Marmeladkungen publicerad med dikten ”Iklädda Mariestad” i Mariestadstidningen (24 augusti 2012)
‘
Om den publicerade dikten
Den här dikten är en av ytterst få, troligen den enda, jag specialskrivit för en ”vanlig” tidning. Och efter en mycket lång tid sedan den ursprungliga versionen skrevs och skickades in (den 13 juli) har den först nu, fredagen den 24 augusti, i en nedkortad, censurerad version, med felaktig radbrytning, ändå slutligen kommit att publiceras i tryck i Mariestadstidningen (s. 17). En av landets äldsta dagstidningar (grundad 1817).
‘
‘
Min tanke bakom dikten
Även om jag alltid kan hoppas vet jag inte och tror heller inte att det är särskilt många som läst den här dikten. Det är förstås alltid roligt med många läsare, men hur det än ligger till så kan en förklaring, ett tydliggörande, vara på sin plats.
Även om det förstås för många kan vara synnerligen otydligt och långsökt vill jag framhålla hur vackert det faktiskt är i Mariestad samt hur lyckliga vi skall vara över att bo här – tillsammans med så fantastiska människor. Tyvärr glömmer många bort detta. Kanske särskilt i unga år och längtar härifrån, pratar illa om Mariestad, bara vill härifrån. I det sammanhanget ser man också hur många som återvänder när de blivit något äldre. För storstäder innebär större problem. Och det är först när man verkligen rest och sett sig om ordentligt som man oftast (äntligen) förstår hur lyckligt lottade vi faktiskt är i Mariestads kommun.
Men – och detta är viktigt – även de som en gång insett detta glömmer lätt bort allt det här, att uppskatta det man har omkring sig – omgivningen . . . naturen . . . människorna! Livet blir till en enda upprepning med så ytterst få dagar som skiljer sig.
Man vaknar, färdas till arbetsplatsen, gör vad man skall, tar sig efter arbetsdagens slut till sitt hem, umgås lite med familjen (om man har någon), somnar och börjar om igen. Knappt ens på helgerna tänker man efter – ens liv går så lätt in på rutin och mer rutin. Och rätt vad det är har det förflutit så mycket tid på det här sättet att man vaknar upp en dag och inser att man ångrar det som varit . . . att man inte försökte njuta av och uppskatta dagarna. Att man inte uppskattat det som egentligen hade kunnat ha varit så fint.
En sådan här vardag innehåller ingen verklig lycka eller uppskattning. Man måste stanna upp. Tänka efter. Glädjas åt att man bor här. Den fantastiska staden där ingenting – absolut ingenting – är omöjligt.
Jag har varit ute och sett mig om i både Sverige och världen. Jag har bott i andra städer. Jag har varit med om både det ena och det andra. Och det finns väldigt många anledningar till varför jag som författare/kritiker/översättare inte flyttar någon annanstans (till en storstad) där det från så många olika håll (närmast ständigt) sägs och påpekas för mig att det för mig som skribent (inte människa) skulle finnas så mycket större och så många fler möjligheter!
‘
Diktens ursprungliga, ocensurerade version
Observera vad jag kortade ned och strök för att få dikten publicerad. Detta kan vara särskilt intressant för andra skribenter som försöker bli publicerade i lokala tidningar.
‘
Mariestad, bredvid vågorna
av: Fredrik F. G. Granlund
‘
Bredvid vågorna. Över en regnbåge och under
svalor. Här finns bara framtid och
det förflutna. Bredvid vatten. Bredvid blinda
båtar och blinda tankar. Svavelsvinen surrar
likt feta humlor genom det ack så sköna
Mariestad och Vänerns skum färdas genom dag
och natt med nedskräpande
;fyllon som alla går iklädda livet
som alla dricker ljus och rör sig
likt pojkar på en skolgård och städar upp
allt det som sölats ner
allt det som blivit alltför mörkt
och Vänerns vågor vandrar vidare
tänker inte efter
håller enbart käft
man behöver bara blunda så hör man tydligt
vinterns kvarglömda värme
och gamla män
och unga damer
som alla ser så lugnt på världen
men inte alls
på sin omgivning
för denna tyngda stad bredvid vågorna
har
inga
tyranner
‘
här i Mariestad finns det ingen som sover
här i Mariestad finns inga släckta fönster
här i Mariestad är det aldrig mörkt och tyst
här i Mariestad är det aldrig tillräckligt trångt
här i Mariestad står vi alla tätt ihop
så att vi skall kunna falla tillsammans
‘
rakt ned i sommardagens bagagelucka
där till och med måsarna stannar upp och minns
och skriker något
om att allt som påminner om något
lätt blir till vår vardag
en vardag man lätt glömmer
att man kan minnas
med detta finns bara ett problem
tiden
som inte alls läker alla sår