Bokrecension: Herrelös, av Rachel Vincent – Recensent: Anna Nygren

*

 Bokrecension:

Herrelös av Rachel Vincent

– Recensent: Anna Nygren

1. Sammanfattning

Faythe läser ett filosofie magisterprogram i litteraturvetenskap och befinner sig mitt i terminen när hon plötsligt förbjuds att fortsätta sina studier. Hennes pappa tvingar henne hem till familjens ranch. Till saken hör att Faythe inte är någon vanlig student. Faythe är inte ens någon vanlig människa. Nej, hon är en varkatt. Det finns ytterst få kvinnliga varkatter, endast åtta stycken i Nordamerika, varför Faythes familj blir så paranoida när två av dessa försvinner, kidnappade av vad som misstänks vara sydamerikanska strykarkatter. Men den självständiga och envisa Faythe vill inte bli beskyddad av sin pappas underhuggare – särskilt inte av den av dessa som är hennes före detta pojkvän, Marc. Väl hemma hos familjen verkar dock Faythe inte vara bättre skyddad från kidnappare än på universitetet, eftersom hon ganska snart råkar i klorna (bokstavligt talat) på den brutalt grymma Miguel.

1. 2 Bokens baksidestext

Det finns bara åtta kvinnliga varkatter kvar i världen. Jag är en av dem.

Jag ser ut som vilken student som helst, men jag är en varkatt – en shapeshifter – och jag lever i två världar. Trots mina föräldrars protester har jag lyckats undkomma min flocks alla krav och förväntningar och skapat mig ett normalt liv. Ända tills en strykarkatt överföll mig.

Jag hade varnats för strykarkatter – varkatter utan flock, ständigt på jakt efter någon som jag: en attraktiv och fertil hona. Jag undkom men fick veta att två av mina medkatter försvunnit. Min närkontakt med faran var allt flocken behövde för att kalla mig tillbaka, för min egen säkerhet påstod de. Men jag är ingen kattunge och är beredd att utmana vem som helst –och vad som helst. Även herrelösa strykarkatter …

2. Positivt

Författaren Rachel Vincent lekar på ett ganska roligt sätt med genren när hon använder sig av varkatter – vilket är ungefär samma sak som varulvar. Hon skriver i boken att Hollywood fått det halvt rätt, de har bara missat det där med djurarten – varkatter är alltså människor som förvandlas till katter istället för hundar. Den lilla kommentaren bidrar med lite metafiktion och genremedvetenhet – vilket känns ganska uppfriskande.

Faythe, som berättar historien ur ett jag-perspektiv, tycker jag ganska bra om, främst för att hon på typiskt studentmanér är besatt av kaffe och för att hon pratar oavbrutet. Och stundtals är boken skapligt underhållande. Till exempel detta citat om karma, som är ganska kul:

”Och den enda i min familj som visste något om saken hjälpte mina kidnappare istället för mig. Det var tillräckligt för att få mig att undra vilken sorts monster jag hade varit i ett tidigare liv. Det måste handla om dålig karma, det fanns ingen annan förklaring till min fruktansvärda otur.”

Eller det här:

”Efter att jag i en timme fantiserat om isglass och luftkonditionering och vältrat mig i bitter självömkan avbröts mina tankar av Abbys svaga snarkningar. Jag avundades henne den glömska som sömnen skänker, men själv kunde jag inte somna. Jag var för upptagen av att tänka. På allting.”

Och Faythe får ibland in en riktig fullträff i sina bitska kommentarer om det motsatta könet:

”Jag tror att en del män föds med stora egon för att kompensera för att annan viktig utrustning saknas. Som en hjärna.”

3. Negativt

Tyvärr är dessa fullträffar ganska sällsynta. Författaren försöker skriva smart dialog men misslyckas gång på gång och åstadkommer istället små trista klyschor som vrider sig i dödsryckningar – vilket i och för sig är ganska underhållande det också, på sitt sätt – ett sätt som författaren kanske är omedveten om.  Hon försöker vara rolig, men samma sak här, klyschorna läggs på hög och bristen på personlighet i språket är pinsamt påtaglig.

För att fortsätta med det klyschiga, en sexscen som innehåller följande citat skulle jag vilja nominera till Bad Sex in Fiction Award:

”Jag gömde ansiktet mot hans hals och drunknade i hans doft. Han luktade så maskulint, som mysk och oparfymerad tvål och något annat, något mäktigt, farligt och spännande. Jag tog ett djupt andetag och den fantastiska kombinationen av fara och absolut trygghet fick min kropp att darra och varje nerv att vakna till liv.”

Just denna sexscen börjar med att de super sig fulla (varkatter kan på grund av sin höga ämnesomsättning dricka kopiösa mängder alkohol), vilket leder till att Faythe, som redan har ett par partners, har sex med Marc, mannen hon lovat sig själv att aldrig gå tillbaka till.

Att Faythe har flera relationer samtidigt förstör också slutet för mig. Med risk för att avslöja La Grande Finale så måste jag klaga lite på det. Faythe har alltså en före detta pojkvän, en fosterbror som plötsligt är lite mer, och så en helt mänsklig pojkvän på universitetet. När hon i sista kapitlet slutligen väljer Marc så löser sig allting orealistiskt snabbt. Ingen av de andra verkar klaga, Andrew försvinner och lämnar en liten blomma, Jace blir åter en helt vanlig bror. Det är knappast känslomässigt trovärdigt.

4. Övrigt

För en tid sedan läste jag litteraturvetenskap, precis som Faythe, och i en delkurs som handlade om populärlitteratur diskuterade vi Harlequin-böcker. De definierades då som romantik, massproducerade böcker för kvinnor, böcker som saknar egentligt litterärt värde. Nu satsar förlaget Harlequin på fantasyinspirerade böcker som ges ut i en serie som kallas Nocturne. Herrelös hör till denna serie och benämns som ”Teen”, alltså riktad till lite yngre läsare. Mina fördomar (samt ett svagt och något opålitligt minne från litteraturvetenskapen) säger mig att Harlequins vanliga målgrupp är kvinnor något äldre än mig (passar här på att upplysa läsaren om att jag är tjugoett), alltså mellan ungefär tjugofem och fyrtio. Men den här boken har en yngre målgrupp, vilket märks i det tonårslika föräldraupproret som genomsyrar hela berättelsen.

4. 1 Boken jämförd med Stephanie Meyers Twilight-serie

Det är kanske omöjligt att inte jämföra en romantisk fantasyroman för ungdomar med Twilight. Därför tänker jag göra det. För det första själva varkatterna. Varulvar förekommer i en mängd olika varianter i olika myter. De varulvar som stått modell för varkatterna är Twilightvarulvarna, det vill säga, de kan själva styra sin omvandling, vilket jag blir lite besviken på, kanske inte för att det utesluter alla möjliga ”it’s that time of the month”-skämt, utan snarare för att jag tycker att vitsen med alla typer av halvmänniskor, exempelvis varulvar och vampyrer, förutom det att de fungerar som symboler för utanförskap, är att de kan användas för att utforska olika typer av kontrollbehov – inklusive brist på kontroll. Varkatterna är liksom Twilightvarulvarna, ett under av kontroll.

Grejen med att vara varulv, eller varkatt, tycker jag ska vara att det är en sorts förbannelse, inte bara en fantastisk superkraft – vilket det tenderar att bli här (och ändå kan hon såklart inte förvandla sig när hon befinner sig i verklig fara, det vanliga problemet med superkrafter).

Det finns dock en riktigt bra scen där Faythe nästan mördar en människa som på ett bra sätt får fram problematiken kring att dölja det övernaturligas existens för människorna, samt rädslan för sin egen omänsklighet, men den scenen är sorgligt ensam i sitt slag. Jag saknar alltså lite fullmånar i Herrelös. Dessutom är alla varkatter, precis som Twilightvarulvarna, supersnygga och superstarka. Jag efterlyser också lite mer fulhet och lite mer äckel, även i romantiken.

Jag ser tevereklamen för Breaking Dawn (senaste Twilightfilmen) och konstaterar att det är väldigt mycket nakna kroppar. Ännu en likhet med Herrelös. Jag funderade ett tag på varför den coola, starka och häftiga hjältinnan hade så lite och tunna kläder på sig, men det fick sin förklaring. Alla personer är halvnakna, vilket, precis som alkoholtåligheten, motiveras med att varkatternas ämnesomsättning är extremhög.

Och dessutom är Bella (hjältinnan i Stephenie Meyers böcker) mycket lik Faythe. De är lite småklumpiga, och de bekänner sin kärlek till litteraturen. Det är en ganska spännande likhet. Litteraturen används för att göra hjältinnorna intellektuella, men referenserna till de olika verken är inte så avancerade, Shakespeare och Austen nämns lite då och då, och det påminner lite om alla de brittiska deckare som utspelar sig i universitetsstäder. Det är ett ganska trevligt, men kanske inte så djupt.

Faythe får mig också att tänka lite på alla sexiga huvudpersoner, från Lara Croft och en rad andra dataspelsfigurer, till Lisbeth Salander. Faythe har inga problem med att vara social, men hon är självständig och hon tänker, samtidigt som hon ändå till slut måste bli räddad, och hon måste vara snygg, och en rad andra stereotypt kvinnliga beteenden som gör mig lite irriterad.

Det här med att den kvinnliga huvudpersonen har så många partners, att hon, på ren svenska, knullar runt – jag vet inte vad jag ska tänka om det riktigt. Å ena sidan är det positivt att kvinnor tillåts ha en sexualitet, och att den inte är endast ren och vacker och oskuldsfull. Å andra sidan, blir en bok feministiskt medveten bara för att kvinnorna tar över männens roller? (Ett försök till medvetenhet är just vad jag vill kalla vissa tendenser i boken, Faythe diskuterar sin roll bland bröderna, hur hon behandlas på grund av sitt kön, hennes förhållande till mamman (en förövrigt väldigt stereotyp person), men det stannar nog vid ett försök, för Herrrelös är inte bara otroligt heterosexuell, den är också fixerad vid sex och vid utseende, och såklart är de manliga katterna i slutändan starkare och mäktigare än de kvinnliga.)

Jag har lite problem med allt detta sex. Jag tror inte att jag är en pryd läsare, men jag tycker framförallt att det är lite problematiskt att det är så otroligt många våldtäkter.  Om Harlequin står för romantik, så verkar kombinationen romantik och fantasy resultera i våldtäkter, det känns lite sorgligt, det borde inte behöva vara så. Det är så sjukt mycket våld mot kvinnor, onödigt mycket, som om det måste vara så, på sätt och vis känns det lite slentrianmässigt, jag tycker att det kunde problematiseras mer. Faythe klargör visserligen hur hemskt hon tycker att det är att bli, eller nästan bli, våldtagen, men de hemska upplevelserna verkar inte leda till några allvarliga konsekvenser, utan snart är hon pigg och kry och redo att ha sex med sin pojkvän igen.

Och så en sista sak som kan diskuteras i Herrelös: kolonialismen och inställningen till etnicitet. Strykarkatterna, de onda, kommer från Sydamerika, kallas djungelkatter, framställs som ociviliserade, brutala våldtäktsmän i kontrast till de ordnade nordamerikanska katterna. Jag säger inte att allt måste vara politiskt korrekt och bra förebilder. Men jag tycker att det är viktigt att nyansera och problematisera. Vilket inte riktigt görs här.

5. Sammanfattning

Herrelös innehåller sex, lite kärlek, action och fantasy. Det börjar med lite collegeliv – kör det dramaturgiska knepet med hemvändaren som återupptäcker ett liv hon trodde att hon lämnat, en exotisk fara ovanpå det, patriarkala strukturer som nästan påminner om böcker som Inte utan min dotter, och resultatet blir en bok som inte riktigt är min typ av bok. Det finns mycket i berättelsen som irriterar mig. Men boken måste såklart dömas för vad den är och vad den försöker vara, det är inte Nobelprislitteratur, utan ungdomsromantik. Och då måste jag ändå säga att den har en del positiva sidor. Den når inte ända fram, men jag gillar ändå satsningen på att kombinera fantasy och romantik, och det går säkert att utveckla till något bra.

Titel: Herrelös (Stray)

Författare: Rachel Vincent

Förlag: Harlequin

Utgiven: 2011

ISBN 9789164068439

*
Sidantal: 480

Serie: Black Rose / Nocturne

*
Pris direkt från förlaget: 79 kronor exkl porto.

 

* * *

 

Andra bokrecensioner på Marmeladkungen

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 13 januari, 2012.

Ett svar to “Bokrecension: Herrelös, av Rachel Vincent – Recensent: Anna Nygren”

  1. […] Alla läser mycket här. Det gjorde de även i Rachel Vincents Herrelös, ur samma Nocturne-serie, som jag recenserade här på Marmeladkungen för en tid sedan. Jag tänker att det är ett sätt att koppla populärkulturella verk (för både Herrelös och […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: