Tips: Oförskämt bra skräck/fantastik-litteratur i den nyligen utgivna ”Skuggan på världens botten och andra berättelser” av Thomas Ligottii

Bokförlaget H:ström är som jag ser det alldeles för sällan uppmärksammat för sina rekorderliga kulturgärningar som sker inom så många olika genrer och på så många olika vis. Inte nog med att det rör sig om ett bokförlag – nej, det är även ett antikvariat och dessutom är man i denna källa en drivande kraft bakom den minst sagt eminenta Tidningen Kulturen, en nättidning där bland andra undertecknad med jämna pauser publiceras.

I och med den nyutgivna novellsamlingen ”Skuggan på världens botten och andra berättelser” presenteras äntligen för första gången Thomas Ligotti på svenska. Boken ingår på förlaget i serien Gotik och är översatt av den Marmeladkungen-bekante översättaren Arthur Isfelt, som personligen berättat för mig om översättningens fortskridande och denne skräckförfattares storhet. Det visar sig att den här volymen skall vara – nej, den här volymen är – något i flodhästväg! Den skräckintresserade gör därför bäst i att inhandla denna bok och på så sätt uppmuntra utgivningen på svenska av sådan här verkligt bra fantastisk litteratur. Boken går att beställa direkt från förlaget här.

Så här presenteras boken på omslagets bakre sida och på förlagets hemsida:

”Thomas Ligottis karaktärer rör sig i ett mörker som förefaller besjälat av ett eget medvetande; en värld där svart snö faller och stjärnorna vänder sig ut och in.

Även om innehållet i hans noveller påvisar ett visst inflytande från föregångare som Edgar Allan Poe och H. P. Lovecraft, är han en unik röst inom skräcklitteraturen och hans prosastil olika alla andras. Han har tilldelats det prestigefyllda Bram Stoker Award inte mindre än tre gånger och även vunnit International Horror Guild Award.

Det fylliga urvalet i Skuggan på världens botten och andra berättelser är hämtat från Thomas Ligottis samtliga novellsamlingar: Songs of a Dead Dreamer (1986), Grimscribe (1991), Noctuary (1994) och Teatro Grottesco (2007). Med denna utgåva presenteras Thomas Ligotti för första gången på svenska.

Boken illustreras av en bildserie av Oskar Aspman, inspirerad av Thomas Ligottis litterära universum.

Ytterligare information

Författare: Thomas Ligotti
Titel: Skuggan på världens botten och andra berättelser
ISBN: 978-91-7327-173-8.
432 s. Limhäftad.
Utgivningsår: 2012
Översättning och efterord: Arthur Isfelt
Serie Gotik

Annan intressant utgivning från förlaget

Som jag ser det hela särskilt intressant utgivning för fantastikälskare på samma förlag:

William Beckford: Vathek. 

Edgar Allan poe: Författarens samlade verk i tre volymer:

Edgar Allan Poe – Samlade noveller, vol 1.

Edgar Allan Poe – Samlade noveller, vol 2:

Edgar Allan Poe – Samlade noveller, vol 3.

H. P. Lovecraft: Om övernaturlig skräck i litteraturen (Supernatural Horror in Literature)

Poppy Z. Brite: Utsökta lik (Exquisite Corps) 

Robert Louis Stevenson: Tusen och fler nätter. 

Bram Stoker: Dracula.

Ann Radcliffe: Udolphos mysterier, vol. 1.

Ann Radcliffe: Udolphos mysterier, vol. 2.

Mary Shelley: Den sista människan.

Guy De Maupassant: Horla.

Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra. 

David Hume: Tankar om ett fullkomlig samhälle.

Percy Bysshe Shelley: Att lyfta slöjan.

William Blake: Himlens och helvetets äktenskap.

Ernst Junger: Psykonauterna. Rus och droger. 

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 25 oktober, 2012.

6 svar to “Tips: Oförskämt bra skräck/fantastik-litteratur i den nyligen utgivna ”Skuggan på världens botten och andra berättelser” av Thomas Ligottii”

  1. Kommer du att närvara vid min begravning?
    Du har ju sagt upp bekantskapen.
    Din Pappa

    Gilla

    • Det var inte vilken fråga eller kommentar som helst. Jag ber att få återkomma med ett utförligt svar när jag har lite tid över. Detta kräver eftertanke och jag vill inte hasta mig igenom något så här viktigt.

      / F. G.

      Gilla

    • Det var verkligen en såväl intressant som svår fråga att besvara! Det svar jag direkt vill ge och även ger är inte mindre intressant. Men först och främst vill jag bedyra att det är helt ärligt, samt att jag blir tvungen att återkomma i en annan text med en klarläggning om den bekantskap oss emellan som du tydligen anser att jag sagt upp. Men här och nu skall jag tydliggöra hur jag tänker och besvara frågan huruvida jag kommer att gå på din begravning när du är död.

      1. Det första som slår mig är att du måste vara döende för att ens ställa den, men jag vill påstå att så inte är fallet – åtminstone inte sett till den information jag besitter (eller tror mig ha).

      2. Bara genom att ställa frågan säger du också att du ställer dig tveksam till, eller inte tror på ett jakande svar. Därför är din inomboende antagna skuld eller känsla att du gjort undertecknad – din son – orätt alldeles uppenbar.

      3. När min enfödda son Vincent dog vid sju månader och en dags ålder och när hans begravning stundade – då frekventerade du aldrig begravningen av detta ditt enfödda barnbarn. Något du naturligvis borde ha gjort. Något jag hoppas att du skäms över! Vänner till mig åkte betydande avstånd i Sverige trots att de aldrig hade träffat min son – men för att närvara och stötta mig när jag verkligen behövde deras stöd. Särskilt var stödet gigantiskt och imponerande av den vän som nu sagt upp bekantskapen med mig och om vilket jag kommer att gå in på djupet kring i min kommande utläggning om huruvida jag sagt upp bekantskapen med dig eller inte. Både släkt och vänner och bekanta till mig närvarade, men inte min sons farfar . . . Du kunde inte ens tänka dig att närvara under begravningen!

      4. Att du sedan efter min sons begravning när du och jag har träffats i person inte ens har försökt vara vänlig och förstående gentemot mig utan istället varit så plumpt elak och så långt ifrån empatisk som du bara kunnat vara (eller, kanske rättare sagt, som bara du kunnat vara) gör heller inte saken bättre. Du har som jag ser det inte ens försökt förstå sorgen jag känt och fortfarande känner. Du har heller inte ens försökt att lyssna till mig när jag yttrat något om vad som hänt och om den smärta jag numera tvingas leva med – utan istället varit verkligt aggressivt oförstående och helt allvarligt – precis som om du gång på gång verkligen önskat såra mig – istället gång på gång yttrat sådana hemska saker att jag är helt säker på att till och med min värsta fiende skulle skämmas för att uttala sådant till mig, som ihärdigt kämpar vidare, lidande av smärta och sorg och på alla tänkbara nivåer har problem som härstammar från efterdyningskollapsen från denna den troligen värsta katastrof man kan tänka sig. För vad du nyktert sade till mig när vi träffades senast, på fars dag 2011, vilket nu är ganska exakt för ett år sedan, är – bara för att nämna något du hävt ur dig – som verkligen etsat sig fast i mitt inre:
      ”Äh, det var väl lika bra att den lille stackaren fick dö!”
      Även om man tänker på ett sådant vis är det rent ut sagt elakt att säga något sådant till vilken människa det än må vara och hur illa den personen än betett sig mot dig. För mig existerar inte sådant; jag skulle aldrig bete mig på ett sådant sätt mot någon.

      Min tidigare så höga uppfattning om dig har bara sjunkit ihop alltmer under åren medan jag utvecklats och du bara stått stilla. Detta är minst sagt både tragiskt och underligt, ty när jag växte upp vill jag minnas att du när vi talade om din far, min farfar, alltid talade väldigt illa om denne. Du grät aldrig under hans begravning, hade mest bara en elak min över läpparna; och från min uppväxt drar jag mig när du talade om din far särskilt till minnes de två av dig genom åren frekvent använda och ofta upprepade orden ”feg stackare!”

      Rent allmänt kan man ju tycka att du som min far borde ha gjort och alltid göra sitt allt för att inte jag skall känna något ens i närheten av detta om dig när din tid väl är inne . . .

      Men, icke!
      ——————————————-

      Personligen har jag redan från tidig ålder till åtminstone slutet av 1900-talet varit utsatt och utstött och utnyttjad och mobbad och misshandlad och låtit – tillåtit – andra göra just detta gentemot mig. Att du sedan med åren skulle komma att sålla dig till denna skara översittare hade jag dock aldrig ens kunnat gissa.

      Under uppväxten försvarade jag mig aldrig ens därför att jag var rädd för att skada någon annan om jag slog tillbaka, så länge utsättarna inte angrep någon än svagare, då jag faktiskt gick emellan och försvarade dessa. Detta är jag verkligt stolt över.

      Den väg jag valt att vandra har varit en egen och väldigt ensam promenad där jag i det närmaste alltid stått upp för den jag varit och för de fel jag gjort. Jag har alltid strävat efter verbala slagsmål och en ständigt pågående dialog mellan mig och mina medmänniskor och har heller aldrig stått stilla i min utveckling som människa utan alltid strävat efter att ändra min person till det bättre inom allt vad jag än må ha tagit mig för. Lyhördhet och ett sökande efter ens egna negativa aspekter och en ständigt pågående reflektion och förändring till det bättre av detsamma – det är vad mitt liv handlat om. Det har alltid handlat om att ändra min framtid genom att lyhört och självreflekterande och kritikälskande sätt skapa bättre förutsättningar för den aldrig sinande ström av bissarrerier som å det grövsta ändrat utgångsläget och gjort allting från minsta detalj till de största pusselbitarna minst sagt abnormt vinklat.

      Och det skall poängteras att jag trots min ovanligt mänskliga mänsklighet inte har belönats, nej, istället snarast fått uppleva mer smärta än någon bör förlänas under sin hela livstid – sådan smärta som ingen annan än den som förlorat ett barn kan förstå eller sätta sig in i.

      Men. Nu efter att ovan ha presenterat den totala sanning som du provocerat fram, säger jag med en enorm tro på mig själv som genomgod människa och författare till syvende och sist att:

      det är faktiskt självklart att jag i händelse av att jag överlever dig, min fader, också kommer att gå på din begravning

      – för vad ont du än gjort mig genom livet, på vilket sätt det drabbat mig och hurdan utsträckning det än må ha förekommit, så är du ändå min far och den förlaga till min person som jag – även om jag så önskar – inte kan sluta älska, oavsett vilka brister du än må ha haft och kommit att lägga dig till med. Att jag sedan med åren faktiskt börjat och fortsatt tycka alltmer synd om dig samtidigt som jag allt eftersom sett mer och mer ned på din person (som du till skillnad från mig helt tycks ha stålsatt dig att absolut inte vilja eller kunna tänka dig att förändra på något minsta lilla vis) – det är en helt annat sak.

      Man måste verkligen tycka synd om sådana som är som dig!

      Även om det är svårt, närmast omöjligt, måste man försöka att ta sådant sådana människor som dig yttrar och gör med en nypa salt. De flesta, mer normala, människor har en inbyggd spärr som du helt uppenbart saknar. Om det sedan handlar om demens, alkohol, avund, oförstånd eller bittherhet – det spelar ingen roll.

      Men för att nu svara på din fråga

      Sanningen är att det enda som skulle kunna hindra mig från att närvara vid din begravning är om jag blev sjuk eller om jag psykiskt sett inte kan klara av det – vilket dock, med tanke på att jag under så många år lyckats stå för och stå upp för mina styrkor, egenheter och tillkortakommanden; och med tanke på att jag lyckats genomleva min egen son om sju månader och en dags begravning, och med åren tagit mig vidare, byggt vidare på mig själv och de förmågor jag valt att satsa på och utveckla så maximalt jag bara kunnat medan jag varit och verkligen fortfarande är en varelse påminnande om människan men alls utan den hos rasen ifråga alltid inomboende ondskan. Bara en tanke om att något jag gör på något vis skulle få en annan människa att vare sig fysiskt eller psykiskt må dåligt borrar sig in i mig och smärtar mig i själen å det värsta tänkbara – för jag lider mycket hellre själv än ser någon eller något lidande.

      Och . . . låtom oss nu tänka efter! Det finns verkligen inte många som ärligt kan säga något sådant. Jag är helt säker på att de flesta söner om de varit i min situation för länge sedan skulle ha be dig fara åt helvete! Och jag tänker också att även du hade gjort det om du och jag nu hade varit i ombytta roller.

      Det är sannerligen inte många som valt att bli som jag. De som gjort mina val och lyckats stå på sig genom åren hör minst sagt till ytterligheterna . De flesta skulle i min sits säkerligen för att såra sin far säga något helt annat eller kanske inte alls svara. Men jag tror på ärligheten och på mig själv – jag upplever att jag måste göra just det. Jag har inte mycket annat att tro på. Och just därför kan jag inte tillåta dig att varje gång vi träffas trycka ned mig och göra mig ledsen. Det går inte när jag kämpar så för att hålla huvudet över ytan och kämpar så för att överleva dagarna!
      ————————————
      Jag återkommer här inom kort med en lika ärlig som lång utläggning om ditt påstående att jag har sagt upp bekantskapen med dig, vilket jag nämligen inte alls håller med om.

      Gilla

  2. Den där verkar ju hemskt intressant.

    Gilla

  3. […] som jag beställt var ”Skuggan på världens botten” av Thomas Ligotti. Ett tips på Marmeladkungens blogg gjorde att jag blev nyfiken och köpte den. Ser med spänning fram emot innehållet och […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: