Ray Bradbury (22 aug 1920 – 5 jun 2012). En personlig elegi om författarens inflytande och betydelse genom tre generationer

Ray Bradbury

(22 aug 1920 – 5 jun 2012)

En personlig elegi

om författarens inflytande

och betydelse

genom tre generationer

elegi. s. -n -er. Sorgesång, klagodikt.

 Svenska akademiens ordlista över svenska språket

Elegyn. composition in verse, in which,

without employing any of the methods of

humor, the writer aims to produce in the

reader´s mind the dampest kind of dejection.

The Most famous English example begins

somewhat like this:

The cur foretells the knell of parting day; The loafing herd winds slowly o’er the lea; The wise man homewards plods; i only stay to fiddle-faddle in a minor key.

 The Devil’s Dictionary. Ambrose Bierce.

Intro: Författaren med närmast omänskliga vanor

Ray Bradbury var svenskättad. Förvånad? Det spelar ingen som helst roll. För Bradbury var verkligen en fascinerande författare; någon alla skribenter som verkar i det tysta och halvt om halvt eller än mer sliter ihjäl sig i det dolda bör uppmärksamma. Jag tror nämligen personligen inte det finns många författare genom tiderna som lyckats med det som kom att bli denne författares recept till framgång:

Han skrev en novell från titel till slut varje dag. Hur lång tid det tog spelade ingen roll; först när novellen var klar gav han sig själv tillåtelse att göra något annat. Från början, och under mycket lång tid, var hans metod dessutom att börja med en novelltitel. Tidigt under karriären gick han igenom enkla substantiv för att se vilka idéer, associationer eller bilder de manade fram hos honom och skrev novellen ifråga utifrån det – och senare, med mer erfarenhet, gav han sig själv utmaningar i form av surrealistiska, mångtydiga eller befängda titlar, och skrev dagens novell efter den titeln. Han sade sig själv, sedan arton eller nitton års ålder, ha skrivit en novell varje dag. Många blev förstås allt annat än lyckade. De första tusen eller fler novellerna har han berättat att han brände upp på sin bakgård sedan han väl hade lyckats sälja sin första novell. Jag är nog inte ensam om att vara nyfiken på hur dessa texter var.

Hur såg han då själv på sina noveller? I december 2002 uttryckte han det: ”all my dear, dear friends – the monsters and angels of my imagination.”. Men annars då? Vad har Bradbury att lära oss om livet? Mycket, påstår jag. Sedan. Vad har han att lära oss om döden? Mer. För Bradbury var mörk. Han var svår. Han var poetisk. Han var en författare att läsa och uppskatta eller inte läsa mer av. Alltså, inte alls för alla – men ändock något utöver det vanliga. Många läxor finns också att hämta i hans texter. Tycker själv att han uttryckt döden bra under 1991 med avslutningen till dikten ”There Are No Ghosts in Catholic Spain”:

”Better the Catholic hush of soundless

rain

Which falls in Spain upon a ghostless

plain,

Where only the wind walks battlements

To touch and toll God’s bell.

Again:

Good souls? To heaven!

Bad?

Go to hell.”

Sonen: Fredrik F. G. Granlund – och hans första kontakt med Ray Bradbury

Jag kommer ofta, verkligen ofta, att tänka på saker från min barndom. Det är inte sällan som jag förundras över mitt otroliga minne och återkommande undrar om andra minns det som varit så skarpt. Jag förundras över vad jag minns. Vad som varit betydelsefullt för min framtid. När jag var verkligt liten. När jag inte var så besviken.

Jag har tydliga minnen av hur jag redan under lågstadiet hade läst några av Bradburys noveller (samt Lovecraft m. fl.). Efter en snabb koll i mina bokhyllor kan jag också högtidligt konstatera att detta första möte var i skräckantologiserien Wahlströms Juryböcker, vilka jag redan under tiden i mina första tre årskurser lånade och lånade om på Mariestads Stadsbibliotek. Jag läste och totalt avgudade dessa böcker utan att reflektera över författarnamn.

Det första mötet med just Ray Bradbury inträffade således när jag läste ”Skräckrysare om GENGÅNGARE – Juryböckerna 73” från 1976, vari Bradbury ingår med novellerna ”The Screaming Women” och ”Uncle Einar”, samt ”Skräckrysare om MAGI – Juryböckerna 86” från 1979, som innehåller den ofta antologiserade ”The Emissary”. Kort sagt: antologier som jag fullständigt älskade och än i dag tycker mycket om – samt numera – som den bibliofil jag blivit, är lycklig ägare av.

Fadern: Alf Sune Lennart Granlund

Under min uppväxt arbetade min far, Sune Granlund, som lastbilschaufför, åkare med egen firma, och min mor var hemmavid, allena med undertecknad som saknade – men aldrig saknat – syskon. Farsan åkte om veckorna hit och dit i Sverige, och kom då och då, ja, så ofta han bara kunde, och till min alltid så vansinniga glädje, hem med kasse efter kasse med returtidningar och kioskromaner och dylikt som daglighandeln returnerat. Främst serietidningar och lektyr mer anpassad för vuxna. Det spelade egentligen ingen roll. Jag slukade allt. Bara det rörde sig om bokstäver.

Men där var också pocketböcker. Bortsett från dussindeckare och mediokra Western-romaner rörde det sig om främst Wahlströms under tidigt 80-tal i affärer och kiosker väl spridda pocketböcker, och då främst Kalla Kårar-serien, samt t. ex. Galax-pocket och Nova science fiction-pocket. Företaget som låg bakom de två sistnämnda var Laissez faire produktion AB, vilket på svenska blir Låt gå-produktion vilket i sig säger åtminstone något om vad det rörde sig om för böcker.

Det var nog här det började.

Hur jag såg på min far. Hur han var glad i mat och minst lika glad i litteratur. Hur jag bevittnade honom fullkomligt sluka bok efter bok efter bok. Till och med när han körde lastbil i och med drivor av kassettböcker. Och i hemmet hade han en typ av litteratur vid nattduksbordet, en annan på toaletten, en annan vid soffan i vardagsrummet, och så vidare och så vidare.

Någon enstaka gång kunde han hålla upp en nyligen genomläst pocket framför mig – oftast när jag frågade – och säga: ”Den här var bra!”.

Ett exempel är Paul Andersons ”Stjärnornas Nomader – Galax 4”, vilken han under 80-talet läste minst tre gånger, utan att riktigt minnas att han en gång hade läst den. Men någon ytterligare litterär diskussion blev det liksom aldrig. Det var verkligen sällsynt om farsan någon gång berättade vad en bra bok handlade om och varför den var bra.

Men de gånger han gjorde det minns jag ytterst tydligt. Ett tillfälle när jag hade kommit in i tonåren och då mina föräldrar nyligen hade genomgått skilsmässa kommer mig osökt till minnes. Jag kom hem till farsan och upptäckte att han hade plöjt igenom samtliga Deltas Det hände imorgon-antologier och dessutom lånat och läst Mariestads stadsbiblioteks alla nummer av Jules Verne-magasinet. Han plockade fram ett tunt tidskriftsnummer och bad mig läsa en novell om ett uppslag. Författaren var Börje Crona. Och novellen är fullständigt genial. Men jag var stressad och farsan betraktade mig medan jag läste – och jag förstod inte poängen vid första genomläsningen. Storheten blev dock förklarad och den korta litterära diskussionen var en väldigt fin stund oss emellan. För ganska exakt ett år sedan berättade jag detta för författaren ifråga under fantastikkongressen Eurocon i Stockholm. Börje hade väldigt roligt åt det här, men det roligaste var kanske ändå att han inte visste att just den novellen hade publicerats i Jules Verne-magasinet – vilket gjorde alltsammans än mer lustigt. Jag berättade också om hur mycket min far uppskattade honom som science fiction-författare, och det resulterade helt otvunget i att Börje till och med skickade med en signerad bok med limerickar till farsgubben.

(Redaktörens anmärkning: Novellen jag diskuterar ovan heter Grundtankar. Publicerades ursprungligen i novellsamlingen ”Stjärnornas fred”, utgiven på Delta förlag under 1979, men också, efter att den här texten om Ray Bradbury publicerades på Tidningen Kulturen, här på Marmeladkungen.)

Annars kan jag inte påstå att farsan under min uppväxt, annat än vid några enstaka, flyktiga tillfällen, talade om vad han läste, om de författare han beundrade, om någon roman han hängt upp sig på. Personligen läser jag många böcker för att ha läst dem, för att kunna diskutera eller för att recensera dem. Men det har aldrig varit så för min far. Han förtärde – och slukar än i dag – litteratur inom alla dess genrer och i ett sådant våldsamt tempo, att det närmast har blivit ett beroende, med stegrad toleransnivå. Hur många tiotusentals böcker han läst till denna dag vet jag inte, och det vet han inte själv. Men. Det måste handla om en flykt likt den hos en alkoholist som dricker därför att han inte klarar av att hantera sin tillvaro. Farsan läste därför att han inte hade mycket annat att göra utmed vägarna. Därför att han därmed, för stunden, kunde fly den bistra verkligheten; ensamheten, stressen, sliten, nervositeten och allt vad det faktiskt innebar att försörja hans familj där hemma: sin fru och den undertecknade pojkvaskern. Jag kan förstås inte säga detta med säkerhet, men det är i 2012 års backspegel inte någon oäven tolkning av vad som varit.

Fadern och hans ”låt gå-attityd”

Det var alltså min far, alltid min far, som fick mig att både vilja läsa och se och senare också studera litteratur och film. Han var högintellektuell (ett geni sett till hans IQ) och på de allra flesta sätt synnerligen kulturellt bevandrad och mer än allmänbildad. Sedan brast han förstås – och detta betonar jag därför att det här numera är så enormt vanligt – i andra livsaspekter. För att nämna något så var han väldigt bestämd i sina åsikter, vilka inte alls fick ifrågasättas. Vettiga diskussioner där var part lade fram sin sak med en efterföljande diskussion var inte alls att tala om – och med tanke på att söner i det stora hela oftast går emot sina fäder är det nog just därför jag själv håller så hårt på verbala slagsmåls betydelse.

I min uppfostran, vilken jag numera – efter bl. a. en lärarexamen om 180 p. – högtidligt kan konstatera faktiskt var riktigt bra, så ingick att jag både skulle få läsa och se precis vilka filmer jag så önskade. Det här var förstås något – bland flertalet andra aspekter såsom flertalet kända släktingar – som mina tidiga kompisar och klasskamrater ofta blev sura på mig för.

Och när jag hade insett hur ensam jag var om det här försökte jag att se många skräckfilmer jag bara kunde. Skräckgenren blev således en tidig favorit – trots årens otaliga sömnlösa nätter när jag tvingades be min mor Inga-Lill att få sova bredvid henne. Men trots svårigheterna att sova, trots rädslan för det overkliga, så älskade jag det horribla, det sköna i de skräckfilmer som verkligen fick mig att hoppa till, vilja gömma mig bakom mitt täcke men samtidigt så väldigt krävande gärna ändå ville se precis allting, varje detalj, av monster och blod och specialeffekter. Mer om detta finns att läsa i en novell som publicerades i Mariestadstidningen den 25 mars 2011.

Sune Granlunds – uppfattning om Ray Bradbury

Något som var och fortfarande är enormt viktigt för min far är vikten av att ge bort saker och att därmed göra någon annan glad. Men själv är han inte och har aldrig varit enkel att glädja, t. ex. som i följande fall.

Året var 1986. Den 11 augusti närmade sig, och därmed farsans födelsedag. Jag skulle själv bara sexton dagar efter det komma att fylla hela sju år – och visste sedan alla dessa långsamma år med mig att min far (och mor) skulle komma att ge mig så otroligt mycket på min kommande stora dag. Men jag visste också mycket väl att jag aldrig hade lyckats göra min far ens det minsta glad för något jag dittills hade köpt till honom när han hade fyllt år. Slipsar och trisslotter och krimskrams och småkrafs hade inte gjort susen. Nej, då log fadern alltid mer när jag fyllde år, eftersom han fick orsak att ge bort saker och se hur glad jag blev av detta. Personligen hade jag inga pengar – och det jag hade kom ju från mina föräldrar. Heller inga möjligheter andra än att leta i affärer i Mariestads centrum. Men det här året ville jag ju så gärna köpa något som farsan för en gångs skull skulle bli glad för. Men vad och hur?

Karströms bokhandel blev en naturlig plats att börja leta. Och nere i lågpriskällaren, som finns där än idag, fann jag, på höger sida om mittgången, efter mycket om och men, tre pocketböcker med omslag som påminde mig om de Kalla Kårar-, Nova SF- och Delta-böcker som jag under uppväxten hade sett att farsan allt som oftast läste. Det var Norstedts smäckra pocketutgåvor av: ”Den illustrerade mannen”, ”Invasion på Mars”, och ”Oktoberlandet”, märkta med en slags rejält tilltagna gröngula prislappar där priset om femton kronor styck omgavs med en svart ram. Författaren var en viss Ray Bradbury, ett namn som jag då medvetet kopplade samman med noveller jag personligen tidigare alltså hade läst och tyckt om i flertalet skräckantologier. Skillnaden var att nu stod författarens namn på böckernas omslag.

Jag bläddrade i böckerna. Det var tre novellsamlingar. Att farsan inte hade läst någon av böckerna var jag helt säker på, eftersom jag tydligt mindes varenda bok, oavsett genre, som gubben hade läst. Jag hade bara råd med två av de tre och valde efter en hel del tveksamhet ”Invasion på Mars” och ”Den illustrerade mannen”. Tog glatt böckerna och gick upp till kassan. Betalade och fick dem prydligt inslagna som två paket.

Här hände någonting alldeles särdeles speciellt.

För första gången i mitt liv upplevde jag helt osjälvisk glädje. Med detta sagt inser jag att läsaren nu kanske tänker: ”Sådan far, sådan son”, och, visst, det kanske stämmer – för än idag älskar jag att finna och ge bort gåvor som gör andra glada. Saken var bara den att det här tillfället var min inledelse i detta fördärv. Och man brukar ju i sammanhang som är inkörsport till något mer alltid säga att det aldrig igen går att uppnå den känsla man hade den där första gången.

Hur som haver. Jag cyklade hem, berättade vad jag köpt för min mor och gömde paketen. Började samma kväll längta efter min fars födelsedag, så att jag skulle få se hur förvånad och glad han skulle komma att bli. Jag längtade verkligen.

Och dagen kom. Vi satt vid köksbordet, hela familjen. Jag överräckte de två presenterna till farsan, med mitt hjärta mellan benen. Och det var inte utan viss anspänning i anletet som han fick upp den första boken.

Här hände något alldeles särskilt.

Än i dag minns jag farsans min, hans mimik, sättet han tackade mig och den besvikelse som samtidigt lyste igenom hans plötsligt påtvingade yttre fasad. Mitt hjärta hoppade upp där det skulle vara och kändes som om det satt i ett skruvstäd. Hade han läst boken? Var det något fel? Vad? Farsan öppnade nästa paket och allt jag precis hade upplevt blev än värre. ”En till av Bradbury!” utbrast han i en melankolisk stämma, mollartat, nästan argt, definitivt snopet. Och skruvstädet drogs åt kring mitt hjärta. Trots att jag befann mig i en känslomässig chock valde jag att inte visa det för mina föräldrar. Jag frågade farsgubben om det var något fel, om det inte var snygga utgåvor, om han hade läst dem förut och så vidare. Och farsan höll i sin tur dålig min – för jag både såg och hörde hur han ljög. Men hur jag än sedan gjorde vägrade han moloken att svara på mina undringar, bytte bara ämne eller svarade med en grymtande tystnad, vid ett tillfälle till och med genom att lägga sig och läsa en science fiction-pocket av Philip K. Dick (Marsiansk mardröm – Nova SF-pocket 11).

Jag mådde förstås inte värst bra efter detta, denna situation som kan ligga som en grund till varför jag så sällan vågar hoppas på det bästa, liksom varför jag själv alltid försöker att göra en stor sak av min glädje när någon gett mig något som jag uppskattar.

Det dröjde också innan jag fick klarhet i varför min far blivit så besviken. Strax innan min födelsedag, nästa gång farsan kom hem efter en sedvanlig lång och kämpig resa runtomkring i Sverige, svarade han mig på ett bistert och sammanbitet sätt på min fråga. Svaret löd ganska exakt som följer:

”Äh, Bradbury, han är som författare så fruktansvärt deprimerande! Allt jag läst av honom är så jävla påfrestande . . . För han skriver så jäkla mörkt och poetiskt och omständligt, som om allt i livet vore meningslöst. Det finns absolut inget ljust i den mannens tillvaro – allt är bara så förbannat jävla mörkt och eländigt. Jag klarar inte av det! Det ska finnas humor eller hopp i bra litteratur, min son!”

Vincent Frost Granlund (18 jul 2007- 19 feb 2008)

Den som känner mig eller följt min blogg ”Marmeladkungen” genom åren vet förstås att jag har förlorat min son, Vincent Frost Granlund. Han föddes på min namnsdag, Fredrik-dagen, den 18 juli 2008 och avled av ett medfött hjärtfel den 19 februari 2009, bara sju månader och en dag ung. De som träffat mig personligen vet också att jag i allmänhet inte gärna talar om denna tragedi; trots att vad som hänt och vad jag varit med om ständigt, och mer än någon kan ana, gnager i mina tankar. Men trots att tårarna nu vid skrivandes stund är väldigt närvarande och att jag just nu håller på att bryta ihop, kräver denna min elegi till Ray Bradbury att jag för första gången någonsin berättar, ja, går ut offentligt med följande:

Barnbarnets förhållande till Ray Bradbury  

Medan min son levde tillbringade han och jag väldigt mycket tid ensamma tillsammans i en mängd olika väntrum på sjukhus i Mariestad, Skövde och Göteborg. Det tog alltid tid. Innan undersökning. Innan provtagning. Innan diskussion med läkare. Och så vidare. Och så vidare. Och vad gör man under dessa nervösa, och, ack, så långsamma stunder? Personligen såg jag till att jag alltid var beväpnad med novellsamlingar av Ray Bradbury – ”Bradbury Stories. 100 of His Most Celebrated Tales”, H. P. Lovecraft (flertalet) och August Derleths ”The Watchers Out of Time” –

för att kunna ta upp en kamp mot nervositeten. Jag satte sedan min vackre pojk tillrätta i mitt knä, gav blanka fan i övriga väntande runtomkring oss, och läste novell efter novell högt för oss båda – detta omväxlande på engelska och på svenska, med inlevelse och ansiktsmimik, ögonkontakt och betonade ord. Detta blev och var verkligen alltid magiskt. Där satt vi far och son och en betydelsefull författares ord. Andra omkring oss i väntrummet brukade liksom försvinna, inte betyda något för oss. Där var bara vi kvar och novellen jag läste; inget annat att bry sig om än denna vår så flyktiga kvalitetstid. Och här och nu vill jag verkligen poängtera att även om min son vid sin då så späda ålder naturligtvis inte kunde tala, så lyssnade han och var alltid väldigt intresserad och tydligt uppskattande. Och ibland, lite då och då, skrattade Vincent plötsligt till och tittade mitt under min högläsning av skräcknovellen rakt in i mina ögon och log ett sådant där leende som bara oskuldsfulla barn kan le, och – och tro mig! . . . då gjorde jag det också.

*

* * *

*

Den här texten publicerades ursprungligen på Tidningen Kulturen den 23 juni 2012, under rubriken ”Om du ska tro mig om en sak, tro på mig om detta”. 

För andra Bradbury-konessörer eller blivande dito: Jag har just nu följande av Ray Bradbury att erbjuda. Mejla mig vad du är intresserad av på anson@passagen.se– och först till grävskopan gäller.

Ray Bradbury. Den kalla vinden och den varma (I Sing the Body Electric!). PAN/Norstedts, Stockholm, 1973. Pocket. Vikt: 254 gram. ISBN 91-1-721341-X. Novellsamling innehållande 18 noveller. 272 sidor. Översättning: Gunnar Barklund. Bruten rygg. Snedläst. Lite smålös inlaga. Ett tydligt läst exemplar. 25 kronor. Ray Bradbury.

Det eviga regnets dag (A Medicine for Melancholy). PAN/Norstedts, Stockholm, 1970. Vikt: 173 gram. Översättning: Torsten Blomkvist. Pocket. 184 sidor. Novellsamling med 22 noveller. Mycket fin bok! Inget skrivet/kladdat inuti. Ej bruten rygg. Ej snedläst. 35 kronor. Ray Bradbury.

 Invasion på mars (The Martian Chronicles). Bokklubben vår bok, 1961. Inbunden med skyddsomslag. Översättning: Olle Moberg. Verserna tolkade av Alf Henrikson. 247 sidor. ISBN ej angivet. Vikt: 367 gram. Skyddsomslaget i helt okej antikvariatiskt skick. Smärre slitage runtomkring kanter, smårevor osv – men håller ihop fint. Inlagan i riktigt fint skick. Inget kladdat/skrivet inuti. Tillsammans – ett riktigt fint läst exemplar. 25 kronor. Ray Bradbury.

 Oktoberlandet (The October Country). Norstedts, 1986. Pocket. ISBN 91-1-862061-2. 262 sidor. Översättning: Torsten Blomkvist. Vikt: 189 gram. Novellsamling med 19 noveller. Litet ägarnamn överst på smutstitelsida, i övrigt toppskick! 45 kronor.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: