Marmeladkungens redan surrealistiska förlust- och smärtkantade tillvaro än mer overklig – med vännen Ewa Ströms plötsliga död

Ännu en förlust.

Ännu en chock.

Ännu en orättvisa.

Samt en enorm sorg och saknad för alldeles för många människor!

Min goda vän Ewa Ström lämnade i och med sin plötsliga bortgång för någon vecka sedan ytterst plötsligt sina vänner och bekanta väldigt chockade och oförstående. Jag vet inte vid skrivandes stund vad som är orsaken till detta hennes frånfälle, och tänker heller inte spekulera kring vad som hänt. Jag överdriver däremot inte när jag säger att Ewa var min närmsta kvinnliga vän. De senaste åren umgicks vi periodvis mycket intensivt – och vårt umgänge var mycket givande. Vi talade öppenhjärtligt och ärligt med varandra och hade mycket gemensamt. Kontakten med denna fantastiska kvinna var verkligen något utöver det vanliga; vi öppnade upp oss för varandra om våra innersta tankar och problem, alltid öppenhjärtligt och vänskapligt – och aldrig dömande och anklagande.

Själv tycker jag mig ha förlorat så mycket i och med min sons död att jag börjat tro att närmast inget kan överraska mig. Men när en vän dör, vem det än är och hur det än gått till, så blir man alltid lika chockerad och maktlöst frågande. Personligen har jag sedan länge slutat att se sådant här från mitt eget perspektiv; nej, värst är – och detta måste poängteras och placeras i närminnet – att Ewa frånsett vänner en masse efterlämnar sina två söner. Hurdan skall sorgen och förlusten inte vara för dem? Och framtiden? Det är utifrån detta perspektiv jag reflekterar; en plötsligt totalförändrad verklighet till något vi bara kan försöka förstå och sätta oss in i – en värld som aldrig igen kommer att bli som den fram till alldeles nyligen var.

Min egen tillvaro är surrealistisk, och så även Mariestad. Eller dit något fört mig. Jag är med om så sjuka saker att jag knappt ens själv kan tro att det är sant. Och när man som jag redan lever i en chockartad tillvaro – då händer bara mer och mer, allt för att man aldrig skall kunna nå upp till ytan, kunna andas, kippa efter luft…

Jag tycker dock inte synd om mig själv; går inte omkring och grubblar i onödan på vad som varit; försöker istället fokusera på hur jag skall kunna utvecklas, må bättre, skriva bättre – vara bättre. Men detta är verkligen inte enkelt. Och förlust föder ytterligare förlust. Kreativitet är åtminstone i mitt så kallade liv vägen till vägen.

Min i förra veckan publicerade essä ”Potentiell sanning om några av våra så kallade lagar samt den rådande bristen på ärlighet” beskriver hur jag ser på min tillvaro. Det är en krass syn som må vara cynisk till färgen, men de iakttagelser jag presenterar om samhällets sociala aspekter och hur vi alltmer kommit och i allt mer omfattande utsträckning faktiskt betraktar ärligheten såsom något närmast fult, något vi inte räknar med och när vi möter den närmast chockas av, överrumplas och inte längre klarar av att hantera.

Men jag tror på ärligheten. Öppenhet. Lyhördhet. Den ärliga dialogen. Det förstående örat.

Och samtidigt inser jag – och menar verkligen detta på  allvar – att om jag skulle gå ut offentligt med den faktiska sanningen; det faktiska; vad jag har varit med om, vad jag ofta är med om, vilka jag träffar, hur jag lever, alltsammans helt utan över- eller underdrifter – ja, det som ligger bakom kulisserna, det som inte får uttalas, berättas. Ytterst få människor skulle tro mig. Troligen skulle jag bli anklagad för att vara en STOR lögnare. TRO MIG!

 

Jag blir äldre. Det blir vi alla.

Vissa är äldre. Det blir aldrig alla.

En del av oss har mycket. Andra förlorar mycket.

Och det är inte många som har ett verkligt erfarenhetsbaserat perspektiv på saker och ting.

Något jag vill påstå död, bråd död, förlust, verklig förlust, för med sig.

Jag kan inte påstå att mitt liv varit enkelt, och heller inte att det kantats av glädje. Särskilt de senaste åren har varit riktigt jävliga. Mina dagar är i allmänhet ett dagligt kämpande upp ur ångestens andedräkt mot vardagens skrivkramp; ensamhetens fanatism, ett evigt aldrig sinande kämpande för en någorlunda sansad och helst väldigt kreativ tillvaro där mest allting bara är olika problem att lösa, att övervinna, att besegra.

Men förlusterna tycks aldrig sina . . . herr Förlust tar ibland någon paus och sätter sig i gräset och grubblar lite på meningen med döden . . . men han kommer tillbaka, var så förbannat jävla säker på att han förr eller senare tröttnar på frågan varför, och snart kommer tillbaka och säger därför . . .

Och dagarna promenerar, långsamt och makligt, diggande till smattret från tangentbordets plasttangenter . . .

Mitt liv har verkligen inte varit kantat av glädje. Och det räcker inte att smärtan efter min sons bortgång blivit en del av mitt värkande jag. Alla, precis alla, förluster av liv är mer än någon borde tvingas klara av att bearbeta och hantera.

Det enda som är något värt i sammanhanget är hur man varit tillsammans med och mot den man förlorat. Hurdan man varit som vän eller annat, om man gjort illa eller varit god. Sedan spelar allting annat omkring förlusten inklusive hur det gått till, en underordnad roll. Jag tror mig själv ha varit raktigenom vänlig, lyhörd och öppenhjärtlig med denna underbara kvinna som jag varit och särskilt nu känner mig stolt över att ha haft som min vän.

Nu finns bara en sak som återstår. Det enda riktiga är som med all förlust av medmänniskor att när chocken och den allra värsta sorgen lagt sig hedra denna vackra människa genom att minnas alla de underbara tillfällen man haft tillsammans. Och stod man nära Ewa Ström kan man redan nu genom sorgens dimma inse att man aldrig kommer att kunna glömma henne och den tid man ändå fick ha tillsammans.

* * *

(Jag vill avslutningsvis inom parentes poängtera att jag här gärna skulle publicera något bra/fint fotografi jag tagit på Ewa – men jag kan inte. Hon var i livet alltid mycket tydlig mot mig och fick mig att lova att jag överhuvudtaget inte skulle publicera några bilder offentligt på henne, hur bra korten än var. Och jag är många saker, men respektlös . . . det är definitivt inte ett adjektiv som beskriver någon ens minsta del av min person.)

~ av Fredrik F. G. Granlund på lördag, 10 november, 2012.

Ett svar to “Marmeladkungens redan surrealistiska förlust- och smärtkantade tillvaro än mer overklig – med vännen Ewa Ströms plötsliga död”

  1. Du har mina sympatier!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: