Iwan Morelius (14 nov 1931 – 21 juni 2012) och den troligen vackraste varianten av kombinationen mänsklighet och medmänsklighet. Av: Fredrik F. G. Granlund

Iwan Morelius

(14 nov 1931 – 21 juni 2012)

och den troligen vackraste

varianten av kombinationen

mänsklighet och medmänsklighet

av:

Fredrik F. G. Granlund

Iwan Morelius var en inom sina kretsar mycket välkänd och uppskattad människa. Han var bland annat tidskriftsredaktör, författare, bokutgivare, och bibliofil – samt brevväxlade under större delen av sitt liv med mängder av författare runtom i världen som han dessutom träffade i person, i deras eller sitt eget hem. Många var dem han hjälpte och som hjälpte honom. Många är de som liksom jag blivit inbjudna till hans begravning den åttonde augusti i Strängnäs utanför Stockholm.

Han var en av få vänner som ständigt kallade mig för Fredrik. Omvänt vet jag inte hur (o)vanligt det var, men för mig var denna min vän aldrig ”Iwan” – han var såväl i brev som i mina tankar, från och med att vi först upprättade kontakt och fram till hans för mig chockerande död den 21 juni (dagen innan midsommarafton), kort och gott, ”Morelius”.

Bland det första personliga som Morelius berättade om sig själv var att han nyligen hade haft en hjärtinfarkt. På detta svarade jag och berättade att och om hur min son avlidit i ett medfött hjärtfel, och att jag därför, för inte länge sedan, synnerligen intensivt hade studerat hjärtats anatomi och potentiella defekter. Jag tipsade honom i samma mejl om min då på Tidningen Kulturen precis nypublicerade elegi till Ray BradburyEn självutlämnande text vari jag berättar om mitt, min fars och min sons förhållande till författaren ifråga. En text vars slut fick mig att bryta ihop framför datorn. Från de brev som följde gav han mig beröm för texten och att/hur den berört honom – och jag erhöll intrycket att mina ord hade fått honom att tänka efter, att det jag berättat om min son och det han läst av mig hade förlänat honom något av ett nytt perspektiv på livet, eller, i det här fallet, kanske mer korrekt uttryckt, på döden. I ett av dessa brev skrev han:

”Tänk vi har faktiskt Ray Bradbury som favorit. När jag träffade min Margareta 1985 frågade jag henne om favoritförfattare. Ray Bradbury blev svaret och ”Blommande vin” (”Dandelion Wine”) var favoritboken. Då kunde jag  tala om för henne att jag hade avtalat en intervju med RB i dennes hem i Los Angles – ska skicka några foton senare – och att vi brevväxlade då och då.”

 

Morelius skickade mig sedan omgående fotografier och berättelser från Bradburys hem (m. fl. författare), när han och hustrun Margareta hade varit där och hälsat på – en tilldragelse vilken han också berättade om i glada ordalag. I det allra sista brevet han skickade mig berättade han hur han skulle skriva ut min Bradbury-text så att hans fru också ”skulle få njuta av den”.

I samband med Morelius död fick jag via posten ett paket från Campo Verde i Spanien, där han och hustrun Margareta sedan länge varit bosatta. Det innehöll två av mig och min kusin beställda, av författaren Dean Koontz signerade, amerikanska förstaupplagor. Samt vad jag måste anta var den sista autograf han skrev, daterad bara tre dagar innan han gick bort.

Autografen ovan står skriven i DAST magazine nr 2, 2006 – ett nummer av tidskriften ifråga som jag sökte och hade bett Morelius om, därför att H. P. Lovecrafts novell ”Dagon” ingår däri i Bertil Falks översättning. Det hör till saken att Iwan Morelius var den som i september 1968 startade (fram till och med 1974 med efternamnet Hedman) tidskriften DAST magazine ((Detective – Agents – Science Fiction – Thriller). Från första början i stencilerad häftesform, men sedan som ”riktig” tidskrift, som världens äldsta deckartidskrift i kontinuerlig utgivning. Det blev totalt 143 nummer fram till och med december 1994 då han gav bort tidskriften till vännen Kjell E. Genberg (vilken tog hand om DAST ett par år, och efterföljdes av Bertil Falk och Leif-Rune Strandell fram till och med 2007, då den lades ned som tryckt tidskrift). Under dessa cirka 31 år var Morelius medlem av ett stort antal sett till medlemsantalet sparsmakade orginisationer och även prisbelönt för den utgivning av litteratur som han bedrev, vilken var såväl offentlig som mer privat. Det tog heller inte lång tid innan han 1999 startade en fanzineliknande tidskrift betitlad ”Läst & hört i hängmattan” som han sedan publicerade fram till och med sitt frånfälle.

‘ De signerade Koontz-böckerna jag erhöll var den ovanliga “Life is Good! – lessons in joyful living” av Trixie/Dean Koontz, och “Life Expectancy” (båda utgivna 2004). Och säga vad man vill om Koontz – detta är en riktigt trevlig författare, som dessutom har åtminstone den läckraste handstil samt autograf jag sett.

OBSERVERA hur i just det här sammanhanget otroligt passande, närmast obehagliga, boktiteln ”Life Expectancy” är (på svenska 2008 såsom ”Livstid”), liksom det Koontz skrivit i volymen: ”Live to laugh, laugh to live”. Det är här värt att tänka efter – för visst är det intressant hur science fiction-artat sådant här lätt kan bli och ofta blir . . .

Med boken inkluderade Morelius också ett handskrivet brev som Koontz hade skrivit till honom (ett av otaliga), som något censurerat publiceras nedan. Intressant i sammanhanget är att jag nu också – utan att be om det – av Morelius erhöll Dean Koontz hemadress och telefonnummer. En fullständigt otrolig gest som påvisar vilken fin man Iwan Morelius faktiskt var; hur han alltså gladeligen uppmuntrade undertecknad (och säkerligen många, många fler) till sådan både brevledes och fysisk kontakt som han själv hade haft under större delen av sitt liv med otaliga, berömda och världsberömda författare runtomkring i världen.

Gemensamma affärsplaner

Tidigt under vår korrespondens kom jag och Morelius överens om att jag skulle intervjua honom för min blogg Marmeladkungen – i samband med en verkligt exklusiv bokförsäljning. Han arbetade när han gick bort med att svara på mina intervjufrågor, och jag med att förbereda försäljningen av tretton av Dean Koontz, till Iwan och hustrun Margareta, signerade/dedikerade amerikanska förstaupplagor, samt fem signerade fanzineutgåvor av Trixies Magasin Useless news. Volymerna var alla i närmast perfekt skick och innehöll personliga verser/rim från författaren, och flera till och med hela brev. För dessa ville Morelius bara ha 500 kronor stycket, exklusive frakt om ca 100 kronor per bok från Spanien. Detta är att jämföra med de i dagsläget dryga 200 kronor bokhandeln tar för exempelvis den senaste svenska Stephen King eller Dean R. Koontz-översättningen.

Jag kan inte påstå att alla böckerna var värda det priset. Men åtminstone fyra, fem av dessa samlarexemplar låg ute på ebay i av Koontz signerat nyskick – med utropspris, exklusive frakt, mellan 80 och närmare 500 dollar. Alltså verkliga fynd! Och om jag själv då hade haft pengar till det hade jag själv velat göra affär med alla böckerna, vilket jag också brevledes förklarade för Morelius, varpå jag fick svaret:

”Det är helt okej, du kan ta dem allihop, Fredrik. Betala av det du kan när du kan. Det löser sig. Jag litar på dig. Vi boksamlare måste ju lita på varandra.”

Vilket sätt! Vilket bemötande! Och hur lockande var väl ändå inte detta! Emellertid tvingades jag förstås förklara hur skuldsatt jag redan är och att jag inte vågar ta mig an några fler avbetalningar.

Vidare hade jag redan från allra första början påpekat att jag inte ville ha någon provision för bokförsäljningen. Hade klargjort att intervjun och bokförsäljningen skulle innebära (1) att jag få fler besökare till Marmeladkungen, (2) att jag skulle få fler kontakter som på olika vis skulle kunna komma att gynna mig, (3) tjäna någon tia eller så på tilltänkt bloggreklam, och (4) att jag tyckte att detta – trots en helvetes massa arbete – var alldeles förbannat roligt.

Men under vårt respektive arbete visade Morelius åter sin – i det här fallet onödiga – välvillighet och insisterade på att jag skulle få en av böckerna som tack för hjälpen. En minst sagt fin gest, men något jag alls inte på långa öknar krävde. Ändå säger detta en hel del om hans person.

En kort men intensiv vänskap

Jag och Morelius gick på nästan ingen tid alls från ytlig affärsbekantskap till vad jag upplevde som en vid sidan av våra planer på kommande gemensamma affärer, stark, outtalad – men på alla sätt ömsesidig – tillit och tilltro. Där fanns också redan från början ett automatiskt, ständigt pågående ge- och ta-utbyte oss emellan, och vi turades om att berätta något för den andre ömsom att ställa frågor om sådant vi varit med om och sådant vi skrivit och/eller läst om. Vi blev således genom korrespondens på nolltid goda vänner och hann innan min brevväns dagar ovan jord plötsligt tog slut till och med alltså planera fortsatta affärer oss emellan.

Vår direkta kontakt och den påföljande vänskapen tror jag berodde på att vi kände igen oss själva i varandra. Vår kontakt föranleddes av vårt gemensamma, fundamentala intresse av litteratur – böcker och författare. Det förde oss samman. I ett snävare perspektiv kan man se att kontakten – likt mitt författarskap – började med min vän, kollega, och förläggare Rickard Berghorn – något jag och Morelius också diskuterade.

För när jag under 2002 började skriva för att bli publicerad tog jag likt en ung Iwan Morelius brevledes kontakt med denne då ägare och ansvarig utgivare/redaktör för Aleph bokförlag och tidskriften Minotauren. Berghorn sade sig känna igen sig själv i mig, hjälpte mig i vår korrespondens att gå framåt i skrivandet och kom senare samma år till och med att publicera min debutnovell i tryck. Vi har kontakt än idag.

Morelius var den förste säljaren av tidskriften Minotauren som jag efter många, många års letande, nu i år lyckades finna. Via bokbörsen sålde han två nummer av tidskriften, utgivna medan det ännu rörde sig om ett fanzine. Säljaren, som jag förstås inte hade en aning om vem han var, skulle bara ha 100 kronor för båda numren. Ett verkligt kap! Jag skyndade mig följaktligen att beställa dem, varefter det framgick att säljaren bodde i Spanien och att portot för dessa tunna och lätta fanzine skulle gå på tunga, dryga 100 kronor. Men. Det var förstås väl värt det.

Tillsammans med mina beställda tidskrifter låg bilder, visitkort, reklam och information om säljaren, herr Morelius, och mer därtill skulle jag senare komma att få via både mejl och snigelpost. Och naturligtvis var jag minst sagt imponerad när jag insåg vem jag hade lyckats få kontakt med. I jämförelse var mitt eget boksamlande och min försäljning av böcker minst sagt ynkligt, t. ex. jämte Morelius tidigare samling  i Strängnäs om 20 000 deckare/thrillers/science fiction (signerat/förstaupplagor).

Oj.

Oj.

Oj.

Några avslutande ord

Jag såg mycket av mig själv i Morelius personlighet och intressen och övertygelser och kan inte se något som helst konstigt i att han var så omtyckt och uppskattad av så många kändisar runtom i världen, i person såväl som brevledes. Sett till hans korrespondens och fysiska kontakt med författare efter författare, alla dessa år och alla dessa brev och alla dessa möten – det är mycket – väldigt mycket! – som kan gå fel. Men det verkar inte ha gjort det. Morelius var en sådan människa nästan alla genast tycker om; en man vars sällskap man uppskattar. Det är däremot väl dokumenterat att både små och verkligt stora författare bad honom om hjälp, med filmmanus och/eller romansnickrande – och det är inte konstigt, med tanke på hans välvilliga, hjälpsamma och uppmuntrande bemötandeattityd. För att inte tala om hans kunskaper och erfarenheter och kontakter. Om jag redan från första början hade känt till vem Iwan Morelius var och vilken väldig skara världskändisar som alla kallade honom för sin vän – då – och det här är jag säker på – hade det inte förändrat någonting. Och då jag och Morelius först fick kontakt liksom nu efter hans bortgång, kan jag inte göra mycket annat än att med mycken ödmjukhet inför hela hans person stolt sträcka på mig och känna mig stolt över att ha fått lära känna denne underbara man.

Efter min sons bortgång under 2009 har alltfler omkring min varelse undan för undan försvunnit från de levandes skara. Samtidigt har jag under de tre år som förflutit sedan sonens död direkt och helt alléna i de mest besynnerliga situationer lyckats räddat livet på två människor i min omedelbara närhet, och en ung flicka som jag aldrig tidigare hade träffat eller ens sett. Tre tillfällen på lika många år där jag lyckades göra vad jag inte kunde göra för min son – rädda ett liv.

I Morelius fall gick det snabbt, och hans plötsliga slut kom även det som en chock för mig. Nu är det förstås jämförelsevis en stor skillnad när en 81-årig man plötsligt går bort – jämfört med ett spädbarn. Men det finns också en väldigt viktig likhet mellan de båda som måste poängteras. Detta är också något jag under de trefaldiga åren sedan min sons bortgång med mycket möda och ännu mer besvär till slut (åtminstone någorlunda) har lyckats hjärntvätta mitt eget psyke med:

När den allra värsta chocken och den allra värsta sorgen och den allra värsta saknaden lagt sig, om så bara något ytterst litet, så måste man åtminstone försöka att försöka att se tillbaka på vad som hänt och – om inte för något annat i ens liv – glädjas för den tid man faktiskt hade tillsammans.

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 27 juli, 2012.

2 svar to “Iwan Morelius (14 nov 1931 – 21 juni 2012) och den troligen vackraste varianten av kombinationen mänsklighet och medmänsklighet. Av: Fredrik F. G. Granlund”

  1. Hej Fredrik.
    Fantastiskt fint du har skrivit om min far. Jag har inte orkat googla på min far sen han gick bort, men av en slump gjorde jag det idag. Blev väldig glad och varm i hjärtat att läsa din text och hur mycket du uppskattade min far.
    Vänligen
    Ewa Morelius (dotter)

    Liked by 1 person

  2. Oj, det var verkligen kul att höra! Tack för kommentaren. Hoppas att du uppskattar följande:

    Din far och jag klickade direkt efter att jag ville köpa ett nummer av tidskriften Minotauren av honom. På bara några få korta mejl hade vi stora affärer sinsemellan liksom dito planerade på framtiden som skulle gagna oss båda ekonomiskt, för att inte tala om ett mer än begynnande, alldeles särdeles trevligt meningsutbyte. Vi öppnade upp oss för varandra, uppskattade båda brevväxlingen – och din fader berättade de mest fantastiska (vissa närmast _otroliga_) berättelser för mig – främst om författare jag beundrar. Det verkligt sjuka är dock att jag helt plötsligt – när jag var skyldig honom lite pengar som skulle betalas – drabbades av en känsla av att något rejält negativt hade hänt; det hade förstås ursprung i att Iwan inte hade hört av sig brevledes på någon dag (vi skickade varandra x mejl varje dag) – och innan jag blev informerad om tragiken och blivit bjuden på begravningen (vilken jag bara inte hade råd att åka på, men så gärna ville närvara vid . . . ) – så visste jag inombords att det var slut. Jag alltså bara plötsligt VISSTE att han avlidit.

    Med andra ord måste jag kommit din far nära. Utan att på något vis ha varit nära…. Och en sådan kontakt, en sådan empati (eller var fasen jag nu skall kalla det), det jag – rättare sagt VI – var med om in i det allra sista, det är sannerligen inte något som hör till vardagen. Det är bara att glädjas åt den vänskap jag fick vara med om – och jag gläds sannerligen för den. Det gör jag.

    All kärlek till dig och Iwans övriga släkt/anhöriga.

    Fredrik F. G. Granlund

    (Postscriptum. UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUJag betalade naturligtvsi in vad jag var skyldig Iwan på hans konto trots att jag visste att mottagaren inte längre var mottagare . . .

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: