Fredrik F. G. Granlund och Jonas Wessel – ett samtal i nio delar. Del sex: J. D. Salinger

6. J. D. Salinger

 

F.G. Den här gången är det tänkt att vi ska diskutera J.D. Salinger.

J.W. Gärna det, det är ju en av våra gemensamma favoriter. Du sa tidigare att romanen The Catcher in the Rye är din favoritroman. Varför?

F.G. Salinger är en husgud. Jag har läst men äger inte alla hans böcker i svensk förstaupplaga – men dock just Räddaren i nöden, vilken jag också läst många gånger och naturligtvis i de båda svenska översättningarna som finns (Birgitta Hammar översatte den ursprungligen, 1953; sedan den eminente, mer namnkunnige, Klas Östergren) och det engelska originalet. Det är en av få böcker jag försöker att läsa om med jämna mellanrum därför att den för mig på något oväntat sätt känns så väldigt viktig. Hur är det för dig?

J.W. Själv har jag bara läst den på originalspråket, känns bättre så. Äger dock Franny och Zooey (inbunden) samt Res timmerbjälken högt, timmermän och Seymour, en presentation (häftad) i svensk förstaupplaga.

F.G. När jag läste Räddaren i nöden för första gången hade jag vetskapen om hur farlig romanen ifråga anses vara – trots att alla gymnasieelever i USA tvingas läsa och recensera den under sin skolgång. Jag läste för övrigt i Adlibris nyhetsbrev att boken fortfarande säljer 250 000 exemplar varje år i USA. Och det finns förstås en orsak till detta.

J.W. Naturligtvis. Det är verkligen en modern klassiker.

F.G. Definitivt. Jag glömmer hur som helst aldrig den första genomläsningen; började trött som fan på bussen från Mariestad till Skövde när jag studerade där på högskolan. Jag kunde verkligen inte sluta läsa. Jag skakade! Det var något i språket och handlingen som påverkade mig så starkt.

Jag vet andra som reagerat som mig, men även andra jag rekommenderat boken till som inte alls reagerat så, bara ansett att det är en väldigt bra roman. Ingen jag känner som läst den när jag rekommenderat den har dock sagt att den är dålig.

Åter till min första genomläsning. Jag skakade, blev inte mig själv på länge. När jag gick av bussen i Skövde kunde jag inte slå igen den, läste vidare även när jag gick av bussen, på väg till högskolan och där var jag helt förstörd. Försökte slå igen boken och koncentrera mig på föreläsningen – men det gick inte. Det gick inte. Satt mest bara och läste ut Räddaren i nöden hela den dagen. Och jag har läst den många gånger sedan dess. Naturligtvis även på engelska.

J.W. Själv har jag bara läst Catcher en gång (än så länge) och gillade den oerhört mycket. Blev dock inte förstörd av den, inte heller skakade jag, men som sagt, jag gillade den. Holden Caulfield är en fantastisk karaktär. Han känns som en person av kött och blod.

Men i ärlighetens namn frapperades jag i första hand av Salinger-myten. Den gjorde liksom boken mer intresseväckande. Det är antagligen därför det finns en sådan stor lockelse, eller vad man nu ska säga, i Salingers verk, i alla fall för min del. Samma sak med Thomas Pynchons böcker. (På 70-talet misstänktes det ju en period att Pynchon i själva verket var J.D. Salinger, ganska lustigt.)

F.G. Det var intressant! Men jag måste för närvarande låta denna felaktiga aning bero. Istället kan vi kika på – och tro eller inte tro – filmen Se7en vari det anses vara en farlig bok, som man får en prick i registret om man lånar på bibliotek eller för den delen köper, liksom ex Adolf Hitlers Mein Kampf och Karl Marx Das Kapital (Kapitalet). Ändå måste som sagt alla gymnasieelever i USA läsa den under sin uppväxt.

Mark David Chapman som sköt John Lennon hade den på sig och man fann en mängd i hans hem. Senast filmatiserades just det såsom Chapter 27. Det finns bara 26 kapitel i Räddaren i nöden.

J.W. Chapter 27 är mycket bra film, har sett flera gånger. Tycker att den sågades lite väl skoningslös när den kom, antagligen främst på grund av hatet gentemot Chapman som person. Anser att Chapter 27 är bättre än den där andra filmen om Chapman, The Killing of John Lennon.

Chapman hade aldrig någon ”mängd” exemplar av boken i hemmet. När han sköt Lennon hade han ett ex själv (köpt i en bokhandel i New York kort före mordet) och ett ex som han lånat ut till sin flickvän Gloria. Däremot köpte han in åtskilliga ex av boken under sin rättegång, för att göra reklam för Salingers bok. Som Chapman själv beskriver det i Jack Jones läsvärda Let Me Take You DownInside the Mind of Mark David Chapman, the Man Who Killed John Lennon: “That’s when I realized, in an instant, that John Lennon had been killed to promote the reading of The Catcher in the Rye. […] I had them bring in copies of the novel by the boxful. Doctors too, the psychologists – I had them bring stacks of the book in so I could sign them. I signed them to make them keep them, so that they would never throw the books away. I didn’t sign the books because I thought I was a celebrity or a big shot.”

F.G. Vidare finns en väldigt bra eller åtminstone mycket underskattad film om boken ifråga: Conspiracy Theory, med Mel Gibson och Julia Roberts, där mången konspirationsteori gås igenom: en del människor blir helt enkelt beroende av denna bok, måste köpa den om de inte har den i sin närhet. Filmen ifråga visar också vilken koll myndigheterna har över inköp av denna bok, även om det i filmen är väl överdrivet.

J.W. Den har jag inte sett, men känner till den och dess koppling till Salingers bok. Visst, The Catcher in the Rye fick kvickt rykte om att vara ”farlig” efter mordet på Lennon. Knappt fyra månader senare blev ju Ronald Reagan skjuten av tokstollen John Hinckley, Jr. (för att fånga Jodie Fosters uppmärksamhet). Polisen sökte igenom Hinkleys hotellrum och fann bland annat, hör och häpna … The Catcher in the Rye! Hurvida det fanns någon koppling till mordförsöket vet jag inte. Tror inte det. Tror inte heller att myndigheterna bryr sig om vem som läser boken, det är en myt. Vandringssägner och sensationstidningsskriveritendenser som i sig tur genererar nya myter som påverkar den som läser boken. Om den på allvar skulle anses vara en ”farlig” bok skulle ju nästan var och varannan kotte vara en potentiell mördare, eftersom den, som du sa tidigare, säljer 250 000 ex varje år.

Att boken fortfarandes läses i så stor utsträckning tror jag beror dels på att den är tidlös – den funkar lika bra nu som 1951 – och dels på auran av mystik kring Salinger som person. Att en framgångsrik författare helt upphör att publicera sig vid 46 års ålder och vänder hela världen ryggen, det förekommer ju inte alltför ofta. Vad hade han för sig alla de där åren i sin stuga i Cornish? Hur många böcker skrev han egentligen? Finns alla dessa manus kvar i ett kassaskåp, eller har de bränts upp? Kommer de att publiceras? Och så vidare … Det kittlar verkligen fantasin.

Hur som helst, vad tycker du om hans övriga böcker, Fredrik?

F.G. Jag tror jag har läst samtliga texter Salinger fått publicerade – han är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag minns särskilt läsupplevelserna när jag läste Franny och Zoey, särskilt en lång fotnot han skriver i den boken där han förklarar hur fult det är med fotnötter, liksom exempelvis ”En perfekt dag för bananfisk” och den novellens överraskande, överrumplande slut.

J.W. Ja, det är antagligen hans mest kända novell – kanske just tack vare det där oväntade slutet som tycks komma från ingenstans. Får en att börja tänka, ett intressant personporträtt också. Holden Caulfield och Seymour Glass, mycket bra karaktärer. Andra två favoritnoveller för min del är ”For Esmé – With Love And Squalor” och ”Teddy”. Salinger hade verkligen ett öga och sinne för hur folk beter sig. Flickan i ”For Esmé” känns som en 100 % autentisk människa, och inte bara en liten lustig endimensionell figur i en novell. Hennes lillebror också för den delen. Teddy känns som ett slags prototyp för det som Seymour senare blev i ”Hapworth 16, 1924”, Salingers sista publicerade verk.

Fotnoten du nämner är mycket rolig! Finns en hel del humor i hans texter, något få personer uppmärksammar. Minns du Seymours dikt om John Keats? Gillar även avslutningen i författarpresentationen till Franny och Zooey: ”Min hustru har emellertid bett mig att i ett enstaka utbrott av öppenhjärtlighet tillägga, att jag bor i Westport tillsammans med min hund.” En total lögn.

Jag är dock inte så himla förtjust i Franny och Zooey. Anser den vara ganska seg och småtråkig, kanske för att ämnet spiritualitet inte ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Håller med John Updike i hans kritik av boken. Jag har läst Rise High the Roofbeam, Carpenters and Seymour, an Introduction betydligt fler gånger, särskilt Seymour an Introduction.

F.G. Just nu känner jag mig väldigt korkad. Jag skall dock vara totalt ärlig och säga som så att jag inte exakt minns vad jag läst av det du frågar om. Jag har genom åren fört databaser med vad jag läst och läst ut, romaner och noveller, tidskrifter och dylikt – samt exakt när jag gjort det. Men jag har nyligen, eller de senaste åren, haft en mörk period, vilket de som följer Marmeladkungen lär/bör vara medvetna om. Jag skall alltså inte ens försöka glänsa med något jag kanske inte ens har läst (även om jag i det här fallet paradoxalt nog med stor säkerhet har det). Jag kan dock nämna att jag tror mig minnas dikten om Keats – men inte så mycket att jag minns den såpass att jag vågar mig uttala mig om den.

J.W. Vad tycker du om ”Hapworth” då? Märkligare text får man leta efter! Ibland, om man tillåts vara amatörpsykologisk, får jag en känsla av att Salinger för varje publikation ville göra sig mindre omtyckt och läst, eftersom texterna i kronologisk ordning blir alltmer självmedvetna, självreflekterande, verklighetsfrånvända och svårtillgängliga. Å andra sidan kan det ju ha att göra med hans senare zen-inställning till skrivandet …

F.G. Det är en fantastisk text som jag läst flera gånger – även om det var länge sedan sist. Salinger skall upptäckas, läsas och läsas om. Begrundas och sedan begrundas ännu mer. Det är, som jag ser det, en av ytterst få författare som förtjänar sådan kontemplation som jag faktiskt i detta fakt åsyftar.

J.W. Har du läst Kenneth Slawenskis Salinger-biografi? Kanske lite väl hyllande emellanåt, men betydligt bättre än Ian Hamiltons bok, som jag faktiskt tycker är ganska osympatisk. Kan även rekommendera If You Really Want To Hear About It – Writers on J.D. Salinger and His Work.

F. G. Jag har inte läst biografin om Salinger – men kommer nu att göra det så fort jag bara kan.

F.G. Jag har dessvärre inte läst dessa böcker, men kan garantera dig att så inte länge till kommer att vara fallet. Efter publiceringen av denna del i vårt samtal kommer jag att ta itu med mitt Saling-samlande, läsa på om det hela – och naturligtvis ta och suga åt mig från varje sida i de böcker om Salinger som du här tipsar om.

J.W. Du sa att du läst allt som Salinger publicerade. Menar du då även de noveller han skrev som inte ingår i Nine Stories? Tänker på ”A Girl I Knew”, ”The Young Folks”, ”Go See Eddie”, “The Hang of It”, “The Heart of a Broken Story” och alla de där han skrev innan han slog igenom  med The Catcher in the Rye?

F.G. Jag tror det. Men jag menar inte att det är något jag påstår med säkerhet. Jag märker hur mycket mer inläst du är på Salinger jämfört med mig varför jag blir alldeles särdeles osäker. Jag märker att hur mycket jag önskar att så inte är fallet så är du betydligt mer insatt i Salinger än undertecknad – och jag får låta fallet vara sådant. I dagsläget är jag dig underlägset rörande allt det vi pratat ovan. Det är dock inte ofta jag blir mållös i litterära sammanhang – men när det händer – såsom i denna del av vår dialog – då förändras jag i grunden och blir alltmer ödmjuk än jag var sedan tidigare. Jag är imponerad av dig, Jonas. Mycket mer än så har jag inte att säga den här gången. Så tills vi hörs av igen . hoppas innerligt att våra läsare nu går till närmaste bibliotek och upptäcker Salingers magnifika, mänskliga universum. Väl mött snart igen, Jonas!

 

Andra delar av denna vår pågående dialog:

 

Femte delen: Stephen King, H. P. Lovecraft och Dean R. Koontz.

Fjärde delen: Skräcklitteratur. The Horror … The Horror …

Tredje delen: Gode Gud

Andra delen: Alkohol & Kreativitet – hur får vi våra idéer?

Första delen: Författandet

 

Advertisements

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 5 februari, 2012.

4 svar to “Fredrik F. G. Granlund och Jonas Wessel – ett samtal i nio delar. Del sex: J. D. Salinger”

  1. Jag trodde den hette ”Fångaren i rågen”.

    Gilla

  2. […] Fredrik F. G. Granlund och Jonas Wessel – ett samtal i nio delar. Del sex: J. D. Salinger […]

    Gilla

  3. […] Fredrik F. G. Granlund och Jonas Wessel – ett samtal i nio delar. Del sex: J. D. Salinger […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: