Äntligen! Marmeladkungen har numera tillgång till F-skattesedel

Oj, oj, oj –

‘

Det är minst sagt länge nu som jag och min kontaktperson på Arbetsförnedringen i Mariestad har arbetat aktivt mot vad som nu är ett officiellt faktum:

JAG HAR NU TILLGÅNG TILL F-SKATTESEDEL!

Detta har varit ett problem att få på grund av skulder hos Kronofogden, m. m. Det har även varit ett ständigt aber som hindrat bokförlag och tidskrifter och vad jag uppfattat som en mängd divergerande kulturella sammanhang; det har inte gått att anställa mig vitt; man har inte kunnat ge mig lön för ett kontrakterat skrivuppdrag.

Med tiden hoppas jag förstås att denna bromskloss under hela mitt författarskap kommer att släppa. Detta korta blogginlägg lär ju knappast spridas som jag skulle önska – så sprid gärna ordet till förlag och kulturpersonligheter som kan tänkas behöva eller vara intresserade av mina mångfacetterade färdigheter och erfarenheter.

* * *

Varför är jag inte mer aktiv här på Marmeladkungen?

* * *

Jag satsar helhjärtat på romanskrivande – två böcker är på gång, om vilka jag har rejält höga tankar. Liksom en snar novellsamling och en novellsamling, och detta jämte novelltävlingar och dylika litterära möjligheter som dyker upp. Det är verkligen slitande i det tysta som gäller just nu.

‘

Var publiceras jag härnäst?

‘

Jag avslutar Catahyas antologi ”Magiker och Maskiner” med novellen ”Plikten”. Boken kommer ut innan vårens/sommarens Steampunkfestival 2014 – 2014 års Swecon och ska finnas till försäljning där!  Allt på bilden designat av Maria Helena Stanke.

 

 

Tidigare har jag vad avser just fantastikföreningen ”Catahyas” böcker medverkat i böckerna: ”Tecken i eld och aska (utgiven 2008) med novellen ”Paria” och i ”Vansinnesverk” (utgiven 2011) med bokens förord: ”Lögnares vansinnesverk som förändrar”. Mer om detta för den intresserade finns här.

‘

Annons

Några ord på Världspoesidagen den 21 mars

‘

Världspoesidagens afton, var det ja  

‘

(För mig liksom för andra fundersamma: Världspoesidagen inrättades 1999 av Unesco United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization. Syftet är att uppmuntra till att läsa, skriva, undervisa och publicera poesi. Dagen ifråga firas årligen i Stockholm med en endagarsfestival där poeter framför sin poesi.

”Poesi är ett av de renaste uttrycken för språklig frihet. Det är en del av identiteten hos folk och det förkroppsligar kulturens kreativa energi, för det kan kontinuerligt förnyas.”

(ur Irina Bokova, UNESCO:s Generaldirektör, Meddelande inför Världspoesidagen 2013)

Syftet med denna dag är att stödja språklig mångfald genom poetiska uttryck och att erbjuda hotade språk möjlighet att göra sig hörda i sina samhällen. Dessutom är dagen tänkt att stödja poesi och stödja traditionen med poesiuppläsningar, att främja poesiundervisning, att stödja små förlag och att skapa en attraktiv bild av poesi.)

‘

Hmmm.

Nu. Afton. Nog om dagen. Innan den tar slut.

Och till saken.

‘

Den mycket intressante (och på sätt och vis), husguden, herr Friedrich Nietzsche skrev en gång att människan inte kommer att gå under av krig eller någon stor small, utan på grund av att människan tröttnar på människan.

Och visst fan håller vi på att köra skiten ur varandra redan nu!

‘

Min favorit bland Sveriges levande komiker, Claes Malmberg, har uttryckt en talande åsikt om det hela lite på ett ungefär lite så häringa grymt tillika pessimistiskt sätt:

”Vi kommer inte att ha några hemligheter kvar. […] Vi får vår dagliga dos av troschocker och skandaler i kvällstidningar och kändispress som dammsuger kändisar på familjeförhållanden, relationer och intimiteter. Vi vill veta vem som använt droger, skurit sig i handlederna, haft ångest, blivit våldtagen på en språkresa till ’Brighton, har en mamma som är alkis, har en pappa som förgripit sig på en, har en lillasyster som dog av en tumör . . . . För att inte tala om vem som hånglade med vem på efterfesten till Grammisgalan och vilken klänning någon ska ha på sig under Idol-finalen . . .

Ett öde inte minst för våra kändisar. Man jagas runt i ljuskäglan under en intensiv period medan alla rycker och sliter i en. Och så – off! Så är det slut. Och man hänger odch dinlar utsugen och uttorkad i föredettingarnas spindelväv. Vi förbrukar människor i vår kultur.

Risken är att vi förlorar allt det som är finare kalibrerat, det som är sensuellt, de små upplevelserna som kräver närvaro eftersom de annars drunknar i larmet. Istället hoppar vi från tuva till tuva i vår jakt på något nytt. Och ju mer vi ägnar oss åt kickar, desto längre kommer vi ifrån den lycka vi söker. Det är som att simma i ett hav med starka underströmmar. Vi simmar mot land men sugs istället allt längre ut från land av strömmarna tills vi inte längre orkar utan sjunker. Vi har förlorat kontakten med varandra och genom det förlorar vi också kontakten med oss själv, och våra känslor. Vi hittar inga sammanhang.”

—-

Visst finns det sanning i uttalandet.

‘

Och, vad tycker då jag?

‘

Jo, ibland blir jag precis som alla människor väldigt trött på världen. I mitt fall därför att de allra flesta lever samma liv. Saken är den att vi alla måste ta och stanna upp och njuta lite av situationen, åtminstone någon gång ibland, uppskatta omgivningen, tänka efter lite, hitta något positivt, sedan gärna lite mer, uppskatta vad man har och hur litet det än må vara. Innan det är för sent.

‘

Men det är klart, att så länge vi inte tröttnar helt på all den poesi som finns inom och omkring oss (betänk att poesi är oändligt skiftande, något som gestaltas i alla möjliga och omöjliga former!) . . . ja, så länge vi inte tröttnat helt på denna poesi, så finns det nog ändå hopp.

En novell från Marmeladkungens tangentbord publiceras inom kort i Catahyas nya antologi

‘

Undrar läsaren möjligen var jag håller hus?

‘

Jag har rent ut sagt varit fruktansvärt dålig på att uppdatera Marmeladkungen. Den främsta anledningen är mitt författarskap; så många skrivprojekt som jag har arbetar på samtidigt borde vara olagligt. Kort sagt: det rör sig om att jag bejakar och prioriterar andra aspekter av mitt författarskap. Men, det är klart att jag skall bättra mig.

* * *

Igår hade jag deadline på en novell till en novelltävling, en story jag gått och grunnat på sedan omkring 2002, då jag debuterade i tryck (antologin Necronomicon i Sverige, utgiven på Aleph Bokförlag). Hann få iväg den med en halv minut – hela 30 sekunder – till godo.

Idag har jag deadline på en redan antagen novell – sista inlämning av min reviderade version utav den version man på Catahya valt att anta för den alldeles snart publicerade antologin ”Magiker och maskiner”.

Det blir ytterst hårddraget min sjätte, sjunde eller möjligen åttonde tryckta antologi (vari jag ingår med skönlitteratur eller något rejält) – och då har jag bara räknat några titlar jag minns utantill och inte gått igenom hela högen eller högarna med divergerande trycksaker vari jag publicerats genom åren. Något nytt blir det dock med den här antologin – det blir första gången min novell avslutar boken. En slags ära i sig; liksom lovorden om texten ifråga från antologirådet på Catahya – den novell som jag just nu vid skrivande stund alltså tagit en paus ifrån.

Och vad händer när jag nöjt mig med texten och skickat iväg den för lektörsrevidering och tryck – jo, omedelbart på – just nu särskilt – två andra projekt. Dels den fantastikroman jag arbetat med rejält länge tillsammans med vännen och kollegan Jan-Erik Ullström i Skövde och har enormt höga tankar om, samt den egna bok/diktsamling som i det absolut närmaste ligger klar för inskick till de stora förlagen – de enda förlagen som kan göra den rättvisa; ge boken den spridning den förtjänar – ty allt gott till den som sliter!

Jag skulle kunna fortsätta – jag har så många uppdrag och egna skrivarprojekt liksom högtflygande planer inför framtiden så att jag själv är förvånad att jag klarar av det hela psykiskt (och fysiskt). Det kommer framigenom – egentligen, som vanligt – att (fortsätta) att hända en hel del för mig som författare.

‘

Den kommande antologins innehållsförteckning

 

• Intelligent teknik av Calle Carlzon
• Det blå rummet av Sten Rosendahl
• Professorns trädgård av Johan Jönsson
• Den vanvettiga tävlingen av Emelie Berglund
• Häxan och stjärnorna av Rikard Slapak
• Mitt broderade hjärta av Pia Lindestrand
• Synvillor av Robert Andersson
• Elephant stone av Anders Nilsson
• Vatten av Thomas Årnfelt
• Doktor Pollobus vision av Hans Olsson
• Den hemliga lådan av Robin Karlsson
• MON-184 av Robert Andersson
• Den som visar vägen av Fredrik Wollentz
• Att hitta rätt värld av Fredrik Wollentz
• Farväl till en förlorad värld av Tove Ivarsson
• Control alt Delete av Camilla Linde
• Skivinspelningen av Patrik Centerwall
• Tranoigia av Anders Nilsson
• Plikten av Fredrik F. G. Granlund

‘

Här kan ett par antologier jag medverkar i ännu köpas:

Vansinnesverk är Catahyas fjärde novellantologi. Den innehåller 15 noveller om galenskap och förändring. Pris: 95 kronor. 

 

Utgivningsår 2011

Sidor 180

Förord: Fredrik F. G. Granlund  

Noveller Kung Skabb – Lars Carlberg Mörkare än natten – Jonas Enarsson Stenväggar – Andrea Grave-Müller Tapeten – Mattias Haukland Explosioner – Charlotta Jonasson Lepidoptera – Camilla Jönsson Sub Luna – Pia Lindestrand Mörkret fallet – Anders Nilsson In i mörkret – Malin Rydén En andra chans – Sarah Saville Den störde författaren – Maria Helena Stanke Grönstens son – Gabriella Stenberg Swedenborgmaskinen – Lennart Svensson Aldrig mera ensam – Tomas Waldenryd Kräldjuret – Jonas Wessel

 

SAMT

 

Tecken i aska och eld är Catahyas tredje novellantologi. Den innehåller 18 noveller på temana folktro, tecken och skräck. Pris: 75 kronor.

Utgivningsår 2008

Sidor 204

 Recensioner Enhörningen Mitrania Du är vad du läser

Noveller                       

Glaskistan – Anna Högberg (Tintaglia)            Ormen från lindskogen – Anna Högberg (Tintaglia) En sång från havet – Maria Nygård (Vinter)    I Rans salar – Maria Nygård (Vinter)          Syster till kråkor – Daniel Albertsson (Glo) Lyckobringaren – Andrea Grave-Müller (Vinterdotter) Konsttävlingen – Robert Andersson (Jason)        Världar av tecken – Maria Helena Stanke (Ultramarin)     Midvinter – Carl Claeson (Hieronymous)            Tecken i aska – Camilla Jönsson (Luna Noire)         Den svunne mannen – Rikard Slapak (Hristo)     Skepnad av mörker – Rikard Slapak (Hristo)     Själkrypare – Maria Helena Stanke (Ultramarin)           Shakawkaw – Daniel Albertsson (Glo)            Paria – Fredrik F.G. Granlund (effgee) Anomali – Melvin Morrow                Ett rent sätt att dö – Lisa Lindh (Skuggsjäl) Mardröm – Pia Lindestrand (Tinia)

 

 

 

Två noveller av Marmeladkungen i den skotska tidskriften CYÄEGHA: ett exemplar auktioneras ut av redaktören

Nu finns ett exemplar av den skotska tidskrift som bl. a. undertecknad medverkade i hösten 2011 (med två noveller) ute till salu på ebay. Här har jag skrivit om detta tidigare. Det rör sig om CYAEGHA #5 (the Swedish Special) som är slutsåld och ej är i tryck (out of print). Det är redaktören för tidskriften som säljer detta ex, som är signerat, numrerat och limiterat – och vilket den intresserade kan nå via följande länk:

http://www.ebay.co.uk/itm/CYAEGHA-5-SIGNED-NUMBERED-LIMITED-ED-CTHULHU-LOVECRAFTIAN-FANZINE-/310865582148?pt=Fiction&hash=item4861085844#ht_641wt_1161

Innehållsförteckning

Front Cover: Jonas Anderson.

Inside Front Cover: Nicolas Krizan.

[Reprinted from Minotauren 23, September 2004]

1. Contents.

2. Introduction.

3. Martin Andersson – ”HPL in Hyperborea” (Essay).

[an earlier version called ”HPL In Hyperborea, Or, Lovecraft In Sweden”appeared in Aurora Borealis 1, May-Eve 2006]

7. Martin Andersson – Necronomicon i Sverige edited by Rickard Berghorn & Mattias Fyhr (Review).

8. Anders Fager – Grandma’s Journey (Fiction).

[Svenska Kulter, Wahlström & Widstrand, 2010 (Swedish)]

30. Fredrik F. G. Granlund – The Wanderer’s Tombstone (Fiction).

[Necronomicon I Sverige edited by Rickard Berghorn & Mattias Fyhr, Aleph Bokförlag, 2002 (Swedish)]

35. Rickard Berghorn – Necronomicon in Sweden (Essay).

[Necronomicon i Sverige edited by Rickard Berghorn & Mattias Fyhr, Aleph Bokförlag, 2002 (Swedish)]

44. Fredrik F. G. Granlund – Haven’t They Lived? (Fiction).

[Krälande Cthulhu och andra bedrägliga blindskär edited by Kent Björnsson,Schakt, 2007 (Swedish)]

52. Cardinal Cox – ”The Kenning of Ægir” (Poem).

53. Stefan Nordin – ”A Drink with Anders Fager” (Essay).

55. Andrew Coulthard – Samlade Svenska Kulter by Anders Fager (Review).

Inside Back Cover: Nicolas Krizan.

[Reprinted from Minotauren 23, September 2004]

Back Cover: Jonas Anderson.

Tidskriften Cyäegha finns det mer info om: http://www.freewebs.com/batglynn/cyaegha.htm

Årets julklapp? Bokförlaget Hastur släpper numrerad bokupplaga av ”Medusas hår och andra skräckberättelser” av H. P. Lovecraft & Zealia Bishop

Hastur förlag släpper ny bok av H. P. Lovecraft och Zelia Bishop i 700 handnumrerade ex.

‘

‘

‘

Titel: ”Medusas hår och andra skräckberättelser”

Författare: H. P. Lovecraft och Zealia Bishop,

Upplaga: 700 handnumrerade ex.

Sidantal: 206

Förord: Martin Andersson – ”Lovecraft – författarens författare”

Översättare: Martin Andersson och Jonas Wessel

Illustrationer: Jonas Wessel

ISBN: 978-91-86835-10-1

‘

H. P. Lovecraft (1890-1937) spökskrev emellanåt berättelser åt andra skribenter för att få ihop pengar till brödfödan. En av dessa var Zealia Bishop (1897-1968). Bishop presenterade en grundintrig och Lovecraft författade sedan resten efter eget huvud. ”Medusas hår och andra skräckberättelser” består av Bishops och Lovecrafts samtliga tre samarbeten, ”Yigs förbannelse”, ”De underjordiska” och ”Medusas hår”. Dessutom ingår Lovecrafts anteckningar till den sistnämnda novellen samt Bishops personliga minnestext om Lovecraft, som kom att bli hennes läromästare och vän.

‘

Den långa novellen, eller om man så vill kortromanen, ”De underjordiska” (”The Mound”, 1929-30), som är så nära ett originalverk av Lovecraft som man kan komma, måste räknas till ett av hans stora mästerverk, helt i klass med ”The Colour Out of Space”, ”At the Mountains of Madness”, ”The Call of Cthulhu”, ”The Shadow Over Innsmouth” och ”The Shadow Out of Time”.

‘

Lovecraftkännaren Martin Andersson har skrivit ett initierat förord till denna utgåva som är tryckt i endast 700 handnumrerade exemplar (!), och som dessutom är illustrerad av Jonas Wessel.

‘

Bokens baksida:

‘

‘

Vill du beställa boken?

‘

Pris: futtiga 140 bagis inklusive frakt  (OBS erbjudandet gäller bara till och med den 20 December, därefter kommer boken att säljas för 160 kr på förlagets hemsida, att jämföra med t.ex. Adlibris som tar 180 kr).

Beställning: skriv ett mejl till info@hasturforlag.se och uppge namn och adress, samt hur många exemplar som önskas så kommer denna eminenta bok på posten.

Ett brev från min far om dyrkandet av guden Cthulhu

Ett verkligt oväntat brev –

Under min uppväxt fick jag redan från tidig ålder höra från mina föräldrar att ”Man ska hedra sin fader och sin moder” ; att det är verkligt viktigt att lyssna till ens föräldrar och respektera deras livserfarenheter. Tja, osv.

Alldeles nyligen, nu i veckan, fick jag från min far, Sune, ett litet handskrivet brev. Och plötsligt visste jag inte längre varken ut eller in eller lodrätt eller vågrätt eller diagonalt . . . Texten löd ordagrant enligt följande :
‘

CTHULHU

ska tillbes och dyrkas

(gärna med människooffer)

varje kvart, dygnet runt

GLÖM INTE DETTA

på det att det må gå dig gott!

/ pappa

Fredrik F. G. Granlund publicerad med novellen ”När vatten stavas port” på Tidningen Kulturen

Jag skriver alldeles för lite här på Marmeladkungen! Orsaken: Jag skriver parallellt på alldeles för mycket annat. Jag arbetar med så mycket samtidigt och så ihärdigt och seriöst att jag helt missat att jag sedan den 16 september är rejält publicerad på Tidningen Kulturen. Det rör sig om en rejäl författarpresentation som jag betitlat

 

”Självporträtt i (ritual)moll och skönlitteratur, eller Ärlighet varar aldrig längre än den rituella tystnad som följs av personlig utveckling”

samt fantastiknovellen

”När vatten stavas port” som utspelas i Mariestad och erbjuder rejäl variation på tillvaron.

 

Dessa ligger under Litterärt och sedan Utopiska Geografier – det går också att söka på t. ex. Granlund för att nå alla mina på TK publicerade texter (och dylikt). Författarfotografiet är den här gången taget av Leif Pettersson.

Och som en för-inledning presenterar jag mig själv lite enligt följande innan den rejält tilltagna författarpresentationen av herr F. G. inleds och tjatar på

Efter ett tredjedels sekel och ett år ovan jord är jag bosatt i Mariestad, en stad vars invånare till sin natur alltid varit misstänksamma och benägna att ställa till med kravaller. Här växte jag upp i en rik, sofistikerad white trash-familj, och uppfostrades enligt devisen: ”Det är bättre att stjäla än att tjäna egna pengar.” Min far var ninja. Min mor var revisor, men arbetade även ideellt för ett danskt bokförlag som bara publicerade biografier om Stalin.

[…]

Mitt namn är Fredrik F. G. Granlund. På gott och ont skriver jag mitt liv och lever mitt skrivande. Välkommen till min overkligt verkliga värld!

Den som är ointresserad av mig och hur jag tänker och tycker och vad jag gjort och inte gjort – det är bara att hoppa ned en bra bit på sidan och läsa en verklig pärla från mitt tangentbord, novellen ”När vatten stavas port” som utspelas i Mariestad och inleds enligt följande:

Den tredje gången haschpipan skickades till Billy tog han återigen emot den, men den här gången satt han bara stilla i något som liknade en lotusställning med pipan i ett löst grepp över skrevet och tittade på den och skakade på huvudet. Han skickade pipan till vänster, till den betydligt äldre mannen bredvid. Varken agerandet eller Billys plötsligt tomma blick väckte uppmärksamhet bland de nyfunna vännerna i ringen; där var bara några få par stora, glansiga ögon som undrande såg på honom, men blickarna återvände snart till den som personen ifråga tidigare samtalat med eller sett på. Den sorgsna solen höll på att gå ned över Mariestads hamn i ett fyrverkeri av färger, och det var främst den som fäste sitt ljus vid Billy.

Novellen ifråga har fått rejält fina lovord från min lektör på tidskriften ifråga – och intressant kan vara att nämna att texten och intrigen började som en dikt betitlad ”För dem som inte vet”, vilken ursprungligen publicerades under 2004 i min poesi-debut, boken ”Annorlunda men ensam”. Freke Räihä – kulturkändis inom ett rejält spektra varierande estetiska arenor! – har dessutom läst in just denna text som bör gå att ladda ned här på Marmeladkungen (under Podcasts). Om det skulle krångla skall den även gå att ladda ned på Piratebay. Jag kommer att lägga till länkar till detta här under dagen . . . och även låta publicera dikten här nedan, för att förenkla det hela för den som är intresserad.

Tills dess tillönskar jag dig, käre läsare, en verkligt fin dag!

– Fredrik F. G. Granlund

Amatörastronom såg en ny julstjärna – urklipp från Dagens Nyheter 1934

‘

Amatörastronom såg ny julstjärna

‘

Ännu ett tidningsurklipp från det förgångna, denna gång betydligt äldre. För de läsare som är intresserade av astronomi kan detta vara särskilt intressant, men en samtida läsare i allmänhet bör tämligen enkelt kunna urskilja hur pass mycket den publicerade journalistiken gjort framsteg sedan följande klipp publicerades – i Dagens Nyheter, den 24 december 1934. Perspektiv, kanske man skulle kunna säga är ett nyckelord . . .

‘

När det regnade larver, åskmaskar och daggmaskar i Mariestad med omnejd – den 5 januari, 1988

 

‘

Ibland drabbas jag av en slags mystiska anfall – 

Det är ingen lögn att säga att jag redan som barn var en fantastiskt trevlig liten kille, utan några syskon att leka med, kivas med, att se upp eller ned till. Mitt huvudsakliga ansvar låg i att sysselsätta mig själv om dagarna, och att rent psykologiskt såväl som fysiskt orka uthärda de olika varianterna av andra barn- och vuxnas mobbing. Bortsett från att idka bruk av lite väl mycket ensamhet så kom litteraturen, både bra och dålig och ännu fler varianter än så, att bli en aldrig sinande källa till kunskap och inte minst till underhållning. Särskilt allt övernaturligt var intressant. Så intressant att jag till och med sparade urklipp speglande bl. a. smått oförklarliga skeenden i min närmaste omgivning.

Nu har jag hunnit bli ett tredjedels sekel över jord. Ibland grips jag av ett slags anfall: med ens känner jag för att läsa. Detta oftast i någon situation som i allmänhet är allt annat än lämplig – då lämpar sig, om inte annat, specialiserade fantastikuppslagsverk (i mitt fall fokuserade på divergerande former skräck, science fiction och fantasy) då sådan lektyr helt saknar läsordning såsom t. ex. romaner.

Under det senaste anfallet lyckades jag med bedriften att totalt överraska min egen person. Inuti boken jag bläddrade i och ströläste återfanns det urklipp som jag återger nedan, saxat från den lokala tidningen ”TSL – Tidningen för Skaraborgs Län”, eller, numera, när länet Skaraborg inte längre skall existera (men det gör det ändå, och inte bara i folkmun), egentligen mer korrekta, ”Mariestadstidningen”.  Tidningsurklippet nedan, från tisdagen den femte januari, 1988, är alltså ett av många, som jag, i det här fallet, redan vid sju-åtta års ålder klippte ut och sparade till den framtid som är idag. Om detta har jag skrivit tidigare. Fantastiken har kommit att följa mig genom livet; ibland sådana overkliga varianter av skräck, science fiction och fantasy som jag faktiskt upplevt, varit med om, genomlevt, kommit ihåg, samlat på, älskat. Jag har däremot inte skrivit eller berättat om vad jag erfarit, övernaturligheter som jag själv upplevt. Där finns definitivt saker att berätta, sådant både jag och nära och kära varit med om . . . det får bli i ett framtida blogginlägg.

Avslutningsvis kan jag nämna att mina anfall är alldeles för få och alldeles för spridda över året för att jag ska kunna bygga upp de en gång så perfekta läsrutinerna. Att jag helt lagt om riktning och i princip bara läser böcker om att bli bättre som författare – det är också ett slags problem som inte är något problem. Min läsning, vare sig skönlitterär eller facklitterär, går verkligen i vågor; verkliga cykler – och det är verkligen en jävla tur att det skrivna och publicerade ordet inte explicit kräver något av oss.

‘

Tidning för Skaraborgs Län (numera ”Mariestadstidningen”) tisdagen den 5 januari, 1988

‘

Vad innebär ordet ”notvarp”?

Notvarp är i sammanhanget rätt intressant. För den som inte vet så, tja, är en not en anteckning, medan en ”varp” har tre olika innebörder (enligt mitt – fysiska – synonymlexikon) : 1. (motsats: inslag) (väveritekn. (upp)ränning, 2. (bergv. för) ofyndigt 1. mindre metallhaltigt berg, (gruv)avfall, slagg, och 3. 1 (fiske. för) draglina till trål; notvarp; notdrag 2 (sjö. för) (ankar)tåg; drev(sträng), verk. (Och det besläktade adjektivet ”varpa” nämner jag så här inom parentes då det förtydligat innebär: (sjö. för) (med trossar) förflytta (fartyg), (sjö.) förhala, spela.)

Exakt vad innebär då ordet ”Notvarp” i nedanstående sammanhang? Hm. Döm själv efter given information; jag låter det vara upp till var och en att tolka – det gör det hela så jäkla mycket mer intressant, och för att inte tala om underhållande.

‘

I ett kommande blogginlägg . . .

. . . kommer jag att försöka att kortfattat ge exempel på säregna, alldeles särdeles intressanta regn runtomkring i världen, såsom grodor och fiskar, djur och organisk material, diverse projektiler, och allehanda divergerande artefakter (ordet artefakter innebär i det här sammanhanget annat än man vad man får lära sig att nyttja det för på t. ex. Lärarutbildningen.. Och inte minst Fenomenens mångfald och (möjliga förklaringar). Jag tänker åtminstone göra ett försök, förhoppningsvis kortfattat och konscist sådant.

‘

Några ord om den möjlighet vardagen utgör

Jag gillar en tjej
som gillar en kille
som gillar en tjej
som gillar mej

Nutidsmänniskans umgänge med verkligheten är kompromiss-betonat. Mitt jag utgör inget undantag. Jag delar den allmänna känslan av oförmåga inför vår situation: det annalkande barbariet – mitt förhållande till det yttre skeendet är lika fragmentariskt som vilken annan specialists – och min misstro mot ideologier och manifest är om möjligt större än hos de flesta.

När jag likväl gett mig i kast med uppgiften och de påföljande uppgifterna är det av två orsaker – dels känner jag ett behov att i dagens läge försvara ”den inre människan” mot dessa ständigt återkommande eskapistbeskyllningar – dels känner jag ett inre tvång att försöka kapa den förankring till ”tvivlet” som vi alla mer eller mindre i dag måste betrakta som en av våra realiteter – detta tvivel som ständigt hindrar oss i våra strävanden att få fast fot i tillvarons irrationella verklighet.

Var och en måste försöka stanna upp. Allt oftare njuta av allt det som under vardagarna konstituerar våra så kallade liv. Vi måste åtminstone försöka se det sköna i omgivningen, i människorna, i själva tillvaron. Ty förr eller senare inser man annars en dag att man blivit gammal. Och man undrar med ens vart ens liv tagit vägen. Men varför vaknade man inte upp? Varför tänkte man inte till? Varför njöt man aldrig? Dagarna har förflutit under slentrian. Livet har tuffat på: tuff, tuff, tuffat på . . . och snart kommer det då att vara för sent att hinna uppleva något annat än bitterhet.

Det kommer att vara en tid när benlösa springer
då de fingerlösa spelar gitarr
då de döva plötsligt kan höra
då de blinda kommer ut i naturen för att se
då de arslelösa sätter sig brevé

Är det tillåtet att sälja elfenben – diskussion, lagar, exempel och fotografier

Är det tillåtet att sälja elfenben?

‘

Jag ställde denna fråga offentligt i Facebook – och svaren har verkligen inte låtit dröja. En rejäl diskussion eller argumentation är under utveckling, såpass att jag vid skrivandes stund inte hunnit börja kommentera, svara och argumentera. Därför väljer jag att innan detta sker använda det här blogginlägget såsom utfyllnad. Ty det är mycken information jag inte givit de som beblandat sig i spörsmålet . . . information som minst sagt kan vara väldigt viktig i sammanhanget.

‘

Det här blogginlägget kommer snarast att uppdateras. Mer information, kanske fler bilder, länkar osv.

* * *

OBS. Sex stycken kvitton/fakturor på asiatiskt språk, olika former osv. samt vad jag antar är originalförpackning ingår. Här följer dessa inscannade i 1200 DPI.

 

 

 

‘

Mått / Dimensioner

Vikt undre skulptur: Cirka 85,5 gram.

Höjd undre skulptur: 13-14 centimeter

Vikt övre skulptur (boll med allt mindre, extremt intrikata bollar inuti. Tyvärr sprucken inuti): cirka 72 gram.

Höjd övre skulptur: 7-8 centimeter

‘

Här hittar du diskussionen på Facebook

‘

‘

‘

Här hittar du diskussionen på Facebook

Iklädd läderhandskar, och ingenting mer . . . , eller, Förslag till en anakronistisk alternativkultur med bl. a. romantiknostalgi som nyckelbegrepp

‘

Marmeladkungen tillbaka efter lång frånvaro:

‘

‘

Inledning

 ‘

‘

‘

1. IGÅR BÖRJADE JAG MED NÅGOT HELT NYTT. För mig fullständigt främmande.

‘

Främmande.

‘

Efter ganska exakt två timmar med det främmande skulle jag gå utomhus och ta en cigarett. Hälsade då på en kvinna bakom ett skrivbord i kontoret allra närmast ytterdörren där jag befann mig. Mycket tydligt kroppspråk att hon kände igen mig; och förstås dito med talets gåva. Inget konstigt med det, eller att hon var glad att se mig igen efter bortåt 18 år.

‘

Men sedan berättade hon . . .

‘

‘

2. Det är allt annat än nödvändigt att avslöja hennes namn eller några andra detaljer om hennes person.

‘

Hon berättade att hon för omkring femton år sedan under en verkligt het sommardag hade haft den stora glädjen att ha befunnit sig en av mina på den tiden rejält tilltagna fester i takvåning enpå Mariagatan, där jag än i dag huserar.

‘

Hm. Under festiviteterna hade hon bett mig att få spela en viss låt för oss alla, där inkluderat grannarna, och jag nekade utan vetskap om vad hon ville spela, avböjde, glömde bort det, u name it, varpå hon fick upprepa sin begäran några fler gånger.

‘

Men till sist hade jag tydligen sagt att hon skulle få göra detta efter att jag först hade fått spela en låt för att få igång festen på allvar:

‘

Min låt var till en bostadsrättsförvåning denna sommardag José Feliciano med Feliz Navidad, från Absolute Christmas; CD II).

‘

Och . . . eller, men .  . . DETTA VAR EXAKT DEN LÅT SOM kvinnan IFRÅGA HADE TÄNKT SPELA FÖR OSS.

–

–

‘

3. DETTA PÅVISAR – HUR DUMT RESONEMANGET ÄN MÅ UPPFATTAS – ATT MINA IBLAND NÅGOT SPECIELLA PREFERENSER FAKTISKT KAN PASSA ANDRA: att min fallenhet för det obskyra åtminstone någon enstaka gång ibland även kan stämma överens i andras smak.

‘

Det var minst sagt intressant att få lyssna till denna händelse. Jag har inte haft en tanke på detta sedan året då festen ägde rum, men att få lyssna till det här väckte minnet, abrupt och allvarligt.

‘

Jag växer. Det gör jag både alltid och aldrig.

‘

Jag slår samtidigt ur underläge och överläge . . .

‘

‘

***

‘

‘

Förslag till en anakronistisk alternativkultur med bl. a. romantiknostalgi som nyckelbegrepp för utökad förståelse och bredare personlig utveckling genom uppmuntrad och upprepad övning och därigenom en allt mer utvecklad förmåga till kreativitet och originalitet, samt en hos individen ständigt närvarande strävan efter personlig utveckling. 

‘

av: Fredrik F. G. Granlund

‘

Romantiseringen av en alternativkultur igångkickad av undertecknad lockar. Med lite tur och tid och tänkande och ork kommer mina idémässiga grundvalar, mitt reflekterande om ett slags nytt klädmode och tänkande om detsamma och då särskilt om hur den egna personen kan förändra sig, få mer självförtroende, bli mer fri – i samband med en ny variation av den nuvarande levnadsfilosofi, den i allmänhet outtalade samhällsnorm som vi låter vara – och det mest därför att det går emot normen att gå emot normen.

‘

De som träffar mig fysiskt t. ex. nu i vår/sommar lär komma att märka av en något successiv modemässig förändring till något mer. Mina reflektioner och slutsatser av användningsområden och möjligheter det hela medför inbegriper förstås nyttjande och bruk av de principer jag alldeles strax kommer att lägga fram som ett autentiskt förslag. Likaså lär jag utveckla det hela och variera mig mer och mer i och med successiv erfarenhet av bl. a. medmänniskors skratt och fnitter och baktalande, liksom divergerande komplimanger kommer från andra. Det lär inte bli några problem. Jag kommer att lösa det hela utan någon nostalgi whatsoever. Eller, möjligen, bara med psykiskt (och ekonomisk) hjälp av just det förgångna.

‘

En viktig aspekt av mitt tänkande och tyckande är att jag gärna i de allra flesta sammanhang romantiserar det som bleknat; dåtiden, det förflutnas  hantverk; det som varit och kanske fortfarande är men som kanske inte längre syns utan bara ligger någonstans och tar plats. Det är grejer det. Och om det istället alls inte är något att ha – då kan det bli  grejer!

‘

‘

‘

1. ETT TVÅNG ATT TA ANSVAR OCH SJÄLV STÄLLA (RÄTT!) KRAV MEDAN MAN SKA VÄLJA ”RÄTT” I LIVETS SITUATIONER

Tankarna bakom denna skiss av min alternativkultur ställer sannerligen krav på individen – individen som själv ständigt MÅSTE vara aktsam så att hon – om det går att förhindra – inte tyngs av just krav. För någon eller flera delar av individen svävar i ett tidigt och historiskt dunkelt; ett dunkel bara man själv känner till; sådant som andra i ens närhet bara kan ana sig till smulor av; som när ett val av utstyrsel med sötma i en dröm ofta och gärna blir något mer än det som en gång var och den man då varit; speglandet av att man alls levt, alls kan tänka, fantisera, blanda begrepp, utmana, variera och ändra iscensättandet av förr, ja, själva romansen till nostalgin, och detta utan krav på logik, sinnesnärvaro och/eller annan autencitet än den man i sin person är just då – alltså hur oäkta man än är i människorollen, och oavsett vilken lögnare man är eller strävar efter att bli/undgå.

‘

Ty förälskelse i föremål och andra då-föremål (t. ex. ett behov att samla på  böckers förstaupplagor) och det förflutna och/eller det som aldrig är (det finns inget nu, minns det! Det finns inget nu! Bara ett rum i ens inre); ett genombrott; en alternativkultur utan kulturell innebörd; närmast helt och hållet utan något nu eller någon framtid whatsoever annat än det förkrossande förstahandsmodet vardagsligandet av ett förflutet, själva romantiserandet av länkar som inte alls passar ens nutid, människan, gruppen eller situationen – såsom det helt valfria vidvinkeltillbakablickandet mot den enda giltiga, autentiska utseendeflirt som säger något om DEN MENING/FUNKTION man har eller söker och som är och blir alltmer förlorad, diffus, blek . . . , eller, om man så vill, och om man mentalt har styrka till det, I NUET UTTRYCKT OCH ERFAREN OCH AKTUELL. ELLER DÅ FÖRFLUTEN som ett  nostalgianakronismutställandebruksgenombrott – att minnas! att aldrig någonsin glömma.

‘

För denna en aning om något . . . då måste man inse att det är en aning om mycket. Eller ingen aning om något. Kanske ingen aning om mycket. Kroppen är emellertid oavsett svaret avsedd som en ny plats med gott om uttrymme som kan och får delas upp i olika icensatta tillstånd och erfarenheter utan erfarenhet, såväl egna som andras. Jag vill benämna detta såsom en Nostalgitrygghetsmelankoli. Innebärande ett förflutet bruk av myter och skämt mot ett både i tankar och vana och ovana och aversion och äcklande och avtändande – med och utan romantik och sexualitet och en svävande länk till vårt påtvingade förflutna, det invanda, aldrig dramatiska, bara logiska, så kallade (dvs. hjärntvättade) nästan helt urblekta. Alltid i varierande kollektiv, alltså periodiserande delar som individen måste lära sig sortera, hantera, och i många fall låsa in delar av någonstans där inombords samtidigt som man har en mängd annat att hålla koll på.

‘

Just det här är vad jag vill kalla för ett tidstypiskt hos medelmänniskan STÄNDIGT förändrat, modemarknadsbruk. Något nästan helt annat än bara små, små (obehagliga) detaljer utan snarare individuellt förtäljande (helst men sällan berömmande) berättelser om något; dessa (oftast) dystopiskt trygga nutidsmänniskor med ett mode som innebär att precis det var på modet att med andra vara just sådana på så många sätt som möjjligt för att göra modet som gör själva modet mer tryggt och förstås mindre paradisiskt sett till deterministisk frihet – för att inte känna någon som helst frihet att berätta något som är kreativt, originellt eller konstruktivt, utan istället som av annan orsak än att de genom att – för att uttrycka det snällt –  kritiserar/baktalar andra medmänniskor (oftast i ens närhet) slipper tänka på vilka fel de själva kan ha gjort (kanske av misstag) som andra talar med andra om och kritiserar och baktalar – fel/misstag/brister hos individen som förstås omedelbart bör uppmärksammas och helst diskuteras, men åtminstone åtgärdas undan för undan, så gott det bara går. Men naturligtvis är detta modemarknadsbruk enklare. Allting är enklare och roligare än att inse exakt vem man är och vilka egenskaper man lagt sig till med och vad man behöver göra åt det.

–

Det jag förespråkar är fruktansvärt svårt; en verkligt ihärdig kamp inombords under större delen av ens liv. Självinsikten. Självreflektionen. Försöken till objektivitet om sig själv. Kampen med det egna psyket. Kampen att behålla viljan att ständigt vilja förändra sig till det bättre. Utvecklas åt rätt håll. Att verbalt diskutera ens persons negativa aspekter med medmänniskor. Att utveckla förmågan att uppmärksamma när man gjort något fel och då stå upp för det och be om ursäkt och allvarligt avse att ändra och förstås inte upprepa vad det nu är man gjort fel. Att till och med ha vilja och ork att hjälpa ens medmänniskor, oavsett vad man tycker om dem, att utvecklas åt rätt håll. Det här är bara några punkter på en livslång lista; men jag tror mig veta att man genom att genomlida det hela blir en betydligt bättre människa än vad man annars hade varit – på alla sätt och vis. Och DET innebär betydligt fler möjligheter och valalternativ – vilket lär göra att man som ung vuxen dagligen kan skatta sig verkligt lycklig åt valen man gjort och följt av så väldigt många olika orsaker.

‘

Harmoni utan harmoni.

‘

Framväxt av framväxt.

‘

Anakronism – att utav delar av det förflutna bygga/skapa något bättre i nuet.

‘

‘

2. EGENHÄNDIGT TILLVERKADE ACCESSOIRER AV VÅR DÅTID – ETT NOSTALGISKT ROMANTISERANDE AV DEN EGNA NOSTALGIN

Bättre än fabrikstillverkade accessoirer är förstås att själv skapa objekt som kräver något av den egna personen. Skapelser påkomna med mål och mening – utveckling av kreativitet, originalitet, självförtroende m. m.  För att optimera möjligheterna till detta torde individens egna gamla prylar eller vad det nu kan vara lämpa sig alldeles förträffligt. Stora eller små eller bara underligt formade smycken som man själv tillverkar med och utav – detta är rejält viktigt – för personen ifråga viktiga objekt. Kanske en gammal sko från när man åkte skateboard som liten, delar av en gammal favorit-tröja man växt ur, någon liten skräpsouvernir man köpt när man varit ute och rest någon gång kan man fixa till och göra ett halsband av. Jag funderar själv på att göra ett jäkligt flummigt halsband av 80-talsspelet ”The Legend of Zelda” till Nintendo NES åttabitars. Men det är klart . . . en LP, jag tänker särskilt på en LP av Kikki Danielsson är ju billigare och syns bättre när jag är ute och handlar eller går på stan i offentlighetens kameraljus.

‘

Poängen är att lära sig, tvinga in det i huvudet: Det finns (knappt) inga gränser. Utnyttja det forna, det gamla, som var, och gör det till något helt nytt. Nostalgiromantik, för att inte tala om stolthet, ett förnyat och upprepat uppbyggande av ens självkänsla. Tja, det där kanske till och med dröjer kvar . . .

‘

‘

‘

3. KREATIVITET OCH ORIGINALITET ÄR VÄGARNA SOM LEDER ALLTMER RÄTT

Kreativitetsoptimistiskt uppmanande till all slags originalitet och kreativitet – till och med valet att inte vara originell för att därigenom bli och vara just det –allt i ett expanderade extremt valfritt och tolerant, frågande, socialt intresserat och lyhört, äventyrligt försöksförstående av nyfikenhetsharmonikreativiteten. Då. Där och då. En ny slags social miljö. En ny sorts balans. Uppmuntrad skaparlust. Mer tolerans. Mer förstående. Mer empati. Mer välkomnande. Lust. Skönhet. Fulhet. Alla tänkbara möjligheter. Plötsligt blir tidigare omöjligheter möjliga, sedan med tiden allt fler och fler . . .

‘

Det är väldigt enkelt att börja smalt. Till exempel omaka strumpor. Kanske en blågul och den andra rosa eller svart eller brun. Det ser åtminstone lite underligt ut. Men det är inte l’art pour l’art, konst för konstens skull, en sådan här liten skitdetalj är en stor detalj – det är summan av delarna som utgör individen, och det kan vara en förunderlig känsla att helt oförhappandes plötsligt få någon, vem som helst i ens närhet, att verkligen haja till . . .

‘

‘

4. FILOSOFISK GRUNDKURS: KLÄ DIG FÖR RÄTT PERSON

Detta är mycket viktigt! Vad man än lyckas kombinera av gammalt och gammalt eller gammalt och nytt och göra till anakronismnäring och därmed förstås otvunget bli blickfångare, uppmärksammad osv. Detta, skapandet och originaliteten/kreativiten handlar INTE om att det ska bli ett chockerande. Ibland blir man eller lär förr eller senare bli utskrattad och/eller baktalad . . .  kanske ofta inledningsvis och kanske även senare.

‘

Det handlar om att ständigt försöka chockera sig själv, den egna personen. Göra sådant man inte trodde sig kunna, klara av. Att höja självförtroendet så ofta det bara är möjligt genom att välja de val som talar och gärna (helst) visar upp sådan man varit under olika perioder av ens liv, och på ett vis som man inte sedan barnsben av föräldrarna intalats är rätt. Rätt val. Modiga val. Val som leder till bästa tänkbara framtid för så många inblandade som möjligt. Eller val som förhindrar så mycket smärta/lidande som det bara är möjligt.

‘

Det som är rätt i helt andra situationer än den man befinner sig i eller räknar med att förr eller senare hamna i är fel. Fel är rätt. Blir rätt. Alltmer rätt. Korrekt. Korrekt fel. Och felen skall upprepas. Vara alldeles för många. Felen skall också gärna komma automatiskt och vara blandade med liknande fel och/eller andra, gärna många likadana eller väldigt vitt skilda åt sinsemellan, från varandra och gjorda till sådana ytterligare fel som till och med bärs på/vid fel kroppsdelar därifrån och därför beter sig på ett annat vis i jämförelse med det förflutnas dåvarande ”är och ska vara”.

‘

Allting handlar om att utvecklas rätt som människa och att alltid vilja utvecklas rätt som människa.

‘

‘

5. BRUK AV SNOFSIGA PRYLAR SOM KNAPPT ANNARS ANVÄNDS

Tycker du att något är fult eller obekvämt. I färgen, i formen, inte passar, inte ser bra ut på vare sig dig eller andra. Att just det inte lämpar sig för situationen du befinner dig i eller beräknar hamna i. Tja, så bra då. Det måste betyda – åtminstone –  något. Därigenom betydligt mer än allt du lagt dig till med. Som blivit normen. Standard. Vardagen. Och själv kan jag inte förstå att jag inte tänkt på det tidigare –

‘

Flugan (och i viss mån även kravatt och plastrong och slips) är ett klädesplagg som i princip aldrig används. En symbol för klass. För särskilt utvalda tillfällen. Nej, nej och åter nej säger herr jag. Det är perfekt. Omedelbums jobb med att skaffa några flugor till garderoben. Äh, vilken garderob förresten – bättre att använda taklampor. Bättre åtkomst. Och mer personlig, färgrik inredningsdekoration. Sedan vore det nog bra att undersöka flugmöjligheterna. Lära sig vad som tillåts utföras på/med detta så exkluderade, fullständigt utmobbade bullshitplagg – om så färdigknutet eller om man kör på med färdigknutna så gått det går med tygstycket . . . iklädandet av den egna personen. Valalternativ vart flugan ifråga skall placeras, knytas eller löst hänga ifrån.

‘

Nu, det plötsliga nyttjandet, undan för undan, dag för dag, mer offentligt – men . . . det skulle lätt kunna komma att bli en ny hype – en  verklig fluga – om jag bara lyckades visa mig utomhus oftare, och då inte bara med en. Nej nej. Det ska vara flera. Olika varianter. Olika storlekar. Olika färger och kontraster. Kanske skarpa färger? Rutiga. Randiga. Bjärta. Ljusa. Mörka. Gangsterlila. Chokladgröna. Omväxlande riktigt lysande färger. Matchandet med annat på kroppen. Eller varför matcha? Färgskalor är till för att utmana, variera, blanda, inandas. Och haha haha . . . hihi varför sluta här eller där borta? Flugor skall ju självklart användas ihop med slips!

‘

‘

6. BLANDA OSÖKT OCH OVÄNTAT DET OVÄNTADE – TILLSAMMANS ÄR OFTA ANNORLUNDA PÅ ETT ANNORLUNDA VIS, OCH DÄRMED OCKSÅ MER UNDERHÅLLANDE

Istället blanda de små och kanske även större flugorna med en slips eller två, också ett lätt snofsäldre-extremuppfattat plagg, passande vissa yrken men inte lämpligt för vardagens tristess, alls inte när man är ledig eller bara vill ta det lugnt framför TV:n. Äh, fasen . . . två eller tre flugor och en slips hängande lite hur som helst kring halsen. Nej förresten, omkring halsen. Till detta kanske två skjortor och en kavaj, en rock, två rejält färgöverlappande eller mönsterkrossande, inverterade och gärna skruvade – rejält långa – halsdukar. Naturligtvis med något på huvudet. Inte barhuvat. Då bättre med kanske ett pannband. Slipsen! Kanske slipsarna! Och varför sluta där? Slipsar knutna än här. Än där. Än där. Omväxling förnöjer. Det vore bra schyst med en arméhjälm från ett överskottslager . . . i så fall kanske flugor knutna kring öronen som hängde ned under metallen? Sedan finns ju halsdukar och plastronger och kravatter. Många möjligheter.

‘

Plötsligt så extremt många möjligheter!

‘

‘

7. HITTA PÅ NYA OCH OVÄNTADE ANVÄNDNINGSOMRÅDEN FÖR GAMLA SAKER

Långa slipsar som syns. Fasen, de behöver ju inte bäras runt halsen! Bör vara knutna med pålstek (dubbel käringknop) kring vardera arm. Eller varför inte flera på varje arm? Inomhus en ytterligare dimension för varje rörelse av armarna – inte bara människan med nära klädesskal. Slipsarna fladdrar till lite. Ibland mycket. Man fastnar i åskådarens tankar. Man fastnar i möbler. Man snor in sig. Man ser underlig ut och känner sig perfekt. När man sedan går ut: Slipsarna hänger långt nedanför jackan eller rocken eller vad-det-nu-är och drar blickar till sig. Folk skrattar. Det är inte ovanligt. Det rör sig däremot ovanligt. Slipsar är formade på olika vis, olika tjocklekar längst ned, många variationer, många material, mycket att leka väldigt allvarligt med.

‘

‘

8. DET GÅR ATT GÖRA MYCKET SKOJ MED ACCESSOIRER

Tyg. Metall. Plåt. Rostfritt stål. Rostigt stål. Zink. Brons. Guld. Silver. Legeringar. Pläteringar i all ära och heder som någon annan besitter och leker och tjafsar med – men ett, gärna flera smycken (gärna för det motsatta könet) känns inte helt malplacerade (oavsett var de nu än placeras på kroppen). Men sådant här ska nog redan från början brukas på helt fel sätt på fel sätt och i fel färger och på fel platser till fel kläder eller smycken som förr aldrig ansetts vara smycken; det, detta, det här, blandningarna, mixturerna, möjligheterna, individualismen, var och ens rättighet att göra exakt det eller de fel man så önskar på ett för dem – det är detta som skall spela in och vara, fullständigt utgöra anledningen, tanken, meningarna, syftandet till avromantiserandet, till denna eller detta pseudovintagebrukande. Inte bättre än förr. Inte hoppfullare. Inte snyggare. Inte mer äkta. Allt bara så märkligt bekant. Allt. Märkligt familjärt, så märkligt bekant . . .

‘

Men!

‘

Familjärt. Och Bekant – dessa ord, dessa termer, är i det här sammanhanget jävligt fula begrepp.

‘

‘

9. DET VORE INTRESSANT ATT FÅ VETA HUR MINA RESONEMANG UPPFATTAS. INNEBÖRDEN AV ATT NYTTJA MIN ALTERNATIVKULTUR ÄR EN POTENTIELL MENING UTAN PUNKT

Att försöka, att vilja prova, att våga förändra sig – sådant skulle ju bara vara originellt, ja, kreativt, tillfälligt fysiskt existens-förändrande som inte ALLS förändrar något. Nej, och definitivt inte det allmängiltiga kreativitets- och originalitetsreflekterandet hos Svensson-individen. Heller inte skapandet av ytterligare situationsinlärande extremkreativt utvecklande individualitet inom det sociala livet – som mest alltid befinner sig i just sådan, men snart annan och ännu mer annan, fas. Både individ och socialacceptansutvecklande samtid. Jag har hört något om att ett försök är det första steget mot ett misslyckande. Tänk inte så. Gör. Tänk på vem du är och vad du gör och vem du vill bli/vara. Och. För allt i livet . . . Njut!

‘

‘

‘

10. VÄGEN MOT ETT MINDRE – MEN SAMTIDIGT PÅ ETT ANNAT VIS OCKSÅ MER – KOLLEKTIVT SAMHÄLLE

En rejäl förändring bland majoriteten i en åldersgrupp hemmarörande i en liten stad som Mariestad. Skulle inte det kunna innebära ett mindre – men samtidigt på ett annat sätt också mer – kollektivt samhälle? Ett tolerant sådant. Mer utmanande. Mindre utmanande. En mer och även en mindre utbredd självkänsla. Mer outtalad, totalt implicit, som uttalad dialog. Fler frågor. Fler svar. Mer individualism, självtvång till kreativitet och originalitet, därmed utveckling i riktningen mot ett mer sammansvetsat extremheterogendemokratiskt samhälle där färger och/eller kontraster på kläder och nyskapande anakronistiska detaljer i allmänhet är känslor och delar och/eller helheter av berättelser om det förflutna. På sätt och vis konst överallt, levande konstverk eller konstnärer, med stor möjlighet att genom sitt inom och utombords originalitetskreativitetsståndpunktsmetatänkande TILL OCH MED få herr och fru Svensson som annars mest bara året runt går omkring i den så vanliga norm-dvalan:

‘

”1. Vakna, äta, jobba,

2. Hem och umgås lite med familjen. Sova.

3. Upprepa punkt ett till helg/ledighet/sjukdom.

4. Sov ut. Ta det lugnt och gör så lite som möjligt tills jobb igen.”
‘

– att haja till, bli lite förvånade. Svensson kanske stannar upp en stund och tittar på någon, kanske några stycken som går förbi . . . Nämen, färger och lite prylar och stilar som jag inte sett tidigare; konstigt; hur kan de klä sig så? Jaja, de verkade åtminstone glada . . . Men. Förresten. Shit. Öh. Vad är det som hänt? Har tiden gått så fort? Jag har ju blivit riktigt gammal. Och dagarna, mitt förflutna . . . dagarna skiljer sig inte. Jag stannade aldrig upp och njöt/tänkte. Ah, tja, det är väl inget att göra åt. Det går ju ändå inte att förändra sig. Det har jag ju sett på så många andra. Och då är det väl lika bra att jag delar deras tänkande och gör som de andra omkring mig och absolut inte sticker ut eller bryter av något från den gängse normen, som ingen pratar om men som alla ändå åtlyder.

‘

Det och de – oftast oföränderliga – människorna har är homogenitet. Alla är i det närmaste lika. Ändå baktalar man gärna varandra och låter ofta avundsjuka och smågnabb för nonsens ta över ens redan torftliga medvetande. Men det är också alltid enklare att fokusera på andras fel/brister – så att man slipper ta itu med den egna personen.

‘

Jag tror verkligen att min alternativkultur skulle kunna innebära betydligt mer originalitet, kreativitet, bra social förmåga inkluderat konflikthantering och på egen hand uppbyggt självförtroende – en sonderad självmedveten, individuell människa som är och förhoppningsvis kommer att fortsätta vara kapabel till så mycket mer än vad som hänt förr. Kapabel till att fortsätta vilja utvecklas som människa och bli mer än vad hon blivit och är, och aldrig någonsin nöja sig med att vara den hon är just då, vid något tillfälle.
‘

Samtidigt som denna individ VET om just detta och tänker på det.

‘

Ibland kommer förstås slipsarna att fladdra till lite.

‘

Ibland mycket.

 ‘

‘

Novell: ”Vi föds alla döende”, – av: Fredrik F. G. Granlund & Rickard Berghorn

‘

Några begynnelseord

I tisdags var det exakt fyra år sedan min son dog. Inte helt enkelt – och det har onekligen påmint om vad som nu komma skall.

‘

Jag har det senaste slitit halvt ihjäl mig med romanskriverier – och med en väldigt lång och smärtande presentation av mig som skönlitterär författare för Tidningen Kulturen. Nu är denna äntligen inlämnad, och publiceras snart tillsammans med en längre novell från mitt tangentbord. Och tro mig, det är verkligen skönt. Att presentera den egna personen är inte det enklaste. Och dessutom gör det märkvärdigt ont att blicka bakåt. Rejält ont!

‘

Här följer en novell jag och Rickard Berghorn skrev tillsammans under 2009, en kort tid efter min enfödde sons bortgång . . . Jag skall inte kommentera den vidare, bortsett från att vi skrev utifrån ombytta roller. Ett verkligt intressant samarbete. Men. Nuff said!

‘

VI FÖDS ALLA DÖENDE

‘

Av: Fredrik F. G. Granlund

&

Rickard Berghorn

 ‘

I.

Det verkar som om förändringens vindar kan börja blåsa på de mest oväntade ställen. Newton såg ett övermoget äpple falla en höst och förstod lagarna som styr universum. En fattig son till en enkel snickare föddes bland boskap och lort och skapade en världsreligion. Min egen värld – och kanske också en annan persons verklighet – började förändras när jag satt och bidade en blekdammig sommarmorgon på Burger King i Stockholm.

  ‘

Panoramafönstret ut mot Medborgarplatsen var flammigt av torkande fönsterputs. Det var ganska ödsligt nu, men ett par, tre timmar till och vår blygsamma huvudstad skulle fyllas av liv och bli en storstad igen. På andra sidan glaset stred ett par kajor om en snabbmatskartong.

 ‘

Jag hade tillbringat natten halvslumrande på bussen från Halmstad. Idag skulle jag fika med ett par gamla medarbetare och uträtta några ärenden. Inget av betydelse för denna historia. Imorgon skulle jag vidare till Mariestad för att besöka Felix Frost där, min bästa polare; den deprimerade, instabila, nyblivna pappan.

 ‘

Men ikväll hade jag ingenstans att bo, varför var jag extra uppmärksam på omgivningen. Och lite längre bort vid fönsterlängan satt en kvinna ensam och skrev försjunken i en anteckningsbok. Det gjorde mig nyfiken, så jag gick över till henne.

 ‘

”Dig känner jag igen på nåt sätt”, sade jag, eftersom jag aldrig sett henne tidigare.

 ‘

”Jaså?” skrattade hon.

 ‘

Det blev en mycket märklig kväll och natt.

 ‘

II.

Mariestad är en vacker så kallad sommarstad. Här finns gluppande vågor och vidsträckt vattenvidd, fiskmåsar som klyver skyn och kastar ilande skuggor över de gamla faluröda träkåkarna ovanför hamnen. Den ligger egentligen vid Sveriges största sjö mitt inne i landet, men ”Vänerns pärla” känns som en kuststad.

 ‘

Bussen hade släppt av mig, men ingen bekant gestalt sågs vänta i närheten. Jag gick över hållplatsen mot järnvägsstationen, slog under tiden ett nummer på mobilen. Signalen avbröts, men en arm vinkade bakom väntsalens glas. Mariestads egen poet och författare kom utomhus, satte sig trött ned på trappan med en öl i handen, verkade väldigt deprimerad, som alltid resignerad.

 ‘

Det var ett halvår sedan vi sågs sist, över öl, whisky, vin och laxfilé med en påse chips som tilltugg. Nu vankades öl, whisky, laxfilé och tilltugg ännu en gång. Laxen med lime och stekt potatis var oundviklig – min vän skulle platsat även på matlagningens parnass. Om nu världen är död i atomer och damm och vi alla är döende, får vi utverka den blygsamma njutning vi ändå kan skaffa oss av livet. Det är i alla fall min epikureiska filosofi.

 ‘

Felix njöt i allmänhet inte av livet, men gjorde tappra försök. Mat men speciellt dryck: öl, sprit och rödvin. Lika viktigt var kultur: romaner och noveller, dikter, film. Hans hem var belamrat av böcker och dvd-fodral. Idag var han iklädd grånyanserad linnekavaj, vit skjorta och grå finbyxor med pressveck. En välfylld svart väska hängde över axeln; i ett dolt fack visste jag att han gömde antidepressiva mediciner.

 ‘

Felix är en lång man, betydligt längre än jag, men nu tittade jag ner på honom. Han såg obestämt på mig bakom svarta Armani-solglasögon, under den gula solblekta kepsen han alltid bar, och som hans far tydligen hade köpt på 60-talet som hippie i San Fransisco. Också den verkade mer sliten. I brättets skugga såg hans ansikte lite mer plufsigt ut än förra gången.

‘

Han log ändå, naturligtvis. Vi tog i hand och han välkomnade mig till Mariestad med en Pripps Blå 2,8%. Vi satt där, drack och tittade på taxibilarna som väntade, på folk från och till ICA i närheten. Vi pratade Baudelaire och Poe. Om nakna hjärtan och kadaver.

 ‘

Vi pratade liv och död.

 ‘

III.

”Hur är det med lillkillen?” undrade jag efter ett tag. Felix hade bara varit pappa i knappt tre veckor, till en pojke med allvarligt hjärtfel. Den första operationen höll just på att förberedas. Den skulle utföras tidigt imorgon bitti och det var därför jag kommit, som stöd, medan mamman vilade hos sina föräldrar ikväll.

 ‘

Felix blev åter väldigt dyster.

 ‘

”Hans hjärta arbetar som om han joggar dygnet runt. Men han är lugn, blek. Lik mig. Liten men stark. Nu kan vi bara vänta handfallna och hoppas att operationen går bra. Men om han överlever är det ändå större risk att han dör vid nästa hjärtoperation, i januari eller februari.” Han skakade på huvudet, tog några djupa sugande klunkar och betraktade mig med allvar i ansiktet.

 ‘

”Jag försöker planera vad jag ska göra i så fall… Fast jag inte ens borde tänka så, som om det vore oundvikligt… Men om min son dör så lägger jag in mig på psyket. För att inte skada mig själv eller andra.”

 ‘

Felix tog fram en cigarett, snurrade den mellan fingrarna, slog den sedan mot handen, upprepat, och tände den. Tog fram en ny öl ur väskan och drack.

 ‘

”Hur menar du nu, Felix?”

 ‘

”Jag kommer inte att kunna hantera situationen. Om han dör lämnar Emma mig garanterat. Även om jag lägger in mig på psyket. Jag kommer inte vara stark nog att stötta henne. Och hon lämnar mig om jag inte lägger in mig på psyket. För då lär jag praktiskt taget supa ihjäl mig.”

 ‘

Jag kunde inte, eller hade kanske inte ens rätt att argumentera emot detta. Men jag fyllde ut tystnaden som följde: ”Låt mig berätta en sak som just hänt mig. Det kanske ger perspektiv på saker och ting, eller nåt. Jag träffade en kvinna i Stockholm igår.”

 ‘

Felix nickade och reste sig. Vi strövade omkring, drack öl, insöp Gamla stan, stadsvyn och sjöutsikten, medan jag berättade…

 ‘

IV.

Det var ett helt slumpartat möte, men kvinnan och jag hittade fram till varandra där på Burger King. Jag berättade om mitt bokförlag. Hon förklarade vad hon sysslat med – lustigt nog bokdesign och layout. Nu var hon sjukskriven.

 ‘

Fram mot kvällen träffades vi på Söder, på en engelsk pub, drack ett par Guinness och Caffrey’s. Och när det med tiden framgick att jag inte hade någonstans att tillbringa natten, fick jag sova över hos henne.

 ‘

Hon var smal, tunn, med en mörk grundstämning i humöret och hade kanske just därför lätt till spontana skratt då och då. I hennes enrummare lyssnade vi på musik, talade om det man alltid har gemensamt med andra: livet och döden. Som barn hade hon varit mobbad och utanför eftersom hon varit ful. En period hade en släkting förgripit sig på henne. Som tonåring och vuxen hade hon lyckats skaffa sig en skör men tillräcklig bekräftelse som kvinna och människa. Ingen unik historia, jag hade hört och läst den innan. Det finns inte oändligt många livshistorier att berätta – men de är inte desto mindre viktiga för det.

 ‘

Vi låg på en madrass på golvet som två tonåringar. Pratade, skrattade, var allvarliga och plockade bland cd-fodral. Cancer förstörde hennes inälvor och hon skulle dö om några år. Så var det bara. Därför gjorde vi det bästa av kvällen.

 ‘

Och visst, som två tonåringar låg vi med varandra. Fumligt och rodnande, men i samförstånd.

 ‘

På morgonen, efter en enkel fika, kramades vi i Centralhallen och skiljdes.

 ‘

Vi visste båda att vi inte skulle ses mer. Och det var okej så.

 ‘

V.

”Tror du på något efter döden?” frågade Felix när jag hade slutat min berättelse.

 ‘

”Heh? Jag tror inte ens på livet. Eller döden.”

 ‘

”Det gör knappt jag heller. Men hur menar du?” Felix gned fingret mot underläppen, den första riktigt spontana reaktion han visat idag. ”Jag ser fram emot att du ska få träffa min son.”

 ‘

Han tog några fundersamma bloss.

 ‘

”Allting bara är”, fortsatte jag. ”Det är ett av mänsklighetens största misstag, största missuppfattningar, att det skulle vara något fundamentalt annorlunda mellan oss själva och stenen här”, sade jag med foten på en ovanligt bred gråsten i gatubeläggningen. ”Jag är bara en mycket mer komplicerad struktur än den – det är egentligen inget speciellt med livet. Vi vill bara så gärna tro det, eftersom vi själva lever. Det passar vår fåfänga bäst.”

 ‘

”Panteism. Eller panpsykism?” Felix försökte låta respektfull, men i själva verket fanns det ett undertryckt löje hos honom. I de allra flesta fall gör han sitt bästa för att vara ett helgon, men också han är en människa.

 ‘

”Bara materialism och ateism. Skulle jag tro.”

 ‘

VI.

Det var mörkt nu. 1600-talskåkar på ömse sidor om oss, gränder med kullerstenar, i händerna varsin burköl. Vi hade övergått till Norrlands Guld starköl. Felix väska tycktes innehålla osannolika mängder öl. Där fanns till och med en bag-in-box med rödvin och två J.P. Chenet-vinglas.

 ‘

På en kulle i grannskapet strävade den spetsiga domkyrkan upp mot himlen. Korset nuddade det svarta valvet med dess tysta psalm av stjärnor och vintergata. Längre bort, nedanför oss, andades hamnen mörkt vatten. Den långa piren som ilade i ett streck ut i Vänern, kilometervis, gjorde hamnen till en mäktig syn.

 ‘

Vi gick upp mot kyrkan, ratade bänkarna till förmån för varsin gravsten, och drack vidare.

 ‘

”Saker och ting förändras inte så mycket som vi tror”, återtog jag. ”Ateism och materialism är kanske modernt i vår del av världen. Men livsåskådningen skapades i antikens Grekland och växte till en av de stora skolorna i Rom. Redan då fanns bara atomer och tomhet. Slumpen och partiklarnas rörelser kunde förklara allt som händer; och givet att universum är evigt behöver det ingen skapare.

 ‘

De kristna munkarna blev mörkrädda… De förstörde alla Demokritos skrifter, nästan allt av Epikuros också. Men fragment och några spridda skrifter lyckades överleva medeltiden och inspirerade Galilei, Descartes, Newton… Och därifrån har vi fått vår moderna vetenskap och syn på universum. Verkligheten som skrot och korn, hopföst av tillfälligheternas vindar till den underbara och motbjudande värld vi har.”

 ‘

”Det behövs en skopa cynism för att överleva, menar du?” sade Felix. ”Det gäller att gripa dagen och göra det bästa av det liv man har, eftersom inget annat kan förväntas i ett universum av nycker och virvlande damm?”

 ‘

Återigen vänlighet med kokande känslor därunder. Inte så konstigt med tanke på omständigheterna. Nedvärdera livet till materia, slump och nödvändighet?

 ‘

”Jag förstår dig verkligen, Felix. Men jag är cynisk. Jag har också gått igenom liknande saker som du, jag orkar bara inte sörja längre. Livet är hemskt och livet är underbart.”

 ‘

Felix hade plockat upp en handfull stenar från grusgången och kastade dem nu förstrött en och en. Någon knackade försynt mot en trädstam bredvid gången. En annan tickade mot en skuggig gravsten.

 ‘

”Så alltså: Givet oändligt många atomer i ett oändligt universum – eller ett begränsat antal atomer i ett evigt universum – slumpstyrda rörelser och orsak-verkan, skulle man kunna förklara exakt allting. Mer behövs inte, naturen nedkokad till några få enkla principer. En triumf för reduktionismen!” sade Felix med lagom ironi.

 ‘

VII.

Månljuset silade mellan lövträden och skapade konturer av onaturligt svarta skuggor. Vi satt på gravstenarna under en massiv blodbok, drack våra burköl och förenades i tysta tankar. Och jag visste vad Felix skulle säga härnäst…

 ‘

”Det finns bara föreställningar och överenskommelser, Robert. Dina atomer och slumpnycker är inte sanna, det är bara något du tror är sant. Liksom allt annat vi människovarelser försanthåller. Jag har läst Bibeln, Koranen och Bhagavadgita. James Redfield och Neale Donald Walsh – Tolkien, Moorcock och Lovecraft. You name them! Vem fan kan säga att de har fel? Eller ens rätt? Allt är konstruktioner, praktiska överenskommelser, subjektiva uppfattningar.”

 ‘

Han drog fram sin fickplunta, en silvrig flaska med alligatorskinn. ”Billig Whisky”, sade han buttert. ”Du vill inte ha!” Han tog två rejäla klunkar med pokeransikte.

 ‘

”Du gillar ju Descartes”, fortsatte han. ”Men den enda absoluta sanning han kunde erkänna var att han tänkte och därför visste att han fanns. Visst håller jag med om att jag finns – men jag tror också att allt annat, alla upplevelser, är ett slags dröm. Fruktansvärt och underbart, men mest fruktansvärt. Det ligger en tröst i det – allt en dröm, allt emanerat från mitt psyke. Genom att bearbeta mig själv förändrar jag verkligheten. Eller det vi kallar verkligheten.”

 ‘

”Solipsism”, sade jag. ”Men om allt egentligen är du, så att säga, hur kommer det sig då att du inte har kontroll över det? Din nyfödde son är ju nästan dödssjuk, det värsta du någonsin kan tänka dig.”

 ‘

”Det finns onda drömmar, eller hur? Vi drömmer mardrömmar som får oss att vakna kallsvettiga och nästan från våra sinnen. Det är kanske kärnan i det onda: Det vi inte har kontroll över, det lider vi av. Jag drömmer mardrömmar eftersom jag har skuld, har gjort – eller tänkt – något fel eller ont. Likadant i verkligheten: det som drabbar mig är mina egna gärningar som kommer tillbaka. Livet är ett helvete eftersom jag är en dålig människa, trots att jag ständigt försöker förändra mig till det bättre. Och nu har jag bara en dröm som inte är en mardröm – att min son ska överleva.

 ‘

Men allt som skiter dör!” Felix smällde burken i marken bredvid sig och slog bakhuvudet i gravstenen så det hördes dovt. Jag såg en tår glimma stinn i hans ögonvrå. Han blinkade upprepat för att hålla tillbaka dem. ”Alla är döende. Fan, alla föds vi döende! Och om man inte tar livet av sig, så kan man i alla fall supa skallen av sig. Eller på andra sätt spela rysk roulett med sin förbannade hjärnsubstans. Man kan försöka hjälpa den solipsistiska så kallade verkligheten på traven, vad?”

‘

 ‘

Ett skrockade hördes plötsligt i närheten, i mörkret under trädet strax intill. Det övergick till en krasslig hostning och harkling. Någon reste sig, makade sig in i vår krets. Det var en långhårig, åtgången a-lagare, som sög eller tuggade på en otänd cigarett. Han var klädd i en åtsittande t-tröja med nikotinfläckar och extremt slitna blåjeans, överalllt med hål och brännmärken efter cigaretter. Över axeln hängde en jeansjacka som en trasa.

 ‘

VIII.

”Ni snackar era poetjävlar. Har ni blommiga kalsonger också?” Mannen skrattade högt så det ryckte i honom.

 ‘

Vi var nog båda lika häpna över hans uppdykande, men Felix ställde sig upp: ”Ja faktiskt!” Han öppnade bältet och byxorna men mindes tydligen fel. Boxershortsen var blå med mönster i form av vita sjöflaggor. ”Aj fan”, sade han.

 ‘

Uteliggaren skrattade gott, verkade nöjd med bemötandet han fick. Han kom fram och satte sig på knä framför oss. ”Men grabbar, ni har missuppfattat nåt här”, fortsatte han. Och plötsligt fanns  en annan ton i hans röst:

 ‘

”Vi människor har alltid uppfattat det som att vi lever i en gåta. Där i tidernas begynnelse skaldade sumererna om Gilgamesh som plågas av insikten om sin egen dödlighet. Och mycket lite har hänt sedan dess. Men tänk om människan formulerat gåtan fel? Eller om det i själva verket inte alls finns nån gåta?”

 ‘

”Vem är du egentligen?” frågade jag förbryllad. Felix såg ut att instämma i frågan, men vi märkte att uteliggaren inte skulle svara.

 ‘

Istället reste han sig upp där han suttit på knä framför oss. Ur byxfickan drog han fram en exotisk liten souvenirflaska om fem centiliter. Vätskan skimrande nästan självlysande i blått, rött och grönt och liknade närmast absinth – men ändå långt ifrån den mytomspunna dryckens färger. Han skruvade av korken med ett knyck och räckte över den.

 ‘

En eterisk doft spred sig som fjärilsvingar omkring oss. Felix tvekade. ”Men vad fan, vi är ju fulla och dumma i huvet!” sade han och drog i sig drygt halva utan att tveka. Jag tog själv resten i en lika ansvarslös klunk. Det värkte efteråt i bröstet, som av miljoner fjärilar som ville spränga fram.

 ‘

Jag tittade på den sällsamma souvenirflaskan i handen. Etiketten berättade om något okänt land – Ash – och bryggning på källvatten från sjön James.

 ‘

”Vet ni vad, grabbar?” sade uteliggaren och drog på sig jeansjackan. ”Följ med en sväng.”

 ‘

IX.

Vi gick mot centrum med denna ömkliga och intressanta människa. Han skrattade då och då åt underligheter i fredagskvällen: en engelsk bulldog i koppel som sket, ett gäng tonåringar som bråkade om en folköl, ett tjejgäng som drack hembränt på en bänk utanför Åkes Video och dividerade om vem som skulle få sista cigarettfimpen. Av någon anledning fann också vi händelserna intressanta och skrattretande.

 ‘

En gammal pensionär satt på en rullator och såg livet och log.

 ‘

På håll syntes stadens torg: det var fantastiskt, som en upplyst oas. Överallt människor och färger. Folk som hånglade, som skojbråkade och delade broderligt och systerligt på alla drycker och preparat som fanns i omlopp. Stadshotellet och Björnes Magasin var respektive upplysta i grön och vit neon.

 ‘

Och där på torget stannade vår ledsagare och vände sig myndigt mot oss. Det var märkligt att vi inte sett det innan, men det långa håret var välklippt i page och frodigt blont. Han verkade annorlunda i övrigt också: det som varit jeansblått och t-shirtvitt var en lila helkostym och en vit skjorta med lila krås på bröstet.

 ‘

Men det var nog ljuset som fick allt att tyckas förändrat. Han stod nämligen under en väldig palm som pulserade av självlysande växtsafter.

 ‘

X.

Felix hade tagit av sig kepsen, han svettades liksom jag, även om det inte var särskilt varmt. Färgerna var för nerverna som starka kryddor för smaken. ”Men berätta vad du heter, åtminstone”, sade jag. Mannen i lila såg fundersam ut. ”Tja, om ni måste kalla mig något, så… Cogito?”

 ‘

Det här var för mycket, nästan pinsamt – en galning under en självlysande jättepalm på torget i Mariestad? Mellan oss sprack en gatusten som ett frö och en fossilblomma växte knakande fram. Jag var förbryllad, upprörd, rodnande.

 ‘

Mannen i lila verkade se oss båda i ögonen samtidigt. ”Låt mig säga att ni är fel ute i era filosofiska funderingar. Men de är intressanta att tänka på. Jag ska visa er en sak.”

 ‘

Jättepalmen började pulsera som ett hjärta, blommor och slingerväxter vajade runt oss, växte jäsande och osunt till sig. Något kittlade mig vid benet, jag sparkade nervöst bort det – en rosa ros som vuxit upp och ömsint slingrat sina blad runt mitt ben. Den satte sig på rännstenen och slokade.

 ‘

Larver krälade, blev kokonger, blev fjärilar och trollsländor – blev död och förmultnelse och nya blommor och larver. Livets oroliga kretsgång, ormen Oroboros som i evighet sväljer sig själv.

 ‘

Det började värka, dunka i huvudet. Surr, fladdrande vingar, färgskiftningar… ”Hjärnan sprängs!” skrek vi simultant, jag och Felix.

 ‘

Och Oroboros blev stinn av sin kompakta evighetsmåltid – och sprack i tusen fjällskimrande fragment i evighetens tomhet och mörker.

 ‘

XI.

Tomhet och mörker och glödande meteorer som fångades i en kosmisk virvel, mot vars centrum vi också föll handlöst utan kroppar och vilja. Vi blåste med etern in mot det svarta ögat, som blinkade likt en mun och svalde oss till än djupare mörker och tomhet. Och nu fanns bara orden och tankarna:

 ‘

Jag är den som lät ett plus ett bli två

Och förstår ännu inte varför

Lät energi bli lika med ljushastigheten i kvadrat

Och förstår ännu inte varför

Skall slump och nödvändighet bli universums grundval?

Jag vet ännu inte varför

Eller ska allt

sakna sanning och objektivitet?

– Jag vet bara inte varför

 ‘

XII.

Mannen i lila blinkade ut oss i en kall tår, med ens stod vi på torget igen. Rosor och klängerväxter började sloka, fjärilar och trollsländor föll som löv till marken och palmen pulserade långsammare  – mattare – långsammare…

 ‘

”Kort sagt: jag vet inte heller”, sade mannen i lila, världens skapare, allas vår demiurg. ”Men det verkar vara just därför vi finns – ni två slashasar och jag själv – hela universum jag skapat. Det bästa, mest stabila jag hittills lyckats knåpa ihop. Inget perfekt bygge, men… bättre än ingenting?”

 ‘

”Ska vi tacka?” sade Felix, kort och lågt. ”Om du nu är den du säger att du är…” Han såg på mig med allvar i ögonen och tittade sedan intensivt på mannen i lila: ”Kan du då svara mig på en sak? Varför var min son tvungen att födas med hjärtfel? Varför ska livet vara så jävla orättvist?”

 ‘

Cogito verkade närmast le. ”För att det är livet.”

 ‘

Jag gick därifrån, stapplande och halvt medvetslös. Märkte inte att Felix var borta, förrän han hann ifatt mig. Härjad, med stirrande blick också han, håret yvigt och slitet. ”Jag stannade kvar lite”, sade han.

 ‘

”Jaha. Vad hände?”

 ‘

”Jag sade till honom att han är en stor jävla skit!”

 ‘

”Jaså?” sade jag förvånat.

 ‘

”Och då sade han att det är jag också.”

 ‘

XIII.

Det susade fortfarande som av en malström i huvudet, men jag fann mig ligga stilla och titta upp i mörkblått – en ljusnande himmel. Någon skuffade till mig.

 ‘

Det var Felix. Han låg också där, bredvid, såg lika omtöcknad och omtumlad ut som jag kände mig. ”Vi hade båda fel, verkar det som”, sade han.

 ‘

Jag blinkade och reste mig halvt upp. Det var en tidig sval sommarmorgon och vi låg i gräset bland dagg i Milstensparken bakom huset där Felix bodde. Eoner hade blåst genom våra hjärnvindlingar. Allt var annorlunda i världen fastän ytan var sig lik.

 ‘

I gemensam tystnad stapplade vi mot staden. Även Felix tittade sig omkring med förundrade, undrande ögon. Kanske var det ljuset som idag spelade mer levande över väggar och tak, eller färgerna som verkade djupare och mer nyansrika än tidigare. Vi var liksom barn på nytt, i en värld att söka få grepp om ännu en gång.

 ‘

Ett fik, Lundstedts Konditori, hade redan öppnat och vi valde som en självklarhet att äta frukost där. En fundersam halvtimme eller timme senare sade Felix: ”Sjukhuset öppnar snart. Vi kan gå dit vid åtta. Då är Emma där.”

 ‘

Felix öppnade sin väska och höll upp den sista ölen han hade kvar. ”Den här kommer att smaka sen.”

 ‘

XIV.

Sköterskan var vänlig och moderlig. Efter att ha stoppat om filten som täckte pojkens nakna överkropp gled hon bakom oss och väntade där tyst, men inte otåligt. Det var rörande att se hur mycket empati hon faktiskt hade.

 ‘

Felix höll armen om sin bleka kvinna och hon höll om honom, någon meter från mig. De sade ingenting. Felix såg ut att inte förstå, förvirrad av situationen – men hans kinder blossade. Emmas ögon var svullna och röda.

 ‘

Pojken sov oroligt med en löst ditsatt blöja, nedsövd. Ibland syntes en skymt av hans frostfärgade ögon, klarblå, suddiga och bleka, nästan vita. Respiratorn suckade rytmiskt och andades in, andades ut.

 ‘

Detta spädbarn som jag hört så mycket om per telefon och nu för första gången fick se i verkligheten – han såg så bräcklig ut, fragil, ja, rentav ynklig. Där man öppnat hans bröstkorg syntes stora, tydliga stygn, ett snitt om femton-tjugo centimeter, sedan igentejpat med kirurgtejp. På ett så litet barn, fött för tidigt, såg det ofantligt stort ut.

 ‘

Han var vitblek, utmattad, trött och groggy – härjad av operationen, verkade knappt på egen hand kunna andas när respiratorn snart kopplades ur. En hemsk syn. Och ändå vacker, förhoppningsfull.

 ‘

Jag hade föreställt mig att det var illa, men inte så här illa. Och samtidigt hade Felix förklarat att detta var den enklaste hjärtoperationen av de tre som pojken skulle tvingas genomleva, tills han fyllde fyra. Om han behövde en hjärttransplantation skulle det bli än värre.

 ‘

”Vad är det man har gjort?” viskade jag till sköterskan som stod bakom. Hon sade något till Felix och Emma för att förvissa sig om att det var okej, och drog med mig en bit ifrån.

 ‘

”Blodet rann fel, så man har strypt flödet med ett linneband runt lungpulsådern. Sedan placerade man en goretexduk över hjärtat, som förberedelse för nästa operation. Nu har han också en tillfällig pacemaker för säkerhets skull.”

 ‘

Felix strök pojken över huvudet. Jag frågade om jag fick röra vid honom också. Efter att ha tvått händerna med desinfektion lade jag pekfingret i hans overkligt lilla handflata.

 ‘

Den vita handen slöt sig med oförklarlig styrka. Pojkens bröstkorg hävde sig, sänkte sig, skälvde av hjärtslag. En varelse som kämpade sig upp mot livet, mot framtiden.

 ‘

Felix kramade sin gula, slitna keps. Sköterskan talade vänligt: ”Men operationen gick ju bra! Det bådar gott inför de kommande. Narkosen släpper under dagen så han är vaken några timmar. Och ni får komma och gå här som ni vill.”

 ‘

Felix försökte sig på ett smärre leende men misslyckades katastrofalt, lättad men inte fri från oro.

 ‘

XV.

Jag hade förstått om Felix valt att stanna, men han ville ändå följa mig till Mariestads busstation. Och jag var rörd. Jag tyckte synd om den kämpande lille pojken, kände medlidande med hela det fasansfulla, underbara, motbjudande och vackra universum som är vårt.

 ‘

Jag har aldrig sörjt tårar som vuxen. Men nu sjönk vi matta ner på gräsmattan utanför polisstationen, Felix och jag.

 ‘

Längre ner på gatan satt pensionären från inatt på rullatorn och tittade på oss.

 ‘

XVI.

”Vad ska du göra nu när jag stuckit?” frågade jag Felix. ”Går du tillbaka till sjukhuset?”

 ‘

”Tror jag måste hem och lägga mig. Men vi ses snart igen, Robert, eller hur?” sade han under solglasögonen och den solblekta kepsen.

 ‘

Bussen hade kommit och dörren pyste upp. Jag måste kliva ombord. Krängde mig snart fram mellan sätena och vinkade genom rutorna. Bussen dröjde lite men började rulla.

 ‘

Felix gick iväg medan han rotade i sin axelväska. Fick fram sista ölen, en god sak för honom.

 ‘

Eller kanske för någon annan. Jag såg att han gick fram till en gravt tatuerad a-lagare på en bänk och sade något. Den tatuerade verkade inte kunna svara, men de utsträckta händerna som tog emot ölen och tackade innerligt sade tillräckligt. Så även Felix påtagliga leende.

‘

Bokrecension: Den självbiografiska ”Ett annat liv” (belönad med Augustpriset för bästa bok 2008; och med Iris Ljudbokspris 2009), av: Per Olov Enquist – Recensent: Fredrik F. G. Granlund

‘

Ett förord är på sin plats!

I ärlighetens namn. Hade det rört sig om något av bråkdelen av en sådan hård kritik som nu kommer att följa gentemot någon yngre, strävande författare som jag har kontakt med, så hade jag valt att inte publicera detta offentligt. Jag hade istället gett författaren konstruktiv kritik privat, lyft fram vad som kan förbättras och varför sådana förändringar skulle göra helheten till något ytterligare. Troligen är detta val i rollen som litteraturkritiker helt uppåt väggarna, men min anledning är att jag försöker leva mitt liv efter ett antal deviser där en är att alltid försöka behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Men i det här fallet riktas min kritik mot självaste Per Olov Enquist. En stor, välrennomerad författare, regissör och dramatiker, som ändå måste sägas tillhöra skaran av Sveriges främsta litterära aktörer, och denna hans självbiografi som under 2008 erövrade författarens andra (!) Augustpris för bästa svenska skönlitterära bok (hans förra vinst var 1999 med romanen ”Livläkarens besök”).

De allra flesta författare är mer eller mindre känsliga, men Enquist är – enligt denna hans bok – minst sagt en stor pojke som varit med om både det ena och andra under sina 78 år (född 1934) över jord. Författaren i fråga lär nog knappast brista i gråt framför sin dator och tycka att det är det värsta påhopp han varit med om när/om han läser denna undertecknads kritik. Att inte vara genomärlig vad avser Enquist och gentemot hans upprepat prisbelönta roman vore lite som att be Picasso spela pictionary.

Jag försöker läsa allting, alla böcker och artiklar, allt jag kan finna om skrivande – hur författare arbetar, hur författare tar motgångar, framgångar, kritik, hanterar livet, kändisskapet, osv. Efter den här bokens erövrande av Augustpriset var detta obligatorisk läsning: en självbiografi av en av våra största svenska författare, som dessutom fått stora rubriker på grund av offentliggörandet av författarens alkoholism – hur kunde jag annat än bli intresserad?

Det skall dock bedyras att jag verkligen gjort en stor sak av att inte ha läst några andra kritikers åsikter om den här boken. Detta har på grund av bokens och författarens storhet inte varit helt enkelt. Men jag anser mig ha lyckats över förväntan. Följande är, efter att äntligen ha plöjt igenom boken ifråga, helt och hållet mina egna ord och åsikter vilka, efter ovanligt mycket omsorg, alltså i det närmaste är helt ofärgade av andra recensenters tycke och smak.

‘

 

‘

Bokrecension:

”Ett annat liv”

av: Per Olov Enquist

recensent: Fredrik F. G. Granlund

‘

1. 1. Bokens baksidestext

”Boken går från födseln den 23 september 1934 i Hjoggböle, en bondby i norra Västerbottten. Hur han lämnar sin by, blir författare, reser långt. Allt går så bra, sedan går det mycket illa. Den 6 februari 1990 börjar ett annat liv. Boken handlar om detta.”

‘

1. 2. Bokens handling

Det går från födseln 1934 och åren som pojke i den lilla byn Hjoggböle i norra Västerbotten, till något litet mer vuxet som reser ut i världen, som ett tag är idrottare, sedan författare, kulturjournalist och dramatiker. Han reser. Han skriver.

Plötsligt är han gift och har barn. Sedan bor han i olika länder. Reser. Skriver.

Plötsligt är äktenskapet slut och han har träffat en ny kvinna. Bor i Sverige, Tyskland, Frankrike, Danmark, är i Mexico, USA och så vidare vidare.

Sedan är han plötsligt stor dramatiker och tjänar stora pengar utan att man får veta vad han gör med dessa. Nu är det New York och Broadway och kändisskap och översättningar av hans böcker och pjäser och lite allt möjligt. Sedan undan för undan allt mer alkohol utan att det är mycket eller för ofta men en smygande allt bredare glädje i alkoholen för att till sist, när bokens handling (eller brist på handling) hoppat ytterligare och han plötsligt supit sig närmast dement och utan att man fått reda på något som läsare tydligen fått alla i sin närmsta krets så väldigt oroliga att han läggs in på ett, två, flera behandlingshem för alkoholister och sedan lika plötsligt tvärt slutar helt med alkohol när han på en sådan anstalt börjar skriva om sin barndom i romanen ”Kapten Nemos bibliotek”, vilket också får vår protagonist att till sist sluta dricka.

‘

1. 3. Nominerade till Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok 2008

‘

Men hur små poeter finns det egentligen av Eva-Stina Byggmästar (Wahlström & Widstrand)

Ett annat liv av Per Olov Enquist (Norstedts Förlag)

Tal och Regn av Katarina Frostenson (Wahlström & Widstrand)

Reglerna av Sara Mannheimer (Wahlström & Widstrand)

Edelcrantz förbindelser av Malte Persson (Albert Bonniers Förlag)

Svart Som Silver av Bruno K Öijer (Wahlström & Widstrand)

‘

* * *

‘

(Inom parentes kan jag nämna att jag avgudar Bruno K Öijer för mer än bara texterna och uppläsningarna – men diktsamlingen ”Svart som silver” är som jag ser det förvånansvärt utspädd jämfört med författarens övriga verk. Intressant är dock att ”Stora läsarpriset” under 2008 gick till Bruno K. Öijers ”Svart som silver” som Årets diktsamling och Johan Theorins ”Nattfåk” som Årets deckare/thriller. Priset ifråga delas ut av sajten bokcirklar.se och röstas fram av medlemmarna på sajten (!). Även här har Öijer, som jag ser på saken, vunnit i princip därför att det är han som är författare till boken – precis som i fallet med P. O. Enquist och Ett annat liv, inte på grund av vad författaren skrivit mellan bokens pärmar.)

 ‘

1. 4. Juryns motivering

‘

”I sin nya bok förenar Per Olov Enquist en självbiografisk skröna med ett stycke självupplevd litteraturhistoria och en självbekännelse i tragikomedins form: han borrar sig ned mot en smärtpunkt i jaget och tar oss med på en infernalisk resa som trots allt får ett lyckligt slut. Det är en modig bok, som sträcker sig från Hjoggböle i Västerbotten till Broadway i New York City, med konstnärskapets destruktiva och kreativa livslinje i centrum.”

‘

148 böcker sändes 2008 in från 27 olika förlag. Juryn bestod av Anders Cullhed, (ordf.), Åsa Arping, Jessika Gedin, Dan Shafran och Gunilla Sandin.

‘

‘

1. 5. Vinst också för sin författaruppläsning av Ett annat liv

P. O. Enquist vann 2009 även Iris Ljudbokspris 2009 med sin egen inläsning
av boken.

‘

‘

2. Positivt

Självbiografin i fråga är skriven som ett författarens utifrån betraktande utav den han en gång varit. Titeln ”Ett annat liv” syftar således på hur Enquist ser tillbaka på det som varit och hur det är för honom numera, efter att ha överlevt alkoholismen. Han betraktar alltså det förflutna såsom just ett annat liv.

Som nästan alltid när det rör sig om P-O Enquist är det välskrivet, berättat på ett folkligt sätt och åtminstone relativt lättläst. Här finns en del passager som är vad jag anser konstituera verkligt god litteratur: sådana bokstäver som får läsaren att verkligen glömma allt annat runtomkring den egna personen och enkom vara inne i författarens berättande; sådan berättande prosa som får oss läsare att för stunden glömma alla våra problem, att inte kunna ta en paus, knappt ens kunna gå på toaletten – därför att vi inte vill, därför att vi vägrar, att lägga ifrån oss boken.

Bokens upplägg, dess form och dess stilistik är allt härligt! Författaren försöker se tillbaka på sitt liv och uppfattar sig själv som ”han”, under boktiteln ”Ett annat liv”. Och det är som sagt  välskrivet. Inget snack om den saken.

Men. Trots intressanta partier som stundtals är så medryckande att jag ibland knappt kunde lägga ifrån mig boken, såsom när det berättas om Broadways uppsättning av Enquists teaterpjäs ”Tribadernas natt” från 1975 (som översatts till över tjugo olika språk) – vilket gjort mig väldigt, väldigt sugen på att börja skriva radiopjäser, men särskilt för teater,

samt när man som läsare ÄNTLIGEN precis mot bokens slut får läsa lite om författarens så omtalade alkoholism (trots att läsaren inte fått den värst motiverad sedan tidigare).

Själva berättandet kommer fullständigt om intet. Författaren har valt att lägga sin energi, sina bokstäver och ord och meningar på nästan genomgående fel saker.

‘

3. Negativt

Problemet med denna bok är mångfaldigt. Trots att jag inte läst någon kritik av boken sedan vad som skrevs när den släpptes för fyra år sedan vågar jag påstå att kritikerna sviker oss. Naturligtvis därför att det hör till allmänt hyfs att berömma Enquist. Som författare vet jag att det minst sagt är fördelaktigt att redan från början av en berättelse få läsaren att vilja läsa vidare för att få reda på svaret eller förklaringen på något. Men i detta fall är det kritikerna som planterat suget hos läsaren av den här boken – inte alls författaren. Här skall man minsann få läsa om författarens alkoholism, har kritikerna sagt. Och man läser och läser och först de sista hundra sidorna eller så får man läsa något alls om detta.

Men jag ger mig fan på att när jag efter att ha publicerat den här bokrecensionen på Marmeladkungen och då läser andras kritik av boken kommer att finna just vad jag misstänker: att alla namnkunniga litteraturkritiker valt att framhålla en eller flera positiva aspekter samt att desamma mest bara i förbifarten, och egentligen utan att betona detta, nämner att boken hoppar i tiden lite hur som helst och lite när som helst, och utelämnar det man som läsare helst av allt vill läsa.

Något annat vore mycket märkligt.

‘

3. 1. Boken är för lång, för ojämn och ofullständig

Författaren sviker läsaren. Boken är ofullständig. Man tror förstås som läsare av en på detta sätt prisbelönt bok att man skall få reda på lite smaskigheter, lite bakom-kulissen-information. Men det man får är ofullständigt, en torr bok som då och då plötsligt hoppar fram och förbi vad man under genomläsningen är sugen på att komma fram till och få reda på mer om. Faktum är att bokens intressanta och medryckande partier är så ojämnt uppdelade på bokens totalt 530 sidor att man som läsare emellanåt totalt tappar intresset. Intressanta partier kommer och går. Men det gör även långa, alldeles för långa, pratiga och i det närmaste helt ointressanta och omotiverade dito.

Jag tänkte flera gånger, liksom i fallen Stephen King, Dean Koontz och J. K. Rowling och andra riktigt stora författare som verkar få närmast allt de skriver publicerade just som de skrivit det, med resultatet att det i allmänhet blir alldeles för pratigt och tjatigt – om man på Norstedts förlag inte vågat gå in och skära bort dödkött från denna PO:s självbiografi.

‘

3. 2. Författaren sviker läsaren totalt

Under 2008 fick jag uppfattningen att boken ”Ett annat liv” var så stor och att Enquist belönades med Sveriges mest prestigefyllda litteraturpris för denna andra gången därför att författaren var så modig nu när han helt plötsligt, utan att någon tycktes ha känt till det, efter arton års nykterhet, häri gick ut offentligt med att han har varit alkoholist. En av de främsta orsakerna till varför jag valde att läsa just den här boken. Detta väntade jag på att få läsa om genom hela boken.

Enquist berättar nämligen inte alls om det man önskar läsa, eller läsa mer om. Han väljer också att berätta om fel aspekter av sitt liv. Författaren berättar om onani och dylikt, men knappt inte ens ett ord om sitt sexliv. Inget om hur han efter hela barndomen till slut lyckades förlora oskulden Hur han arbetade. Hur han kände det. Hur hans kändisskap blev allt större och hur det upplevdes och hur det påverkade hans ego. Hur han bearbetade texter. Hur han fick agent. Det personliga. Det som gör Enquist till Enquist. Häri finns inga tips för blivande författare, ingenting rörande skrivandets hantverk, dess möjligheter och problem, hur han kom in på att skriva dramatik eller hur han lärde sig det, hur han blev av med oskulden, inte ens hur han träffade en kvinna och gifte sig, inget om hur det var att få barn, inget om hans skilsmässa, eller hur Enquist upplevde och tacklade sitt kändisskap när det kom. Om allt sådant här är det verkligen hysch-hysch. Några få korta yttranden, om det nu berättas något alls, det är vad man som läsare får nöja sig med.

Visst. Något Enquist lyckas med är att locka mig till att vilja börja skriva professionellt för teater. Han får det också att verka så enkelt att skriva en teaterpjäs som inbringar kändisskap och rejäla likvida medel – och detta utan att i det närmaste ens förklara något om skrivandeprocessen, skapandet, valen man gör i författarrollen, hur han gick från romaner, essäer och annat till att skriva för teatern. Hur han var tvungen att anpassa skrivandet. Vilka författare han läste och påverkades av. Om han fick hjälp av någon. Om han var tvungen att studera manuskriptskrivandet och hur övergången var; vilket han föredrog. Hur hans idéer kom till.

Stundtals fångas man upp av berättandet, läser vidare utan att tänka på det, fastnar i texten, finns där i situationen som beskrivs, känner spänningen, upplever vankelmodigheten, tänker som författaren.

Men

det

är

ryckigt!

‘

Handlingen hoppar hit och dit och tillbaka och framåt. Är ofullständig. Förflyttas fram och tillbaka i tiden, lite hur som helst. Och jag läste mest i väntan på att framigenom få komma att läsa, att äntligen få läsa, om det som jag upplevde som den stora grejen med boken – orsaken till prisvinsten – var under 2008: författarens alkoholism.

Men. Detta. Dröjer. Sannerligen!

Frustrationen infann sig gång på gång när texten helt plötsligt hoppade till och tiden och platsen i boken helt förändrades – och det var sannerligen inte underhållande att härda ut på vägen till att få läsa om just det mest omtalade; författarens alkoholism, en bidragande orsak till varför jag överhuvudtaget läste boken.

Jag får även känslan av att det här just därför är skrivet utan personligt lidande, och vad är väl ändå en sådan här självbiografi utan avslöjanden och ångest under arbetets gång? Jag känner mig som läsare totalt blåst. Lurad.

‘

3. 3. Författarens alkoholism

En sak jag fattade tycke för, när det väl – först mot bokens slut! – kommer till författarens alkoholism (vilken inte tycks mig alls värst märkvärdig eller märkvärdigt beskriven – åtminstone inte med nutidens mått mätt) var följande plädering:

‘

”Självklart rekommenderas han att använda antabus, för övrigt en dansk uppfinning från femtiotalet, ett medel som av en slump hittades vid experiment med medel mot hudeksem. De som tror att antabus kan rädda honom underskattar dock hans karaktärsstyrka.

Han skall inte låta sig besegras av denna danska tablett. […]”

(Sid 444.)

‘

När boken väl börjar bli lite intressant de sista hundra sidorna slutar alltsammans helt abrupt med att han på sin sista vistelse på ett behandlingshem för alkoholister plötsligt väljer bort alkoholen och blir som han benämner sig själv – och i slutet gör en ganska stor sak utav – ”helnykterist” istället för vad som då var kutym inom Minnesotametoden: ”nykter alkoholist”.

Jag kan inte vara ensam om att undra hur Enquist tacklade abstinens och ångest och det tidigare ”alkoholindränkta” livet utan flytande självförtroende. Det enda som uttrycks vad avser detta är att han klarade av att bryta upp från alkoholismen genom att börja skriva och färdigställa och få romanen ”Kapten Nemos bibliotek” publicerad. Detta uttrycks – liksom boken i övrigt torrt, och utan tankar och känslor – enligt följande:

’

”[…] och han kunde skriva.

Och när han insåg det visste han plötsligt. Han var räddad.

Det fanns inget förnuft i detta. Men vad fanns det för förnuft i det som hänt. Och under månaden på Konsdal skrev han bokens första tredjedel. Det var en bok om återuppståndelsen. Och när han förstått det, och visste att han nu kunde skriva igen, då gavs han ett andra liv.

Februari 1990. Det har gått arton år sedan dess.

Sedan dess har han inte druckit en droppe sprit.

(sid. 526)”

Ett bokens problem är att man efter författarens utläggningar om upplevelser av olika
behandlingshem inte får reda på något om – i likhet med att man inte får läsa
om skrivandets hantverk – hur det faktiskt gick till när suget uppstod.

‘

3. 4. Bokens litterära högvinst – P. O. Enquists andra Augustpris

Vinsten av vårt lands mest prestigefyllda litterära pris uppfattar jag såsom en slags belöning för P-O Enquists kulturgärningar genom åren, som en vinst utan betydelse, i denna annars så kallade prestigefyllda litterära tävling, den kanske tillika allra finaste att vinna. Det borde naturligtvis inte vara så. Inte alls.

(Det påminner mig om hur det var när Isaac Asimov inom fantastikvärlden till slut fick en Hugo-statyett för årets bästa science fiction-roman med ”Själva Gudarna” (The Gods Themselves). Boken vann både Nebula-priset för bästa roman 1972, men framför allt Hugo-priset för bästa roman 1973 – trots att författaren hade skrivit så oerhört många bättre romaner genom åren. Priset tilldelades Asimov därför att han inte hade fått det för en roman tidigare; en slags sammangaddning, en tyst överenskommelse bland de röstberättigade.)

I Enquists fall belönas författaren efter sex nomineringar, för andra gången med Augustpriset för årets bästa skönlitterära bok med ”Ett annat liv”, men uppenbart därför att han i bokens avslutning går ut offentligt med att han har varit alkoholist och hur det var och hur han överkom denna sjukdom. Det är inte avslöjande. Det är inte värst intressant. Det är kort. Det är torrt. Det är lite. Det är beskrivet utan känsla och reaktion.

En besvikelse är vad det är – inget annat!

Och jävighet är bara det sedan födseln ändrade förnamnet vad avser den här bokens vinst av Augustpriset.

 ‘

4. Sammanfattning

Det här är en inkomplett volym som då och då hoppar över många år (och författade böcker/pjäser som det berättas om) utan någon förklaring till varför. Det är också ständigt tvetydigt, återkommande paradoxalt och ofullständigt, intressant eller blekt och tråkigt utan medelväg, samt rent ut sagt – och detta vill jag poängtera – en synnerligen oärlig, pseudobiografisk bok som förtäljer tämligen torra och oinspirerade perioder i författarens liv.

Läsaren bedras. Författarens mod sviker. Vad som författaren kallar ”ett annat liv” beskrivs i tredje person utan inlevelse; utan smärta. Det beskrivs hur det var. Inte hur det upplevdes. Inte hur han ser på det arton år i efterhand.

Autenciteten brister i och med att det alla vill ta del av och läsa om saknas, eller ingår men i en alldeles för hög otillfredställande grad. Vad man väntat sig och hoppats att få veta mer om, eller åtminstone något alls om – det utelämnas. Det rör sig istället om  valda delar av vad som hänt i Per Olov Enquists liv från hans födsel fram till för arton år sedan. Däremot inte om orsaker. Eller om hur det kändes. Eller hur han tänkte/tänker. Eller hur han hanterade nykterheten och – om man nu skall tro honom – lyckades med att efter bokens abrupta slut aldrig mer smaka ens en droppe alkohol.

‘

‘

Jag är övertygad om att allt hade blivit så oerhört mycket mer intressant om Enquist åtminstone hade tagit sig en grogg då och då under tiden han arbetade med den här boken – det hade med största säkerhet åtminstone resulterat i ett bra mycket intressantare resultat!

För det finns något som heter måttlighet. Även den värsta alkoholist kan lära sig detta. Vad fan, Enquist är för helvete författare. Har man inte någon självdisciplin som sådan lär man inte uppnå värst mycket under sin karriär. Det är lite som G K Chesterton uttryckte det en gång i tiden: ”Alkoholister och absolutister gör samma misstag. De betraktar vinet som en drog och inte som en dryck.

‘

‘

Titel: Ett annat liv

Författare: Per Olov Enquist

Norstedts förlag

ISBN 978-91-1-301893-5

Sidantal: 534

Bokrecension: ”Svart natt”, av Susan Krinard – Recensent: Anna Nygren

‘

Bokrecension ”Svart natt”,

av Susan Krinard

‘

– recensent: Anna Nygren

 ‘

‘

1 Bokens baksidestext

De kallade honom indrivaren …

Mörkret fick känslor att vakna i Dorian som gjorde det omöjligt att fungera i människornas värld. Varje månlös natt förstärkte bara det som redan låg och lurade i hans själ. Han var och skulle alltid förbli en mördare …

Med järnhand hade han hindrat vampyrklanerna i det dekadenta 20-talets New York från att ha ihjäl varandra. Men nu, utstött av sina egna, jagar han ensam i stadens mörka gränder … Tills han en natt träffar Gwen Murphy och känner hur något vaknar i honom, något han inte känt på årtionden.

Gwen har snubblat över århundradets story – en mystisk kult som dricker människoblod. Hon tänker göra vad som helst för att avslöja sanningen och vinna erkännande som journalist … oavsett faran som uppdraget medför. Hon känner inte till Dorians inblandning i de bisarra morden, utan ser bara en mycket ensam man och erbjuder honom hjälp, vänskap – och slutligen sitt hjärta.

Men för att skydda Gwen tvingas Dorian snart göra det otänkbara …

1. 2 Handling

Gwen är journalist. Det var hennes pappa också. Innan han dog på ett mystiskt sätt. Han hade en story. Om något hemskt som hände på de mörka gränderna i 20-talets New York. Något som handlade om död, blod och något som inte var mänskligt.

Gwen kämpar för att få erkännande i den manliga journalistkåren, och sörjer att pappan blev, ja, så uppslukad, vansinnig, sjuk av den där storyn. Ända tills hon upptäcker att den kanske faktiskt var sann.

En natt är hon nära att dö. Ett misstänkt gängbråk. Men hon blir räddad av den mystiske Dorian Black (vars namn direkt kan kopplas till Dorian Gray, han med porträttet i Oscar Wildes roman, som överlistar tiden och åldrandet, precis som sin namne Black – och på tal om namnsymbolik och paralleller till annan litteratur så kan det nämnas att Gwens egentliga namn är Guinevere, vilket var namnet på kung Arthurs drottning, som hade en affär med riddaren Lancelot, allt i historien om svärdet i stenen).

Här inleds en relation, på allt annat än lika villkor. Dorian är nämligen ingen människa, utan en sorts vampyrliknande varelse, tillhörande klanen strigoi.

Läsning är en central grej i Svart natt. Alla läser mycket här. Det gjorde de även i Rachel Vincents Herrelös, ur samma Nocturne-serie, som jag recenserade här på Marmeladkungen för en tid sedan. Jag tänker att det är ett sätt att koppla populärkulturella verk (för både Herrelös och Svart natt måste räknas dit) till en litterär kanon. Jag gillar det. Det blir klurigt, intressant och skapar ett sorts mysterium i sig – att försöka lista ut vad som refererar till vad, och om referenserna stämmer.

Det är såklart en historia om kärlek. Om heterosexuell kärlek. Mellan en mänsklig kvinna och en övermänsklig man. Det är det motivet som hela handlingen bygger på. Det skapar en diskussion om könsroller, relationer och vad en människa egentligen är. Dialogen mellan män och kvinnor (för sådan finns det ganska gott om) är mycket lik den i Herrelös. Exempelvis att männen inte gillar Gwens humor. Det blir en ironisk kommentar till dåtida (och kanske nutida) könsroller.

Allting utspelar sig, som sagt, i 1920-talets New York, vilket ger en historisk aspekt på bland annat könsrollerna. Emancipationsmotivet, den kvinnliga självständigheten, blir tydligt. Men det ifrågasätts också. Till exempel på sida 462:

   – Och det är det som betyder mest i livet? frågade hon retoriskt. Frihet? Hon gick fram till honom och grep tag i hans skjorta, såg honom i ögonen. – Har det aldrig gått upp för dig att det kanske inte är frihet jag är intresserad av?

Samtidigt är Mitch, Gwens fästman (eller beundrare, uppvaktare eller vad han nu är) ett hot mot Gwens frihet. Så friheten blir något som frivilligt kan ges upp (även om detta kan ifrågasättas).

Kärlek och sex, och vad detta betyder för kvinnor respektive män (allt utspelar sig i en värld där könsskillnaderna är väldigt stora) är ett annat viktigt motiv. Dorian blir kär i Gwen, och det är mer än sex. Och hon är inte en modern kvinna som har sex med vem som helst när som helst. Det gör att den här boken blir mycket mer kysk än exempelvis Herrelös. Dorian drömmer om Gwen (ibland i upp till tre sidor i streck) och de båda funderar mycket över sina, och sina kroppars relationer till varandra. När det gäller själva sexet så verkar det i princip bara vara människor som tänder fysiskt (Gwen exempelvis känner det som ”en elektrisk stöt”).

För strigoi är det mer komplicerat. Och njutning, som är ett väldigt centralt tema är också komplicerat. Exempelvis skildras både blodsugningsprocessen och att-bli-vampyr-processen som ett slags njutning (till skillnad från exempelvis Stephenie MeyersTwilight-böcker, där övergången från människa till vampyr är en mardröm utan like). Ett flertal av sexscenerna utspelar sig när en av parterna är på gränsen till medvetslös. Exempelvis scenen på sida 97. Där den oskuldsfulla Gwen ska klä av den skadade, sovande Dorian, ser hur han är ”stark och manlig” och håller (förskräckt) på att få den eregerade penisen i handen. Och cirka hundra sidor senare är det Gwen som saknar medvetande.

Strigoi är inga vanliga vampyrer, utan en sorts superblandning mellan vampyr och varulv – en gång i månaden, vid fullmåne, blir Dorian ett blodsugande monster. Först blir jag lite störd av denna hopblandning, men efter ett tag har jag vant mig. Det faktum att Dorian en gång brutit med den strigoi som är hans så kallade beskyddare gör att han en gång i månaden blir värre än alla andra, han blir vansinnig. Här går det att göra vissa kopplingar mellan menstruation, pms, och det varulvsliknande vampyrbeteendet.

Strigoi beskrivs som ett antal klaner. Det liknar en maffia eller gängkrig. Mellan klanerna råder ett, för det mänskliga samhället osynligt, inbördeskrig. Och jag tänker att det kan läsas som en sorts samhällskritik – att samhället, det amerikanska, försöker framstå som polerat, putsat, perfekt, men att det under ytan finns ett krig, finns problem och elände. Här finns också utrymme för en del paralleller till religion (jag själv refererar framförallt till kristendomen, eftersom det är den religion jag känner bäst). Sammael, en av klanledarna, liknar en, om än väldigt diktatorisk, Jesus, och klanernas beroende av Boken med stort B ger mig samma känsla av religiositet.

Skillnaderna i mänsklighet mellan Gwen och Dorian påverkar såklart deras förhållande inte bara när det gäller endast de två – utan också när det gäller alla former av möjliga triangeldraman. Gwens pojkvän är redan nämnd. Hon har också en vampyrkonkurrent och dubbelgångare i Angela.

‘

2. Positivt

Gwen är, tycker jag, en ganska sympatisk hjältinna, ibland lite platt – men hon väcker i alla fall funderingar hos mig som läsare. Och hon verkar ganska cool.

Jag gillar tiden. Romantik-och-fantasy-kombon funkar mycket bättre i fluffklänning, snirklig gatubelysning och dekadent, historisk anda än i nutid. Vilket gör boken bättre än Herrelös, som jag redan tidigare jämfört med. Och personligen så är jag nog mer ”kärlek” än ”sex”, vilket gör att den Svart natt passar mig bättre.

Kopplat till tidsandan är också den kvinnliga frigörelse som jag redan nämnt. Och det är detta motiv som gör Gwen cool. Jämfört med nutid känns det kanske lite mossigt, som om jämlikheten inte kommit så värst långt – men placerat i den här miljön funkar det. Mitch vill ”ta hand om” Gwen, men Gwen vill inte bli omhändertagen. Hon vill jobba, göra det hon brinner för, inte ge upp. Sen kan jag undra hur bra det då är att bli kär i värsta badboyen – och också undra över vilket mansideal som här läggs fram!

‘

 3. Negativt

Vad som stör mig i boken är bland annat:

1. Att den börjar med att den coola hjältinnan måste bli räddad, och sen ett offer. Och hon blir såklart kär i räddaren som nästan dödar henne.

2. Att historiegestaltningen inte alltid håller måttet. Jag undrar exempelvis om det fanns journalistikkurser på universitetet på den tiden? Ett tag undrar jag också om Pulizerpriset hunnit bli instiftat, men sedan jag googlat fram att det faktiskt fanns redan 1917 tänker jag att det kan stämma med bokens handling.

3. Att ordet ”begärligt” överanvänds.

4. Att historien fastnar i både stereotyper och klichéer (ibland så till den milda grad att jag skrattar och undrar om det är ironi, andra gånger gråter jag snarare). Exempelvis när kvinnlig sexualitet beskrivs som en slags motsats till civilisation (den gamla binära uppdelningen i kvinnlig passionerad natur och manlig förnuftig kultur). När det ändå är äktenskap som visar sig vara den bra grejen, trots att huvudpersonerna ett tag verkar vilja bryta mot reglerna och vara annorlunda. När det görs ett försök att göra narr av Mitchs enkla analys av kvinnligt psyke och skrattet liksom fastnar när jag inser att Tyvärr följer de kvinnliga psykena i romanen just det mönstret… När skönhetsidealet med ”perfekta proportioner” beskrivs om och om igen.

 ‘

4. Sammanfattning

Svart natt ges ut av Harlequin i serien Nocturne, som kombinerar romantik med övernaturliga inslag. Det är äventyr, kärlek, sex, mystik. Jag tror inte att det är min genre egentligen, men att läsa Susan Krinards vampyr-kostym-action-drama är både intressant, underhållande och ger en sorts inblick i något större en bara boken i sig.

Jag är rädd att den här recensionen handlat om mycket mer än bara boken Svart natt. Men boken tydliggör så många olika aspekter av samhället att det är svårt att låta tankarna stanna vid endast handlingen.

Här går att göra en sorts postkolonial analys av beskrivningen av ”raser”, av främmandegörande, identitet, av äckel inför sig, de som är som en själv och hur de lever – och drömmen om att kunna leva sida vid sida. Det går att fundera över vem som är offer, förövare, monster och hjälte här? Finns det något enkelt och tydligt svar? Det går att fundera över diskussionen om det omöjliga i kvinnlig självständighet (som blir extra tydlig i sexscenen i sista kapitlet).

Men det som kanske fastnar mest är det som handlar om sex och våld, äganderätt, kontroll, kroppar och mänsklighet. Ett citat får illustrera:

Han hade försökt att göra sig av med henne redan innan den vaga men omisskännliga attraktionen hade gett plats åt en betydligt starkare känsla, en smygande medvetenhet om hennes skönhet, sättet hennes hud doftade på, hennes kvinnliga utstrålning. Om det bara hade handlat om suget efter hennes blod skulle det inte ha varit några problem, då hade han bara kunnat få det överstökat och sedan låtit henne gå därifrån lyckligt ovetande, som han hade gjort med tusentals människor under årens lopp. Men den här drivkraften var starkare än så och känslan av att vilja ha henne blev så mycket dödligare när han samtidigt visste hur lätt han skulle kunna skada henne. Gränsen mellan lust och våld var väldigt tunn. (sida 36, min fetning)

Måste allt vara så våldsamt? Är det meningen att jag ska längta efter våldet och tycka att det är attraktivt? Kanske är det det. Men jag känner mig tveksam.

Svart natt är en bok om kärlek, sex, äventyr, action och vampyrer. Den är inte så välskriven. Det finns logiskt svaga passager i intrigen. Och historien och killen och tjejen som kämpar mot varandra och känslorna men till slut blir kära är varken unik eller något som jag tycker är genialiskt. Den stora behållningen av boken blir istället alla tankar den (medvetet eller omedvetet) väcker kring samhället, världen, livet. Och det är ju alltid trevligt att filosofera kring.

Titel: Svart natt

Författare: Susan Krinard

Förlag: Harlequin

Serie: Nocturne

ISBN: 9789164068545

Översättare: Jesper Larsson

Antal sidor: 480

Ordinarie pris 69,00 kr – just nu till specialpris, direkt från förlaget: 20,70 kr

 

Marmeladkungen tackad i Hastur förlags nysläppta bok ”Severins resa in i mörkret”, av Paul Leppin

‘

Marmeladkungen tackad för diverse hjälp med tillkomsten av Hastur förlags nysläppta ”Severins resa in i mörkret – en spökhistoria från Prag”, av Paul Leppin (1914)

‘

‘

Only the few who sorcery’s secret know,
Espy amidst these tombs the shade of Poe.
– H. P. LOVECRAFT

‘

Vad annat kan jag säga än att jag är tacksam för fortsatt chans tillika tillkännagivandet av min inverkande hjälp med Hastur förlags nyutgivna böcker.

‘

‘

Min involvering rör sig beroende på boken jag arbetat med om en hel del olika aspekter i tillkomsten. Konstruktivt designtänkande, förslag till förändringar, samt mina åsikter om grafik och text i layouten – förbättringar inför tryck såsom läsbarhet, information, utseende och grafisk utformning. Sammantaget främst om bokomslaget innan det gått till tryck, och alternativ baksidestext.

Jag kan bara glädjas åt att detta mitt arbete varit och är fortsatt uppskattat från förlagets sida. Det är verkligen härligt att man från förlagshåll lyssnar på mig och uppskattar min kunskap, och erfarenhet – att man ber mig om hjälp, ger mig chansen att visa vad jag kan, och att man sedan till och med tar åt sig av detta . .

‘

De föregående tre böcker jag hjälpt till med

*

Tackad i Friedrich de la Motte Fouqués Undine och i Hanns Heinz Ewers klassiska skräckroman Alruna

*

Tackad i H. P. Lovecraft – Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter. Samt tillsammans med Martin Andersson medförfattare till bokens förord.

*

‘

Hur många böcker jag – på det här viset – medverkar i vid namn är faktiskt för mig ett stort frågetecken. Men det borde röra sig om strax över tiotalet. (Som författare är det fler.)

Även om det inte kan tyckas mycket är det ändå en viss fortsatt publicering av mitt namn tillika ett erkännande från mina kollegor och vänner på Hastur Förlag – att jag faktiskt är, eller, kan vara, bra att ha till hands. Och sådan kudos är ovanlig. Mycket ovanlig! Och det känns minst sagt bra. Tack för det!

‘

Jonas Wessel – illustratören

Grattis till Jonas Wessel, min vän och kollega, tilllika medarbetare här på Marmeladkungen – för hans suggestiva illustrationer till den här boken. Jag vill tro, om jag nu inte missat något, att teckningarna i den här boken är hans andra gång ut (efter Hanns Heinz Ewers ”Alruna”) med professionella illustrationer (åtminstone i bokform). Härligt, härligt, härligt!

‘

‘

Baksidestext

DET FANNS VISSA för vilka livsljuset bara var en skimrande illusion: dessa var de hånfulla med sina fördömda händer, pariorna, som skräcken jagade över gatorna, mördare och folk som var brännmärkta. Dessa utgjorde samfundet, och även Severin tillhörde det.

Paul Leppin (1878-1945) var en av den tjeckiska dekadensens frontfigurer under den första halvan av 1900-alet. Max Brod kallade honom för ”den eviga förtvivlans poet, på en och samma gång djävulens tjänare och madonnans tillbedjare”.

Hans mörka vision av ett Prag fyllt av karaktärer på vansinnets rand, människor som driver omkring likt vålnader i natten, den ödesmättade atmosfären, undergångsstämningen och det erotiska innehållet i hans romaner, drabbar än idag läsaren med oförminskad styrka. Med Severins resa in i mörkret (1914), hans mästerverk, presenteras Leppin för första gången på svenska.

‘

Ytterligare information

Boken är vid skrivandes stund så färsk att inte ens förlagets hemsida har hunnit uppdateras, men precis där kan man beställa ett smärre antal enastående läckra och genomtänkta och prisvärda böcker till minst sagt fördelaktigt pris.

*

Titel: Severins resa in i mörket – en spökhistoria från Prag

Originalets titel: Severins Gang in die Finsternis. Ein Prager Gespensterroman, 1914.

Häftad/Limmad.

126 sidor.

Översättning & efterord: Arthur Isfelt

Illustrationer: Jonas Wessel.

Inlaga: Dan Svensson.

ISBN 978-91-86835-03-3.

Marmeladkungens jubileumsskiva – Fredrik F. G. Granlund: ”Inre musik” – Väl valda texter inlästa av väl valda artister

‘

‘

Inre musik

av: Fredrik F. G. Granlund

–

Väl valda texer

inlästa av väl valda artister

‘

1. Jan-Erik Ullström – Framtiden är prolog (dikt, 01.08 min)

2. Fredrik F. G. Granlund – Köttets lust (novell, 39.43 min)

3. Rickard Berghorn – Långsam cymbal (dikt, 01.18 min)

 4. Freke Räihä – För de som inte vet (dikt, 10.24 min)

5. Fredrik F. G. Granlund – Slit ut dig (dikt, 02.12)

6. Ida Eriksson – Sällskapet (dikt, 00.52 min)

7. Fredrik F. G. Granlund – Plikten (novell, 11.52 min)

8. Sanna Rough – Jag ser så mycket men det är så lite (dikt, 02.57 min)

‘

Några ord om denna min skiva

Några ord om det här projektet är minst sagt på sin plats. För er som redan lyssnat på uppläsningarna förstår säkert att det alltså rör sig om en slags CD-skiva; där varje spår är en uppläsning av någon text jag skrivit genom åren. Samtliga är inlästa av verkligt intressanta människor. Information rörande de medverkande kommer inom kort att dyka upp, och skivomslaget är just nu bara provisoriskt. Även detta kommer att förändras till det bättre.

‘

Vad är då min anledning att släppa något som ännu inte är helt färdigt? Jo, jag firade i höstas tio år som författare och i somras fem år som bloggare – projektet har pågått mellan ett kvartal och ett halvår och dragit ut enormt på tiden främst på grund av tekniska problem. Det har definitivt inte varit lätt för mig att lära mig olika musikprogram och studera dem för mastring av inläsningarna – eller att ha tid och ork över för detta. Det har varit hemskt. Svårt och tidskrävande.

‘

Jag ville hur det än nu var se till att släppa skivan innan tolvslaget på nyårsafton; därför att det material som nu är publicerat offentligt är är nämligen tänkt att agera en slags milstolpe på min väg till de verkliga framgångarna; ett firande av de senaste tio respektive fem åren av mitt liv. Såvitt jag vet är jag ensam om det här; helt ensam med idén, som jag hoppats och fortfarande hoppas kan komma att bli en slags ny norm inom den litterära världen. Är det någon som kan komma på ett bra namn på just det här med att släppa en skiva med egna texter främst upplästa av andra artister/författare så är jag evigt tacksam. Skall själv se till att tänka på saken, men det är inte enkelt att finna något verkligt slagkraftigt, slående till den nya norm jag åsyftar skulle kunna vara en möjlighet.

‘

För vad är värre än att lägga ut en massa pengar på en CD-skiva där oftast bara några få låtar är bra, och det hela mest bara flyter ihop med vartannat därför att låtarna är så lika varandra rent musikaliskt. Är det då inte mer intressant att få höra mig och verkliga kändisar tolka några av mina litterära verk?

‘

Jag kanske skall påpeka att jag totalt spelade in 50 olika högläsningar av närmare 25-30 olika artister. Urvalet har varit extremt svårt och trots att jag önskade betydligt fler spår på skivan upplevde jag mig helt enkelt tvungen att skära ned det hela till – vad jag anser är det –  absolut bästa. Tack, alla ni som varit med. Jag kommer undan för undan framigenom under 2013 att släppa en hel del av det inspelade materialet via både Marmeladkungen och Itunes. Eventuellt kan det också komma ut några intressanta saker på Marmeladkungens kanal på Youtube, liksom, självskrivet, också på Itunes samt Piratebay som nedladdningsbara torrents.  

‘

Till nästa gång –

Ett STORT tack till de medverkande

och ett riktigt gott nytt år på er alla!

Fredrik F. G. Granlund

Mariestad, den 2 januari 2013

‘

‘

*

* * *

*

Ovanstående skiva finns från och med den första januari 2013 även i mp3-format tillgänglig för fri nedladdning som torrent på Piratebay. Du hittar den möjligheten här.

Skivan kommer även inom kort att finnas tillgänglig via Itunes.

Bakom bokförlagens kulisser ställer J. D. Salinger även i döden krav – kontrakten liknar inga andra i branschen. Om Bakhåll förlags nyöversättningar av J. D. Salingers ”Nio Noveller” och ”Franny och Zooey”

‘

Några motiverande meningar

J. D. Salinger är en av mina absoluta favoritförfattare, och jag vill tro att jag läst och läst om samtliga verk av denne mystiska författare. Det är verkligen läsupplevelser att ta till sig av, njuta när man läser!

Att jag nu tar upp följande är med tanke på att det faktiskt är så annorlunda och samtidigt så väldigt intressant – sammantaget påstryks också myten om J. D. Salinger; en jävel till att skriva; men också en rejält bestämd herre som man nog kan säga inte var helt utan demoner.

Att mitt intresse fallit på just detta är tack vare bokförlaget Bakhålls Nyhetsbrev 171 (16/11, 2012). Däri står i det närmaste exakt vad jag nu kommer att återge för mina läsare. Detta står också att finna på förlagets hemsida.

‘

På Bakhåll förlag: J. D. Salingers Franny och Zooey i nyöversättning av Andreas Vesterlund

Den tillbakadragne författaren J. D. Salinger, mest känd för romanen ”The Catcher in the Rye” (Räddaren i nöden) dog i januari 2010. Innan dess skrev bokförlaget Bakhåll kontrakt med honom för nyöversättningen av hans novellsamling ”Nine Stories” som man publicerade i oktober 2010. Nu har Bakhåll också tecknat kontrakt med Salingers barn om att få ge ut en annnan av hans böcker, ”Franny och Zooey”.

J. D. Salinger var en av världens hemligaste och mest tillbakadragna författare, vilket för Bakhålls förlags del innebär en lång rad förhållningsregler. Kontraktet gav förlaget endast rätten att publicera Salingers översatta text. Man fick inte berätta något om hans liv, eller publicera något foto på honom.

”Kontrakten liknar inga andra

kontrakt i branschen”

Kontrakten liknar inga andra kontrakt i branschen. Salinger var som sagt tillbakadragen, och det är att uttrycka saken milt. Många nutida bokförlag kräver av författarna att de ska ut på formlig atunéer när deras böcker kommer ut, medverka på mässor, tacka ja till allehanda intervjuer och mediaframträdanden, säga javisst till allt som erbjuds som kan förbättra försäljningen, men med Salinger var det jämt precis tvärtom. Bakhåll fick en sträng lista över vilka antipromotionsåtgärder som gäller för hans utgivningar.

Vi har förbundit oss att att inte berätta något om hans liv eller hans person.

Vi får inte publicera någon bild på honomm, varken på bokens omslag eller i vårt presentationsmaterial.

Boken får inte ha förord eller efterord eller ens baksidespresentation.

Författarnamnet på omslagets framsida måste skrivas med mindre boikstäver än bokens titel.

Vi får inte utforma något presentationsmaterial för bokhandeln.

Några bilder får överhuvudtaget inte förekomma, bokens omslag får t ex inte innehålla någon form av illlustration eller dekor.

Osv, listan med anti-PR-krav är lång.

För Bakhålls del är allt detta OK. Vi respekterar sådana krav, vi tolkar det som bevis på att Salinger var seriös och hade integritet, vi är för övrigt rätt tillbakadragna själva. Men en gissning är att många andra bokförlag skulle blivit upprörda om en författare kommit med sådana krav. De skulle nog hävda att sådana åtgärder är till direkt skada för försäljningen.

Men varför har mr Salinger dessa stränga krav? undrade vi lite försynt. (Vi träffade honom aldrig, förhandlingarna gick via hans agent.) He wants nothing to interfer with the written word on the page, blev svaret.

* * *

Franny och Zooey av J. D. Salinger (Franny and Zooey)

Nyöversättning och efterord av Andreas Vesterlund.

ISBN 978-91-7742-384-3.

Högkvalitetspapper, sydda ark, hårda pärmar, tygrygg.

192 sidor.  175 kronor direkt från förlaget.

* * *

Men. Själv tycker väl jag då att det jag ovan återgett innebär att Bakhåll faktiskt brutit mot flera punkter i det kontrakt de ingått. Detta är förstås att hårddra kontraktet och dess punkter, men visst berättar det här en hel del om författaren osv. Emellertid anser jag att det hela är skött snyggt och att eventuella invändningar bör kunna få bero i och med att Bakhåll faktiskt officiellt, i samband med publiceringen av de två nyöversättningarna, avslutat informationen med följande exakta text:

(Fråga är väl om Bakhåll ens har rätt att så här förklara – i vårt nyhetsbrev och på vår webbsida – varför vi inte får berätta något. Men vi känner att denna lilla frihet måste vi ta oss. Nu har vi helt kort förklarat hur det kommer sisg att vi i det här fallet inte får berätta ett dugg om författaren och därmed har vi väl sagt tillräckligt och inte för mycket.)

* * *

‘

Nyöversättning no 2. J. D. Salingers novellsamling ”Nio noveller”.

Nyöversättning av Mats Zetterberg. (Den gamla översättningen gick under titeln Till Esmé – kärleksfullt och solkigt och utgavs av Bonniers 1963 och av Bakhåll 1992.) Inbunden i klotband (=tygrygg), högkvalitetspapper, sydda ark, 192 sidor. ISBN 978-91-7742-321-8. 175 spänn från förlaget.

‘

Information från Bakhåll förlags hemsida:

Novellsamlingen är en fullkomligt lysande kollektion av berättelser. Samtliga nio noveller är mästerverk på det optimala novellviset. Berättelser som är koncentrerade i tid och rum och poäng. Man läser med förhöjd uppmärksamhet, just för att utrymmet är så begränsat. Själva idéerna hade kunnat broderas ut till romaner men här är historierna koncentrerade till ett begränsat antal sidor så att händelserna blivit optimalt täta och detaljerna optimalt skarpa. Och när man har läst klart en novell känner man hur hela situationen dröjer sig kvar i ens medvetande, personerna, nyckelreplikerna, slutackordet svävar omkring. Man funderar vidare och ofta upptäcker man långt senare att man plötsligt förstått ytterligare en poäng i den fascinerande lilla berättelsen – det är precis så en riktig mästerverksnovell ska fungera.

Följande berättelser ingår i boken:

     Bananfisken hugger idag.
Vrickad i roten.
Strax före kriget mot eskimåerna.
Skrattande mannen.
Nere vid båten.
Till Esmé –
kärleksfullt, sjaskigt.
Vacker mun och ögon gröna.
De Daumier-Smiths blå period.
Teddy.

* * *

Mer Salinger på Marmeladkungen

‘

Fredrik F. G. Granlund och Jonas Wessel – ett samtal i nio delar. Del sex: J. D. Salinger

Personlig önskelista Bakhåll förlag

J. D. Salinger – Franny och Zooey

J. D. Salinger – Nio noveller.

Franz Kafka – Brevet till fadern

William Blake. Eldfängd glädje.

Jack Kerouac: Big Sur, Järnvägen Jorden, Dharmadårarna.

Ernst Junger – På marmorklipporna

E T A Hoffmann – Don Juan

Bram stoker – Domarens hus sju noveller.

Charles Baudelaire – Fanfarlo.

T. S. Eliot – Det öde landet. Tvåspråkig.