Novell: Rapport – av Börje Crona

Rapport

novell av: Börje Crona

Alltid är det något fel.

En del planeter är för stora och andra är för små, många är för kalla och några är för varma, på vissa är växterna giftiga och på somliga är rovdjuren farliga. Alla skall besökas och katalogiseras, och en del får vi order att utnyttja.

Tingayi 3 är et typexempel. Den är inte större än att jag går runt hela himlakroppen på åtta timmar, och dess dygn är bara fyra timmar långt. De snabba växlingarna mellan ljus och mörker gör det svårt att sova, och det är ändå bara ett av mina problem. Nära marken är luften så tjock att den ger mig yrsel, och dessutom vimlar det av obehagliga småkryp. Men jag har ett jobb att uträttta, och innan det är klart kommer jag inte härifrån.

Det är förstås Matministeriet som skickat mig hit. En kartograf rapporterade att Tingayi 3 har några gasnka djupa vattensamlingar, och det har man bestämt sig för att utnyttja. Jag skall utplantera snabbjäst, och om försöket slår väl ut räknar man med att kunna hämta en skeppslast jäst härifrån per år. Det innebär i sin tur att vattensamlingarna är torrlagda om högst femtio år, men det tar inte ministeriet hänsyn till. Sedan befolkningssifrran nådde åtta biljoner, har vi varit tvungna att utnyttja alla tillgänglia resurser.

Jag landade nära planetens största kulle. Den är bara fyra gånger högre än jag själv, men ändå en orienteringspunkt i det annars ganska platta landskapet. Så snart jag släppt ut Woofy och gett honom mat, sträckte jag ut mig på kullen för att sova.

Woofy är en fyrfoting jag köpte på Fokjo, när jag var där på semester för några år sedan. En lekfull liten krabat, knappast längre än en underarm, men sällskaplig och tillgiven. Jag tar med honom på alla mina uppdrag och det skingrar ensamheten.

Den här gången var han dessutom till nytta. Han väckte mig genom att slicka mig på näsan, och när jag satte mig upp märkte jag att jag var överlupen med småkryp. De hade redan gett mig ett par bett i pannan och på benen, och fler fick jag medan jag borstade mig ren.

Krypen är oerhört snabba och förekommer i flera storlekar. Flertalet är nästan mikroskopiska medan andra, något större, har vingar eller ett hårt skal. Även deras bon, som finns över hela planeten, uppvisar stora variationer. En del är så låga att de knappt syns. I ett par andra har Woofy gjort sig illa i tassarna på uppstickande taggar.

Så länge jag håller mig vaken är de små kräken lätta att tas med. Jag kan trampa sönder deras bon, dränka dem med vatten eller skyffla jord över dem. Men så snart jag somnar är de på mig med sina otäcka bett. Utan Woofy skiulle jag nästan varit frestad att ge upp. Det är irriterande att ha klåda över hela kroppen varje gång man vaknar. Nu väcks jag av Woofy när han tycker de blir för många. Jag stampar ihjäl så många jag hinner, och han slickar i sig resten. Jag var rädd att det skulle ge honom magknip, men han tycks bara må bra av den ovanliga dieten.

Jästodlingen artar sig fint, glädjande nog. Tillväxten går snabbast i de varmaste bassängerna, men även de andra börjar nu täckas av ett jästlager.

Också i vattnet finns än så länge en del levande varelser. De flesta kan man inte ens se med förstoringsglas. Ett par av de djur jag hittat har dock varit lika långa som ett finger. Dem har jag lagt i en skål, där jag regelbundet byter vatten. På skoj försökte jag mata dem med småkryp, men det föll inte i smaken. Snabbjäst tycker de desto bättre om. Nu kommer de upp till ytan och hoppas på en nypa jäst, så snart jag närmar mig skålen.

Ett slag fruktade jag nästan att de var intelligenta. Även smådjur kan ha tankar, vilket vi för sent upptäckte på Omigod 8. För det misstagets skull blev två av mina kolleger avrättade.

De här vattendjuren måste upp till ytan för att andas, har jag märkt. Att de också kommer när de ser mig, är säkert bara en instinkt. Ändå skall jag försöka få hem några levande exemplar.

Småkrypen skall jag däremot utrota, har jag bestämt. De är för obehagliga att dela planet med. Tydligen äter de varandra – jag dissekerade ett exemplar av den flygande varianten och hittade andra, av den mindre sorten i dess mage. Dessa undersökte jag med lupp.

De har bara två ögon, två ben och två armar. En del är vita och en del är svarta, och när man klämmer ihjäl dem blir man alldeles röd om fingrarna.

Äckligt.

Marmeladkungen informerar: Novellen ovan publicerades ursprungligen i novellsamlingen ”Något gott i 2080 – Delta 122”, på sidorna 79-81. Boken publicerades ursprungligen 1980 på Delta förlags AB, Stockholm. Bokens ISBN-nummer är: 91-7228-258-4. Novellen är här återgiven/publicerad med författarens tillstånd.

~ av Fredrik F. G. Granlund på måndag, 2 juli, 2012.

3 svar to “Novell: Rapport – av Börje Crona”

  1. awesome post for read…i hope everyone enjoy.http://www.sitedabarbie.net

    Gilla

  2. […] fått tillåtelse att publicera mina favoriter från dennes penna. Den första novellen av två var Rapport. Och följande novell är den jag skriver om i min elegi till Ray Bradbury som finns publicerad […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: