Bokrecension: Fay Weldons självbiografi Auto da Fay – recensent: Anna Nygren

* * *

Några inledande ord från redaktören

Det var inte så länge sedan jag senast publicerade Anna Nygrens bokrecension av Fay Weldons roman En hondjävuls liv och lustar. För övrigt vill jag tipsa om en sida där jag börjat samla samtliga publicerade bokrecensioner på Marmeladkungen. Den hittar man här. Likadana samlingssidor finns för övrigt med filmrecensioner, poesi, dikter, prosadikter och lyrik, noveller artiklar/essäer, samt intervjuer som publicerats här på Marmeladkungen, och man hittar dessa bland länkarna på sajtens högra sida, under rubriken ”Publicerat på Marmeladkungen”.

I nästa blogginlägg kommer jag för övrigt om allt går som sig bör att publicera ännu en novell av Anna Nygren. Men för närvarande hoppas jag att läsarens uppmärksamhet riktas mot följande

Bokrecension:

Fay Weldons självbiografi Auto da Fay

Av: Anna Nygren

Detta har hänt: Edgar Jepson har fått barn med sin älskarinna, hans fru Frieda har flytt huset och rest hem till sin mamma i San Fransisco, deras dotter Margaret har gift sig med Frank Birkinshaw och flyttat med honom till Nya Zeeland år 1931 tillsammans med sina två barn, den yngsta dottern, alldeles nyfödd döptes till Franklin, kallades senare Fay, och efternamnet, ja det har varierat i oändlighet tycks det som. Fay har genomlevt stunder av limbo, ett sorts mellanrum i tiden. Hon har konstaterat att män och kvinnor tänker olika och råkat ut för en rad otrogna män, vilket hon misstänker är hennes öde eftersom hennes mor och mormor gjorde samma sak. Hennes vänner har gift sig med männen hon själv älskar och på något sätt kommer hon ändå alltid tillbaka till Belsize Park i London.

Om läsaren funderar kring denna inledning så finns den där eftersom Fay Weldon under sin tid som följetongsskrivare tyckte att just dessa korta resuméer var det roligaste att skriva. Och dessa små komiska inlägg är, om inte det roligaste, så åtminstone bland det roligare, att läsa i denna coola självbiografi av en av de häftigaste kvinnorna jag stött på – vilket jag blev medveten om under läsningen av boken.

Förutom Auto da Fay var den senaste självbiografin jag läste Karl-Ove Knausgårds Min kamp, jag är annars ingen storläsare av biografier. Weldons bok liknar inte Knausgårds det minsta. Där Knausgård frossar i elände och självreflektion, lever Weldon livet så som det kommer. Med envishet, starka åsikter och en stor nypa självdistans. Boken påminner istället om Johan Hakelius båda böcker Döda vita män och Ladies. Kanske är det någon sorts brittisk humor (som även drabbat anglofilen Hakelius). Lustiga anekdoter och oväsentligheter är insprängda överallt och gör att allt blir som en saga. Kanske är det något särskilt med brittiska kvinnor. Jag har en tendens att bli smått förälskade i dem, eller åtminstone i det de skriver eller det som skrivs om dem. Parallellt med Auto da Fay läser jag Virginia Woolf, som har samma bitska, smått tystlåtna men fruktansvärt roliga humor samt en del andra gemensamma nämnare.

Weldon skildrar genom sin självbiografi en intressant bit ur historien. Andra världskriget ses ur ett barns naiva, och ibland nästan objektiva (för barnet har ännu inga hemska minnen, politiska åsikter eller trauman att relatera till) synvinkel. Därigenom blir beskrivningarna av det fruktansvärda som händer så mycket starkare, fastän Weldon egentligen inte lägger någon större vikt vid det historiska, utan bara det lilla enkla livet på Nya Zeeland. Det blir en historia om de små sakerna. Om de pyttesmå glädjeämnena, och så det fantastiska barnperspektivet. En liten unge som är dödligt stolt över att ha fått tropiska sår på benen (det blir ju helt fantastiska ärr efter dem!). Relationen till systern Jane beskrivs oerhört fint – först benämns de i klump som (i översättarens version) JaneåFay, och sedan är det plötsligt som om Fay kan läsa alla andras tankar, utom just systerns.

Förutom andra världskriget berör Weldon en bra bit av 1900-talet kulturhistoria. Låt gå för att det främst är den brittiska. Hon tycks känna (eller känna till) alla, umgås med alla, och ha en liten välvilligt cynisk kommentar till var och en, från Sylvia Plath till Jonathan Miller.

Blandat med scenerna ur hennes liv finns hela tiden starka politiska åsikter. Men inte på ett ilsket sätt, kanske stundtals frustrerat, men främst underhållande – åtminstone så här i efterhand nedskrivet och läst. Weldon växte upp i ett hem med enbart kvinnor; den målande mamman, den pianospelande, förnäma mormodern och den psykiskt sköra, poetiska systern. Det påverkade henne antagligen en hel del, även om varken jag eller hon helt och hållet kan sätta fingret på hur. Det finns ständigt ett kvinnligt perspektiv, trots att Weldon med dagens definition kanske hamnar utanför kategorin feminister.

Weldon skriver att bokens ursprung är de historier hon berättade på skolgården som liten. Hon är rädd att hon är illojal mot familjen genom att skriva ner dem (genom att överhuvudtaget berätta dem). Det är en spännande reflektion som ingen som skriver har kunnat undgå att stöta på – hur kan man skriva om människor egentligen? Utan att såra dem, utan att göra intrång i det privata? Det intryck jag får av Weldon är att skrivandet för henne är ett sätt att utnyttja det livet ger. Hon skriver om det som gör henne sorgsen och det som gör henne arg. Efter ett antal episoder i biografin dyker texten ”Jag kom senare att skriva en tevepjäs/roman/radioföljetong som handlade om …”.  Det är något av det mest spännande att läsa om i en författares självbiografi. Relationen mellan text och liv. Som när hon tar hämnd på ett hus hon ogillar genom att bränna ner det i romanen Worst Fear.

För en tid sedan recenserade jag här på Marmeladkungen Weldons roman En hondjävuls liv och lustar. Den här boken har samma ton, samma cynism och komiska verklighetsbeskrivning. Och såklart lockas jag att jämföra romanen med biografin. Weldon är på samma gång både protagonisten Ruth (hon vars man är otrogen (som Weldons), hon som är bitsk, vass och ganska grym (vilket även Weldon stundtals tycks ha varit), hon som inte bangar för något (exempelvis finns det ett antal sexscener som är lite lika i de båda böckerna)), och antagonisten Mary Fischer (den framgångsrika författarinnan, behöver någon mer jämförelse göras?)

En självbiografi lockar också alltid till jämförelse med det egna livet – vad finns det i den kända författarens liv som jag kan känna igen i mitt eget? Jag har studerat på Berghs School of Communications, och därigenom känner jag igen de copywriting-typer som Weldon beskriver (och de verkar vara ungefär likadana idag som då). Annars är det inte mycket som överensstämmer.

Weldon skriver att hon insett ”hur mycket närmare verkligheten fiktionen är än livet självt (sid. 331)”, och det tycks vara något av en andemening i boken. Livet tycks ibland vara mer otroligt än det påhittade – exempelvis historien om hur Weldon som lärarfru säljer sex, eller historien om Mary Gowing, vars dräng råkade förstöra den ekologiska odlingen genom att gå på en reklamslogan för konstgödsel.

Det finns hela tiden en medveten berättare, en berättare medveten om berättelsen och hur hon ska berätta. Ibland hoppar historien fram till nuet och skrivarsituationen.  Som på sidan 276. Där kommer av en slump en helt aktuell händelse in i bilden, samtidigt som den kopplas samman med historien och det som har hänt. ”Det är en ren slump, det vet jag. Jag rapporterar bara”, skriver Weldon. Och kanske är det devisen för hela bokens uppkomst. För Weldon har inte levt sitt liv som en bokkaraktär, hon har levt sitt liv på riktigt. Saker och ting har hänt. Av ren slump. Och slumpen har blivit historier. Hon nämner det själv mot slutet av boken.

Det övernaturliga, spöken och vidskeplighet har en stor plats i berättelsen. Utan att författaren uttrycker någon egentlig tro. Det hon däremot visar är en enorm respekt för det mänskliga sinnet. För viljan att tro och vad det kan föra med sig. ”Det känns som en förolämpning mot universum att förneka möjligheten, om så inte sannolikheten, av vad som helst (s. 390).” Ödet tror hon definitivt på – något annat är omöjligt. Weldon har också ett ganska spännande sätt att se på jaget (och för att åter dra en parallell till Virginia Woolf så liknar det mycket Woolfs sätt att beskriva samma fenomen i Orlando). Hon skriver om olika jag i olika perioder. Olika jag som genom historien för en dialog med varandra. Likaså nämner hon namnets betydelse. Det finns mycket allvar och mycket genuin tro i det här, samtidigt som hon driver det till sin spets då hon kommenterar valet av man att gifta sig med – Willy var ett sämre efternamn än Bateman. Den här cynismen dyker upp överallt, ironin och icke-ironin går knappt att skilja från varandra. Det verkar vara så hon skriver och så hon lever. Hon förskönar inget, och hon kan skratta åt allt. Att skriva skönlitteratur är rent krasst som att skriva reklam, med skillnaden att reklam säljer produkter och litteratur idéer. Alltså går hon från copywriting till inflytelserik och prisbelönad författare.

Sammanfattning

Det här är historien om hur Fay Weldon blev Fay Weldon. Men inget om livet som just Fay Weldon, inte som författaren och manusskrivaren. Och jag väntar lite på en fortsättning, eller är det så att hon nu slutat leva och börjat skriva. Kanske. Hon avslutar med ”Det jag ska göra nu när allt det där gamla är smält och ur vägen är att skriva och låta livet få mindre roll.”

Jag blir fascinerad av och förälskad i den här utlämnande, smått fantastiska historien – och därmed också dess författare. Imponerad och smått slutkörd efter läsningen sitter jag med boken i handen och tänker ”Herregud, vilken häftig människa!”

Det är en smart, bra och alltigenom intressant bok som inte drar sig för att uttrycka en enda åsikt eller provocera någon. Tyvärr stör jag mig lite på en del korrekturfel, som lätt hade kunnat avhjälpas, samt på att bilderna är något osynkade i förhållande till texten. Men annars har jag svårt att hitta något som inte faller mig i smaken.

Auto da Fay
Författare: Fay Weldon
Massolit förlag, 2011
Översättning: Annika Preis
424 sidor

ISBN: 9789186649081
ISBN-10: 9186649086

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 5 augusti, 2011.