Marmeladkungen publicerad med en ytterst självutlämnande essä på Tidningen Kulturen – Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor

Jag är plötsligt ruskigt nöjd, men också oerhört spänd på hur mina läsare hädanefter kommer att uppfatta mig som författare och människa. Min närmast extremt självutlämnande essä om mitt alkoholnyttjande när jag författar har nu nämligen publicerats på Tidningen Kulturen.

Här läser ni denna min essä som är betitlad Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor. Den går även att ladda ned som pdf-fil här (verkar dock inte fungera ordentligt, åtminstone inte för undertecknad, utan visar bara de fyra första sidorna).

Bortsett från möjligen lite felaktig radbrytning från tidskriftens sida är jag personligen chockad; för detta mitt verk är bra av så många orsaker. Har jag verkligen skrivit det här? Om man inte läser författarens namn utan bara själva essän tror jag inte man kan placera texten. Jag är riktigt imponerad av mig själv för en gångs skull – trots det jag skriver i texten. Men jag känner också en väldig spänning för hur denna text kommer att mottas. Detta blir intressant. intressant.

För ni som trodde att jag inte kunde vara mer självutlämnande  än i den prisvinnande essän ”Jag, Cyborg?”, som publicerades av tidskriften Vetsaga här – ni kommer att bli förvånade. Det är i det här fallet definitivt ett rimligt antagande från min sida. För detta chockerar till och med mig nu när jag precis läst igenom den publicerade versionen. Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om min person nu när jag gått ut med ännu mer – sådant som man i allmänhet skäms för…

Men jag vet väl bättre…!

Nu återstår bara att innerligt hoppas att jag skänker mina läsare eftertanke – av många, så många, orsaker!

Tillägg 29 april: Plötsligt efter lång tid har jag funnit särdeles intressant kritik, publicerad av Tidskriften Kulturen, rörande en av mina dikter som publicerats i den numera dessvärre nedlagda tidskriften Komma. Följande riktigt sköna läsning från kritikern Benny Holmbergs penna har publicerats om min dikt 30 år som trycktes i Komma nr 4, 2009:

Fredrik F. G Granlund ställer upp dikt och frågar ohörbart läsaren i en underförstådd attityd: Vill du dikt med mig? Då blir jag orolig men efter viss ansträngning ser jag igenom det initialt smågälla i diktens sociala skal med sina envetna upprepningar och då plötsligt ger den ingångar, i just denna entoniga upprepning av intoningen av 30-åringen och hans problematik. När dikten inte vill mig utan bara vill då blir det bra och läsvärt.”

~ av Fredrik F. G. Granlund på fredag, 29 april, 2011.

10 svar to “Marmeladkungen publicerad med en ytterst självutlämnande essä på Tidningen Kulturen – Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor”

  1. Jävlar. Det där hade jag inte vågat skriva. Heder till dig! Starkt! 8)

    Gilla

  2. Nu har jag läst essän.

    Det är synd om konstnärer som super, synd om konstnärer som är nykterister (för de är dåliga), synd om framgångsrika författare, synd om de som är misslyckade. Har jag förstått dig rätt?

    Vad spelar drogande för roll? Jag har inte hört att Goethe, Majakovskij, Heidenstam, Gripenberg, R A Lafferty söp särskilt mycket. Snarare är det förmågan till fokusering, trans, med eller utan droger som gör att författare når fram.

    Gilla

    • Tack så mycket för din kommentar LS! Du är först ut med lite kritik och det är riktigt trevligt att få bemöta denna!

      Jag ska nu försöka att svara på dina frågor. Återkom gärna om du tycker annorlunda eller om du anser att jag har fel. Jag publicerar i så fall det du skriver totalt ocensurerat här!

      Det du börjar med, Lennart, är frågan om vilka det är synd om – och mitt svar är att det är synd om oss alla, oavsett vilka vi är samt vår bakgrund och härkomst. Men vi tänker inte alltid på detta. Jag skrev nyligen om det här i ett blogginlägg:

      Friedrich Nietzsche skrev en gång att människan inte kommer att gå under av krig eller någon stor smäll, utan på grund av att människan tröttnar på människan.

      I detta sammanhang poängterar jag att det här – åtminstone på många, många sätt – redan håller på att hända. Det är verkligen synd om oss alla. DET ÄR SYND OM OSS ALLA!

      Personligen försöker undertecknad BARA vara ärlig i en tid där detta anses fult. Där ingen vågar säga sanningen. Jag försöker kort sagt bryta normen.

      Och sedan, vad gäller Goethe, Majakovskij, Heidenstam, Gripenberg, R A Lafferty. Jag kan inte uttala mig om dem, men däremot tror jag knappast att någon av dem var absolutister. I och för sig ska jag inte skriva något absolut (hehe) om detta, men det jag önskar poängtera som svar på din kommentar är att det finns så mycket vi inte vet. Du kan väl inte med säkerhet säga att inte dem satt och drack när de skrev?

      Sedan skriver du att: ”Snarare är det förmågan till fokusering, trans, med eller utan droger som gör att författare når fram.”

      Det enda jag kan säga om detta just nu utan att bli alltför personlig eller otrevlig är att du kanske gått miste om en del i livet. Det låter så. Jag säger inte att du gjort det, bara att du KANSKE gjort det. Samtidigt ska man också ha i åtanke att även lilla jag KANSKE upplevt för mycket.

      För om man tänker efter…

      Om man verkligen tänker efter…!

      Bäste LS, läs mellan raderna i min essä – jag förespråkar absolut inte att man skall nyttja någon som helst drog – jag är bara – till skillnad från så många andra – ÄRLIG, och vill mena att man inte skall bli som lilla jag. Absolut inte som jag!

      Gilla

  3. FG med sin ärliga stil, säger att jag gått miste om något i mitt liv. ”Det låter så.”

    Då kan jag lika ärligt säga dig att vi bär alla vårt kors. Det är inte synd om någon av oss. Jo lite. En gnutta medlidande/omsorg må man ha med sina medmänniskor och sig själv.

    Men utifrån det får inte ens liv bli ett evigt ältande av motgångar, det där som du gjort till din affärsidé.

    Du är fortfarande en nervig, originell skribent. Men att som ditt huvudnarrativ, din kungsmyt ha ”jag är FG och det är synd om mig, syndast av alla människor i världen, hör här bara”, det håller inte. Det blir enformigt, långtråkigt, pubertalt. Du kan bättre än så.

    Så att. jag tänker inte köra över dig och stampa på resterna. Jag vill bara säga att offermentalitet kommer man ingenstans med. Vad livet handlar om är att komma över sin rädsla för döden. Och du har inte tagit tag i den. Det verkar så.

    Att gå i närkamp med döden är inte roligt. Ja jag vet att din son dog. Det var tragiskt. Men du måste fejsa döden, inse att du liksom alla andra kommer att dö en vacker dag.

    Jag står evigt till buds med lektioner om ”memento mori”, Se till exempel här, ett inlägg om hur Castaneda mötte tanken på döden och hur den befriade honom. Utan frosseri, utan åthävor. Man måste helt enkelt vänja sig vid tanke på döden. Sedan kan man andas friare. Och sluta gnälla om hur synd det är om en:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2011/04/recension-separate-reality-carlos.html

    Gilla

  4. Det är definitivt inte meningen att någon som läser mig skall tro att jag tycker att det är synd om mig – för det gör jag inte. Du har alltså missuppfattat vad jag försöker göra; och flera med dig. För det är absolut inte mer synd om mig än vad det är om någon annan! Sedan finns förstås en mening med det jag gör samt med min ärlighet: Man kan bearbeta en tragedi genom självexponering. Om man frågar en mängd psykologer är gissningsvis ungefär hälften för detta. Sedan tänker jag inte så mycket mer än på att vara ärlig när jag skriver. Jag tror verkligen på att vara genuin och ärlig all the way – men det är inte ens jag. Det går inte alltid att vara det. Tänk om jag vore ärlig i allt. Då kanske du skulle tycka annorlunda nu.

    Gilla

  5. Lovecraft var helnykterist och skrev ändå förbaskat bra.

    Gilla

  6. […] Här läser ni min och andras diskussion om essän ifråga. Längst ned på sidan. […]

    Gilla

Lämna en kommentar