Marmeladkungen intervjuar Lovecraft-översättaren Charlotte Hjukström

Först av allt ska Marmeladkungen påpeka att jag frågat Charlotte om vilken favoritbok och favoritförfattare hon har – men hon anser sig inte kunna svara då hon menar att det finns alldeles för mycket som är bra. Inte ens bland Lovecrafts berättelser kan hon välja någon absolut favorit utan måste nämna några stycken. Inget ont i detta. Det är svåra frågor. Samma sak gäller det faktum att jag bett henne om en bild på sig själv, men hon säger sig inte ha någon i nuläget vilket vi måste acceptera. Men å andra sidan är vi ute efter hennes svar, och vad hon har att berätta –  inte sant? Den enda fråga jag personligen ångrar att jag inte ställt till henne borde avslutat intervjun, men vi hann inte med detta. Det jag hade tänkt mig var hur som helst huruvida om hon tror att det spelar någon roll om det är en man eller kvinna som översätter Lovecraft. Detta finns det mycket att säga om, och jag hoppas att vi även här kan få till en diskussion.

Men nu håller åtminstone jag till godo med denna intervju och inblick i det Hjukströmska tänkandet rörande hennes arbete.

* * *

Skulle du för Marmeladkungens läsare kunna berätta lite om din bakgrund, ålder, utbildning och nuvarande status (arbete, familj osv)? Ex kan du livnära dig på översättningsarbeten och skrivande?

Jag är 50 år, gift och har en tonårsdotter. Vi bor i den idylliska staden Mariefred vid Mälaren.

Jag är utbildad journalist och arbetade med journalistik i 7 år innan jag tyckte att det blev för ytligt, stressigt och tramsigt. Översättning kan också vara stressigt och tramsigt men det känns aldrig ytligt, eftersom man får borra sig ner i språkens byggstenar och tränga djupt in bakom pannbenen på berättarna.

Nu arbetar jag med översättningar på heltid men extraknäcker också som korrekturläsare, eftersom det är svårt att försörja sig på litterär översättning. Inte för att det är lättare att försörja sig som korrekturläsare!

Nu är du aktuell med H. P. Lovecraft-översättningen: Fasansfulla händelser i Dunwich och andra noveller på Bakhåll förlag. Har du något att berätta om arbetet och urvalet av noveller osv?

Jag har inte varit inblandad i urvalet, men jag tycker att det är alldeles utmärkt. Två längre noveller som båda två hör till klassikerna; den ena med tydlig SF-profil och den andra något av en hörnpelare i Lovecrafts mytologiska universum. Och så två kortare historier med mera gotisk skräckprofil. ”Graven” lär vara den första berättelse HPL skrev i vuxen ålder och är intressant bara av det skälet. ”Bilden i huset” lär vara den första novell som nämner de fiktiva geografiska begreppen Miskatonic Valley och Arkham, som skulle spela så viktiga roller i hans kommande produktion.

I tidigare svenska översättningar har titelnovellen kallats ”Fasan i Dunwich”, men det tyckte både jag och förlaget lät som något av en anglicism. Det är ju inte så man skulle säga på svenska. Jag lekte också med tanken att kalla ”The Shadow Out of Time” för ”Skuggan från urtiden” och Bakhåll verkar ha varit inne på den linjen ett tag, för den versionen har dykt upp på en del nätbokhandlars webbplatser. Men nu blev det ändå den mer innehållstrogna översättningen ”Skuggan ur tiden” och det var nog bäst så.

Kan du berätta lite om din litterära bakgrund? Är du t.ex publicerad på andra sätt och i så fall var? Har du några länkar?

Jag har inga egna texter publicerade. Man brukar ju prata om att det finns goda berättare respektive goda stilister. Det finns några gudabenådade författare som både kan skriva och berätta, och de brukar få Nobelpriset och andra fina utmärkelser. Bland de goda berättarna finns även bestsellerförfattarna; de kan svänga ihop historier som man inte kan låta bli att fortsätta läsa ”för att få veta hur det går”, men en del av dem skriver som krattor. Sedan finns det en massa folk som är duktiga på att stava och sätta ihop meningar men som inte kan hitta på något eget att säga, och de brukar bli lärare, journalister eller översättare. Mina föräldrar var lärare, jag har redan varit journalist och nu är jag översättare. Och även om jag ofta gnäller över att det är svårt, stressigt och underbetalt finns det ingenting som jag hellre skulle vilja göra!

Jag är personligen väldigt sugen på att komma in i översättarsvängen, och många med mig. Hur lyckades du med detta? Hur började du, vad började du med, vad har du översatt och hur fick du i uppdrag att översätta Lovecraft, något som inte direkt lär vara den enklaste författaren att ta sig för.

Ett uppriktigt och välment råd: Slå det ur hågen! Just nu är det extremt svårt att etablera sig som översättare, och vi är åtskilliga som har svårt att få uppdrag trots att vi har jobbat i många år och har långa, fina meritförteckningar. För det första gör den allmänna ekonomiska krisen att folk köper färre böcker, och då drar bokförlagen förstås ner på utgivningen. För det andra är det just nu de svenska författarna som säljer bäst, och det är ju på sätt och vis väldigt glädjande, men det ger inga jobb åt oss översättare. För det tredje, och det är bara min personliga teori, blir det antagligen fler och fler som köper engelskspråkig litteratur på originalspråket. Dels har den bokläsande svenska allmänheten blivit allt bättre på engelska och dels har utländsk litteratur blivit allt mer lättillgänglig via nätbokhandlarna (och nu också via e-böcker och läsplattor). Om man kan översätta från något annat språk än engelska har man i och för sig en konkurrensfördel, men å andra sidan översätts det inte så förfärligt många böcker från andra språk heller. Jag har hyfsade kunskaper i danska och norska, men tråkigt nog översätts det ganska lite nordisk litteratur ­– och det tror jag (tyvärr!) inte beror på att svenskarna läser även de böckerna på originalspråken.

Själv började jag på 80-talet med att översätta tecknade serier för vuxna, vilket var väldigt roligt men dåligt betalt. På 90-talet översatte jag tv-program, vilket var ännu roligare men nästan lika dåligt betalt. Jag slutade med tv-översättningarna när uppdragsgivaren sänkte arvodena för andra gången, men en del av programmen jag textade går fortfarande i repris. Jag gick också en översättarutbildning på Göteborgs universitet och tiggde sedan uppdrag hos alla bokförlag jag kände till. Ett av förlagen svarade tack, men inte just nu; ett förlag lovade skicka en provöversättning men gjorde det aldrig och de övriga hörde inte av sig över huvud taget. Och detta var under en högkonjunktur.

För att få översätta en hel bok var jag tvungen att gå sängvägen! Det vill säga via min äkta man som på den tiden arbetade på en organisation med viss bokutgivning. Han visste vad jag kunde (som översättare alltså!) och såg till att jag fick översätta boken Talibanerna av den pakistanske men engelskspråkige journalisten Ahmed Rashid. Det är en ytterst intressant och innehållsrik faktabok som fortfarande räknas som standardverket om talibanrörelsen i Afghanistan.

Min första skönlitterära översättning var en nyöversättning av den första Sherlock Holmes-romanen En studie i rött av Conan Doyle åt det lilla Lundaförlaget Bakhåll. Jag hade följt deras intressanta utgivning i flera år och när jag (utan större förhoppningar) frågade om de möjligen kunde våga sig på att pröva en ny översättare så svarade de ja! Jag står i evig tacksamhetsskuld till Bakhåll som vågade ge mig den chansen (och inte behövde jag göra något otillbörligt heller, är det kanske bäst att tillägga). Det blev ytterligare tre böcker av Conan Doyle, en nyöversättning av Robert L Stevensons Dr Jekyll och mr Hyde och en novellsamling av Bram Stoker innan de frågade om jag ville översätta några noveller av H P Lovecraft. Visst, alltid trevligt med gamla skräckmästare, svarade jag aningslöst, för jag hade rätt dimmiga begrepp om hans författarskap. Det blev novellsamlingen Pickmans modell och andra noveller, som kom ut 2008.

Kan du ge några exempel på hur du översätter Lovecrafts svåra adjektiv, ex ”eldritch”

Åh, Lovecraft och alla hans färgstarka, överdrivna, namnlösa, blasfemiska adjektiv! Jag höll på att kvävas av dem i början och undrade om man inte skulle göra läsaren en tjänst om man rensade upp lite i den vildvuxna rabatten. Men efter ett tag insåg jag ju att de ingick i charmen, för att inte säga storheten, med berättelserna. När en författare har ett mycket personligt språk måste man ju respektera det och inte försöka underlätta läsningen för mycket, och jag tycker att det bästa man kan göra är att lägga sig så nära originalet som det bara är möjligt. Men det finns ord som inte riktigt har någon svensk motsvarighet, bland annat just detta ”eldritch”. I ordboken står det ”hemsk, kuslig, vild”, men inget av de orden känns lika ålderdomligt, udda och ovanligt som ”eldritch” är i engelskan. Det går helt enkelt inte att hitta ett ord som både har samma innebörd och gör ett så särpräglat intryck. (Ordet kan för all del vara avlägset släkt med vårt ”eljest”, men det är tyvärr inte till någon hjälp.)

Ett annat typiskt Lovecraftord är ”cyclopean”, som jag inte hade stött på förut. Cykloper är ju jättar ur den grekiska mytologin, så jag trodde först att cyklopiska murar helt enkelt var jättelika murar. Men som tur är brukar jag alltid kolla, dubbelkolla och trippelkolla allt som jag inte är helt säker på, och då fick jag lära mig att det handlar om murar ”i polygonal teknik, bestående av mycket stora, oregelbundet formade stenblock” enligt Nationalencyklopedin. En urgammal byggnadsstil alltså, där stenarna passas in utan murbruk. ”Sådana i befästningsändamål uppförda murar förekom framför allt i de mykenska borgarna i Grekland och i hettitriket, men även i etruskiska städer, i Urartu och i förcolumbisk arkitektur i Central- och Sydamerika.” (NE igen) Det är ett ord som ständigt återkommer när Lovecraft beskriver urgamla eller exotiska byggnader, så det hade ju varit synd om jag hade missat det!

Men det är inte bara de enskilda orden som är knepiga utan i ännu högre grad HPL:s oväntade sätt att kombinera dem. Till exempel i ”Festivalen” (The Festival), där en procession med lyktor ringlar sig längs de mörka gränderna i den gamla staden, lyktor som enligt originaltexten ”bobbed horribly”. Hur kan det vara så fasaväckande att lyktorna guppar när de bärs genom gatorna en mörk vinterkväll? Borde det inte tvärtom vara en vacker och stämningsfull syn? Nej, tydligen inte, enligt Lovecrafts lite skeva sätt att betrakta verkligheten. Det var svårt att få till någon trovärdig formulering, men till slut skrev jag att lyktorna kommer ”otäckt guppande”.

Nu när du översatt två Lovecraftböcker för Bakhåll förlags räkning (PM o FHID) måste jag förstås fråga dig vad som varit den svåraste novellen att översätta – och varför.

Jag kan inte peka ut någon enskild novell som lättare eller svårare. Lovecraft är en unik författare med ett alldeles eget språk, och man får brottas med varje enskild mening, oavsett om historien äger rum i en storstad, i en lantlig avkrok eller på havets botten. Men även om den språkliga utmaningen alltid är densamma är berättelserna sinsemellan ganska olika, och det gör att man aldrig tröttnar på att läsa eller översätta dem.

Hur kom du ursprungligen i kontakt med Lovecraft som författare? Känslor/tankar.

Parallellt med att jag började översätta Pickmans modell och andra noveller satte jag igång med att läsa in mig på de tidigare översättningarna till svenska som fanns. Då upptäckte jag att jag faktiskt hade läst en av hans mest kända noveller långt tidigare, nämligen ”Färg bortom tid och rum” (The Colour out of space). Den hade jag läst i någon antologi för många herrans år sedan och blivit djupt fascinerad av – men av någon anledning hade jag aldrig lagt författarens namn på minnet! Jag slukade massor av SF, fantasy och skräck på den tiden och höll inte alltid reda på alla upphovsmän. Lovecraft var en av många författare som jag hade tänkt läsa någon gång. Den listan är inte kortare i dag…

Men redan efter första novellen i Pickmans modell, som är ”Erich Zanns musik”, hade jag blivit djupt förälskad i Lovecraft och hans berättelser. Kommunikationen med förlaget blev allt mer entusiastisk, osammanhängande och späckad av glosor på r’lyehska. Nu försöker jag ta igen allt jag har försummat genom att läsa allt jag kommer över av och om HPL. Men det finns fortfarande mycket kvar!

Vilken är din favoritnovell av Lovecraft? Varför?

Jag kan omöjligt peka ut någon enda novell framför alla de andra, men till skillnad från de flesta berättarjagen i Lovecrafts historier gillar jag att känna tanken svindla, och därför uppskattar jag särskilt de SF-betonade berättelserna. Ett exempel på en sådan ”sense of wonder”-framkallande historia är långnovellen ”Skuggan ur tiden” (The Shadow out of Time) som inleder Fasansfulla händelser i Dunwich. En annan favorit är långnovellen, eller kanske kortromanen, Vid vansinnets berg (At the Mountains of Madness) som handlar om det på Lovecrafts tid ännu outforskade Antarktis. Av de mindre kända berättelserna skulle jag vilja tipsa om den ganska okända novellen ”Templet” (The Temple), som avslutar Pickmans modell och andra noveller. Den utspelar sig på en tysk ubåt under första världskriget – en ovanlig miljö för en Lovecraftnovell – och har både gastkramande spänning, torr humor och en sällsam skönhet.

Din favoritförfattare? Varför?

Jag tycker att det är omöjligt att utse litterära favoriter, även om jag verkligen gillar Lovecraft och skulle kunna läsa honom varje dag. Om jag får byta genre ett ögonblick, och samtidigt passa på att göra reklam för en annan författare som jag har haft förmånen att få översätta, skulle det vara amerikanen Steven Saylor. Han skriver spänningsromaner om brytningstiden mellan republik och kejsardöme i antikens Rom. Det är ingen stor litteratur, men det är utmärkt underhållningslitteratur. Saylor är mycket beläst och är noga med historiska fakta till skillnad från vissa bestsellerförfattare som gärna lägger världshistorien till rätta för att göra den mer Hollywoodmässig (*host Conn Iggulden host*) och han skildrar miljöerna så detaljerat att man känner sig direkt förflyttad till en romersk lyxvilla, en stinkande bakgata eller ett blodigt slagfält. Men han har haft lite svårt att hitta en bred publik i Sverige, och det tror jag beror på att han trillar mellan olika genrer. En del deckarläsare tycker att hans böcker koncentrerar sig för lite på själva deckargåtan, och många historiskt intresserade läsare har aldrig brytt sig om att öppna hans böcker just därför att de marknadsförs som deckare. Det är synd, för jag tror att många fler skulle uppskatta honom om de gav honom en chans.

Någon blogg eller hemsida du har att rekommendera?

Alla Lovecrafts samlade verk finns att läsa på Project Gutenberg, där de nyligen har blivit tillgängliga eftersom det har gått mer än 70 år efter upphovsmannens död. Det finns flera länkar dit, här är en: http://gutenberg.net.au/ebooks06/0600031h.html

Det känns emellertid lite bisarrt att hela Lovecrafts produktion finns tillgänglig med ett musklick, när så många av hans berättelser handlar om mystiska gamla böcker som bara finns i ett fåtal exemplar och som hittar fram till sina ägare på obskyra vägar eller ligger inlåsta djupt nere i valven på något avlägset bibliotek! Undrar vad han skulle ha tyckt om vårt informationssamhälle? Kanske skulle han ha skrivit kusliga berättelser om dunkla cyberkatakomber i stället?

H P Lovecraft Historical Society är ett kul gäng som har allt från roliga T-shirtar till Cthulhu-statyetter. Dessutom har de gjort riktigt bra stumfilmer och ”radioteaterinspelningar” baserade på Lovecrafts verk. http://www.cthulhulives.org/

En del anser att Lovecraft hade en svårsmält attityd till kvinnor och etniska grupper – eller raser som man fortfarande sade på hans tid. Kommentarer?

Man kan ju inte undgå att notera att det nästan inte förekommer några kvinnor i HPL:s berättelser. Visst kan man skylla på att han levde i en mansdominerad värld, men det mesta skrev han ändå under 20- och 30-talen, då kvinnorna i USA hade börjat komma ut i samhället i mycket högre grad än tidigare. Dessutom uppfostrades han så vitt jag förstår av kvinnor – hans far var sjuklig och dog rätt tidigt – och han var under en period gift med en kvinna som var egen företagare. Så man kan inte påstå att han var okunnig om vad kvinnor var för sorts varelser! Ändå är de ”conspicuously absent”, de lyser verkligen med sin frånvaro, i hans verk. Det blir skrattretande uppenbart till exempel i ”Skuggan ur tiden” när berättarjaget nämner hur han i det stora världsbiblioteket har fått möta personer från olika tidsepoker, ur det förflutna och ur framtiden, från olika samhällsklasser och till och med av olika arter – men inte en enda av dem råkar vara kvinna. I en del noveller skymtar det förbi en anonym hustru eller hyresvärdinna i kulisserna. Det finns också några enstaka mer utarbetade kvinnoporträtt, och de kvinnorna är utan undantag (rätta mig om jag har fel) riktigt ruskiga monster! Det är till exempel den ondskefulla Asenath i den berömda novellen ”Varelsen på tröskeln” (The Thing on the Doorstep) och den motbjudande varelsen Marceline i den sällan publicerade ”Medusa’s Coil”. Den sistnämnda novellen handlar om ett kvinnomonster som använder sitt långa hår som mordredskap – ett inte helt ovanligt motiv i skräcklitteraturen – men som dessutom, till läsarens chock och fasa, visar sig vara – vilket Lovecraft sin vana trogen avslöjar i den allra sista kusliga meningen, ja, till och med i det allra sista blodisande ordet – till råga på alla andra onämnbara fasligheter visar sig vara … negress!

Jag förlåter HPL allt detta därför att hans berättelser är så underbara, men jag tror inte man kan förneka att han måste ha haft stora svårigheter med att förstå och acceptera människor som var alltför olika honom själv. Och det skulle vara intressant att få veta varför. Man skulle nästan vänta sig motsatsen av en person som själv kände sig som en främling i världen. Både ”Främlingen” (The Outsider) och ”Graven” (The Tomb) har ju betraktats som mer eller mindre självbiografiska och båda handlar om personer som har svårt att passa in i verkligheten. Den ene växer upp i böckernas värld, den andre drömmer sig tillbaka till en äldre och lyckligare epok. Båda gestalterna stämmer väl överens med Lovecrafts beskrivningar av sig själv. Och i vissa berättelser, kanske framför allt i ”Vid vansinnets berg” som han själv satte mycket högt bland sina egna verk, understryker han just det allmängiltiga, det gemensamma hos alla tänkande varelser, oavsett om de har händer eller tentakler. Ändå verkar han ha haft lättare att känna gemenskap med påhittade varelser från andra dimensioner än med många av sina medmänniskor på den här planeten. Det väcker onekligen funderingar.

Marmeladkungens kommentar: läs gärna min och Martin Anderssons essä om Lovecrafts rasism, Rasisten Lovecraft, i tidskriften Eskapix vol 7, nr 1, 2009. Och rörande namnet Asenath är det något jag forskat i: det är arabiska för ”hon tillhör sin fader”, vilket även det, om man tänker efter är ganska mansorienterat, även om det kan anses vara ett vackert arabiskt namn. Namnet förekommer dessutom, om jag inte missminner, i fler texter än just den novell du nämner.

* * *

Marmeladkungen önskar härmed avslutningsvis tacka Charlotte Hjukström för hennes tid och intresse. Jag uppskattar verkligen detta, och förhoppningsvis även mina läsare. Kommentera eller ställ frågor så får ni svar av antingen mig och/eller Charlotte – och förhoppningsvis även av andra, för denna intervju kan ju naturligtvis leda till en riktigt intressant diskussion.

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 18 december, 2009.