Iklädd läderhandskar, och ingenting mer . . . , eller, Förslag till en anakronistisk alternativkultur med bl. a. romantiknostalgi som nyckelbegrepp

Marmeladkungen tillbaka efter lång frånvaro:

Inledning

 

1. IGÅR BÖRJADE JAG MED NÅGOT HELT NYTT. För mig fullständigt främmande.

Främmande.

Efter ganska exakt två timmar med det främmande skulle jag gå utomhus och ta en cigarett. Hälsade då på en kvinna bakom ett skrivbord i kontoret allra närmast ytterdörren där jag befann mig. Mycket tydligt kroppspråk att hon kände igen mig; och förstås dito med talets gåva. Inget konstigt med det, eller att hon var glad att se mig igen efter bortåt 18 år.

Men sedan berättade hon . . .

2. Det är allt annat än nödvändigt att avslöja hennes namn eller några andra detaljer om hennes person.

Hon berättade att hon för omkring femton år sedan under en verkligt het sommardag hade haft den stora glädjen att ha befunnit sig en av mina på den tiden rejält tilltagna fester i takvåning enpå Mariagatan, där jag än i dag huserar.

Hm. Under festiviteterna hade hon bett mig att få spela en viss låt för oss alla, där inkluderat grannarna, och jag nekade utan vetskap om vad hon ville spela, avböjde, glömde bort det, u name it, varpå hon fick upprepa sin begäran några fler gånger.

Men till sist hade jag tydligen sagt att hon skulle få göra detta efter att jag först hade fått spela en låt för att få igång festen på allvar:

Min låt var till en bostadsrättsförvåning denna sommardag José Feliciano med Feliz Navidad, från Absolute Christmas; CD II).

Och . . . eller, men .  . . DETTA VAR EXAKT DEN LÅT SOM kvinnan IFRÅGA HADE TÄNKT SPELA FÖR OSS.

3. DETTA PÅVISAR – HUR DUMT RESONEMANGET ÄN MÅ UPPFATTAS – ATT MINA IBLAND NÅGOT SPECIELLA PREFERENSER FAKTISKT KAN PASSA ANDRA: att min fallenhet för det obskyra åtminstone någon enstaka gång ibland även kan stämma överens i andras smak.

Det var minst sagt intressant att få lyssna till denna händelse. Jag har inte haft en tanke på detta sedan året då festen ägde rum, men att få lyssna till det här väckte minnet, abrupt och allvarligt.

Jag växer. Det gör jag både alltid och aldrig.

Jag slår samtidigt ur underläge och överläge . . .

***

Förslag till en anakronistisk alternativkultur med bl. a. romantiknostalgi som nyckelbegrepp för utökad förståelse och bredare personlig utveckling genom uppmuntrad och upprepad övning och därigenom en allt mer utvecklad förmåga till kreativitet och originalitet, samt en hos individen ständigt närvarande strävan efter personlig utveckling. 

av: Fredrik F. G. Granlund

Romantiseringen av en alternativkultur igångkickad av undertecknad lockar. Med lite tur och tid och tänkande och ork kommer mina idémässiga grundvalar, mitt reflekterande om ett slags nytt klädmode och tänkande om detsamma och då särskilt om hur den egna personen kan förändra sig, få mer självförtroende, bli mer fri – i samband med en ny variation av den nuvarande levnadsfilosofi, den i allmänhet outtalade samhällsnorm som vi låter vara – och det mest därför att det går emot normen att gå emot normen.

De som träffar mig fysiskt t. ex. nu i vår/sommar lär komma att märka av en något successiv modemässig förändring till något mer. Mina reflektioner och slutsatser av användningsområden och möjligheter det hela medför inbegriper förstås nyttjande och bruk av de principer jag alldeles strax kommer att lägga fram som ett autentiskt förslag. Likaså lär jag utveckla det hela och variera mig mer och mer i och med successiv erfarenhet av bl. a. medmänniskors skratt och fnitter och baktalande, liksom divergerande komplimanger kommer från andra. Det lär inte bli några problem. Jag kommer att lösa det hela utan någon nostalgi whatsoever. Eller, möjligen, bara med psykiskt (och ekonomisk) hjälp av just det förgångna.

En viktig aspekt av mitt tänkande och tyckande är att jag gärna i de allra flesta sammanhang romantiserar det som bleknat; dåtiden, det förflutnas  hantverk; det som varit och kanske fortfarande är men som kanske inte längre syns utan bara ligger någonstans och tar plats. Det är grejer det. Och om det istället alls inte är något att ha – då kan det bli  grejer!

1. ETT TVÅNG ATT TA ANSVAR OCH SJÄLV STÄLLA (RÄTT!) KRAV MEDAN MAN SKA VÄLJA ”RÄTT” I LIVETS SITUATIONER

Tankarna bakom denna skiss av min alternativkultur ställer sannerligen krav på individen – individen som själv ständigt MÅSTE vara aktsam så att hon – om det går att förhindra – inte tyngs av just krav. För någon eller flera delar av individen svävar i ett tidigt och historiskt dunkelt; ett dunkel bara man själv känner till; sådant som andra i ens närhet bara kan ana sig till smulor av; som när ett val av utstyrsel med sötma i en dröm ofta och gärna blir något mer än det som en gång var och den man då varit; speglandet av att man alls levt, alls kan tänka, fantisera, blanda begrepp, utmana, variera och ändra iscensättandet av förr, ja, själva romansen till nostalgin, och detta utan krav på logik, sinnesnärvaro och/eller annan autencitet än den man i sin person är just då – alltså hur oäkta man än är i människorollen, och oavsett vilken lögnare man är eller strävar efter att bli/undgå.

Ty förälskelse i föremål och andra då-föremål (t. ex. ett behov att samla på  böckers förstaupplagor) och det förflutna och/eller det som aldrig är (det finns inget nu, minns det! Det finns inget nu! Bara ett rum i ens inre); ett genombrott; en alternativkultur utan kulturell innebörd; närmast helt och hållet utan något nu eller någon framtid whatsoever annat än det förkrossande förstahandsmodet vardagsligandet av ett förflutet, själva romantiserandet av länkar som inte alls passar ens nutid, människan, gruppen eller situationen – såsom det helt valfria vidvinkeltillbakablickandet mot den enda giltiga, autentiska utseendeflirt som säger något om DEN MENING/FUNKTION man har eller söker och som är och blir alltmer förlorad, diffus, blek . . . , eller, om man så vill, och om man mentalt har styrka till det, I NUET UTTRYCKT OCH ERFAREN OCH AKTUELL. ELLER DÅ FÖRFLUTEN som ett  nostalgianakronismutställandebruksgenombrott – att minnas! att aldrig någonsin glömma.

För denna en aning om något . . . då måste man inse att det är en aning om mycket. Eller ingen aning om något. Kanske ingen aning om mycket. Kroppen är emellertid oavsett svaret avsedd som en ny plats med gott om uttrymme som kan och får delas upp i olika icensatta tillstånd och erfarenheter utan erfarenhet, såväl egna som andras. Jag vill benämna detta såsom en Nostalgitrygghetsmelankoli. Innebärande ett förflutet bruk av myter och skämt mot ett både i tankar och vana och ovana och aversion och äcklande och avtändande – med och utan romantik och sexualitet och en svävande länk till vårt påtvingade förflutna, det invanda, aldrig dramatiska, bara logiska, så kallade (dvs. hjärntvättade) nästan helt urblekta. Alltid i varierande kollektiv, alltså periodiserande delar som individen måste lära sig sortera, hantera, och i många fall låsa in delar av någonstans där inombords samtidigt som man har en mängd annat att hålla koll på.

Just det här är vad jag vill kalla för ett tidstypiskt hos medelmänniskan STÄNDIGT förändrat, modemarknadsbruk. Något nästan helt annat än bara små, små (obehagliga) detaljer utan snarare individuellt förtäljande (helst men sällan berömmande) berättelser om något; dessa (oftast) dystopiskt trygga nutidsmänniskor med ett mode som innebär att precis det var på modet att med andra vara just sådana på så många sätt som möjjligt för att göra modet som gör själva modet mer tryggt och förstås mindre paradisiskt sett till deterministisk frihet – för att inte känna någon som helst frihet att berätta något som är kreativt, originellt eller konstruktivt, utan istället som av annan orsak än att de genom att – för att uttrycka det snällt –  kritiserar/baktalar andra medmänniskor (oftast i ens närhet) slipper tänka på vilka fel de själva kan ha gjort (kanske av misstag) som andra talar med andra om och kritiserar och baktalar – fel/misstag/brister hos individen som förstås omedelbart bör uppmärksammas och helst diskuteras, men åtminstone åtgärdas undan för undan, så gott det bara går. Men naturligtvis är detta modemarknadsbruk enklare. Allting är enklare och roligare än att inse exakt vem man är och vilka egenskaper man lagt sig till med och vad man behöver göra åt det.

Det jag förespråkar är fruktansvärt svårt; en verkligt ihärdig kamp inombords under större delen av ens liv. Självinsikten. Självreflektionen. Försöken till objektivitet om sig själv. Kampen med det egna psyket. Kampen att behålla viljan att ständigt vilja förändra sig till det bättre. Utvecklas åt rätt håll. Att verbalt diskutera ens persons negativa aspekter med medmänniskor. Att utveckla förmågan att uppmärksamma när man gjort något fel och då stå upp för det och be om ursäkt och allvarligt avse att ändra och förstås inte upprepa vad det nu är man gjort fel. Att till och med ha vilja och ork att hjälpa ens medmänniskor, oavsett vad man tycker om dem, att utvecklas åt rätt håll. Det här är bara några punkter på en livslång lista; men jag tror mig veta att man genom att genomlida det hela blir en betydligt bättre människa än vad man annars hade varit – på alla sätt och vis. Och DET innebär betydligt fler möjligheter och valalternativ – vilket lär göra att man som ung vuxen dagligen kan skatta sig verkligt lycklig åt valen man gjort och följt av så väldigt många olika orsaker.

Harmoni utan harmoni.

Framväxt av framväxt.

Anakronism – att utav delar av det förflutna bygga/skapa något bättre i nuet.

2. EGENHÄNDIGT TILLVERKADE ACCESSOIRER AV VÅR DÅTID – ETT NOSTALGISKT ROMANTISERANDE AV DEN EGNA NOSTALGIN

Bättre än fabrikstillverkade accessoirer är förstås att själv skapa objekt som kräver något av den egna personen. Skapelser påkomna med mål och mening – utveckling av kreativitet, originalitet, självförtroende m. m.  För att optimera möjligheterna till detta torde individens egna gamla prylar eller vad det nu kan vara lämpa sig alldeles förträffligt. Stora eller små eller bara underligt formade smycken som man själv tillverkar med och utav – detta är rejält viktigt – för personen ifråga viktiga objekt. Kanske en gammal sko från när man åkte skateboard som liten, delar av en gammal favorit-tröja man växt ur, någon liten skräpsouvernir man köpt när man varit ute och rest någon gång kan man fixa till och göra ett halsband av. Jag funderar själv på att göra ett jäkligt flummigt halsband av 80-talsspelet ”The Legend of Zelda” till Nintendo NES åttabitars. Men det är klart . . . en LP, jag tänker särskilt på en LP av Kikki Danielsson är ju billigare och syns bättre när jag är ute och handlar eller går på stan i offentlighetens kameraljus.

Poängen är att lära sig, tvinga in det i huvudet: Det finns (knappt) inga gränser. Utnyttja det forna, det gamla, som var, och gör det till något helt nytt. Nostalgiromantik, för att inte tala om stolthet, ett förnyat och upprepat uppbyggande av ens självkänsla. Tja, det där kanske till och med dröjer kvar . . .


3. KREATIVITET OCH ORIGINALITET ÄR VÄGARNA SOM LEDER ALLTMER RÄTT

Kreativitetsoptimistiskt uppmanande till all slags originalitet och kreativitet – till och med valet att inte vara originell för att därigenom bli och vara just det –allt i ett expanderade extremt valfritt och tolerant, frågande, socialt intresserat och lyhört, äventyrligt försöksförstående av nyfikenhetsharmonikreativiteten. Då. Där och då. En ny slags social miljö. En ny sorts balans. Uppmuntrad skaparlust. Mer tolerans. Mer förstående. Mer empati. Mer välkomnande. Lust. Skönhet. Fulhet. Alla tänkbara möjligheter. Plötsligt blir tidigare omöjligheter möjliga, sedan med tiden allt fler och fler . . .

Det är väldigt enkelt att börja smalt. Till exempel omaka strumpor. Kanske en blågul och den andra rosa eller svart eller brun. Det ser åtminstone lite underligt ut. Men det är inte l’art pour l’art, konst för konstens skull, en sådan här liten skitdetalj är en stor detalj – det är summan av delarna som utgör individen, och det kan vara en förunderlig känsla att helt oförhappandes plötsligt få någon, vem som helst i ens närhet, att verkligen haja till . . .

4. FILOSOFISK GRUNDKURS: KLÄ DIG FÖR RÄTT PERSON

Detta är mycket viktigt! Vad man än lyckas kombinera av gammalt och gammalt eller gammalt och nytt och göra till anakronismnäring och därmed förstås otvunget bli blickfångare, uppmärksammad osv. Detta, skapandet och originaliteten/kreativiten handlar INTE om att det ska bli ett chockerande. Ibland blir man eller lär förr eller senare bli utskrattad och/eller baktalad . . .  kanske ofta inledningsvis och kanske även senare.

Det handlar om att ständigt försöka chockera sig själv, den egna personen. Göra sådant man inte trodde sig kunna, klara av. Att höja självförtroendet så ofta det bara är möjligt genom att välja de val som talar och gärna (helst) visar upp sådan man varit under olika perioder av ens liv, och på ett vis som man inte sedan barnsben av föräldrarna intalats är rätt. Rätt val. Modiga val. Val som leder till bästa tänkbara framtid för så många inblandade som möjligt. Eller val som förhindrar så mycket smärta/lidande som det bara är möjligt.

Det som är rätt i helt andra situationer än den man befinner sig i eller räknar med att förr eller senare hamna i är fel. Fel är rätt. Blir rätt. Alltmer rätt. Korrekt. Korrekt fel. Och felen skall upprepas. Vara alldeles för många. Felen skall också gärna komma automatiskt och vara blandade med liknande fel och/eller andra, gärna många likadana eller väldigt vitt skilda åt sinsemellan, från varandra och gjorda till sådana ytterligare fel som till och med bärs på/vid fel kroppsdelar därifrån och därför beter sig på ett annat vis i jämförelse med det förflutnas dåvarande ”är och ska vara”.

Allting handlar om att utvecklas rätt som människa och att alltid vilja utvecklas rätt som människa.

5. BRUK AV SNOFSIGA PRYLAR SOM KNAPPT ANNARS ANVÄNDS

Tycker du att något är fult eller obekvämt. I färgen, i formen, inte passar, inte ser bra ut på vare sig dig eller andra. Att just det inte lämpar sig för situationen du befinner dig i eller beräknar hamna i. Tja, så bra då. Det måste betyda – åtminstone –  något. Därigenom betydligt mer än allt du lagt dig till med. Som blivit normen. Standard. Vardagen. Och själv kan jag inte förstå att jag inte tänkt på det tidigare –

Flugan (och i viss mån även kravatt och plastrong och slips) är ett klädesplagg som i princip aldrig används. En symbol för klass. För särskilt utvalda tillfällen. Nej, nej och åter nej säger herr jag. Det är perfekt. Omedelbums jobb med att skaffa några flugor till garderoben. Äh, vilken garderob förresten – bättre att använda taklampor. Bättre åtkomst. Och mer personlig, färgrik inredningsdekoration. Sedan vore det nog bra att undersöka flugmöjligheterna. Lära sig vad som tillåts utföras på/med detta så exkluderade, fullständigt utmobbade bullshitplagg – om så färdigknutet eller om man kör på med färdigknutna så gått det går med tygstycket . . . iklädandet av den egna personen. Valalternativ vart flugan ifråga skall placeras, knytas eller löst hänga ifrån.

Nu, det plötsliga nyttjandet, undan för undan, dag för dag, mer offentligt – men . . . det skulle lätt kunna komma att bli en ny hype – en  verklig fluga – om jag bara lyckades visa mig utomhus oftare, och då inte bara med en. Nej nej. Det ska vara flera. Olika varianter. Olika storlekar. Olika färger och kontraster. Kanske skarpa färger? Rutiga. Randiga. Bjärta. Ljusa. Mörka. Gangsterlila. Chokladgröna. Omväxlande riktigt lysande färger. Matchandet med annat på kroppen. Eller varför matcha? Färgskalor är till för att utmana, variera, blanda, inandas. Och haha haha . . . hihi varför sluta här eller där borta? Flugor skall ju självklart användas ihop med slips!

6. BLANDA OSÖKT OCH OVÄNTAT DET OVÄNTADE – TILLSAMMANS ÄR OFTA ANNORLUNDA PÅ ETT ANNORLUNDA VIS, OCH DÄRMED OCKSÅ MER UNDERHÅLLANDE

Istället blanda de små och kanske även större flugorna med en slips eller två, också ett lätt snofsäldre-extremuppfattat plagg, passande vissa yrken men inte lämpligt för vardagens tristess, alls inte när man är ledig eller bara vill ta det lugnt framför TV:n. Äh, fasen . . . två eller tre flugor och en slips hängande lite hur som helst kring halsen. Nej förresten, omkring halsen. Till detta kanske två skjortor och en kavaj, en rock, två rejält färgöverlappande eller mönsterkrossande, inverterade och gärna skruvade – rejält långa – halsdukar. Naturligtvis med något på huvudet. Inte barhuvat. Då bättre med kanske ett pannband. Slipsen! Kanske slipsarna! Och varför sluta där? Slipsar knutna än här. Än där. Än där. Omväxling förnöjer. Det vore bra schyst med en arméhjälm från ett överskottslager . . . i så fall kanske flugor knutna kring öronen som hängde ned under metallen? Sedan finns ju halsdukar och plastronger och kravatter. Många möjligheter.

Plötsligt så extremt många möjligheter!

7. HITTA PÅ NYA OCH OVÄNTADE ANVÄNDNINGSOMRÅDEN FÖR GAMLA SAKER

Långa slipsar som syns. Fasen, de behöver ju inte bäras runt halsen! Bör vara knutna med pålstek (dubbel käringknop) kring vardera arm. Eller varför inte flera på varje arm? Inomhus en ytterligare dimension för varje rörelse av armarna – inte bara människan med nära klädesskal. Slipsarna fladdrar till lite. Ibland mycket. Man fastnar i åskådarens tankar. Man fastnar i möbler. Man snor in sig. Man ser underlig ut och känner sig perfekt. När man sedan går ut: Slipsarna hänger långt nedanför jackan eller rocken eller vad-det-nu-är och drar blickar till sig. Folk skrattar. Det är inte ovanligt. Det rör sig däremot ovanligt. Slipsar är formade på olika vis, olika tjocklekar längst ned, många variationer, många material, mycket att leka väldigt allvarligt med.

8. DET GÅR ATT GÖRA MYCKET SKOJ MED ACCESSOIRER

Tyg. Metall. Plåt. Rostfritt stål. Rostigt stål. Zink. Brons. Guld. Silver. Legeringar. Pläteringar i all ära och heder som någon annan besitter och leker och tjafsar med – men ett, gärna flera smycken (gärna för det motsatta könet) känns inte helt malplacerade (oavsett var de nu än placeras på kroppen). Men sådant här ska nog redan från början brukas på helt fel sätt på fel sätt och i fel färger och på fel platser till fel kläder eller smycken som förr aldrig ansetts vara smycken; det, detta, det här, blandningarna, mixturerna, möjligheterna, individualismen, var och ens rättighet att göra exakt det eller de fel man så önskar på ett för dem – det är detta som skall spela in och vara, fullständigt utgöra anledningen, tanken, meningarna, syftandet till avromantiserandet, till denna eller detta pseudovintagebrukande. Inte bättre än förr. Inte hoppfullare. Inte snyggare. Inte mer äkta. Allt bara så märkligt bekant. Allt. Märkligt familjärt, så märkligt bekant . . .

Men!

Familjärt. Och Bekant – dessa ord, dessa termer, är i det här sammanhanget jävligt fula begrepp.

9. DET VORE INTRESSANT ATT FÅ VETA HUR MINA RESONEMANG UPPFATTAS. INNEBÖRDEN AV ATT NYTTJA MIN ALTERNATIVKULTUR ÄR EN POTENTIELL MENING UTAN PUNKT

Att försöka, att vilja prova, att våga förändra sig – sådant skulle ju bara vara originellt, ja, kreativt, tillfälligt fysiskt existens-förändrande som inte ALLS förändrar något. Nej, och definitivt inte det allmängiltiga kreativitets- och originalitetsreflekterandet hos Svensson-individen. Heller inte skapandet av ytterligare situationsinlärande extremkreativt utvecklande individualitet inom det sociala livet – som mest alltid befinner sig i just sådan, men snart annan och ännu mer annan, fas. Både individ och socialacceptansutvecklande samtid. Jag har hört något om att ett försök är det första steget mot ett misslyckande. Tänk inte så. Gör. Tänk på vem du är och vad du gör och vem du vill bli/vara. Och. För allt i livet . . . Njut!

10. VÄGEN MOT ETT MINDRE – MEN SAMTIDIGT PÅ ETT ANNAT VIS OCKSÅ MER – KOLLEKTIVT SAMHÄLLE

En rejäl förändring bland majoriteten i en åldersgrupp hemmarörande i en liten stad som Mariestad. Skulle inte det kunna innebära ett mindre – men samtidigt på ett annat sätt också mer – kollektivt samhälle? Ett tolerant sådant. Mer utmanande. Mindre utmanande. En mer och även en mindre utbredd självkänsla. Mer outtalad, totalt implicit, som uttalad dialog. Fler frågor. Fler svar. Mer individualism, självtvång till kreativitet och originalitet, därmed utveckling i riktningen mot ett mer sammansvetsat extremheterogendemokratiskt samhälle där färger och/eller kontraster på kläder och nyskapande anakronistiska detaljer i allmänhet är känslor och delar och/eller helheter av berättelser om det förflutna. På sätt och vis konst överallt, levande konstverk eller konstnärer, med stor möjlighet att genom sitt inom och utombords originalitetskreativitetsståndpunktsmetatänkande TILL OCH MED få herr och fru Svensson som annars mest bara året runt går omkring i den så vanliga norm-dvalan:

”1. Vakna, äta, jobba,

2. Hem och umgås lite med familjen. Sova.

3. Upprepa punkt ett till helg/ledighet/sjukdom.

4. Sov ut. Ta det lugnt och gör så lite som möjligt tills jobb igen.”

– att haja till, bli lite förvånade. Svensson kanske stannar upp en stund och tittar på någon, kanske några stycken som går förbi . . . Nämen, färger och lite prylar och stilar som jag inte sett tidigare; konstigt; hur kan de klä sig så? Jaja, de verkade åtminstone glada . . . Men. Förresten. Shit. Öh. Vad är det som hänt? Har tiden gått så fort? Jag har ju blivit riktigt gammal. Och dagarna, mitt förflutna . . . dagarna skiljer sig inte. Jag stannade aldrig upp och njöt/tänkte. Ah, tja, det är väl inget att göra åt. Det går ju ändå inte att förändra sig. Det har jag ju sett på så många andra. Och då är det väl lika bra att jag delar deras tänkande och gör som de andra omkring mig och absolut inte sticker ut eller bryter av något från den gängse normen, som ingen pratar om men som alla ändå åtlyder.

Det och de – oftast oföränderliga – människorna har är homogenitet. Alla är i det närmaste lika. Ändå baktalar man gärna varandra och låter ofta avundsjuka och smågnabb för nonsens ta över ens redan torftliga medvetande. Men det är också alltid enklare att fokusera på andras fel/brister – så att man slipper ta itu med den egna personen.

Jag tror verkligen att min alternativkultur skulle kunna innebära betydligt mer originalitet, kreativitet, bra social förmåga inkluderat konflikthantering och på egen hand uppbyggt självförtroende – en sonderad självmedveten, individuell människa som är och förhoppningsvis kommer att fortsätta vara kapabel till så mycket mer än vad som hänt förr. Kapabel till att fortsätta vilja utvecklas som människa och bli mer än vad hon blivit och är, och aldrig någonsin nöja sig med att vara den hon är just då, vid något tillfälle.

Samtidigt som denna individ VET om just detta och tänker på det.

Ibland kommer förstås slipsarna att fladdra till lite.

Ibland mycket.

 ‘

~ av Fredrik F. G. Granlund på söndag, 7 april, 2013.

2 svar to “Iklädd läderhandskar, och ingenting mer . . . , eller, Förslag till en anakronistisk alternativkultur med bl. a. romantiknostalgi som nyckelbegrepp”

  1. Till detta kan jag säga: Intressant, fast betänk 42…

    Gilla

  2. Ovanstående postare har en poäng: kan man uttrycka sin filosofi i ett ord är det bra. Min egen livsfilosofi är i så fall ETT.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: