Novell av Fredrik F. G. Granlund: ”Eutanasi” – förstapris i tidskriften Mitranias novelltävling 2005.

Edit 24 mars 2012. De exemplar som hädanefter säljs av boken Spegelzon har ett extra ark där slutet på min novell Eutanasi är med. Enligt bokens redaktör blev det bra och märks knappt.

 

Några inledande ord från författaren

För bara några veckor sedan publicerades antologin Spegelzon där följande novell ingår. I denna volym saknas dock novellens två sista sidor. Således känner jag mig tvingad att publicera novellen i sin helhet. Minns dock, kära läsare. Minns dock att jag inte var gammal inom gemet när jag med följande novell vann tidskriften Mitranias novelltävling 2005. Här publiceras den nu i sin helhet som den publicerades under 2005, helt utan ändringar från denna redaktörs fingrar . . .

Det enda som är nytt är novellillustrationerna som denna gång kommer från en ny förmåga i Mariestad: Joseph Saade. En mycket begåvad konstnär som jag har höga förhoppningar om. Han kommer dessutom allt oftare att bli publicerad här på Marmeladkungen. Önskar ni se exempel på hans konst finns detta här.

Eutanasi

av: Fredrik F. G. Granlund

“If I am mad, it is mercy! May the gods pity the man

who in his callousness can remain sane to the hideous end!

Come and be mad whilst he still calls with mercy!”

H.P. Lovecraft, The Temple

Idag såg jag möjligheten att bestämma över framtiden. Jag skäms verkligen inte över att jag tog chansen, för så länge jag kan minnas har jag avskytt tanken att det kan finnas någon högre makt som styr över liv och död. När jag skriver dessa ord är jag nyligen hemkommen efter att ha utfört ett litet experiment: jag vandrade långsamt, iklädd svart och endast svart, genom beckmörkret, över motorvägen.

För ett ögonblick trodde jag att jag skulle dö, men innerst inne visste jag att det var omöjligt. Jag skrattade samtidigt som jag tyckte synd om bilisterna som körde ned i dikeskanten eller in i sidoräcken eller mot en säker död i en frontalkrock.

Naturligtvis överlevde jag. Och det bevisar vad jag innerst inne redan visste: att jag själv bestämt när jag skall lämna jordelivet. Jag kommer att dö idag.

Alltsammans började i eftermiddags när jag kom hem från arbetet. Det första jag gjorde var att lägga mig i soffan framför TV:n. Om mina sinnen varit skärpta, om jag inte undervisat hela dagen, kanske jag skulle känt på mig att allt inte stod rätt till. Det är svårt att avgöra. Allting verkade som vanligt: lägenheten var stillsam, och därför skulle TV:n få ta död på tystnaden. Men precis då jag greppade fjärrkontrollen hörde jag något ovanligt. Det skrämde mig inte, det var inte hotfullt, snarare onormalt – det lät som om någon snarkade eller andades tungt. Ljudet kom från mitt sovrum. Och utan att tänka efter vad det kunde vara gick jag dit och såg efter.

En man låg i min säng, ovanpå sängöverkastet, och sov. Ryggen var vänd mot mig. Han var iklädd svarta byxor med pressveck och en skrynklig vit skjorta. Till skillnad från Guldlock rusade han inte upp och iväg. Av alla lägenheter han kunnat välja att bryta sig in i har den jävla uteliggaren valt min, tänkte jag. Men hur hade han kommit in? Jag hade inte sett några tecken på inbrott när jag låst upp ytterdörren.

Jag gick tillbaka in i vardagsrummet och beväpnade mig med ett slagträ, telefonen stoppade jag ned i fickan ifall jag skulle behöva ringa polisen, och sedan återvände jag till sovrummet och harklade mig högljutt och stötte till honom med slagträet.

Mannen vände sig långsamt mot mig. Varje rörelse tycktes smärta honom, det förstod jag av hans andning. Han var flintskallig, eller hade rättare sagt mycket bred mittbena mellan tunna vitgrå hårtestar som gick ned till öronen. Ansiktet var mycket rynkigt, men rynkorna var så små och fina och satt så tätt att de bildade skuggor istället för linjer. Han såg beskedlig ut och var alltför gammal för att kunna utgöra något hot. Jag insåg att det inte skulle bli några problem, jag skulle bara behöva sparka ut honom – kanske nedför trapporna? – så han inte skulle få för sig att ta sig in i min lägenhet igen.

“Vad i helvete tror du att du håller på med?” frågade jag när han öppnat ögonen. Den gamle mannen vände det sömniga ansiktet mot mig.

“Hej!”

Ordet var skrämmande; reaktionen var liksom inte normal.

“Hur fan har du kommit in i min lägenhet?” frågade jag olustigt.

“Jag vet att du har kort stubin och hur du brukar bli”, sade han, “men bli inte förbannad än! Ge mig en chans att förklara innan du blir vansinnig.”

Jag försökte lugna ned mig, men förklaringen skulle behöva vara bra om han ville slippa bråk.

“Känner vi varandra?” frågade jag.

“Det kan man lugnt påstå att vi gör! Känner du inte igen mig?”

Det gjorde jag. På något sätt kände jag igen honom, det låg något familjärt i hans gråblå ögon, men jag kunde inte placera honom i ett sammanhang. Så jag ljög:

“Nej!”

“Konstigt, jag trodde du skulle känna igen mig… Jag känner fortfarande igen dig och är glad att jag fortfarande mindes var du bodde. Jag kom till och med ihåg var du gömmer reservnyckeln, annars hade jag inte kommit in.”

“Vem är du, då?” frågade jag.

För första gången sedan jag sett honom log den gamle mannen. Det var en förvandling men inte av den sort som får mig på bättre humör. Det fick mig inte att känna mig bättre till mods.

“Det vet du”, sade han.

Jag envisades. “Vem är du?”

“Det vet du”, upprepade han.

“Nu försöker vi igen”, sade jag och tog ett fastare grepp kring slagträet. “Vem i helvete är du?”

Den gamle mannen log under hela sitt häpnadsväckande svar: “Jag är du.”

Det han sade var löjligt! “Nej”, sade jag, “jag är jag. Du är du.” “Jag är du.” Han log mot mig igen. “Du är jag!”

“Bevisa det!” Naturligtvis litade jag inte på hans lögner. Han skulle få en chans, men inte fler. Det var uppenbart en mycket förvirrad, gammal man.

Han stirrade på mig. “Bevisa det själv, fråga mig något som bara du vet.” “Visst, vad heter jag?”

“Var inte löjlig, Victor,” sade han, “fråga mig om något som bara du kan veta. Något du aldrig berättat för någon annan.”

Mitt förnamn kunde han gissat från det ensamma V som står före efternamnet på brevlådan, hur som helst är det inte svårt att ta reda på någons förnamn. Nu frågade jag mig vad det var som bara jag visste? Vad hade jag aldrig någonsin berättat för någon annan? Det var inte så svårt.

“Hur dog min mor?”

Åldringen skrockade. “Jag har tänkt på det länge,” sade han eftertänksamt. “Det är onekligen något som bara du vet. Och det måste jag säga: du förvånar mig. Du är intelligentare än jag trodde!”

I det ögonblicket avbröt jag honom. “Du vet alltså inte.”

“Tvärtom!” utbrast han. “Jag vet exakt hur hon dog…” Han tystnade och såg sig uppmärksamt omkring. Det var tydligt att han var förvirrad och försökte övertyga sig om att ingen fanns i närheten. Det föreföll ligga något skrämt i hans uppträdande, som om hans blick var vilsen och oförmögen att fästa sig. Nu skäms jag över min dårskap; men i detta ögonblick genomträngde mig en isande rysning. Men ändå, jag hade aldrig berättat för någon – inte ens någon kärlek – hur min mor dött; jag har dragit en vals eller undvikit att svara om någon frågat.

“Din mor”, började han, “led länge av schizofreni. Hon anses ha tagit sitt liv med en överdos barbiturater. Myndigheterna fann schizofrenin orsaken till självmordet – hon var självmordsbenägen redan innan hon blev inlagd. Men när de skrev ut henne ansågs hon vara på bättringsvägen.”

Här drog han en djup suck (och likaså jag). “Att det i själva verket var du som hjälpte henne var något som alla kunde bortse från. Myndigheterna kunde inte bevisa att du pratade med henne och frågade vad hon ville och höll hennes hand medan du såg henne somna och dö.”

Jag tappade slagträet.



Den gamle såg allvarligt på mig. Han rörde sig inte och verkade ha slutat andas, men sedan svalde han och bet sig i läppen.

“Ta det lugnt!” uppmanade han. “Du gjorde en god gärning! Det var barmhärtigt att hjälpa henne. Hon ville dö! Du – jag – hjälpte henne. Han tystnade och utbrast med sprucken röst: “Du –” Han tystnade igen. “Vi gjorde inget fel! Skulle inte du vilja att någon gjorde samma sak för dig om du befann dig i den situationen?”

“Jo”, sade jag och skakade på huvudet.

En ensam tår rann nedför den gamles kind och pupillerna drog ihop sig. Han uppvisade ett sammanbitet ansiktsarrangemang som fick honom att se deprimerad ut. “Du kommer att tänka på det tills du är i min ålder – det kan du vara säker på!” Han sträckte ut ena handen mot mig. Den var stor, men såg varken stark eller skicklig eller känslig ut. Fingrarna var nikotingula, ungefär i samma gula nyans som gamla fotografier.

Jag stirrade på den rynkiga, seniga, håriga saken några sekunder innan jag tryckte den. Greppet berättade att han var en svag gammal man; och att han så gärna ville visa mig styrka. Men han misslyckades katastrofalt. Hur länge vi satt där kan jag inte avgöra. Varken då eller nu. Det var en gripande, förvirrande stund. Och det gick upp för mig hur många frågor jag ville ställa. Det var plötsligt så många frågor som krävde svar.

“Kom,” sade jag slutligen. Våra ögon möttes. “Vi sätter oss i köket och tar något att dricka.” Jag släppte hans obehagliga lem och ställde mig upp. Den gamla, eller äldre versionen av mig satte sig upp i sängen, men det gick långsamt. Mycket långsamt. “Jag kommer…”, sade han.

Jag gick före in i köket.

Medan jag funderade på vad han kunde tänkas vilja ha, öppnade jag skafferiet, mitt provisoriska barskåp, och överblickade spritflaskorna. Jag är ensam tillsammans, tänkte jag och log. Jag kände mig på bra humör, men var mycket förvirrad. Jag hade liksom, för första gången på mycket länge, tid för mig själv, men ändå var jag inte ensam. Det var humoristiskt samtidigt som det skrämde mig. Jag beslöt mig för att han antagligen ville ha det samma som jag; vi var ju lika, han var jag och jag var han – det hade jag förstått. Så mitt val skulle säkert duga om det var något jag tyckte om.

Han kom in genom köksdörren medan jag fyllde två glas med Lagavulin. Han hade tagit på sig ett par dubbelslipade glasögon som fick honom att se ännu äldre ut. Då jag granskade honom slog det mig att han var något kortare än mig och jag äcklades av att se hur han misskött min kropp. Jag lovade mig själv att börja träna regelbundet och lägga till med en bra kroppshållning för att slippa ifrån den ohyggliga framtid jag såg framför mig.

Han satte sig vid köksbordet. “Du är vacker!” sade han drömmande. “Så ung…” I ögonvrån kunde jag se hur han vände sig mot mig och granskade min kropp uppifrån och ned, nedifrån och upp.

“Eh, tack.”

Det var inte likt mig att inte finna rätt ord, men det var heller inte likt mig att ge en man sådana komplimanger.

Jag ställde de båda glasen på köksbordet och satte mig mittemot honom. Vi smuttade på maltwhiskyn.

“Hur har du kommit hit?” frågade jag.

“I själva verket kan jag inte förklara det”, sade han. “Jag minns inte riktigt.”

“Något måste du väl minnas?” Jag tog en cigarett och erbjöd honom en. Han tog emot den.

“Det här märket har jag inte rökt på länge.” Han stirrade på paketet. “Det måste ha varit ett tjugotal år sedan. Det gick i konkurs…” Han slog cigaretten mot vänster hands knoge medan han vände den, gång på gång – precis som jag gjorde – och alltid gjort – för att mjuka upp tobaken innan han tände den.

“Jo, självklart minns jag några detaljer.” återupptog han och började berätta om framtiden, om sin forskning och de få minnen han hade av färden bakåt i tiden. Ibland rynkades hans panna smärtsamt. Det är kanske inte behagligt att bli tvingad tillbaka till det förflutna och bli ställd ansikte mot ansikte med sina minnen. Tankar blir nog inte angenämare att umgås med därför att man länge lyckats döva dem.

Jag lyssnade på vad han hade att berätta, men hörde inte innebörden. Jag bestämde mig för att jag inte ville veta. Jag var intresserad – väldigt intresserad! – men jag behövde ingen förklaring. Det räckte att veta att jag i framtiden, när jag var lika gammal och medtagen som han, skulle färdas bakåt i tiden och träffa mig själv. Hur spelade ingen större roll. Inte då. Inte nu. Det var viktigare att få reda på vad som skulle hända mig i den nära framtiden och inte om trettio-fyrtio år. Därför avbröt jag monologen.

“Hur ser framtiden ut?”

Men redan då jag uttalat orden dök en ny fråga upp; det fanns så många, och jag kunde inte välja rätt ordning att ställa dem i. Han frågade vilket år det var, och jag svarade förbluffad.

“Framtiden”, började han, “ser ungefär likadan ut som idag. Bortsett från att befolkningen ökat, maten blivit dyrare och tekniken blivit mer effektiv. Så enkelt är det, mycket är snabbare eller förbättrat och det finns fler produkter att välja bland. Men miljöförstöringen fortskrider fast vi försöker lägga band på den.” Han avbröt sig och hostade.

“Men det är en väldig förenkling av framtidens utseende”, fortsatte han. “Tänk själv tillbaka ungefär tjugo år, om du minns, och tänk efter hur framtiden – nuet – förbättrat eller försämrat världen. Ungefär så är framtiden. De artefakter som en generation skapar gör det möjligt för nästa generation att starta sin utveckling på en högre nivå. De riktigt stora förändringarna tar tid!”

Jag kan inte påstå att hans svar förvånade mig. Jag tyckte att det lät logiskt, men samtidigt ganska ointressant då det inte var särskilt överraskande.

“Hur tycker du att jag borde leva mitt liv?” frågade jag. “Är det något du gjort under åren som du vill ändra på?”

Han gav mig en min jag inte kunde tolka. “När du blir lika gammal som jag”, sade han, “så kommer du att tänka mycket på hur livet kunde ha blivit. Vad du gjort fel och varför. Men jag har kommit underfund med att man behöver tänka på vad man gjort rätt istället för vad man kunde gjort annorlunda.

Och det är något jag kan rekommendera dig att börja tänka på. Hur vill du att framtiden ska bli? Tänk på att du alltid, vilken situation du än befinner dig i, har ett val. Livet har ingen mening – vi väljer alltid hur vi ska leva, vilket ger livet mening… men vi måste ta konsekvenserna av det vi gör eller inte gör. Tänk på att välja det alternativ som du tror kan leda till bäst möjliga framtid, som du vill ha den. Livet har bara en mening: att välja alternativ. Livet handlar om att göra rätt eller fel val. Du är fri att välja, men inte fri från dina val. Du är dömd, om man så vill, till frihet. Du är dömd att välja!”

“Det där låter som något Nietzsche… eller Sartre skulle kunna ha sagt”, skrockade jag eftertänksamt, men det han sagt hade fått mig att rysa.

“Kanske det”, sade han. “Å andra sidan kanske livet går ut på att lära känna sig själv. Och då kanske jag kommit rätt?” Han gav mig ett skevt leende och visade mig en uppsättning slitna tänder.

Jag skrattade samtidigt som jag reflekterade över vad han sagt – jag tyckte innebörden var intelligent och kanske rentav värdefull. Jag lovade honom att börja tänka på mina val, och löftet ledde mig in på nästa fråga: “Kommer jag – eller när kommer jag – att få min doktorsgrad?”

Den äldre versionen av mig nickade och smuttade på cigaretten och rökte whiskyn – eller om det var tvärtom? Jag var inte medveten om skillnaden då.

“Om inget oförutsett inträffar får du den om … ” Han tystnade tvärt. “Hur gammal är du förresten?”

“Jag är tjugosju” svarade jag och tog en klunk av spriten. Det behövde jag! “Hur gammal är du?” frågade jag i retur.

“Sextionio”, svarade han. “Och vad har livet gett mig? Början är eld och slutet kommer att bli en hög med aska” – han gav mig ett modstulet leende som nästan verkade göra ont; han log men det fanns inte mycket humor i det leendet – “och mellan slutet och början ligger all världens smärta… Jag har helt enkelt inte många val kvar…” Han tystnade och rökte ett par bloss mellan ett antal oroväckande hostningar. “Om tre år”, återupptog han eftertänksamt, “får du doktorsgraden. Men, du vet lika väl som jag att min närvaro här ikväll kan inverka på den saken. Det är inte längre säkert att det blir så. Jag har antagligen förändrat framtiden genom att komma hit!”

Jag nickade till hans resonemang  och insåg att det borde gått upp för mig utan  att  han  hade  behövt förklara det. Jag förstod med ens att allt han skulle berätta, alla svar på alla konstiga frågor jag skulle kunna ställa, kanske inte ens skulle inträffa. Vad jag än frågade honom om, och hur mycket han än berättade om framtiden, så var allt ändå ovisst.

Han blev mer och mer vältalig och inspirerad i beskrivningen av min framtid, och det han sade lät trovärdigt. Men medan han fortsatte sin utläggning om vad som skulle hända försökte jag att inte lyssna. Jag ville inte höra! Och jag ville inte se på honom; jag började må alltmer fysiskt illa av att se min gamla – för gamla! – missbrukade kropp. Han var motbjudande. Och tänk om det han berättade inte skulle hända. Hur besviken skulle jag inte bli om min framtid skulle visa sig bli sämre än den han berättat om? Jag valde att istället tänka på vad jag skulle göra, det var nyttigare.

Efter en stunds överläggningar från hans sida ställde jag mig upp.

“Vad… ?” Han såg på mig som om jag borde varit mer intresserad.

“Vänta lite… ”, sade jag med spelat intresse, “jag ska bara gå på toaletten.”

Jag gick in i sovrummet och plockade upp slagträt som fallit bredvid min säng. Jag väntade sedan en kort stund innan jag smygande återvände till köket och ställde mig bakom honom. Han satt tyst med ryggen mot mig och drack och rökte. Han hade varken hört eller sett att jag var tillbaka, än mindre upptäckt att jag stod bakom honom.

Efter att ha studerat bakdelen av hans huvudsvål slog jag slagträt i det kala bakhuvudet. Jag tog i ordentligt. Och han föll över bordet som om han varit en tall och slagträt en yxa.

Det var smärtfritt.


Nu i efterhand känner jag mig oerhört lättad; att döma av hans yttre skulle han ändå snart avlidit, och dessutom hade inte hostan låtit bra, så mitt agerande var definitivt godhjärtat! Det förvånar mig inte; jag har alltid varit, eller försökt vara, en god människa. Det var mitt val att hjälpa honom dö, precis som de val han talat om som vi alla ställs inför. Jag valde att bistå honom genom att ta hans liv – och trots allt, det var mitt att ta! Han visste, eller borde i alla fall ha vetat, att jag alltid önskat mig makten att kunna bestämma över min framtid.

Mitt barmhärtiga handlande hade en väldig fördel: en hastig död brukar allmänt förkorta livet, men i det här fallet förlängdes det. Förr, till och med så sent som igår, ansåg jag mig, med ungdomen och min fysiska hälsa i åtanke, ha tiden på min sida. Numera vet jag det med säkerhet. Nu vet jag när jag kommer att dö: idag, om sisådär 42 år. Efter mitt lilla experiment på motorvägen verkar det som att jag är odödlig tills dess.

Men tyvärr uppstod också ett problem när jag hade bistått mitt äldre jag. När jag hjälpte min mor behövde jag inte tänka på annat än vilken god gärning jag utfört, hur vänlig jag varit mot kvinnan som en gång burit mig i sitt sköte och sedan fört mig till livet. Jag kunde njuta i fulla drag när ambulansen kom och hämtade henne. Men när jag hjälpte mitt äldre jag låg han där i mitt kök, lealös och fridfull som en klubbad säl. Jag kunde inte ringa efter hjälp!

Barmhärtigheten verkade med ens ha ett dyrt pris: jag hade en äcklig gammal man som jag var tvungen att göra mig av med. Jag kunde inte ge myndigheterna tillstymmelse av en chans att undersöka honom; de skulle antagligen dragit slutsatsen att den döde mannen hade exakt samma DNA och fingeravtryck som jag. En obduktion hade definitivt inte varit till min fördel; situationen skulle förklarats oförklarlig, men jag skulle oundvikligen dömts för mord och spärrats in. Det är inte något bra sätt att spendera odödlighet! Jag var tvungen att göra något.

Tankarna som for över mig var inledningsvis mycket obehagliga, och jag visste inte vad jag borde göra. Det var extremt svårt att tänka klart.

Först greps jag av den ohyggliga tanken att jag kunde lägga honom i frysen och äta honom, för att med säkerhet bli av med kroppen. Men hur makabert vore det inte om jag hade funnit att jag även till smaken var en god människa!

Vid den intensivt skrämmande tanken utsöndrades saliv i min mun; och det fick mig att kräkas. Efteråt svepte jag ett glas Lagavulin, delvis för att få bort smaken men mest för att stilla mina nerver. Jag förstår inte varför tanken överhuvudtaget kom – jag är en god man, inte någon kannibal! Jag släppte den, och höll i ett paniskt ögonblick på att dumpa kroppen i sjön. Det verkade vara en bra lösning tills jag sansade mig, lyckades tänka efter och inse att han skulle flyta upp till ytan om jag inte tyngde ned honom ordentligt – kanske inte genast men så småningom. Då skulle myndigheterna få chansen att undersöka honom, så jag förkastade även den idén, och tänkte för ett ögonblick, tills jag kom på riskmomentet, bränna kroppen i spisen och sprida askan. Men lukten! Mina grannar!

Efter mycket om och men, efter flyktiga bra eller dåliga lösningar på problemet, kom jag fram till att den avlidnes sista vilja – min vilja! – måste respekteras. Och innerst inne ville jag inte att min kropp skulle skändas! Baserat på den insikten fann jag slutligen en lösning.

I samband med mitt experiment på motorvägen blev polis och andra myndigheter upptagna med ett omfattande räddningsarbete. Medan de tog hand om de skadade och de döda och sökte efter mannen som gått över motorvägen och orsakat all kalabalik tog jag kroppen till min mors grav, och avlägsnade försiktigt grästuvorna på ett sådant sätt att de var intakta och kunde läggas tillbaka efteråt. Jag begravde mitt äldre jag tillsammans med min mors ruttnade ben, och tog den överflödiga jorden till minneslunden bredvid där jag spred den som om den varit aska. Sedan lade jag omsorgsfullt tillbaka grästuvorna så att den nattliga begravningen inte skulle tilldra sig uppmärksamhet. Det tog tid, men jag lyckades över förväntan – det var svårt att se att jag ens varit där.

Merparten av mina bekanta vars släktingar avlidit tar sig sällan eller aldrig tid att besöka och sköta om graven, de tycks ständigt komma med undanflykter för att slippa placera ut blommor och visa sin vördnad till den de en gång älskat; den som inte längre är en börda och därför undan för undan försvinner ur minnet för vart år som går. Jag är nog ensam om att kunna besöka en grav som innehåller min mor och mig själv. Mitt äldre jag, den nyligen avlidne, var en till utseendet vidrig människa, men han – jag – förtjänar respekt.

Likaså min mor! Därför tänker jag inte försumma min plikt; graven kommer att vara välskött! Jag har tid! Tid att minnas. Att aldrig glömma. När jag slutligen dör om 42 år kommer en yngre version av mitt dåvarande jag att sköta om graven med samma omsorg och kärlek. Det kommer alltid att finnas någon som minns mig och min mor.

Men, vid närmare eftertanke… när jag är sextionio och träffar mitt yngre jag, då vet jag ju vad som kommer att hända… Tänk om jag inte är redo att dö! Tänk om jag försvarar mig!

Vad händer då?

Den här novellen vann första pris i tidskriften Mitranias novelltävling 2005. Publicerades ursprungligen i tidskriften Mitrania nr 2, 2005. Återigen publicerad februari 2012 – utan de två avslutande sidorna- i antologin Spegelzonen (Robert Andersson, red.). 

Illustrationerna är  gjorda av min gode vän Joseph Saade, Mariestad.

~ av Fredrik F. G. Granlund på onsdag, 7 mars, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: