Om mig: Fredrik F. G. Granlund – Självbiografisk essä, fotografier & transkripterade intervjuer

Fredrik F. G. Granlund

Född: 27 augusti 1979
Utbildning: drygt 5 ½ år på högskola och universitet; Högskolan i Skövde samt IT-universitetet i Göteborg (Chalmers tekniska högskola och Göteborgs universitet).
Examina: Lärarexamen för gymnasiet och grundskolans senare åldrar, 180 p., Fil. Kand. med huvudämnet pedagogik, 120 p., Fil. Kand. med huvudämnet datapedagogik 120 p., plus 20 poäng på D-nivå. Även utbildad inom Filosofi, psykologi, ledarskap, ekonomi, svenska, m.m.
Författardebut: September 2002. Necronomicon i Sverige. Aleph bokförlag.
Favoritbok: Räddaren i nöden (The Chatcher in the Rye) av J. D. Salinger.
Favoritförfattare: Edgar Allan Poe, H. P. Lovecraft, J. D. Salinger

(Inom parentes ska här tilläggas att min favoritbok/favoritförfattare inte nödvändigtvis innebär att det rör sig om den bästa bok eller den författare jag anser vara bäst. Vilka detta är – om andra – låter jag vara osagt.)

—-

OM FREDRIK F. G. GRANLUND

1. Pånyttfödd?

Jag borde kanske vara död. Å andra sidan kanske jag (vem jag nu är) redan är död. Jag menar inte att det är så, däremot att det kan vara så … Jag menar detta eftersom jag genom åren allt som oftast tvingats lita på mitt eget omdöme. Därför har jag nästan alltid misslyckats med vad jag tagit mig för. Dessutom har oturen varit på min sida. Om man nu kallar det otur …

1998, cirka två veckor efter det att jag tagit studenten, ramlade jag ner från ett tak i centrala Mariestad och landade på huvudet. En händelse som skulle komma få mig att börja – och fortsätta – att skriva skönlitterärt.

Det var inte så farligt med huvudet (?), bara en svår hjärnskakning – men höften, som tog nästa smäll, var det värre med – höftledskula, höftben och bäckenben var krossat. En sällsynt skada, så kallad acetabulusfraktur, som årligen, i genomsnitt, cirka nio människor drabbas av i världen.

Studentsommaren tillbringades således på KSS i Skövde, tills man efter ungefär två månader flög mig med helikopter till Uppsala. Där opererades jag av världens, inom området, främste läkare. Under tretton glömda timmar byttes allt mitt blod (förutom ungefär en halv deciliter); och man skar av misstag genom halva ischiasnerven. Vissa splittrade skelettdelar lyckades (eller vågade) man inte ta bort, då de fastnat i närheten av aortan, varför döda människors skelett transplanterades in, från såväl män som kvinnor. Jag fick i efterhand se röntgenbilder. Höften bestod av två stora breda långa metallplattor, förenade av 36 muttrar och lika många skruvar – allt i rostfritt stål. Så långa. Så breda. Så STORA.

Jag visste inte längre vem – eller vad – jag var.

När jag slutligen återvände hem kände jag inte igen Mariestad – jag visste inte var jag var. I mitt onyktra hjärta kände jag att jag inte längre var den människa jag en gång varit – vare sig psykiskt eller fysiskt. Jag hade fått en pseudonym: Mörker. Jag visste inte riktigt hur jag varit innan, bara att jag alltid känt mig annorlunda, som om jag simmat motströms, likt en lax, genom årens flod. Det är svårt att avgöra, lika svårt då som nu.

Likt en reumatiker som skriver för hand lämnar nu bokstäverna mig med STOR möda. Det är svårt. Det gör ont. Ungdomens vår ligger ett decennium bakom mig, sorglig och isande kall lik en oförsonlig dröm vari kärlekens bleka prästinna slumrar. Möjligheten finns förstås att jag hade valt fel riktning i livet och att jag skulle ramla ned från taket. Jag är inte en fatalist, men nekar inte till möjligheten att ödesgudinnan kan vara den som i vissa – eller kanske i alla – fall verkar. Jag tror inte på ödet, men fruktar det. Jag är dock inte orolig, bara nervös. Ibland till och med förväntansfull …

2. Vägen. Långsam inbillning eller snabb utbildning?

Det ofrånkomliga inträffade. Åren åt obarmhärtigt månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder. Jag skrev en novell och skickade hoppfull in alstret till ett tiotal av landets största förlag, tillsammans med ett följebrev varmed jag berättade om olyckan och sjukhusvistelsen, vad som hänt och hur det varit att genomlida. Novellen var usel och refuserades därför. Det förstår jag nu – men inte då. Jag refuserades … och gav upp! Så enkelt var det.

Då …

Följebrevet hade dock mött mången lektörs själ; berättelsen om sjukhusvistelsen var intressantare än novellen, varför man tog sig tid att svara mig personligen, lektörer, redaktörer, kulturpersonligheter osv. Detta är ovanligt. Det normala förfarandet är antingen ett standardbrev, eller inget svar alls, ingen förklaring till oetablerade författare, inte ens via e-post. Tyvärr har jag inte sparat breven;, kommentarerna om novellen och om olyckan: tipsen, lyckönskningarna – medlidandet. Nu skulle jag vilja läsa det, men då kastade jag samtliga refuseringsbrev – det var vad det var – för att jag skulle slippa bli påmind om att jag misslyckats.

Hösten 1999 började jag studera på högskolenivå, och mottog och läste och tolkade information till kunskap, först i rullstol, sedan på kryckor, och slutligen på egna ben – och jag blev äldre, visare; med en alltmer intrikat fantasi. Några år gick, det blev 2001, ett nytt millennium, och jag började skriva – igen. Skillnaden var att den här gången vägrade jag medge att jag misslyckats; jag tänkte inte ge upp, så jag … övade, det finns inget annat s
meknamn för det … ty jag tuggade det monster som vi känner vid namnet Tiden, det monster vars ofrånkomliga lie skördar fler offer än något krig, någon sjukdom. Jag publicerade på vägen lite litteraturkritik och dylikt. Och den femte novellen från min penna (som dessutom utspelas i Mariestad) publicerades i skräckantologin Necronomicon i Sverige, redan hösten 2002.

…Men jag var inte nöjd. Jag fortsatte att ”öva” – och i maj 2004 publicerades min första diktsamling, Annorlunda men ensam. Jag började uppträda som estradpoet, medverka i TV, i tidskrifter och i tidningar. Den sommaren skrev jag två romaner, en ny diktsamling och en mängd noveller. Jag publicerades här och var, uppträdde i fler och mer divergerande forum, vann snart en novelltävling. 

På den vägen vandrar jag. Och, på fullt allvar, ingen kände mig före den vägen, den rätta vägen, vägen uppför. Nu har jag uppgifter, möjlighet att skapa, en förhoppning att kunna skapa kultur. Vägar … Val … Just därmed är jag ett öde.

3. Det så kallade ”nuet” – det så kallade ”ödet”

”Den som blir författare är idiot.”
Roald Dahl; Mitt liv som pojk.

Jag skiljer mellan två sorters människor: De normala, och De mer normala – eller, möjligen, De intelligenta, och De mer intelligenta. Jag tillhör ingendera kategori.

Jag är – trots min ålder, mina insikter, kunskaper och bedrifter – tillräckligt ung för att tycka att jag är tillräckligt gammal. Men jag känner mig omogen, som – varken ung eller vuxen. En lärd idiot. En överkvalificerad akademiker. Inte morgon. Skymning! Det utesluter emellertid inte att jag kan bli en soluppgång. Alla är vuxna i början, innan man förstår att man egentligen, innerst inne, fortfarande är ett barn – oavsett hur gammal man är. Men det är klart, allting handlar om perspektivet; hur man ser – eller väljer att se – på saker och ting.

Jag har valt att vara extremt självkritisk, att se mig själv som en ytterst dålig människa, för att sporra mig till att förbättra mindre önskvärda kvalitéer såväl som de egenskaper som redan är mer eller mindre positiva. Ibland vet jag inte vad som är utmärkt/bra/dåligt/undermåligt – ibland rör det sig om samma kvalité, bara betraktad ur olika synvinklar. Skrivandet är en sådan paradox. Författarskapet är världens ensammaste yrke, och man kan sällan överleva enkom på att skriva. Således har jag valt att dra mig undan från samhället, bort från vänner och familj, från de sociokulturella aspekterna, för att kunna skapa – med en ständigt inombords groende och växande oro för att inte hinna skriva vad jag upplever att jag måste. När jag saknar deadline skapar jag en egen, varför jag oftast saknar ett – enligt normen – socialt liv. För att inte tala om pengar…

Så … jag måste vara galen, en idiot …

Men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Skrivandet är en ständigt pågående rysk roulette, med kulor av ord, med alla kamrar fulla; och samtidigt en hjälpande drog, inget annat än själslig onani. Medan jag med depressiv förtjusning gett mig hän åt detta mitt begär har min bastion av moraliska utfästelser fallit likt Jerikos murar. Ändå är jag redan nu, som författare/poet, som människa, redan diagonalt korsfäst; utelämnad till lektörers omdöme, åt kritikernas skarpaste pilar och åt allmänhetens bemötande; ett åtlöje eller en succé, ingen eller någon; det finns inget mellanting; man är, som i livet, oftast antingen eller. Oftast ingen.

* * *

Ingen

jag är en avbruten gren
på ett kalt träd
mitt namn är Ingen
det kommer av den plats där jag bor:
Ingenstans – mina bästa fantasiers bårhus –
allt det och inget mer

platsen är tom men inte öde, för
det har aldrig funnits någon där
platsen är kal, men saknar inte ting
men det gör jag, ty jag är ingen
det är bara jag där – ett ting
Ingen, allt det och inget mer.

(Ur diktsamlingen Annorlunda men ensam, av Fredrik F. G. Granlund; B. I. I. Förlag.)

* * *

Jag är en avvikande människa – en pekoral. Det är något av en sällsynthet att jag på min fritid lämnar mitt hem – ändå går jag ofta längre promenader och ibland men sällan befinner jag mig i, kanske försvinner i, någon folkmassa; ändå kanske jag går, motvilligt fascinerad, genom regn och rusk eller dimma eller sol, längs gator fyllda av människor, i basarers jäkt och villervalla; eller längs gator utan människor, med glasspinnar i nedförsbackarna, på kullerstenarna; och då och då försöker jag följa med genom ett nattligt stadsliv, oftast i det nattliga Mariestad, kanske i grupper av högljudda och upphetsade, i avsides belägna kvarter som kanske inte alls är avlägsna, dit människor beger sig för att berusa sig – jag försöker vara överallt där det finns inspiration, mitt naturliga element …

Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd, ett svagt leende mellan tårar, en strimma midnatt i middagssolen, en anomali: alltför ärlig, alltför ensam; de intelligentas opus, en deltagare i Processen, en sektmedlem utan sekt; en cyborg – androgyn och lättroad och rastlös när inget vettigt händer, tvehågad och ängslig och intellektuell, meningslös och meningsfull på en och samma gång, och förgätmigej; en kristen polyteist som hellre vore frisk och rik än sjuk och fattig; fascinerad av allt som fascinerar och av allt som är tråkigt på ett roligt sätt; bedrövad över att skönheten inte alltid finns för skönhetens skull, för att den oftast tycks motbevisa sig själv och för att den oftast inte är skön; ledsen för att inte fått lukta på Det ondas blommor; sorgsen för att inte ha funnit trygghet; en paradoxal existentialist som både föraktar och älskar mig själv som bara älskande kan förakta och älska –som samtidigt älskar att göra vad jag tycker om, men som även gör vad jag inte tycker om, fast jag ibland börjar jag tycka om – eller kräva – även det. Jag upplever livet som om jag inte alltid haft eller har ett val, och ibland undrar jag om jag någonsin valt något. Jag är totalt och fullständigt förgiftad, vansinnigt beroende, av bokstäver, ord, meningar … hopplöst förlorad … annorlunda men ensam … Jag är rädd för den jag är – och inte minst för den jag kan bli.

F. G.

Mariestad, 12 juni 2006

(Essän ovan publicerades ursprungligen på Mariestads hemsida 2007-02-02)

* * *

Intervju med Fredrik F. G. Granlund

(Intervjuare: cencurerad)

Personfakta

Namn: Fredrik F. G. Granlund

Ålder: 28 (27 augusti 1979)

Civilstånd: Förlovad och samboende

Barn: Första barnet beräknat till 3 augusti. Själv är jag varken ung eller vuxen.

Skriver: Fantastiska noveller, romaner, essäer/artiklar samt poesi (i alla dess former) och recensioner

Husdjur: Fiskar (Diskus, Gurami, Tetror – främst sydamerikanska och asiatiska ciklider i olika varianter); samt min sambos två honkatter Rödlök och Chilisås (de döptes om från Zindy och Zindra sedan vi flyttade ihop). Hade tidigare en gulbukad vattensköldpadda som lystrade till namnet Vitlök.

Sysselsättning: Slashas. (Arbetslös akademiker, författare och poet samt kritiker.)

Röker: Billigaste tänkbara cigaretter, cigariller och cigarrer. Men i och med att jag snart ska bli far har jag dragit ned rejält.

Dricker helst: Absinth och vatten. Annars folköl och whisky och rödvin – i den ordningen.

Äter helst: mexikanskt. Svensk mat: Raggmunk med bacon och lingonsylt.

Utbildning: Högskolan i Skövde, fem och ett halvt år: Datapedagogik, Pedagogik, Lärarprogrammet. Och IT-universitetet i Göteborg (Chalmers Tekniska högskola och Göteborgs universitet) två år: magisterutbildningen IKT och lärande. Plus tillvalskurser och sommarkurser, så mycket som möjligt och så ofta som möjligt, inom bl.a psykologi, filosofi, svenska…

Bästa bok: Räddaren i nöden (The Catcher in the Rye) av J. D. Salinger.

Bästa författare: Edgar Allan Poe

Bästa film: Magnolia. Men jag kan också nämna Den tredje mannen, The Return of the Living Dead, Re-Animator, samt Pulp Fiction.

Fritidsintresse: Depression.

Bästa cdn i samlingen: Finns många. Mina skivor med Aimee Mann, Johnny Cash, Beatles, Beck, The Eels, Kent, Lincoln, The Beautiful South, Wendy McNeil. För att nämna några.

Senast lästa bok; Ansiktet av Dean R. Koontz. (Fast medan jag svarade på denna intervju läste jag även ut Råttorna av James Herbert och en diktsamling av Bruno K. Öijer).

Förebilder (inte enbart inom litteratur): Peter Griffin i Family Guy! Nej. Bortsett från det uppenbara svaret mina föräldrar, så är faktiskt Rickard Berghorn på Aleph Bokförlag en stor förebild. Han tog mig under sin vinge, hjälpte mig när ingen annan ville göra det, och jag debuterade tack vare honom i Necronomicon i Sverige, 2002. I en vidare bemärkelse kan jag också nämna min kusin i Skövde: Johan Gustavsson. Han har fått mig insnöad på både det ena och det andra.

Politik: Som de flesta fast annorlunda.

Bra egenskaper: Intellekt och ambition

Dåliga egenskaper: Intellekt och ambition. Jag är aldrig riktigt nöjd med något jag gör/gjort, utan strävar alltid efter att överträffa mig själv och bli bättre på det jag gör, förändra min person till det bättre (som jag inte vet vad det innebär).

1. Varför kallar du dig själv och din sida för marmeladkungen?

Jag önskar att det fanns ett dåligt svar på den frågan. Hehe. En kul historia… Dina läsare är de första som får reda på det.

Jag och min kusin från Skövde, Johan Gustavsson, var unga och dumma och festade i tonåren i Hova (en håla utanför Lyrestad, mest känd för Hova Riddarvecka). Jag fick av någon förträngd anledning en massa folk efter mig, bland annat den numera bortgångne Eddie Meduza, som skulle banka skiten ur mig. Vi sprang, tältade i en grushåla, skrev flummiga dikter – och ordet ”Marmeladkung” dansade i natten. Detta var typ 15 år sedan, och jag glömmer det aldrig, heller inte den dikten eller det ordet. Och när det blev dags för mig att skaffa en blogg – vilket jag hade pratat om i flera års tid innan det slutligen blev av, så fanns det där i bakhuvudet. Jag valde alltså titeln marmeladkungen av ren och svart nostalgi, och för att sidan var ämnad heta något ovanligt som drar blicken till sig.

Vad sedan jag menar med ordet marmeladkungen – det får jag nog själv ta och skriva en essä om.

2. Hur kommer det sig att du skriver? Vad är det skrivandet ger dig som gör att du vill ägna tid och energi åt det?

Detta är en vanlig fråga: underförstått: varför är du så dum att du väljer att ägna din tid åt att skriva? Roald Dahl skrev i en av hans självbiografier att ”Den som väljer att bli författare är idiot”. Jag tycker nog att det stämmer. Jag är en idiot. Men jag anser själv att jag inte gjort något val.

För jag föddes till författare/poet när jag föll från ett tak i centrala Mariestad, 1998. En livsförändrande händelse som präglar mina tankar. Dessutom har det med tiden blivit ett tvång. Ett slags beroende av orden, av att få utlopp för min fantasi och kreativitet.

Meningen med mitt skrivande är självklart att slå igenom; skriva den där lite extra bra berättelsen som ger en rikedom och berömmelse (för egentligen är skrivandet mer bekymmer än framgång). Ungefär vad Johan Theorin gjort med Skumtimmen. Eller vad den som står bakom pseudonymen Tim Davys gjort med Amberville. Jag siktar alltså på att kunna leva på att skriva. Fast man måste ändå tänka realistiskt och ha i åtanke att det är så grymt få som överhuvudtaget slår igenom. Det är väldigt svårt att bli publicerad, och än värre att få en bok utgiven. Jag har kanske bara haft tur ännu så länge.

3. Vad anser du om piratkopiering?

Jag anser att det inte går att förändra något så stort, ett sådant anarkistiskt Rhizom som Internet de facto är, och jag är av åsikten att information i allmänhet ska vara fri, så självklart ska det vara fritt att sprida och att ha åtkomst till vad man söker via Internet. Det man behöver lägga mer tid på än t. ex. Piratebay är istället att stoppa och förhindra pedofili, anvisningar om hur man bygger bomber, extrempolitisk propaganda i de allra flesta former, snuff-filmer i alla dess slag, extremporr såsom med tidelag, och så vidare. För det finns ju så mycket som faktiskt inte bör finnas! Detta kan tolkas såsom en paradoxal ståndpunkt då dessa exempel jag räknar upp även det är information per se. Jag är ändå av åsikten att det är onödigt att förhindra det som inte går att förhindra, bättre att lägga resurserna på det som går att förhindra och förändra.

Logiskt sett är dock piratkopiering fel. Men jag tror inte att skivbolag och artister förlorar pengar i längden. Det gäller bara att marknadsföra sig på rätt sätt. Något man oftast misslyckas med! Varför ser t. ex. CD-skivor så tråkiga ut? Det finns en massa sätt att särskilja sig! Fast det är klart, CD:n håller ju på att försvinna – liksom DVD:n som håller på att ersättas av BlueRay. Men det finns grymma exempel att ta efter för skivbolagen: slipcase, booklets, limiterade numrerade utgåvor, boxar, olika färg på fodralen, marknadsföring på Piratebay och dylika sidor. Jag förstår inte varför det inte utnyttjas mer, liksom varför priset hela tiden ökar på CD-skivorna. Sänk priset så köper folk fler skivor. Samma sak gäller DVD:er och BlueRay.

Min åsikt är vidare att de som tycker om det de ser/hör köper det om de har pengar. Jag kan med säkerhet tala åtminstone för mig själv: även om jag har ont om pengar så köper jag det jag verkligen vill ha, därför att jag vill äga det jag verkligen älskar, och på det sättet visar jag skivbolagen/filmbranschen vad jag anser är bra musik/film. Samma sak gäller böcker. Det går ju att ladda ned vad som helst i pdf-format, men folk föredrar att äga böcker, att läsa dem i bokformat.

I själva verket är (minst) 90% av de som regelbundet laddar ned saker på nätet på ett eller annat sätt samlare. Det är liksom kul att hålla på att leta efter något man verkligen vill ha. Andra tycker det är kul att dela med sig av det de har – man lär sig mer om Internet och om olika mjukvara på det sättet. Och det finns knappast möjlighet för de som samlar att hinna se eller lyssna på allt det de laddat ned. De som är riktigt olagliga är det i så liten skala!

4. Du har fått din diktsamling publicerad, rent praktiskt hur gick det till, från alster till tryck?

Till skillnad från många hoppfulla och troligen fler talangfulla unga människor än mig så hade jag tur. Det är något man behöver i den här branschen! När jag studerade samtidigt vid Högskolan i Skövde och IT-universitetet i Göteborg under 2003/2004 fick klasskamrater reda på att jag skrev dikter och noveller och läste dessa. Det visade sig att en viss Jörgen Gustafsson nyktert uppskattade, rentav älskade, vad han läste. Han hade förlags- och tryckerikontakter som publicerade diktsamlingen Annorlunda men ensam. Tillsammans med något normalt. Något som hjälpte mig i min strävan att nå ut till de större makterna.

Allt väl. Boken trycktes, publicerades i våren 2004. En synnerligen påkostad bok. Och jag är riktigt nöjd med allting utom min egen insats: att jag inte när boken gick till tryck såg de brister jag numera kan se (om jag gör det är en annan sak). Boken fick följaktligen en rätt taskig recension i Bibliotekstjänst förlags utgivningskatalog, men fick mig ändå inbjuden på kändisfest där jag fick högläsa för journalister osv, sedan inbjöds jag till högläsning på Sergels Torg av Lyrikvännens förra redaktör och två poesiaftnar i Mariestad, en tillsammans med författaren/poeten Bengt Berg; till intervju i TV4 och dokumentärfilm i SVT. Jag blev också inbjuden till Borås Poetry Slam, där jag bland andra toppar i den världen lärde känna den SM-mästaren i Poetry Slam Emil Jensen (som vann). Jag lärde mig mycket. Det finns fortfarande väldigt mycket att lära.

Poängen är att min diktsamling öppnade upp en ny värld för mig. Det gav mersmak! Den sommaren skrev jag två romaner, och en mängd noveller och dikter – en oerhört produktiv period i mitt liv. Jag har fortfarande många, många texter att bearbeta sedan sommaren 2004.

Nu har jag publicerat min poesi i vitt skilda forum och bearbetar för närvarande en andra diktsamling för att skickas till förlag och eventuell publicering. Har även en hel del dikter jag då och då bearbetar som jag tänker skicka till Lyrikvännen och Komma m. fl. Poesin kommer i vågor.

5. Vad/vilket är du mest stolt över när det gäller din sida marmeladkungen?

Alla som bloggar någorlunda regelbundet vet också hur svårt det är att peka på sådant som man är särskilt stolt över på bloggen. Min sambo påminner mig vid skrivandes stund om hur nöjd jag var när jag ordnade marmeladkungens layout. Det minns inte jag, men visst är det en sak jag är nöjd med. Fast i själva verket är jag mest stolt över att jag får alltfler besökare ? att folk intresserar sig för mina ämnesval och vill läsa mina texter och att jag får kommentarer som allt oftare leder till diskussioner. Det är också oerhört kul att jag uppmärksammats av allt fler tidskriftsredaktörer och förlagsägare!

Om jag tvingas framhålla något specifikt på marmeladkungen är det mina tidigare publicerade texter: jag tycker mycket om möjligheten att kunna delge dessa till mina läsare ett tag efter publicering, för att på så vis nå ut till en annan publik än de som köper tidskrifterna/böckerna jag medverkar i. Men det är svårt det där, hur man ska avgöra vad som är viktigast. Jag klarar själv inte av att vara som till exempel dig och publicera saker varje dag. Det har i dagsläget att göra med min situation – jag lider av en svår depression – varför jag för närvarande har svårt att skapa något överhuvudtaget.

6. Hur ser framtiden ut för dig och sidan, liksom ditt recenserande på Swegore? Vad har vi trogna läsare för gött att se fram emot?

Jag vet inte vad du har för kriterier här på rysareochfantasy men jag vet själv aldrig – till skillnad från när jag skriver noveller och romaner – vart det bär hän. Trogna läsare kan lita på att jag inte kommer att korrumpera mig annat än till den prostituerade människa jag redan är. Eljest har jag svikit er.

Marmeladkungens framtid är ljus. Besökarna kommer, har till och med i dagarna slagit nytt rekord, och besökarna verkar återvända regelbundet, för det ökar stadigt. Jag måste göra något rätt. Det ser väldigt ljust ut, trots att jag är inne i en mörk – eller ljus? – period där jag helt enkelt inte alltför ofta orkar skriva nya inlägg. Det viktigaste är för närvarande att ge respons på de mina läsares kommentarer. Och jag är väldigt glad att de/ni är så förstående som ni faktiskt är. Jag känner mig uppskattat!

Mitt recenserande av filmer på Swegore går även det framåt. Härnäst kan jag med glädje avslöja att ett samarbete med tidskriften Eskapix påbörjas i och med nummer 6 som publiceras i oktober. Jag blir dessutom redaktör för filmavdelningen å Swedish Gore Film Societys vägnar. Vidare har vi fått väldigt mycket ny film att recensera, och många nya samarbetspartners som regelbundet skickar filmer. Det går väldigt bra för Swegore, och nya kontakter knyts ständigt. Vi publicerar våra recensioner för närvarande i en ständigt ökande takt på hemsidan och i andra medier, bland annat i tidskriftsformat på så vitt skilda platser som Tyskland, Sverige, och inom kort troligen även USA.

7. Du har skrivit tre romaner, är de färdiga för publicering eller vad har du för tankar kring dem? Skiljer de sig mycket från ditt sätt att skriva noveller? Berätta!

Mina romaner skiljer sitt vitt från mina noveller. De innehåller med undantaget antydningar ingenting direkt övernaturligt, snarare mer sf-betonade undertoner. När jag arbetar på dem blir jag i likhet med när jag har en novelldeadline besatt och går totalt upp i dem, äter, sover, dricker dem. Kan inte tänka på något annat. Har svårt att dämpa de starka känslor som kommer upp till ytan, sitter ibland och kommer på mig själv med att vara helt förtvivlad, ibland till och med gråta. Då inser jag att jag gjort något bra.

Man skulle kunna att jag böjer mig och mitt skapande och skriver mina romaner efter vad som säljer: deckaraktiga kärlekshistorier med skräckinslag och psykologiskt skarpsinne. Med månget självbiografiskt drag.

Romanerna är i det närmaste färdiga: en tänkt trilogi om en huvudperson som automatiskt blivit mitt alter ego, ungefär som Henry Chinaski var för Charles Bukowski. Det är dock några kapitel i andra tredjedelen på den roman jag skrev först som jag inte riktigt blir klok på – och min oförmåga att bli nöjd hindrar mig från att skicka in någon av romanerna till förlag, då jag måste vara helt nöjd med bearbetningen – det tråkigaste. Rätt tufft att gång på gång redigera drygt 500 manussidor, stryka onödiga ord, bearbeta meningar, se till att allt är perfekt, kan jag nämna. Det är lätt att ge upp. För det är inte som med en novell: att det går att läsa igenom berättelsen på en kort stund. Det tar tid att läsa en tegelsten och svårt att få riktig översikt över personer, platser, förhållanden mellan saker och ting etcetera?

Samtidigt arbetar jag på nya noveller och dikter för inskick, på väg mot en andra diktsamling. Och jag skriver även en rakt igenom självbiografisk bok om min uppväxt och udda händelser genom livet. Självklart har jag även vissa tankar även på en kommande novellsamling, men vi får väl se om jag kan få något förlag att nappa på min Fredrik F. G. Granlund-försedda krok?

8. När var du senast i slagsmål och vem vann? =)

Slagsmål ser jag som ett onödigt problem – och alkohol är orsaken till och lösningen på världens alla problem. Våld är aldrig meningslöst, bara fel.

Jag är pacifist. Tror absolut inte att någon form av våld kan lösa problem.

Folk kan slå mig utan att jag slår tillbaka – och man har genom åren tagit vara på detta på de mest extrema sätt. Min uppväxt var därför med andra ord inte enkel. Jag har bara slagit tillbaka en gång – och det gick så illa att jag bestämde mig för att aldrig mer skada någon medmänniska fysiskt; jag ångrade mig i efterhand å det grövsta. Nu är jag rädd för mig att jag ska bli riktigt arg – Ketchupeffekten! – och vågar därför inte slå tillbaka.

Alltså, sedan denna mitt livs vändpunkt, mitt enda egentliga slagsmål, har jag aldrig slagit tillbaka – istället sprungit, och/eller åkt på stryk så det stått det härliga till, oavsett vem som slagit mig och situation.

Senast någon slog mig var det min sambo. Jag tyckte inte att jag förtjänade det. Men jag slog inte tillbaka. Jag föredrar verbala slagsmål.

9. Du verkar vara en udda figur, hur ser din uppväxt och bakgrund ut?

Jag växte upp i en rik, sofistikerad white trash-familj, och blev uppfostrad enligt devisen ”det är bättre att stjäla än att tjäna egna pengar.”

Min far var ninja. Och min mor var revisor, men arbetade på friheten för ett danskt förlag som bara publicerade biografier om Stalin.

Skämt åsido… Jag är född i Skövde, men sedan födseln bosatt och uppväxt i Mariestad. Min far var en science fiction-älskande lastbilschaufför, senare miljontjuv och busschaufför m.m. – som fortast det var en ledig stund över under min uppväxt tog med mig och min mor runt i Sverige och Europa. Min mor var hemmafru med diverse psykiska problem och hon fick nog när farsan åkte fast. Följden: den klassiska skilsmässan i tidiga tonåren väntade inte på sig.

Själv mobbades jag från lågstadiet och uppåt, upptäckte min förmåga att berätta i mellanstadiet, fann i högstadiet vägar mot gemenskap. Hade kul en massa år och fick toppbetyg i skolan utan att anstränga mig. Sedan tog jag studenten och ramlade två veckor senare ned från ett tak i centrala Mariestad och landade på a) huvudet och b) höften. Följden: Svår hjärnskakning och krossad höft: höftledskula, bäckenben och höftled. Sedan en sommar på sjukhus i Skövde och Uppsala. Därefter åkte jag rullstol och hoppade på kryckor något år eller två och gick på rehabilitering i alla dess former. I samband med detta flyttade jag till egen lägenhet i centrala Mariestad, där jag bor kvar nu.

För mer information om mig och min uppväxt kan jag rekommendera en självbiografisk essä som jag publicerat på Mariestads Hemsida samt min blogg: Marmeladkungen.

10. Du har tidigare fått noveller publicerade, och din senaste novell kommer att publiceras i flertalet medier/publikationer. Vad har du att säga om den nya, respektive de gamla. Tycker du själv din stil har utvecklats/förfinats?

Utan att hävda mig själv för mycket måste jag nog påstå att jag blivit en bättre skribent. Det jag skriver kräver mindre redigering, och jag kan på ett bättre och mer objektivt sätt direkt se brister i mitt författande. Och i och med att jag gått framåt i mitt skrivande har det dessutom blivit enklare att bli publicerad, placera mina alster.

Skillnaden mellan mindre äldre noveller och de senare är ganska stor. Hittills har jag experimenterat; provat olika berättarstilar; experimenterat med tidsbegrepp och dialog, publicerat mig i de tre tidsformerna, för att försöka hitta min stil. Nu förstår jag ganska omedelbart vilken tempus-form som lämpar sig bäst för vilken typ av berättelse och ur vilken synvinkel den ska berättas. Det mesta har blivit enklare. Bortsett från att ha tid och ork och psykisk hälsa nog att skriva så mycket jag vill.

Vad som sedan kännetecknar mitt skrivande så här långt är att jag använder mycket svåra ord, komplicerade beskrivningar och intrikata analogier. Mycket poetiskt, ibland till gränsen till för poetiskt och för beskrivande. Men jag skriver vad jag själv vill läsa, åtminstone oftast. Ibland bara idéerna kommer och jag skriver dem. Fast det är klart: medan jag skriver läser jag så mycket för att lära mig mer om hantverket att jag faktiskt mest bara läser skräp. De där fina guldkornen får man verkligen kämpa efter att hitta och få chansen att läsa. Och när man läser något sådant, något perfekt, då vet man. Och det är så jag vill att det ska kännas när jag skriver: det här kommer att publiceras! Då vet jag att det jag arbetar med är bra.

11. Tre böcker du kan rekommendera någon som vill lära sig att skriva romaner?

Har nog läst samtliga böcker som finns i ämnet, åtminstone de som finns på Stadsbiblioteket i Mariestad. Senast läste jag ”Så arbetar Stora författare” av Nils-Olof Franzén som jag rekommenderas av en annan författare. Den var intressant, men sade inte direkt något om hur man bör skriva, mest bara vilken tid på dygnet (vilket inte stämde överens med min erfarenhet).

De böcker som kanske påverkat mig och mitt skrivande mest är faktiskt Stephen Kings Att skriva. En hantverkares memoarer (On Writing – A Memoir of the Craft) och Dödsdansen (Dance Macabre), samt – och inte minst – Göran Häggs bok Författarskolan.

12. Den mest skrämmande novell, roman, film samt serie du någonsin sett/läst?

Jag för noggranna anteckningar om vad jag läser och när. Jag har sedan när jag började med detta 2001 läst nästan 3000 noveller och mer än 500 böcker. Och det säger sig självt att jag samtidigt ser väldigt mycket film och TV-serier. Jag kan nämna några axplock ur mina anteckningar. Mest skrämmande är väldigt subjektivt. Vad som skrämt mig kanske är helt ointressant för andra.

Novell: Det finns gott om noveller som skrämt mig men ingen sådär klockren ”mest skrämmande” Jag återkommer om jag kommer på någon. Till dess kan jag säga novellerna av: (utan inbördes ordning) H. P. Lovecraft, Edgar Allan Poe, Arthur Machen, Algernon Blackwood, August Derleth, Clive Barker, Roald Dahl, Richard Matheson, E. T. A Hoffmann, Ambrose Bierce, Robert W. Chambers, Clark Ashton Smith, Robert Bloch, Robert E. Howard, Michael Moorcoock, Robert A. Heinlein, Arthur C. Clarke, Ray Bradbury, M. R. James, och Harlan Ellison.

roman: Räddaren i nöden av J. D. Salinger. Ingen annan bok har påverkat mig så djupt; skrämt mig mer. Observera dock att det inte rör sig om någon skräckroman per se. Det är bara det att boken ifråga påverkar vissa människor så obeskrivligt djupt, exempelvis olika mördare genom decennierna. Det anses av vissa konspirationsteoretiker vara en rödmärkt, farlig bok som gör att om man lånar den på ett bibliotek blir stämplad. Det finns flera intressanta filmer som involverar boken: den klart undervärderade Conspiracy Theory (Sammansvärjningen), och nu nyligen Number 23, om hur Mark David Chapman, som mördade John Lennon, ansåg sig vara bokens huvudperson: Haulden Caulfield. Det finns även andra filmatiseringar av/om Salingers böcker – bland annat har Sean Connery gestaltat denne legendomspunne, gudabenådade virtuos, som jag vill framhålla som den absolut bäste romanförfattaren till denna dag. Jag har såvitt jag vet läst allt han skrivit.

Andra romaner jag kan nämna är Mannen som var torsdag av G. K. Chesterton. Fast den är svår att genrebestämma. Franz Kafkas böcker är riktigt bra: särskilt Prosessen. Jag gillar även En ond plats och Odd Thomas av Dean R. Koontz, och flertalet av Stephen Kings böcker (även om jag föredrar hans facklitterära texter och noveller), Bukowskis böcker är klockrena, Dan Simmons prisbelönta Dödsgudinnas sång (Song of Kali), Jean-Paul Sartres Äcklet, Kierkegaards Antingen – Eller, Nietzsches produktion. Psycho av Robert Bloch, av nostalgiska skäl, Clive Barkers Den stora föreställningen (The Great and Secret Show), och gamla Kalla Kårar gillar jag starkt – pulpskräck regerar. Det finns också väldigt många bra sf-böcker jag kan rekommendera. Men jag nöjer mig med dessa inom skräck eller skräckrelaterade.

Film: Många filmer har skrämt skiten ur mig genom åren. En film ur min barndom som verkligen skrämde mig och som jag har svårt att glömma är den gamla B-skräckisen The Lamp. Den var riktigt otäck när jag var liten. Finner också kannibalfilmer särdeles obehagliga. Senast var det Spiritual Exercises. 10 films by Olivier Smolders. Som skrämde mig. Tio ofta svartvita kortflimer: oftast väldigt långsam och seg konstnärlig dekadens. Men flertalet av dessa filmer skrämde mig till mardrömmar! Man får se grym slakt av gris, barnpornografi, autentiska lik, kannibalism, lemlästning, mord i olika former, och så vidare – Obehaglig!

Serie : (The New) Outer Limits. Särskilt säsong 01 avsnitt 4: The New Breed (1995): om nano-teknologi. Jag såg det istället för att åka med en rattfull chaufför utan körkort i en överfull stulen bil.

Jag och min bäste vän Josho valde rätt. Den bilfärden slutade med att en av våra kompisar dog och att flertalet andra blev allvarligt skadade. Märkta för livet. Inte bara dem. Även oss. Jag vill nog framhålla avsnittet såsom det främsta i TV-seriens (moderna) historia, men det kan mycket väl ligga mer bakom: alltså den händelse som jag nu berättat om. Självklart är det därför jag särskilt minns det avsnittet – och självklart är det därför jag tycker det är så bra. Det räddade på sätt och vis mitt liv.

13. Vad innebär ordet ensamhet för Dig?

För mig är ensamhet en upplevelse av att vara vettig, en upplevelse som varierar beroende på situation. Ensam kan man vara trots att man är med andra; sådan är betydelsen av ordet för mig: något man är fast man inte är ensam – en slags alienation – en känsla av utanförskap. Jag går till exempel aldrig och lägger mig ensam – jag har mina vänner, författarna att lägga mig med. Jag har en sambo. Ska bli far. Ändå känner jag mig väldigt ensam. Ensamhet är något fruktansvärt. Särskilt om man inte väljer det. Att sedan författarskapet är världens ensammaste yrke – det är en annan sak.

8 snabba

vad säger du om jag säger…

Absint – Charles Baudelaire och Theophile Gautier.

Eskapix – Henrik Holmström. Framtiden.

Poe – favoritförfattaren nummer ett.

Mariestad – mitt nav, mitt hjärta, en drog.

CJ Håkansson – mörker

Droger – möjligheter

Mitrania – Robert Andersson

Guinness – England och NewCastle

(Ursprungligen publicerad på en annan litterär blogg, 2008-05-15)