Efter 30-årsdagen, underliga tankar och litteratur – inträdet i 30-årsåldern, en ny del av livet, nu 30 år …

Varför firar man födelsedagar?

Handlar det egentligen inte om att man överlevt så och så många år? Många säger till mig att alla fyller år. Det är inget att göra åt, bara att acceptera. Men så är faktiskt inte fallet. Min son, Vincent, fick aldrig fylla år. Det är inget att göra åt, bara att acceptera. Han överlevde inte ens ett år, blev sju månader och en dag. Så alla fyller faktiskt inte år. Så varför firar man födelsedagar? Handlar det innerst inne inte om ett ett firande om att man överlevt X antal år?

Trots min extrema dödsångest som självklart hör ihop med att jag är rädd för att åldras, bli äldre, närma mig döden, något som man egentligen inte behöver närma sig på det sättet för det räcker ju faktiskt att ramla ned från ett lågt tak och landa på huvudet – men trots dessa smärre groende plantor inombords hade jag en bra helg när jag fyllde år, det hade jag; skön fest med divergerande vänner i tre dygn i sträck utan några allvarliga problem (Jag tänkte först skriva inga problem men man har alltid ett eller annat, åtminstone litet, problem).

Ibland kommer problemen i efterhand: nu har jag ont om pengar.

Visst fick jag pengar på min födelsedag, men i form av presentkort och flytande och materiella gåvor, något jag absolut inte klagar på – något egentligen, för mig – väldigt bra då jag nu inte kan göra av med sådana likvida medel på cigaretter och/eller alkohol.

* * *

För att nämna några födelsedagspresenter: min mors systrar med respektive; Anita Gustavsson med sin man Kent, och Gull-Britt Johansson med maken Sigurd (aka Sigge) gav mig tillsammans presentkort a´ 600 kr på Kappahl. Det blir nog en ny kavaj och ett par byxor. En fin flaska Whisky, en underbar Grant’s,  fick jag av vännen Andreas ”Asphen” Asph, vilken jag verkligen uppskattade och njöt av. Sammy Helgesson gav mig en stor och vacker lyckoelefant i något som verkar vara Teak. Svarta finbyxor och tre röda rosor och annat trevligt uppvaktade min underbara kvinna mig med (det är tur att jag har Jennifer!). Vackra stolsdynor till mitt nya kök, och svenska kastruller erhölls från min mor, Inga-Lill Granlund och hennes man, Arne Falk. En mängd saker, faktiskt så mycket att jag inte kan räkna upp det här och nu, tja, det var, som Galenskaparna & After Shave kanske skulle ha uttryckt det, en himla massa roliga … saker – samt lotter och travsystem, som jag fick av min far Sune Granlund och hans fru, min underbara styvmor, Mona Granlund. Min farmor, Signe Granlund, och min fars före detta, ytterligare en kvinna jag älskar och saknar umgänget med, Sonja Ramnå skickade pengar och vackra kort. Vidare gav mig min vän Johan ”Josho” Engelbrektsson mig 229 kronor i presentkort på Bokia till vad vi både antog var senaste Stephen King-boken: Vargarna från Calla – Det mörka tornet V (men jag fick också min favoritpenna Pilot V5 Hi-Tecpoint 0,5). Min svärmor Anita Schenck och hennes mor Inga-Britt Flodin, samt den övriga släkten i min svärmors närhet lade ihop och gav mig otroligt nog ett presentkort a´1 000 kr (!) på Bokia.

Kontentan: Jag blev minst sagt ordentligt uppvaktad!

Och som om det inte var nog med detta. Min far, hans fru Mona, min mor och hennes man, Arne, hade lagt ut en annons i Mariestadstidningen, vilket överraskade mig och verkligen gladde mig, på ett väldigt positivt sätt: F. G. 30 år, med ett vackert kort på mig när jag var liten, plus min fars, mors och de respektives namn. Jag blev verkligt rörd! Overkligt rörd. Detta såg jag som en verkligt vacker gest!

* * *

När jag i torsdags gick till Bokia med mina presentkort blev jag förvånad. Den Stephen King-bok jag hade fått ett presentkort till fanns inte inne. Däremot fanns en senare: Sången om Susannah – Det mörka tornet VI, som jag inte hade, för samma pris. Så jag tog den istället. Men, när jag stod i kassan och betalade, beställde jag del V i Stephen King: Det mörka tornet-serie, den bok jag hade varit på jakt efter. Inget gott. Allting gott.

Men jag upptäckte även att – den i mina ögon oerhört intressante, mexikanske – regissören Guillermo del Toro skrivit en skräckroman tillsammans med Chuck Hogan (foto till höger), tja, första delen i en trilogi, betitlad Släktet (The Strain), trots att undertecknad, som anser sig välinformerad om sådant här, faktiskt inte hört eller läst något om detta boksläpp. Underligt nog. Mycket underligt nog. Jag börjar undra. Hur gammal har jag egentligen blivit? Så här får det inte gå till.

* * *

Sist när något sådant här inträffade var det med Joe Hills debutnovellsamling ”Vålnader” (”20th century Ghosts”), vilken jag länge letade efter på engelska, både på nätet och i affärer (särskilt i Göteborg och naturligtvis på SF-bokhandeln, där jag dock blev mycket illa behandlad av kassörskorna) i vad jag upplevde som evigheter, innan boken ifråga plötsligt en dag var översatt och publicerad och stod framför mig när jag råkade befinna mig på Bokia i just Mariestad.

Helt plötsligt fanns den bok jag hade sökt så på andra (läs STÖRRE) orter än Mariestad. Översättningen hade kommit och tryckts och gått ut till svenska bokhandlarna, utan att jag hade läst ett endaste omnämnande på någon enda litteratursajt på nätet, vilket jag de facto gör regelbundet: men plötsligt hade Norstedts förlag publicerat den novellsamling jag så ivrigt sökt i bl.a. Göteborg, trots att det var Bokförlaget Prisma som var först med att publicera denne Stephen Kings son, som är döpt efter frihetskämpen Joe Hill i Gävle, med Herr King-Hills debutroman ”En hjärtformad ask” (vilken inte var så dum, även om jag anser att den snart spårar ur – och särskilt när boken ska avrundas. Tja, ärligt talat kan jag inte med gott samvete rekommendera den annat än för, och då helst bara, förströelseläsning. Om du ännu inte läst den och om du vill göra det – låna den då på biblioteket innan du köper den. Romanen ifråga är alldeles för omtalad. Visst är bokens film- och översättnings-rättigheter sålda till ett tiotal länder eller mer. Men boken En hjärtformad ask är faktiskt inte värst mycket att ha om man är bara något av en skräckkonessör. Den är helt enkelt inte bra; En förklädd berättelse i modern tappning vars slut, likt John Ajvide Lindqvists senaste bok, Människohamn, tappar totalt i slutet, och tyvärr blir alltför psykedeliskt.

* * *

När jag plötsligt och äntligen såg Joe Hills Vålnader den där dagen tänkte jag inombords, liksom när jag nu i torsdags såg Del Toros bok Släktet, något ungefär enligt följande:

”Den tar vi!”, sade djävulen och snöt sig i tapeten.

Detta måste jag läsa – även om det är skräp. Skulle förstås kunna låna boken på ett bibliotek, men detta sammanträffande är liksom för bra för att vara sant. Kul också att inhandla lite fantastik för att visa förlagen att det faktiskt säljer. . .

Men det är klart att den Oscars-belönade regissören Guillermo del Toro skulle kunna skriva några meningar som är skräp och få det publicerat med lite redaktörsarbete, för det han gör kommer ju garanterat att sälja. Visst är det så. Hellboy och Hellboy II: The Golden Army, Pan’s Labyrinth, Cronos osv.

Det denne man rör vid blir till guld. Det vet de som antagit manuset. Det är annorlunda om man heter Fredrik F. G. Granlund eller dylikt. Man måste kämpa. Aj fan, detta låter kryptiskt och konstigt. Visst har Del Toro kämpat. Självklart måste han ha gjort det. Naturligtvis.

Vad säger jag om min egen person då? Att jag kämpar? Ja. Att jag aldrig slutar att förvånas. Jovisst!

Men vad kommer härnäst? Ska Quentin Tarantino, Steven Spielberg, George Lucas, Clint Eastwood, Sean Penn, Mel Gibson, och andra skådisar som numera blivit regissörer kanske börja skriva fantastikromaner tillsammans med tidigare etablerade eller semi-etablerade författare? Blir det i så fall seriösa försök? Handlar det i sådana fall om att skådisen/regissören ifråga lånar ut sitt namn i utbyte mot stora summor pengar?

George Lucas och Steven Spielberg har sedan länge sålt sina namn på detta sätt, och då menar jag inte alla miljarders miljarder de tjänat på royalties rörande leksakerna till Star Wars-sextanten. Till och med jag har läst åtminstone den svenska översättningen av Star Wars IV: A New Hope. Den boken överraskade mig inte. Fast, det är klart, det hade jag heller inte räknat med. 😉

Kanske kan man urskilja en tendens, att rika Hollywoodkändisar som slagit igenom, tillsammans och särskilt med hjälp av en tidigare etablerad författare blir publicerade? Då måste vi förstås läsa och köpa deras böcker. (Tänk bara vad Clint Eastwood skulle kunna åstadkomma inom skräckgenren … 😉  )

Men varför finns ingen Dario Argento eller Lucio Fulci i Hollywood, det kan man fråga sig gång på gång på gång … Jag vet att jag gör det.

* * *

Men vad som är än mer viktigt i mitt liv: vilket elände kommer härnäst när jag kämpar som jag de facto gör?

Jag har precis gått in i en ny period av mitt liv och det är väl inte konstigt att jag är så trött och sover mycket och mår sämre; jag kan inte längre sanningsenligt säga att jag är i 20-årsåldern.

* * *

Här publicerade jag ursprungligen, som avslutning på detta blogginlägg, en prosadikt, skriven under en fundersam, eftertänksam fylla, vilken jag nu strukit därför att jag precis fått veta att Peo Rask kommer att publicera den i tidskriften Komma, nr 4/2009.

Så jag hoppas ni som inte tidigare läst texten köper eller lånar numret av tidskriften och läser den. Annars brukar tidskriften Komma med tiden publicera sina nummer på nätet, varför jag så fort det är möjligt, när det är möjligt att läsa den online, kommer att länka till denna min prosadikt som jag ursprungligen publicerat här på Marmeladkungen.

~ av Fredrik F. G. Granlund på måndag, 7 september, 2009.