För den som inte redan visste: Marmeladkungen var redan som verkligt ung något av en poet – samt en för mig verkligt stark, längre dikt jag hade glömt att jag ens skrivit

Kära läsare

Jag fann nyligen ett intressant kort på mig själv precis när jag i fjärde klass (totalt sex år) hade börjat spela dragspel på den kommunala musikskolan – lite intressant eller underhållande, måhända, inför den kommande lyriken nedan från när jag var ännu yngre, verkligt ung och på sätt och vis lite smått lovande som poet redan då.

FG på dragspel

Jag har många berömda släktingar, men är sist i min blodlinje, näst efter min . . . tänker inte skriva mer om detta. Men jag fann för någon vecka sedan en omfattande kasse med brev på min vind. Tog in denna och kikade. Massa brev och signerade programhäften och dylikt från släktingen Kerstin Granlund i Galenskaparna samt de övriga i det glada gänget. Kul läsning. Fina samlarobjekt.

Gick vidare. Letade. Underhållen, skall tilläggas. Nyfiken som förr, är också ett sätt att förklara hur jag kände mig. Där var samtliga brev jag fått under alla mina uppväxtår från min kusin i Skövde, med vilken jag brevväxlade under kanske mer än tio år (eller något mindre).

Sedan låg där i kassen fyra anteckningsblock från min 5-7 års ålder. Teckningar, korta beskrivningar av figurer jag målat/tecknat/illustrerat. Skrifter. Tusch. Kritor. Blyerts. Och texter. Lyrik. Poesi.

Följande fick mig verkligen att skratta högt och tänka efter. Den lyrik jag presenterar med scannad bild nedan är från cirka 1983-1984 (jag är född 1979). Underhållning och humor måste då och då involveras i all litteratur för att den ens skall kunna kallas verklig litteratur. Även om den inte förstås fullt ut – av vare sig författare eller läsare . . . Musiken/låten är förstås ”Bä bä vita lamm”

Lyrik av en mycket ung Fredrik F. G. Granlund. Melodi, förstås, Bä bä vita lamm (inspiration: ghostbusters)

Lyrik av en mycket ung Fredrik F. G. Granlund. Melodi, förstås, Bä bä vita lamm (inspiration: ghostbusters)

Längre ned kommer nu en dikt jag fann tidigare idag i en dold mapp på min stationära dator. Jag redigerade den rakt av under några timmar tidigare i afton för omedelbar publicering – då den på ett sådant säreget vis sammanfattar min person och hur jag är och åtminstone stundtals även hur jag tänker. Mycket nöje för er som tar er igenom denna långa text. Den ursprungliga versionen skrevs enligt mina anteckningar för Marmeladkungens fyraårsdag och sparades för att totalt och oförklarligt falla i min glömska den 23 juli, 2011. Mycket nöje! Kommentarer mottages tacksamt.

En dikt med några förhoppningsvis även för läsaren intressanta tankegångar jag helt glömt bort att jag skrev inför Marmeladkungens fjärde bemärkelsedag 2011 och ivrigt redigerade för omedelbar publicering aftonen den 8 december 2012.

av: Fredrik F. G. Granlund

Med STORT tack till Ann-Ewa Arvidsson för att jag fått låna vissa strofer från hennes dikter

 

Ibland tror jag att jag är Marmeladkungen

Då gråter jag för att jag är död.

Och ibland tror jag att jag är jag.

Då gråter jag för att jag inte är död.

För att det inte var jag som dog.

Och ibland vet jag alls inte vem jag är.

Då gråter jag bara.

Så mycket det bara går

Så mycket jag bara kan

Tills tårarna tagit slut

och sedan kommer väntan tills herr sömn hälsar på

då inser jag nästan alltid att det är svårt att sova snyggt.

särskilt när vi anstränger oss

försöker

gör oss till

Men det bryr vi oss egentligen inte om längre.

eller borde åtminstone inte längre bry oss om

För övrigt säger en del att det inte finns någon himmel,

att döden bara är en punkt,

och att det inte finns några happy endings.

Men sånt gäller ju bara för sagorna.

Och folk snackar så jävla mycket skit och lögner att jag sällan klarar av att lyssna mer

det är därför jag valt att bojkotta nyheterna

och undviker kontakt med min far

och försöker så hårt och anstränger mig så väldigt

med nästan allt annat i mitt liv

och det tar verkligen på krafterna

att inte längre kunna träffa dom man älskar.

Jag förstår mer för varenda dag som går, men ibland blir jag så förvirrad.

jag blir alltid så förvirrad

det gör mig förvirrad

Jag har tänkt mycket på Marmeladkungen,

och jag har kommit fram till

att trots att jag från början sade att jag förstod den

hade jag faktiskt ingen aning

 om vad jag menade

eller vad jag menar

men däremot vet jag vad jag vill.

 

Minns du, förresten, hur vi dansade,

snurrade runt, runt, så fort vi bara kunde? 


När golvet försvann under våra fötter,

och vi blev musiken, dansen, och vi plötsligt var

hela världen.

Men märkte du då

att hela världen plötsligt bara snurrade runt, runt, och ytterligare runt

fortare än vi gjorde?

Minns du hur marken

försvann under våra fötter,

och hur vi slogs för livet,

för att inte falla av.

Och hur vi sedan gick hem igen

var och en till sitt

alldeles nära

och ändå så långt ifrån

och hur vi då misshandlade

oss själva?

hur vi inte kunde sluta

hur vi aldrig kunnat sluta

hur vi aldrig kommer att kunna sluta

 

Jag kan inte sluta drömma om det

I sömnen är jag alltid i huset i Chicago

eller i templet i Lissabon

templet på den där Euro-sedeln

inför det, på det vita och tomma torget

där ingen vill bli kvar.

Det är blod och glas överallt

och alla möbler är sönderskurna

utom min älskade röda soffa.

Böckerna är utrivna ur hyllorna,

och man kan se de tomma små påsarna

där du lagrat dina droger.

och alla papper med fina bokstäver och ord

som jag skrivit

som jag alltid skriver

som alltid finns att läsa

överallt

som var så stora och då och då så små

att jag inte såg

aldrig sett

slutet

på innebörden

eller för den delen början

på meningen.

 

Och de små papperslapparna

kartorna. Och blodet, syster.

Och blodet, bror.

Vårt blod.

Blodet från Marmeladkungens hov

Vårt gemensamma.

Vår gemensamhet

allt annat än ensamhet

allt annat än sällskap

alldeles för lite

alldeles för sällan

 

Hur är det, min älskade vän?

Tittar du fortfarande bakom dig när du går ut,

skakar du fortfarande när du handlar på ICA

eller har den akuta skräcken släppt

och gått över till en vardag för dig också?

I så fall tror jag att du kan förstå mig snart,

att du kan inse att jag både ibland och alltid ligger vaken på nätterna

 

(Sist drömde jag att jag köpte en ny soffa på IKEA

och insåg när jag trodde att jag vaknat upp

att jag inte hade orkat bygga ihop den än.

Det ligger på morgondagen, precis som allt annat.

precis som ingenting alls.)

 

det finns ju alltid viktigare saker att göra

som inte får men alltid kommer före och efter och bredvid

det jag har att göra hopar sig på mina listor

som ligger i pärmar och kassar och fodral och kartonger och snart med tiden säkert även i sopsäckar

och tar allt mer plats i min lägenhet på Mariagatan

för att inte tala om inombords

och de blir aldrig färre

ibland kommer jag faktiskt på mig själv

med att glömma bort att andas

med att glömma bort att existera

med att glömma allt

och vilja börja om på nytt

men det säger sig självt

ingen får börja om på nytt

Och det är bara följdriktigt att eder Marmeladkung

åtminstone försöker att inte längre ta mig för akuta projekt,

eftersom jag inte orkat göra något färdigt

eftersom jag orkat göra allting färdigt

eftersom det är meningen med allt

eftersom det är meningen med ingenting

För ett tag sedan

åt jag bara när någon påminde mig

annars glömde jag även det

Det är sant!

Och tro vad du vill

kanske är det väl lite underligt

att skriva detta klockan fem på morgonen, och redigera det runt halv elva på kvällen drygt ett år senare innan jag skall ut en sväng och ta en öl och höra svenska talas och vägra skaka hand med någon

men jag har ett ångestanfall nu,

jag har alltid ett ångestanfall

alltid och aldrig och någon gång ibland

slutar börjar slutar börjar slutar börjar och om jag inte är här senare

och även om jag är här senare

och även om jag kommer att vara större då

vill jag ändå att du ska veta att jag minns dig

att jag beundrar dig och att jag älskar dig

för att du hjälpte mig med något som ingen annan kunde

och för att du inte kunde

hjälpa mig med de saker

jag inte fick göra

jag aldrig någonsin får göra

 

Vissa saker finns det inte piller emot.

droger knark nikotin koffein

sömnen är den allra bästa drogen

också den svåraste att nå, få ständig tillgång till

vilan de där bilderna precis innan man somnar.

de där tankarna precis när man är på väg

rätt håll fel håll rätt håll – håll rätt håll fel håll rätt

när man skakar och är rädd för att somna

rädd för allt, precis allt som kan hända en

som de där stegen bakom en när man är ute på natten.

Kära läsare, tro mig nu

vissa saker går aldrig över

andra saker går alltid över

vad man än gör

vad man än tar sig för

så måste åtminstone jag alltid kämpa

för att bli en bättre människa

för att orka vakna

för att orka somna

för att orka arbeta

för att orka

En del av oss kan förstås hjälpa ödet på traven

mata ödet med amfetamin

och bjuda ut henne på en verkligt stadig lunch på restaurang Grottan på Stockholmsvägen

eller låta henne fortsätta med sitt

bara ge fan i kärringen!

men ska man någonsin fira något gott som hänt en

då tycker jag man skall göra det med folk man älskar

de – om några – som älskar ens uppenbarelse

som vill vara med vid skapandet framför ordbehandlaren

eller bara vara med någonstans på ett hörn eller två, kanske några tiotal

Men inget händer någonsin.

aldrig

någonsin

och det kittlas

under tiden har vi bytt bil du och jag.

bil mot balkong.

Vi är kvitt.

Jag kommer aldrig att bli det Du äter om jag äter.

Jag äter om du äter. Och tvärtom. Tills vi kan gå igen.

Bredvid varandra på trottoaren i nedförsbackarna

där som jag tidigare påpekat det alltid ligger glasspinnar från Klings

Då det inte längre kittlas alls

Du skall veta och minnas!

Du och jag är en verklig farlig kombination

utan dig är jag inget

utan mig är du allt

precis allting jag aldrig varit och aldrig kommer att bli

vi är

vi kommer att bli

vi har alltid varit

kommer aldrig sluta att vara

en verkligt farlig kombination

så det är lika bra att du kysser mig nu

nu är alltid bättre än sedan

så kyss mig precis där i nacken där det nästan gör ont för att det är så nära

så nära att jag vid skrivandes stund

känner tårarna komma.

de får komma

de är hjärtligt välkomna

men jag har lovat mig själv

att jag skall ut i metropolen Mariestad ikväll

ensam som alltid och ta en öl eller några till

kanske en bourbon, någon billig krafsdryck som aldrig är billig

vila vid ett bord

se på alla omkring

skriva några ord som kittlar

om hur du ler när du sover

och hur fin du är när du någon gång ibland snarkar till lite

och förstås om hur snygg du alltid försöker vara

hur snygg du alltid är och alltid kommer att vara

när du sover

och när du läser mig

mina ord, mina tankar, mitt öppna hjärta

mitt nakna hjärta

när du är

för du är verkligen

något helt vansinnigt, en varje natts dröm

Själv ler jag aldrig i sömnen

och jag har aldrig berättat för dig

om alla nätter du trott jag sovit när jag legat vaken

och lyssnat på dig när du tittat på mig.

du är mitt väsens högsta önskan och när du är med

om du nu någonsin är med mig

om jag någonsin kommer träffa dig

och veta att det är faktiskt är sant

då är jag och kommer aldrig mer vara

så rädd för människor. Det räcker ofta att jag tänker på dig

att jag intalar mig en kort stund att du finns

så får du mig alltid att känna mig tillräcklig stor

för att kunna vara tillräckligt liten, men ändå sådär lagom liten,

precis sådär lätt & lagom, som det sägs i Götene där min farmor bor

och som jag besöker och ringer alldeles bedrövligt för sällan

Men skit i det nu, jag ska åtminstone försöka för stunden

för du är så liten och så möjlig att jag precis kan somna bredvid dig

hålla om dig, nudda vid din arm känna hur ditt hår inte luktar damm

känna din närhet utan att det blir obekvämt.

men bredvid dig tycks det sällan,

så väldigt sällan

vara någon plats

vissa dagar leker vi bara lite och sedan lite till

och gör slut tio gånger

mest för att se varandra komma krypande.

Tävlar i stolthet.

Stolthet jag aldrig haft

och inte vill ha

och inte vill uppleva

Du och jag, min älskade –

vi vinner aldrig!

när vi vinner gång på gång är det alltid en förlust

vinsterna och deras varje motsats;

KONTRASTEN som jag lärt mig leva med

som aldrig lämnar mig ifred

det är fan inte konstigt att en Marmeladkung som jag

då och då måste ha alla lampor och alla stearinljus och alla cigaretter och alla tankar tända

och att jag läser H. P. Lovecraft och Börje Crona och kanske lite Fager och Lindqvist och

Berghorn och Fyhr och Minotauren och Mitrania och Rask och Tidningen Kulturen

och Baudelaire och Öijer och Tranströmer och mig själv

allt utom det jag själv fått publicerat

jag läser mitt ansikte i spegeln

jag läser aldrig ens Kalle Anka eller Musse Pigg istället

och i min takvåning som är fylld av signerade böcker

en massa förstaupplagors första tryckningar

och alla andra samlarobjekt av alla de slag

där är alla mina ägodelar

bara ägodelar

ting

utan det liv, det väsen jag saknar så – det du ger mig

gett mig och någon gång kommer att ge mig

själv är jag ett internt skämt

en pacifist helt utan någon som helst hatisk attityd

(det och allt i dess närhet är till för dom som är tuffare

det vill säga till för alla andra

än det ynkliga

lilla wannabejaget Fredrik F. G. Granlund)

men jag är verkligt god

det har jag hört en kannibal säga till mig

vi pratade om allt, precis allt, utan att komma fram till något viktigt

och under min tragiska yta

finns det faktiskt då och då

ett brett leende

för du skall alltid sjunga Internationalen på minst tio språk du inte ens kan

och jag toppar med min discocover och går upp på scenen jag själv byggt 

(finansierad som när jag anordnade alla discon och uppträdanden och rave-fester och allt annat när jag var ung och helt borta – alltså innan jag blev mer borta och mer här. Förstår du?)

och jag byter låt

ropar ”Nu har vi trevligt istället, allesammans!” i mikrofonen

och trivs därför att du och alla andra äntligen ser mig

Jag tror att det är vad som krävs

för att du skall komma krypande igen.

alltid krypande igen

även om det bara är i dina tankar

Vårt förflutna tillsammans är numera mest som rostiga och tomma och spruckna akvarier

som akvariet bredvid mig där jag skapar mina texter och sliter i det tysta, är någon mer

ynglet Buddha och ett till med tre vuxna som alla saknar namn

dessa skräpfiskar jag fick av min vän, herr Bister på Torngatan i Högelid

fiskar som inte riktigt ska märkas

men som jag ändå sköter om och älskar

mer än mig själv. förstås. 

Och jag älskar dig.

Och du älskar mig.

Och jag älskar dig alltid mer

Och du kanske aldrig någonsin kommer att älska mig

men gör du det kommer vi vara farliga tillsammans

föremål för den vanliga avundsjukan

som jag en gång dränkte i mitt underbara badkar

jag sitter däri ibland, helt ensam, med laptopen

bara för att sitta däri i tystnaden med laptopen

bara för att göra något som förvånar mig själv

inte för att ha något att berätta på fester

eller i en pretentiös jävla skum dikt som den här texten

som redan nu fått mig att känna mer än på väldigt länge

och som trots brister och fördelar har något att förmedla

det tror jag åtminstone. men jag vill också alltid så gärna just tro.

Där i badkaret sitter jag bara ibland och troligen som sagt för att förvåna mig själv

för att försöka skapa något mer originellt, ett försök

kanske för att utmana mig själv ytterligare – hetsa!

skapa något nytt för det som är nytt och för de som redan läst det nya

på ett sätt som bara någon som älskar sig själv kan förvåna sig själv

det är annars alldeles för många engelska mil mellan oss

Jennifer, Maria, Ewa, Kristina och alla jag glömt men ofta minns

och snart glömmer igen

som känslan av verklig kärlek och tillit när man verkligen inte längre är ensam

tills vi kan försöka att börja och ivrigt fortsätta

att hota varandra att leva

ge varandra styrka

jag vet att det här är en enda kliché

och att min prosa är väldigt högtravande

och att jag har för höga tankar om mitt författarskap

som är för låga

jag får aldrig mer säga sanningen

därför kommer jag att fortsätta

jag skiter i vad man säger om mig

men aldrig i hur man tolkar mig och det jag skapat

för det kan jag inte ens själv

det har jag aldrig och det kommer jag aldrig att klara av

men hur det än är och hur det än ligger till

och även om du inte förstår mig eller tycker om mig

så är du, kära läsare, min flickvän, min kompanjon;

den som skänker bilder utan några ord.

Det är just du

som är meningen

inte jag. aldrig jag. aldrig någonsin jag.

Det är just du som andas

precis som min far när han är full

just du

som är allt och intet mer

och glöm aldrig

att vad du än kommer att säga till mig

hur illa du än kommer att behandla mig

så kommer jag aldrig någonsin gå med på

att sluta älska just dig så otroligt mycket mer

än man någonsin kan älska sig själv.

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 9 december, 2012.

2 svar to “För den som inte redan visste: Marmeladkungen var redan som verkligt ung något av en poet – samt en för mig verkligt stark, längre dikt jag hade glömt att jag ens skrivit”

  1. Jag tog mig igenom den. Jag tycker mycket om den. Starkt!
    /Michael

    Gilla

  2. This is really interesting, You’re a very skilled blogger. I’ve joined your rss feed and look forward to seeking more of your magnificent post. Also, I have shared your website in my social networks!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: