa min fru igen. Det är vad jag vill uppnå.” Han karesserade ringfingret där vigselringen suttit. ”Mitt hjärta längtar efter den kärlek som förut fyllde det till brädden.”

”Hur dog hon?”

Valentin bet sig hårt i läppen. ”Du vet säkert vad som hände . . .” Han såg ned i golvet. ”En krock . . . Jag körde . . .” När han nu tog sitt glas smekte en ensam tår hans kind och föll däri. Han svalde den poetiskt färgade vätskan i ett svep och fyllde sedan åter glaset. ”Det var mitt fel. Jag var inte nykter . . . Vi skulle ha barn . . .”

”Hon tillhör en bättre plats. Oskuld förtjänar oskuld. Skuld förtjänar skuld.”

Vad i helvete, vad fan är du?” Orden kom ursinnigt, utan eftertanke.

Nu börjar du förstå”, sade kvinnan glatt; återigen en skön stämma i nattens ilska. Hon tog revolvern, ställde sig upp, och  riktade den mot honom.

Hans ögon spärrades upp, brann av förvåning  – belysningen fick ögonvitorna att skimra gulaktigt.

Ansiktet framför honom var inte längre vackert, det skiftade i grått och lila och var ohyggligt förvridet till något monstruöst, tillhörande mardrömmars mardrömmar. Det som tidigare sett ut som en kvinna stod upp och skrattade och tvingade in revolverns pipa i hans mun, som reflexmässigt öppnades. Vapnet rördes våldsamt runt och krasade sönder tändernas emalj; två framtänder krossades och gommen började blöda ymnigt. Blodets järnsmak och smaken av vapenfett rann ned i strupen och ut över de sargade läpparna. Valentin tvingades sätta sig i stolen framför datorn medan hans blod rann i strida strömmar nedför hans hals. Kroppen trycktes mot ryggstödet. Tårar föll utmed kinderna. Han kunde inte göra annat än svettas och stöna och utstöta kvidande ljud.

När vapnet avfyrades var skottet bara ännu en högljudd smäll, ingenting att reagera över, bara ett missljud, en mångfacetterad händelse, i nyårsnattens mångfald.

Det är karakteristiskt för självmördare att de i sin sista gärning lämnar efter sig ett visst intryck av det hemska och orenliga där de planerat eller utfört sitt självmord. Så var även fallet när myndigheterna fann Valentin Panzar. Man undersökte lägenheten. Inga tecken på brott påträffades. När man torkat ren hans datorskärm kunde man läsa en text i novellform som var ett sant men tragiskt uttryck för hans olyckliga själ: den text som du precis har läst. På bordet bredvid stod en urdrucken flaska Champagne.

Tack till Nicolas Krizan i Skövde för fotografierna av Sankta Helenas Kyrkogård, samt illustrationer/monografier. Ett tack skall också framföras till följande författare (i bokstavsordning) som i varierande grad hjälpt till med novellens slutliga utformning/publicering: Rickard Berghorn, Ahrvid Engholm, Jan-Erik Ullström och Jonas Wessel.

~ av Fredrik F. G. Granlund på lördag, 31 december, 2011.

Ett svar to “Nyårsnovell av Fredrik F. G. Granlund: ”Anledning att fira””

  1. […] Novell: Anledning att fira. Originalpublicering på fantastikbloggen Marmeladkungen den 31 december 2011. Finns tillgänglig att läsas online här. […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: