Novell: ”När vatten stavas port” av Fredrik F. G. Granlund

När vatten stavas port

 

av: Fredrik F. G. Granlund

 

I

 

Den tredje gången haschpipan skickades till Billy tog han återigen emot den, men den här gången satt han bara stilla i något som liknade en lotusställning med pipan i ett löst grepp över skrevet och tittade på den och skakade på huvudet. Han skickade pipan till vänster, till den betydligt äldre mannen bredvid. Varken agerandet eller Billys plötsligt tomma blick väckte uppmärksamhet bland de nyfunna vännerna i ringen; där var bara några få par stora, glansiga ögon som undrande såg på honom, men blickarna återvände snart till den som personen ifråga tidigare samtalat med eller sett på. Den sorgsna solen höll på att gå ned över Mariestads hamn i ett fyrverkeri av färger, och det var främst den som fäste sitt ljus vid Billy.

 

Den äldre mannen bredvid Billy drog några djupa bloss, och genom pipan strömmade hans belåtenhet som extatiskt tidvatten – röken hölls inne i lungorna medan han i sin tur skickade den vidare till den snygga tonårsflickan bredvid honom, som tog den och rökte ett par – betydligt mindre – bloss. Flickans anletsdrag förändrades till ren och skär lycka och hon såg på ingen speciell och utbrast: ”Det här – den här kvällen – det måste vara en saga… Det är för fan Sagan om ringen!”

 

Ringens härskare, åtta yngre och äldre ungdomar som varken var unga eller vuxna, åtta drömmare av en mörk och rastlös sort, skrattade unisont och våldsamt, varvid några bytte sittställningar och andra ramlade på sidan tjutande av skratt, men lika snart lugnade man ned sig, glömde vad som sagts och återgick till det som varit och var; en vänskap och en nästintill fullkomlig harmoni. Man skålade med ölburkar, vinglas och spritflaskor. Man rökte. Man pratade. Haschpipan skickades vidare i ringen och skulle snart fyllas igen.

 

Den äldre man som Billy skickat pipan till lutade sig nöjd och intensivt leende tillbaka på stenen och rättade till filten han satt på. Sedan tittade han på Billy; ögonen bestod nästan enbart av pupiller. ”Vad är det?” sa han med ett brett leende, medan tjock, söt rök sipprande ur munnen och näsan. ”För starkt?” Han plockade fram ett paket Lucky Strike ur en ficka och räckte fram det. ”Du kanske vill ha en cigarett istället?”

 

Billy skakade på huvudet. ”Jag röker inte vanlig tobak – det är ju skadligt för hälsan!”

 

”Inte då!” sa den äldre mannen. ”Rökt kött håller sig bättre… Och längre!”

 

Billy skrattade och skakade hand med den äldre mannen. Han presenterade sig som Carl. Hade helskägg med en fläta nedtill på hakan och långt flottigt, stripigt mörkbrunt hår. Näsan var generöst tilltagen och ögonen var stora och bofinkssnabba.

 

”Det är inte det att pipan är för stark”, sa Billy. ”Det är inget sånt. Det var bara det att jag plötsligt fick för mig att jag inte skulle ha mer.”

 

Carls ansiktsuttryck förändrades till vad som bara kunde vara ett genuint intresse. Det var den där minen han fick – minen hos en kanariefågel som just svalt en katt. ”Hur menar du?” sa han. ”Berätta!”

 

”Öh… Jo. När jag fick pipan så kände jag en stark känsla – som om någon sa nej till mig. Du ska se, tänkte – eller hörde – jag liksom… inombords. Jag vet inte vilket. Och jag fattar inte varför. Men jag har aldrig haft en så stark känsla tidigare. Det kändes bara rätt att skicka pipan vidare utan att röka. Förstår du? Äh, det var dumt sagt.”

 

”Nej, du. Det var verkligen inte dumt. Har du läst Insikterna? Du vet! James Redfield!”

 

Billy skakade på huvudet. ”Nej.”

 

Carl såg ut att vara besviken. ”Nähä. Har du läst Neale Donald Walsh, då? Hans Samtal med Gud? Eller kanske Paulo Coelhos Alkemisten?”

 

”Jag läser inte böcker.”

 

Carl ryggade tillbaka. Sedan log han, men det var inget glatt leende; det var vilset och vädjande: ”Då är det dags att börja”, sa han. ”Du bara måste läsa Insikterna. Alla i vår situation läser – och inte bara i Mariestad, utan överallt. Omvärlden ser på oss som idioter – men de vet inte att vi både läser och uppskattar och diskuterar litteratur och poesi. Det finns till exempel en poet här i Mariestad som vi brukar gå och lyssna på när han uppträder. Han brukar till och med umgås med oss och skriva om sånt som händer här… Om du hade läst några av de böcker jag nämnde så hade du insett att det du gjorde var precis rätt. För får man en vision – som du precis fick! – ja, då ska man följa den intuitionen… den insikten! Vad var det du sa, förresten? Att du istället för att röka fick känslan att du skulle se, eller?”

 

”Jo. Men jag förstår inte riktigt. Menar du att det jag tänkte när pipan kom betydde någonting? Att det är meningen att jag ska se nåt ikväll?”

 

”Självklart!” Carl skrattade. ”Så starka tankar kommer inte utan en orsak.” Han slog ut med armarna som om de varit två utropstecken. ”Det finns en orsak bakom allting. Man måste alltid lyssna till sitt inre, för att inte gå miste om sånt man kanske är ämnad att uppleva.”

 

Billy gjorde en patetisk liten rörelse med händerna. ”Vad är det jag ska se då?”

 

”Det beror på vad du tänkte när du valde att inte röka. Berätta så ska jag försöka hjälpa dig att tolka visionen.”

 

”Hm.” Billy tänkte på vad som hänt… Såg på Carl och insåg att denne sällan blinkade. ”Samtidigt som jag på något sätt hörde ett ‘nej’ antar jag att jag tänkte på nån annan drog. Eller nåt som var som en drog…” Billys ansikte förändrades medan han talade – en del spänning dröp ur det. ”Kanske något som är svårt att få tag i? Nåt ovanligt! Till och med nu har jag en konstig känsla att det rör sig om nåt nytt… nåt jag inte provat förut. Nåt som ska få mig att se, eller… tja, uppleva, något annorlunda. Ja, det är verkligen vad jag tänkte. Annorlunda är nyckelordet.”

 

”Intressant”, sa Carl. ”Det låter som om du vill ta syra eller svamp. Jag har en tripp på mig, en Hoffman. Har du provat det?”

 

”Syra har jag tagit många gånger, men inte just Hoffman. Är inte det typ den starkaste LSD:n?”

 

Carl nickade. Även med sina ögon.

 

”Nej, det känns inte rätt. Det blir liksom för mycket. Jag klarar inte av trippen när jag är bland en massa folk som jag inte känner. Ingen bra set and setting, du vet.”

 

”Okej”, sa Carl. ”Det är inte ovanligt.” Förståelse låg i tonfallet. ”Men då vet vi åtminstone att det inte är det du ska ta i ikväll.” Han fuktade läpparna med tungan, och när han åter mötte Billys ögon var blicken stämplad med uppriktighet. ”Vet du vad? Du borde gå och träffa Portvakten! Han har lite allt möjligt.”

 

”Öh”, sa Billy. ”Varför kallas han portvakten?”

 

Carl log. ”Det är en metafor. Han har ju nyckeln till andra världar!” Vad trodde du? Att han var nån jävla ordningsvakt som står i dörren?” Han skrattade. ”Hittar du till Blå Bar? Det ligger i stadsparken.” Carl pekade snett bakåt, åt vänster.

 

”Jag tror det.”

 

”Portvakten håller alltid till på uteterrassen. Du kan knappt missa honom; rakat huvud och bockskägg. Kan ha på sig glasögon? Säg bara att Carl skickade dig så får du höra vad han har att erbjuda. Och lyssna noga på dina tankar och känslor. Känner du för något – om det känns rätt, om det så bara pirrar till i kroppen – då ska du köpa det! Lyssna till ditt inre.”

 

Billy nickade. Det sög till i magen, som om även den var glad.

 

Plötsligt gjorde sig ett väldigt sorl av röster i bakgrunden sig påminda, och i bakgrunden, psykedelisk Goa Trance från en bergssprängare. Allt hade tydligen tystnat och stannat av under samtalet med Carl. Nu blev musiken med ens alltmer rytmisk och njutbar och Billy började slå högerhanden mot höger knä i takt med basen. Han såg sig om.

 

Fler hade tydligen kommit hit; den stora stenen i mitten av gräsmattan bakom Länsstyrelsen omgärdades nu av en mängd olika människor, många klädda som färgglada hippes, andra om vad som påminde om uteliggare och/eller a-lagare, åter andra i kostym eller kavaj, med eller utan slips – det var en brokig samling människor. Många dansade. Andra satt och antingen pratade eller drack och rökte – eller alltsammans.

 

Billy kände ingen här sedan tidigare, skulle därför inte gå miste om annat än att just lära känna dem. Det var något han kunde göra senare, för kvällen var ännu ung. Om Carl menade allvar med visioners betydelse, skulle det inte skada att åtminstone höra vad Portvakten hade att erbjuda. Det kändes rätt. Så Billy tackade Carl och gick därifrån, i riktning mot centrum och Blå Bar.

 

II

 

Ett järnstaket böjt som en halvmånes skära; på var tredje stolpe en tänd marschall; tolv allt som allt – det var det första Billy såg när han närmade sig. Sambandet svart och eld ingav känslan av att platsen var just så lockande att folk styrde sina ben hit, att det här var ett hak där saker och ting kunde hända, eller redan höll på att hända.

 

När han kom fram vandrade han långsamt över den röda mattan som ledde fram till entrén, mot de två gulklädda dörrvakterna som stod vid var sida om porten– mot marmortrappan bakom dem. Han undrade om vakterna skulle märka att han hade rökt hasch. Det var första gången han var här, så de skulle inte känna igen honom, men förhoppningsvis ville Blå Bar ha besökare även om man inte var stamkund. Billy visste hur det var: för att komma in på ett sånt här ställe gällde det att vara trevlig och att inte verka alltför påverkad av sprit eller droger, och att inte undvika ögonkontakt med vakterna.

Och visst iakttog vakterna honom, mötte hans blick, och frågade efter legitimation. Och när han tog fram körkortet ur plånboken visste han att det inte rörde sig om att verifiera ålder, utan mer om att få reda på hur onykter eller påtänd han var. Vakterna förstod. Men Billy tog det sansat och tilläts inträde. Gick uppför trappan. Vid trappans krön, bakom en litet upphöjt bord, satt en äldre, kraftig kvinna, som verkade uttråkad och trött – på kvällen eller livet – och olycklig. Han betalade entréavgiften och gick in.

 

Diskoteket var ett pulserande inferno av onyktra och nyktra samtalande ungdomar som alla försökte överösta den dunkande basgången för att göra sig hörda, för att förmedla budskap om hur trevliga eller otrevliga deras liv var för närvarande eller i största allmänhet. I taket exploderade UV-kanoner och UV-rör, och då och då blixtrade hallucinatoriskt hackande stroboskop som avlöstes av lasrar och annan discobelysning; UV-ljuset var som ett tjockt självlysande täcke; det lyste upp dansgolvet och gav de som dansade vad som påminde om en solbränna tills de återgick till att i mörkret, vid bord och soffor, dricka och prata och träffa den eller de man sökt – och/eller de man inte ville träffa. På minst två undanskymda platser stod croupierer och spelade Black Jack med intet ont anande alkoholpåverkade ungdomar med en eller flera lemmar i spelträsket: det ena bordet bredvid en undanskymd hörna med stjärnmönstrade väggmålningar; det andra bredvid en mängd bord där ensamma par och vänner satt och samspråkade om hur vackert livet är när man är full och annat i den stilen. Det här var en mörk plats. En underbart mörk plats.

 

Billy vandrade genom trängseln, höll blicken fästad rakt fram, och stötte då och då emot någon och bad kort men tyst om ursäkt med teckenspråk – små patetiska armrörelser – för musiken överröstade alla försök till normala samtal. Han gick förbi ungdomar i alla tänkbara åldrar, allt från sena tonår till de som redan fyllt 30 eller 40, motden öppna dörr som ledde till uteterrassen. En snygg tjej ögonflirtade med honom, men han reagerade knappt, mötte bara hennes ögon, förstod vad hon ville, lät blicken vandra över hennes kropp – men det var också allt. Han gick omkring i ett töcken av människor med olika åsikter och som alla tycktes sakna svar på frågor som de kanske inte ens ställt eller ens medvetet undrade över. Han kände sig död inombords, men var inte ensam om det, för här verkade alla befinna sig i samma tillstånd: mer eller mindre döda inombords eller för tillfälligt väldigt levande – kanske samma sak? Ett komplicerat spänningsmönster höll fast de lyckliga och olyckliga njutningsjägarna i ett tillstånd av aldrig utlöst vaksamhet; här var de tillfälliga invånarna en gyttrig blandning och fristående från platsen i övrigt, och man kunde aldrig veta vilket slags beteende man hade att vänta sig från någon. Men till slut kom han ut – utan någon incident.

 

Uteterrassen var av trä, allt relativt nybyggt, låg under tak och räckte ungefär trettio eller fyrtio meter. En mängd bord och stolar var utplacerade lite hur som helst, flyttade dit alkoholen i någon befallt dem. Det var mindre folk här jämfört med inomhus, men ändå många – i denna utkant av basgångens rike satt de ensamma eller ensamma tillsammans och nästan alla samtalade och drack och rökte; det var ett evigt surr av röster från alla håll, som om detta varit en pub, den enda skillnaden var att här flydde man musiken för att kunna samtala, vare sig om man sökte ett one night stand eller en blivande exfru/exmake.

 

Billy överblickade denna insjö av alkohol och samtal och ensamhet och desperation; och det fanns bara en här som överensstämde med beskrivningen rakat huvud och bockskägg. Iklädd solglasögon satt han med en ung, vacker kvinna vid ett litet bord längst bort, nära en öppen dörr mellan uteterrass och dansgolv. Billy gick dit. Ställde sig någon meter från bordet.

 

”Jag antar att det är du som är Portvakten”, sa han. ”Carl skickade mig.”

 

Mannen nickade, varvid Billy satte sig ned vid bordet, mittemot honom, lutade sig framåt, räckte fram handen, presenterade sig. Portvakten skakade hand, men sa ingenting.

 

”Carl sa att du har nycklar”, fortsatte Billy. ”Nyckeln!” Kvinnan kramade och kysste Portvakten och lämnade dem utan ett ord. Portvakten tog av solglasögonen.

 

När Billy mötte portvaktens ögon verkade musiken dämpas, liksom det eviga surret av röster – han kände hur han stirrade in i två små stirrande ögon som var mörka och hårda och glödande; de rymde ingen fruktan, ingen vänlighet och ingen skuld; bara en plötslig färgskiftning i hemliga ögon; en kemisk förändring som innebar igenkännande. Ändå hade Portvakten inte så mycket som ryckt på munnen, ett ögonlock, ett finger. En osynlig kropp hade ändrat läge inom honom.

 

Men slutligen nickade han. ”Trevligt att råkas, Billy. Det är intressant att det stämmer det där med att de flesta värstingar har namn som slutar på y. Det ska man aldrig – eller alltid – döpa sitt barn till. Jimmy. Jonny. Billy. Ronny. Tommy. Och whatever. Visste du det? Att de flesta brottslingar enligt statistiken har namn som slutar på eller innehåller ett y.”

 

Billy skakade på huvudet. ”Nej, det visste jag inte.”

 

Efter att ha betraktat Billy en stund pekade portvakten uppåt. ”Uppåt?” Och sedan nedåt med samma finger, ”eller Neråt?” Orden uttalades i ett lågt tonläge, väldigt diskret.

 

”Jag vet faktiskt inte.”

 

Portvakten såg frågande ut. ”Blå elefanter? Mitsubishi? Sexor? Kola? Tjack? Roppar?” Han talade långsamt, iklädd ett otäckt snett leende. Nästan som om han såg ned på sin kund.

 

”Ärligt talat har jag ingen aning.” Billys röst var ostadig. ”Jag har bara fått för mig att jag vill se.”

”Ah, du vill ha syra? Se världen som den är?”

 

”Nej. Nåt annat. Inget kemiskt!”

 

”Svamp, kanske? Lite psilocybin sitter väl aldrig fel? Lite Toppslätsskivling, kanske?”

 

Billy skakade på huvudet. Han hade många gånger tagit psykedeliska svampar – Copelandia cyanescens, Stropharia cubensis och Psilocybe Semilanciata. Han log när han insåg att han kunde svamparnas latinska namn, trots att han varken gjort bra ifrån sig i skolan eller läst eller läste böcker. Men han tänkte inte ta svamp i kväll.

 

Han hade tagit hallucinogena svampar på diskotek tidigare – och människor som ivrigt blev fler och förflyttade sig i många led och blev till flera led och sedan till ännu flera led, och tapeter vars innehåll förändrades, och maskar och annan ohyra som kröp under dem, och kvinnor som log mot hans i speglar förvridna och spritsvullna ansikte vars ansiktsuttryck förstärktes och förvreds till något monstruöst, och att tro sig kunna höra andras tankar och att i detta tillstånd inte kunna tänka förnuftigt och än mindre kunna tala sammanhängande med någon eller något – det var något han inte längre klarade av att uppleva bland andra. Det blev alltid för mycket för snabbt, och särskilt på ett disco bland andra drogpåverkade individer, bland såna han inte kände, bland såna som ibland trodde sig känna honom fast de inte gjorde det – och bland såna som ville lära känna honom. Hallucinogener var – åtminstone för Billy – helt fel på diskotek och krogar. Han nyttjade bara det där han kände sig trygg: hemma i Uppsala eller någonstans där han kunde vara sig själv och inte behövde oroa sig för vad andra skulle tycka eller försöka fråga eller prata med honom om – långt bort från trevande, frågande blickar, nyfikna ögon, vakter och poliser.

 

Portvakten visade tecken på otålighet. Kupade sina stora händer kring höger knä och gungade sig själv till och från. ”Det vore trevligt om du kunde hjälpa mig att hjälpa dig…”, sa han. ”Så förklara exakt vad det är du vill se! Jag kan ordna det mesta.”

 

Billy berättade vad som hänt när han fått pipan och vad Carl berättat om det, om visionen, och om hur han blivit skickad hit.

 

Under berättelsens gång lade Portvakten in um och ah på tillämpliga ställen. Och när det framgick att Carl sagt att han fått en vision fick han ett minst lika ivrigt ansiktsuttryck som Carl fått. Med ens såg Portvakten ut att vara förvånansvärt ivrig. ”Nu förstår jag”, sa han. ”Och jag vet vad du behöver. Men då måste du lita på mig, Billy!”

 

”Öh…Jag tror inte att jag förstår.”

 

”Det räcker att jag gör det! Det finns en anledning till varför min… hm…” – Portvakten tystnade och verkade välja nästa ord med omsorg – ”vän skickade dig till mig. Jag förstår varför. Men. Frågan är: litar du på mig, Billy?”

 

En rysning for genom ryggen och Billy rös välmående; inombords upplevde han en medgivande och medryckande känsla. Kroppen spändes och magmusklerna drog ihop sig när han nickade jakande. Detta kändes rätt. ”Mmm…”, sa han.

 

Portvakten tog ett ölglas från bordet med en slatt öl, kanske en halv deciliter, som en cigarettfimp flöt omkring i. Fiskade upp fimpen och kastade den över axeln, över staketet som omgärdade uteterrassen. Placerade glaset under bordet, mellan benen. Plockade med andra handen upp en liten genomskinlig, hermetiskt tillsluten påse ur en byxficka. Han visade den för Billy under bordet.

 

Påsen innehöll kanske något gram, blågrått, fint pulver eller damm. Det liknade absolut inte kokain eller amfetamin eller någon narkotika som Billy sett eller hört talas om. Men det här kändes rätt! Och Carl hade sagt att han skulle lyssna till sitt inre.

 

Plötsligt insåg han att Portvakten, som stirrat på honom, så snabbt och smidigt att Billy knappt hann se det, med sina tjocka men flinka och stadiga fingrar, hade öppnat påsen och under bordet höll på att tömma innehållet i ölglaset.

 

”Vänta lite!” Billy ville höja rösten, men talade av respekt tyst, så att ingen annan skulle kunna höra. ”Vad är det för nåt? Och vad vill du ha för det?”

 

Portvakten hade redan hunnit hälla pulvret i ölen och höll nu på att skaka det sista ur påsen. ”Har du läst Alkemisten? Paulo Coelho? Från Brasilien.”

 

Billy skakade på huvudet.

 

”Då måste du läsa den! Coelho skriver om att allting handlar om att lyssna till sitt hjärta. Och att förstå tecknen på livets väg. Och framför allt att följa sina drömmar! För dig är det vad den här kvällen handlar om.”

 

En jordbävning gick igenom Billys kropp som om han varit Los Angeles. ”Jag förstår”, sa han medan ett efterskalv av välmående rysningar sprang genom hans rygg. Portvaktens ögon gav honom en glimt som likt en enkel cocktail ingav lika delar lugn och oro. Billy såg frågande ut. Tänkte på de drygt femton Euro och lite lösa mynt – kanske några extra Euro – han hade. Hur mycket kunde han ta ut på Bankomaten om det var nödvändigt?

 

”Vad vill du ha för det?” sa han.

 

”Detta” – Portvakten pekade på glaset med ett långt, spetsigt finger – ”handlar inte om pengar. Men jag förstår varför du undrar – så för att lätta din oro kan jag nämna att det inte är något kemiskt. Det är ett salt.”

 

Billy vacklade. ”Jag antar att det inte innehåller jod”, log han. Ansträngt.

 

Portvakten rörde inte en min; ansiktet var hårt sammanbitet, som om han kunde hoppa över bordet och hoppa på Billy vilken sekund som helst. ”Varifrån det kommer spelar ingen roll”, sa han. ”Och vad det är… Tja, det enda du behöver veta är att det kommer att hjälpa dig att se vad du ska se. Det finns saker här i livet som vi inte är ämnade att förstå, bara några av oss; några få utvalda. Det gäller att tillhöra den lyckligt utvalda skara som har vett att lyssna och förstå vad det inre väsendets liv berättar. Du har tolkat och tagit vara på din vision. Det kanske beror på min… kollega? Men å andra sidan – kanske inte?” Portvakten såg sig om, som om han ville försäkra sig om att ingen iakttog dem, gjorde några kraftiga cirkulära rörelser under bordet för att lösa upp pulvret. Ställde det sedan på bordet och höll i det, framåtlutad.”

 

”Jag fattar inte vad du menar”, sa Billy. ”Hur mycket vill du ha?”

 

Portvakten log ett snett leende: ”Hur mycket har du?” Efter en lång tystnad nickade han mot glaset och sa allvarligt, med låg röst: ”Det här är den nyckel du söker! En namnlös drog. Det är förutbestämt att du ska motta den ikväll. Ta den och gå ned till hamnen! Men inte dit du var förut. Gå ut på piren!”

 

”Öh…Varför?”

 

”Tro inte att du kan vara kvar här och se. Det går inte. Och tro inte att du kan sitta tillsammans med de du var med förut och uppleva den andra sidan. Det är som att bygga hus på en indiansk begravningsplats – det funkar aldrig! Du måste närmre porten.”

 

”Vilken jävla port? Vattnet, eller?”

 

Portvakten nickade. ”Du låter inte övertygad. Men du får se! Ge mig vad du har, så får du se vad du är ämnad att uppleva. Det kvittar hur mycket eller lite det än är.”

 

”Den här kvällen har varit jävligt skum”, sa Billy. ”Jag vet inte vem du är eller varför du pratar som du gör – och särskilt inte varför jag känner som jag gör. Men på nåt sätt känns det här helt rätt. Så jag ska göra som du säger – även om jag inte förstår varför.” Billy fann i sin ficka de få skrynkliga sedlarna; samlade dem i en svettig handflata. Skakade hand med Portvakten, och transaktionen genomfördes på så sätt osynligt och obemärkt. Portvakten stoppade sedlarna i byxfickan och sköt med den andra handen glaset över bordet.

 

Billy svepte det.

 

(Och ett leende kom över Portvaktens läppar.)

 

När Billy drack det smakade det ingenting. Men eftersmaken tillhörde det värsta han någonsin upplevt. Det smakade salt, död fisk, sedan vämjeligt surt och beskt på en och samma gång – som han föreställde sig att en gammal gummas underliv skulle smaka. Eftersmaken förändrades dock allteftersom, blev än syrlig, än torr, än kemisk, än sur, än besk. Men slutligen ebbade den ut i något som låg nära ett ingenting.

 

Då log Portvakten. ”Känn inte efter vad du ska känna i morgon. Känn inte efter vad du kände igår. Lev nu. Gå nu!”

 

Billy tackade lågmält och gick ut i natten.

 

III

 

Effekten kom när Billy stod i kö för att ta ut pengar från Bankomaten: det började klia i ryggen – och de första vansinniga obehagen blev alltmer vansinniga innan de övergick i mer behagliga sensationer; inledningsvis var det omöjligt att stå stilla.

 

När han skulle föra in VISA-kortet i Bankomaten förvandlades det till en blåvitgul liten mask eller ormliknande sak som vred sig i handen och plötsligt bet honom i handleden med sylvassa tänder: han kände en stingande smärta som från en geting eller värre och skrek till och tappade bankkortet.

 

Han undersökte handleden. Trots att den värkte kunde han inte urskilja några synliga skador. Så han intalade sig att ormen eller masken eller vad det nu varit inte varit giftig, att det måste varit en hallucination. Tittade sedan på VISA-kortet på asfalten, såg på det noggrant och länge, studerade det. Det var återigen normalt till utseendet. Försökte förstå… Tog det. Stoppade tillbaka det i plånboken. Trevande.

 

Samtidigt kände han att folk runtom stirrade på honom. Han förstod vad de tänkte, och gick därifrån utan att möta några ögon – han kunde ta ut pengar vid ett senare tillfälle – och vandrade från centrum uppför en backe belagd med kullerstenar upp mot gamla stan; gick mot hamnen, piren, vattnet – såväl skrämd som upprymd – gick genom den drömmande staden, fullständigt anonym och ensam, som en forell på väg uppströms utan att snudda vid stränderna i livets klart rinnande flod, den flod som omgav honom på alla sidor, i alla väderstreck, den flod som var så nära och ändå så långt borta. Och han såg sådant han aldrig tidigare sett, tänkt, hört, lärt, eller – absolut inte – läst om.

 

Den fysiska världen stannade upp, stod stilla. Till och med vinden hade stannat; som i en tavla. Allt stod stilla som i en oljemålning. Saker och ting blicken fastnade vid hade silverskinande kanter, som om universum med ens blivit kromkantat. Han kunde känna lukten… lukten av världen – allt förstärkt, samma lukt men klarare, fastare, mer påtaglig.

 

Världen hade förändrats! Men samtidigt förblev den likadan som alltid – allt var bara så otroligt vackert; bara en ny syn; ett nytt universum inom det tidigare kända. En färg brottades med en annan, över hans huvud och under hans fötter: mikroskopiska sotflagor rördes upp i virvlar, upp i luftens syrefattiga dekadens – det yrde kring honom där han gick som om han varit belyst med UV-ljus; som om han befann sig i en tecknad film, som om han befann sig i en film av en hög regissör – i ett refuserat Bamseavsnitt. Varje steg han tog verkade lämna ett mörkt hål i en väldigt färggrann värld; varje steg mot hamnen var en ofullbordad rörelse. Allt han gjorde, varje steg han tog, förändrade det som var och det som varit. Allt förändrades. Och ändå förblev det som det alltid varit – bara annorlunda. Väldigt annorlunda!

 

Han gick uppför en backe och lade märke till att glasspinnar låg och skräpade på kullerstenarna – av någon outgrundlig anledning bara i uppförsbackarna. På samma gata gick han nedför en backe. På en av gatans kullerstenar formade ett sömnigt bi en orörlig skugga. När han närmade sig kunde han se det allt tydligare, men han vidrörde det inte: inskränkte sig bara till att studera det, iaktta det, kanske ändra det med blicken. Han betraktade och upplevde biet från olika håll och många vinklar, och det ändrade form ju längre han höll blicken fästad vid det. Bakgrunden var som på en japansk målning, endast antydd med sparsamma streck. Han greps av en ångestfylld känsla av att allt detta redan hade hänt… Han såg sig om.

 

Himlen var rosafärgad som en leopards tandkött, med rökmoln som tycktes få nattens kromkanter att rosta. Bland detta var fiskmåsarnas flykt panisk. Där fanns också en halvmåne och stjärnor som verkade försöka stava hans efternamn: KAI. Månljuset simmade i Billys ögon, gjorde dem till vita cirklar; till en statys ögon.

 

Blicken drogs mot hamnen. Det såg ut som om det brann där. Och utan rädsla vandrade han mot eldslågorna. Men dessa bet inte hans kött, de smekte och svepte in honom utan att bränna honom. Han kom fram till en gigantisk silo i hamnen, stod där och tittade ut över lyxbåtarna – Princess och Sealine och Nimbus – och pubarna och restaurangerna. Allt var stängt. Men i och på båtarna försiggick rörelse; där var många som satt på däck och drack öl och vin och sprit, ensamma eller ensamma tillsammans.

Han gick fram till kajkanten och såg ner på Vänerns yta. Vattnet var stilla, väldigt stilla – ytan tycktes tillverkad av en vattenspindel. Han ville att vattnet skulle vara blått, men det var svart, svart som insidan av ett avloppsrör, klart men svart som vinternatten, svart som bläcksvamp; ett mentalt vattendrag, en insjö bortom krossade drömmar.

 

Han tittade på piren. Från där han stod var den ett långt jordfinger, kanske en kilometer eller två, som gick ut i Sveriges största insjö; och fingret pekade djärvt ut i vattnet, som om det stakade ut vart han skulle bege sig.

 

Så han gick vidare, förbi restauranger och pubar, nedför en kort trappa, ned på cement, traskade bredvid småbåtarna i gästhamnen och ignorerade ivriga rop om att han skulle dela en öl eller drink med den och den – vinkade bara avfärdande och fortsatte. Ibland stapplade han. Ibland gick han rakt. Men när han kom fram till piren blev han stående. Blixtstilla. Tittade genom den oxelallé som ledde ut mot piren.

 

Det verkade vara en väg mot mörka trakter, mot undermedveten fasa – och de små och stora oxlarnas bark växte sig på kort tid så hård och skarp som flugors tungor. Han var på väg in i ett rike av skuggor och krom, krom och skuggor; på väg in i universums sköte, och vattnet bredvid på båda sidor, livets vatten, var befruktat. Men när han tänkte detta och kände skräcken hörde han en skrikande, ensam tanke: Du är på rätt väg! Så han gick vidare.

 

Hans aplika skugga hasade sig fram bredvid den klippiga, måntvättade jordremsan, och den nattliga tendensens rovgiriga, glupska tunga lindade in sig kring hans illa medfarna, vita gymnastikskor. Marken förvandlades till en rulltrappa, ett dåligt asfalterat fraktaltäcke som tycktes föra honom två steg bakåt för vart steg framåt; och han såg prickar i ett spektrum av färger som saknade namn – de dansade framför honom, för honom. Han ökade takten. Benen närmast flöt framåt. En fiskmås skrek, och skriket ekade och fick det att låta som fler fåglar. De verkade vilja honom något. Ljudet var inte naturligt; det var som en orkester av kastrerade skrattmåsar, men de verkade inte håna honom, tycktes snarare skratta med honom, för han skrattade – eller trodde att han skrattade – med dem. Men han fortsatte. Långsamt framåt. Steg för steg. Meter för meter.

 

Efter en obestämd tid förändrades underlaget från dålig asfalt till gräskantat grus, till en stig med sprakande ogräs i vitt och lila, som kittlade och upphetsade och skrämde. Det fanns inte längre några båtar eller bryggor på någon sida, bara vatten i svart och grått och eld; belyst med sent, utdöende ljus. Billy sträckte omständligt på sig och höjde blicken. Längre fram på höger sida stod ett litet vitrött fyrtorn. Han fortsatte.

 

Stigen slutade inte vid fyren: piren fortsatte ytterligare ungefär en halv kilometer ut i Vänern, men Billy befann sig nu i en cirkel av brunsvart smutsig jord, omgärdad av vass och gräs och ogräs och vatten och vägen tillbaka; inget mer, bara detta, annars ointressanta, men nu, när blicken fastnade på det, väldigt intressanta färg- och formskiftande, större/mindre, mörkare/ljusare, landskap – och Billy insåg att det var hit han varit på väg. Han visste det. På något sätt visste han det. Han gick ned till vattnet och satte sig på en sten mittemot fyren och beundrade den onaturliga naturen.

 

”Hur känns det att se?” sa plötsligt en röst. Det lät som om orden kom från alla håll på en och samma gång.

 

Billy hoppade till, skrämd som om han satt sig på en fiskmås och blivit biten. Höjde huvudet och såg sig omkring – men mest i periferin, för han kunde inte riktigt röra på ansiktet – och upptäckte ordens ursprung.

 

På en sten till vänster om honom satt Portvakten, med blicken fästad vid vattnet.

 

IV

 

Sjöytans sista solglitter blev allt vassare, stickande – påminnande om en besk smak, en föraning av huvudvärk. Annars stillhet, bara de två männen som satt där bredvid varandra, som inkapslade i det sista sneda kvällsljuset, orörliga. En ensam solbelyst mås seglade, då och då skrikande, på stela vingar som ett vitt utropstecken framför den nu gula och violetta och skära solnedgången. I övrigt tystnad. Total tystnad. Den hittills orörliga, spegelblanka vattenytan krusades en aning av en vind som sköt det bortflyende solskimret framför sig. Billy och Portvakten var märkligt tysta, som om de befann sig i en kyrka. Men synkroniserade som två klockor vände de sig mot varandra och stirrade in i varandras ögon en lång stund.

 

Portvaktens ansikte stod ut här och var. Daggmaskar kröp under den gulmjölkiga huden; bockskägget växte, blev grått och rött och drog sig längre ned mot halsen för att återigen minska i omfång och sedan åter bli längre. Billy log. Bröt sedan tystnaden med några förvirrade ”Vad?” och ”Hur?”. Rösten verkade inte tillhöra honom – den var metallisk, som om han talade in i en tom ölburk. Talförmågan var svårt nedsatt, han sluddrade och orden blev hängande i luften – han såg dem verkligen hänga i luften. För att göra sig förstådd talade han långsamt och med mellanrum: ”Var. Kom. Du. Ifrån?”

 

Portvakten bröt ögonkontakten och stirrade stadigt upp mot himlens fläckade kupa. ”Porten.”

 

”Vad. Var. Det. Du. Gav. Mig?”

 

”Nyckeln”, skrattade Portvakten. ”Du behövde den. Och det var ju vad du ville ha. Samtidigt behövde du den.”

 

I brist på ord log Billy brett. Hans rygg och nacke kliade som om det kröp insekter på eller under huden. Men han varken orkade eller kunde röra sig. Det gick inte.

 

”Så min kollega hjälpte dig att se?” sa en annan röst. Det lät som om orden kom från ingenstans – eller även den här gången från alla håll.

 

Billy blinkade. Rörde huvudet, den enda kroppsdel han orkade röra – och knappt det. Till höger om honom satt Carl. Lustigt! Först hade allt gått för snabbt, och nu långsamt, onaturligt långsamt. I slow motion.

 

Allt. I. Slow. Motion.

 

”Hur. Visste. Du. Var. Du. Skulle. Gå…? Varför?”

 

Carl skakade på axlarna. ”Vattnet är porten”, sa han vänligt och lugnt – närmast pedagogiskt. ”Du har fått nyckeln – och nu är porten öppen. Det är dags för dig att passera genom den, dags att se den andra sidan. Och att förstå! Var inte rädd för oss. I alla fall inte för mig. Jag är på din sida!”

 

Plötsligt kunde Billy åter röra sig. Förstod att detta var rätt. Ställde sig upp på ostadiga ben. Vände sig mot Carl och Portvakten. ”Tack”, viskade han. Sedan gick han mot fyrtornet, med stela fötter som knastrade mot grus och ogräs. Gick upp på fyrtornets upphöjda cementgrund. Där blev han stående.

Tankar forsade genom hans huvud, sedan kom en yrsel när han blickade ned i vattnet. Ytan var mönstrad som på en nätmelon. Men det första intrycket förändrades till vad som påminde om en malström av virvlande, spegelblankt vatten. Bakifrån hörde han två röster:

 

”Var inte rädd!” sa Carl.

 

”Jo, Billy”, sa Portvakten. ”Var väldigt rädd!”

 

Billy var inte rädd. Det här kändes rätt. Så rätt! För första gången i livet kände han sig speciell. Utvald! Utvald att se. Han visste vad han var tvungen att göra. Det var dags för ett dop i detta heliga vatten som inte tycktes sluta. Han hoppade i vattnet.

 

Och Vänerns yta bröts med ett väldigt plask. Och Billy föll genom porten.

 

Billy varken kunde eller ville kämpa emot; hans lemmar var lika hårda och stela som glasspinnarna i Mariestads uppförsbackar, och hans inre var ett välspunnet nät av tankar – utan rädsla och med rädsla, utan skräck och med skräck. Lungor tidigare fyllda med luft andades vatten medan han sjönk till botten och öppnade ögonen och såg sig om. Det var svart. Han såg hur svart det var!

 

Och sedan såg han hur det ljusnade, för där, längre ner, var det ljust – overkligt eller verkligt upplyst…

 

Billy ville dit.

 

Men plötsligt flöt han upp till ytan. Och istället för vatten andades han nu luft. Han hostade inte. Behövde inte. Han ville ner igen, mot ljuset. Men han kunde inte, för han flöt – hur mycket han än kämpade så flöt han iväg på den stiltje vattenytan, ut i Vänern. Och där ute i vattnet var stjärnorna klara, så klara.

 

Och snart kom det overkliga eller verkliga ljuset åter mot honom, till honom. Och han insåg att det inte tillät honom att sjunka. Han såg ljuset. Och han välkomnade det.

 

Och det välkomnade honom.

 

(Den här novellen publicerades ursprungligen av Tidningen kulturen den 16 september 2013.

Här finns den tillgänglig online.  )


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: