Bokrecension: Eld och rörelse, av Lennart Svensson

Boktitel: Eld och rörelse

Författare: Lennart Svensson

Genre: Novellsamling (14 noveller)

Förlag: Etherion (eget)

Sidantal: 146

Omslag: Anatol Boström (svart-vitt)

eldochrorelseopt

I novellsamlingen Eld och rörelse av Lennart Svensson noterar jag många saker. Det finns återkommande teman: flygplan, döden, och livet/döden. Det är några. Andlighet, i många, tja, kanske alla dess olika former är andra – och dessa teman fungerar såväl återkommande som symboliskt emellan pastischer som innehåller cynism, surrealism och ironi. Alltså ett effektfullt växelverk mellan olika humoristiska former och gravaste allvar.

Men redan såhär inledningsvis ska jag här påpeka att titelnovellen Eld och rörelse faktiskt är bokens bästa novell, ja, till och med så bra att jag anser att den bör publiceras för sig själv i bokform! Med god redaktion kan detta bli en STOR liten bok, tillika något som kan uppsnappas även av de minsta stora recensenterna. Det förvånar mig om inte något förlag nappar på denna lilla stora kortroman! Det förtjänar den. Och om man som recensent därmed sagt något för mycket om Lennart Svenssons novellsamling Eld och rörelse, tja, då kanske jag redan sagt för lite.

* * *

För visst handlar novellsamlingen Eld och rörelse om mer än titelnovellen. Men ingen annan novell når upp till dess höjder.

Det börjar med pastischer, ironiska betraktelser, subtil humor som växer alltmer och genom boken blir till något mer cyniskt, något mer (post)modernt. Det är en bra utveckling med – i allmänhet – bra språk. Och det är mycket att tycka om genom den här boken.

Normalt sett brukar man – såvitt jag förstått vid läsning av hundratals novellsamlingar – börja med den bästa eller näst bästa novellen och avsluta med dito. Här har författaren valt annorlunda. Den inledande novellen ”Den svenska stilen” är en bra början, en pastisch, om så vill, en ironisk betraktelse, en humoresk i sig, konstig, skön, trevlig. Dock inte samlingens bästa eller näst bästa. Den följs av ”Latonia”, en novell jag troligen inte lär minnas, fastän berättargreppet är intressant och utstående ur den övriga texten, sedan ”Ett svenskt Roswell?” vari berättandet utvecklas i den så här långt in i novellsamlingens längre historier. Så här skriver författaren själv om novellen på sin blogg:

”Kring 1950 avtalade NATO till sig rätten att landa med bombplan på svenska baser, i händelse av krig med Sovjet. Om ett sådant plan kraschat här under mellanlandning på en krigsbas, och händelsen i folkmyten förvandlats till en UFO-krasch, spekulerar författaren kring i novellen ”Ett svenskt Roswell”. ”

Vidare. ”Nineves skatt” påminner genremässigt mig om särskilt Clark Ashton Smiths noveller, tja till och med om Robert E. Howards. Tyvärr inte med samma poetiska skärpa i språket eller handling, men ett gott svenskt försök – även om det troligen inte är ett försök. Ändock är det en intressant fantasynovell, som jag ser lik ett humoreskförsök inom Sword and Sorcery-genren.

”En stad vid havet” är sedan ett annat ganska bra försök till en modstulen depressionshistoria. Ska inte avslöja slutet för er, men det är förutsägbart, åtminstone på sätt och vis. ”Kvartsklippan” är likväl poetisk, men mer underlig, frågande;dessa noveller hör ihop i denna novellsamling.

”Åsiktskonstnären” ser jag som ett starkt och trevligt och charmigt försök till ironi och stark cynism i denna vår kapitalistiska tid; och en kommentar till denna vår så kallade samtid. Snacka om ironi! Jag utnjöt mycken underhållning från detta ironiska novell! Jag vet dock inte vart den kan passa in – sett till nuvarande begränsade svenska novellpublicering av bokförlag och tidskrifter. Tråkigt nog. Detta är nämligen – som jag ser det – ett fantastikrelaterat humoreskexperiment som med redigering bör kunna nå fler läsare.

Sedan kommer ett STORT hopp till ”Galaxens herre”. För plötsligt hamnar vi i rymden, i ett svenskt försök till fin space opera a´la Alastair Reynolds men mer lättläst och med satirisk beskhet. Trevlig, men tillhör inte samlingens bättre.

Och plötsligt hoppar samlingen härefter till fantasygenren i och med ”Riddaren, djävulen och döden”, som jag efter titelnovellen (eller kortromanen) anser vara novellsamlingens starkaste kort. För här bjuds läsaren på en hejdundrande blandning av fantasy med (post)modernism. Protagonisten är en framgångsrik svärdskämpe som helst av allt vill dö på slagfältet, men han får inte för herr Döden, utan snarare hamnar i ett verbalt slagsmål om vad/vem Gud är och varför denne finns till. Författaren LS kommer här in med en egen röst (vilket LS gör i mången novell i denna samling; med skillnaden att det här passar), och vare sig protagonisten eller de övriga medverkande räds för att citera Iron Maiden eller andra då, eller nutida, artister. Här passar författarens röst in i handlingen. Och de moderna referenserna fungerar verkligen i denna novell. I det närmaste det enda jag har att klaga på är novellens slut: det är förhastat och kunde varit så mycket bättre. Tyvärr.

”Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman” är en novell eller skröna jag uppskattade. Men denna är nog något många skulle kunna uppleva som läsvärd, inte bara jag. Bara titeln säger en hel del om denna tvåsidors sköning… Detta är underhållande för de intellektuella; och det förvånar mig inte om LS med lite redigering får detta publicerat i någon större tidskrift. Det passar. Det intresserar. Det är läsvärt. Det är underhållande. Det är bra.

Sedan har vi ”Norrlandsproblematiken”, ”Synkrongeneratorn” och ”Korta berättelser”. Den förstnämnda är välskriven liksom bokens andra, skön och intressant – till och med med lite sex (!). ”Synkrongeneratorn” är mystisk och kräver eftertanke. ”Korta berättelser” är just en smärre mängd korta berättelser. Personligen anser jag att de är bra, intressanta, filosofiska – men att de inte passar in i bokens helhet, med tanke på att de i alltför hög grad står ut från sammanhanget. Jag hade valt bort detta för att öka bokens teckenstorlek, vilken jag hade smärre problem med vid genomläsningen.

* * *

Men nu kommer vi till bokens titelnovell, ”Eld och rörelse”! Här har vi en långnovell eller kortroman som står sig hela vägen. Här finns onödiga ord, här finns felaktiga hopp i perspektiv, tempus/imperfekt, och en mängd onödig information – samt en avsaknad av ordlista. För i och med författarens välbevandrade militärspråk behövs en ordlista!  För det finns ingen människa som kan ALLA de termer författaren här nyttjar och excellerar i. Här krävs en avslutande ordlista!

Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).

Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:


Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken (sid 126; recensentens egna versaler).


Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!

Här spar jag inte på alkoholen! Novellsamlingen i sig spretar åt alla möjliga håll – absurdism, cynism, ironi, realitet, fantastik, ödslighet, och … Kort sagt: den spretar. Men de flesta novellsamlingar gör just det! Och med andra ord: novellsamlingen i sig är inte genomgående bra. ”Eld och rörelse” har höjdpunkter, många nackdelar, toppar och dalar, som de allra flesta liknande novellsamlingar.

Men skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den. Och med en god redaktör kan den bara bli bättre!

Samma sak gäller naturligtvis Lennart Svenssons hela novellsamling: den är snyggt publicerad, tryckt och redigerad. Men den saknar någon som kunde gått in på djupet och rensat onödiga ord, städat upp onödiga tempus-skiftningar när de inte fungerar. Och jag skulle även vilja ha läst den här boken i en större stil. Jag tror att det i dagsläget rör sig om komprimering: 8/10 punkter istället för 12 som är gängse i dagens bokproduktion. Texten är alltså ovanligt liten, och jobbig att läsa för en närsynt nörd såsom undertecknad. Men texten är desto intressantare. Funderar ni på att läsa den här boken, gör det särskilt för titelnovellen! Detta kan om 50 eller 100 år vara en framtida klassiker!

Efterord:

Enligt bokens författare, Lennart Svensson, kostar boken 90:- inkl porto om du mejlar honom din adress. Då kommer den emballerad och med inbetalningskort för Swedbank. Du kan även betala över nätet. Och om du vill ha den signerad är det bara att säga till. Boken finns även att köpa på SF-bokhandeln Gamla Stan i Stockholm, samt SF-bokhandeln i Göteborg. Då kostar den 98:- över disk.

Du hittar LS hemsida här.

Annonser

~ av Fredrik F. G. Granlund på lördag, 13 december, 2008.

12 svar to “Bokrecension: Eld och rörelse, av Lennart Svensson”

  1. Jag får tacka för lovorden…

    Sedan lite formalia, som publiceringsformen. När jag lät Bonniers titta på kortromanen ”Eld och rörelse” så sa de ungefär ”bra, men den skulle behöva några noveller därtill för att kunna publiceras”.

    Det var 1991. Sedan när jag själv skulle ge ut den så var väl tanken att, i och för sig, nog kunde kortromanen ges ut separat. Men jag tog det säkra före det osäkra och körde hälften noveller, hälften kortroman så att säga. Ge lite mervärde, mer valuta för pengarna, ”mer papper i handen”, enklare att marknadsföra osv.

    Men visst har du rätt: kortromanen/långnovellen ”Eld och rörelse” sticker ut. Och hade kunnat funka som separat bok, satt med större stil. Den skrevs också mer eller mindre i ett rus, utan större ändringar, hösten 1990. De övriga novellerna har fått utstå mer sedvanlig revidering och ändring sedan de skrivits.

    Gilla

  2. Hehe, varsågod. Men jag menar vad jag skriver. Hoppas bara inte du tar illa vid dig av det jag är mer kritiskt inställd mot.

    Måste ju fråga: har du fått någon av dessa noveller publicerade i tryckt form någonstans? Försökte du innan du valde att sammanställa och trycka novellsamlingen Eld och rörelse?

    Har du några andra noveller eller artiklar liggande är Marmeladkungen alltid ett möjligt forum. Jag läser gärna vad du har liggande i byrålådan för eventuell publicering här. Söker faktiskt fler författare till min blogg.

    Mvh, F. G.

    Gilla

  3. Jag gillar räkan eftersom du varken hyllar okritiskt eller sätter upp en förvånad min, utan går i närkamp med texten. Mer kan man inte begära.

    Jag skickade på 90-talet hela verket, alla noveller plus långnovellen E&R till en rad förlag. Bonniers var lite intresserade i början, men jag kunde aldrig få ihop bra noveller nog för en rejäl samling. Och sedan tillkom noveller och andra försvann, fler förlag fick se men det var kalla handen överallt. Så efter drygt 15 år i opublicerad form tänkte jag att nu får det vara nog, här ska egenpubliceras!

    Enstaka noveller sändes väl aldrig ut, vad det beträffar. För att publiceras i kulturtidskrifter måste man ha kontakter och det hade jag inte. Internet kanske hade funkat, men jag själv hade inte internet tills nyligen. Så boken vi ser är bara originalstuff, asså.

    Noveller liggande? Utgivningen av boken plus bloggskrivandet har fått mig igång igen; jag har börjat skriva nytt material och skickat runt lite. En och annan positiv reaktion har jag fått, så att…

    Söker du material kan du ju få reprinta noveller jag haft på bloggen. Gamla bloggposter tenderar att försvinna så det kan jag gärna skicka dig, reviderade och uppstramade och kungjorda för en ny läsekrets, så att säga. Inga följetänger, bara avslutade stories är väl bäst gissar jag; sån där topposting förtar läsnöjet litegrann.

    Å andra sidan kan ju en följetong få läsarna att sitta som klistrade vid skärmen, så vem vet…

    Gilla

  4. Svensson:

    >Jag gillar räkan eftersom du varken hyllar okritiskt eller sätter upp en >förvånad min, utan går i närkamp med texten. Mer kan man inte begära.

    Underbart att du uppskattar det, samt inte går till mothugg i den kritik jag har. Dina kommentarer samt din uppskattning gör mig rörd! Jag gillar inte skaldjur, är troligen allergisk, men jag förstår vad du menar…

    >För att publiceras i kulturtidskrifter måste man ha kontakter och det >hade jag inte

    Jag vet inte hur det var förr, men nu för tiden går det faktiskt att publiceras i kulturtidskrifter, bara verket passar in, samt att det är välskrivet. Har man dessutom lite tur och får någon som tar en under sin vinge, såsom ex Rickard Berghorn en gång gjorde för mig så kan det lösa sig till det bästa. Men det förvånar mig om du åtminstone inte skickat in vissa alster till novelltävlingar genom åren.

    Sedan undrar jag förstås hur du skriver nu för tiden, om detta verk, som jag de facto lovordar, åtminstone sett till två av bokens noveller, skrevs i början av 90-talet. Har du inte skrivit något efter detta? Jag är synnerligen intresserad!

    Å andra sidan kan ju en följetong få läsarna att sitta som klistrade vid skärmen, så vem vet…

    Tror inte jag är intresserad av någon följetong. Det skulle i så fall vara Eld och rörelse. Men det tror jag inte du vill. Det skulle i så fall dessutom bli väldigt intressant, men också mycket, mycket, mycket jobb. Dock – INGET ILLA MENAT.

    >Söker du material kan du ju få reprinta noveller jag haft på bloggen. >Gamla bloggposter tenderar att försvinna så det kan jag gärna skicka >dig, reviderade och uppstramade och kungjorda för en ny läsekrets, så >att säga. Inga följetänger, bara avslutade stories är väl bäst gissar >jag; sån där topposting förtar läsnöjet litegrann.

    Skicka gärna några länkar till noveller du publicerat på din blogg. Jag skummar runt lite. Men jag är mest ute efter tidigare opublicerat material, om du har något. Men visst, är det något du är särskilt nöjd med är jag väldigt intresserad av att läsa och ev. redigera för publicering. Funderar faktiskt på att göra ett blogginlägg här om att Marmeladkungen söker skribenter; önskar nämligen öva mig i redaktionsarbetet, samt skapa kontakt med likasinnade och erbjuda ytterligare en möjlighet för okända skribenter att nå ut med sina verk. Men jag är kanske gripen av storhetsvansinne? Jag tänker till och med på att i framtiden registrera Marmeladkungen som nättidskrift.

    Ett förslag jag har är att låta mig publicera den novell jag ser som näst bäst i din novellsamling: ”Riddaren, Djävulen och döden”, fast i rejält uppstramad, samt kortare version. Är det något du skulle kunna tänka dig för att nå ut till fler läsare? Självklart i så fall med mig som redaktör. Kan inte betala annat än en möjligen ytterst symbolisk summa, men jag publicerar andras texter på denna min blogg eftersom jag tycker är det är roligt, samt att det förhoppningsvis hjälper skribenten i sitt fortsatta skrivande samt mig i mitt redaktörsskap.

    Mvh, F. G.

    Gilla

  5. Svensson: ursäkta förresten att det blev lite udda stil på bokrecensionen av Eld och rörelse. Det blir ibland konstigt när jag kopierar och klistrar in texten från Word. Men det blir åtminstone mer lättläst i Sans Seriffer (Arial; teckensnitt utan klackar), om än möjligen stort.

    Vet du hur man ändrar detta i efterhand? Vill du överhuvudtaget att teckensnittet/typografin ska ändras?

    Gilla

  6. Många synpunkter, intressanta och så, men jag återkommer. Bara typsnittet: ändra inte, det är fenomenalt läsbart!

    Gilla

  7. […] Sedan har det kommit en veritabel recension av boken också, en bloggräka av en skribent som gått i närkamp med texten. Det är poeten Granlund på ”Marmeladkungen” som funnit mycket att tala om, mycket att reagera på och en hel del att gilla också, bland annat titelstoryn. Läs hela inlägget här. […]

    Gilla

  8. Svensson: Du skrev ett längre mejl till mig om recensionen. Du kan inte tänka dig att publicera dessa dina åsikter här?

    Angående typsnittet så ändrar jag det inte, med tanke på att du anser det vara fenomenalt läsbart! Jag instämmer faktiskt själv. Samma som i Martin Anderssons här tidigare publicerade essä. Har dock lite problem med när jag ska ändra typsnitt här på wordpress – vilket inte alltid är det enklaste. Och självklart bör all bloggtext vara utan seriffer (klackar).

    Har någon en aning om hur man gör en sådan förändring?

    Gilla

  9. Det längre mailet med synpunkter på räkan kan jag inte hitta. Men för att kommentera lite av the above, well: om att behöva kontakter vid publicering.

    Asså: såklart måste man inte ha det. Men det underlättar väldeliga. Har man en kulturtidskrift så nog kontaktar man först sina vänner om man behöver material, man sitter inte och väntar otåligt på obeställt. Så skulle även jag göra om jag drev en Pequod, Res Publica eller 90-Tal.

    Men som sagt: visst får man ibland in en fot obetingat. Att jag inte hade noveller ute på 90-talet var delvis medvetet: jag ville skriva böcker, novellsamlingen E&R plus andra opus. ”Gå direkt på LP-formatet istället för att göra singlar” s a s.

    Men idag sitter jag ibland och skriver enstaka noveller och sänder dem över land och hav. Det finns många magz där ute, se bland annat sajten Duotrope.

    Gilla

  10. Lennart: Mycket intressant utveckling av ditt resonemang rörande kontakter med kulturtidskrifter.

    Jag kan instämma i mycket av vad du påstår. Visst är det väldigt viktigt att ha kontakter, men själv, enligt egen erfarenhet genom åren, är det något som kommer när man fortsätter, fortsätter och fortsätter att skriva och skicka in noveller osv – trots att man inledningsvis närmast alltid blir refuserad precis hela tiden. Hur det var på 90-talet kan jag inte uttala mig om; själv började jag skriva för att bli publicerad 2001-2002. Det gäller dock att inte ge upp. Att samtidigt ta till sig kritik på ett sådant sätt att man lär sig av den, som författare, läsare och individ.

    Duotrope.com var jag tidigare inte familjär med. Det är dock ett bra tips (även om det finns mängder av dylika sidor på engelska).

    Problemet är dock att skribenter som önskar publicera sig och som skriver på svenska, rimligtvis nästan alltid behöver odla sitt skrivande på i första hand modersmålet. Ett tydligt exempel på en fantastikförfattare som gjort detta är A. R. Yngve, och som sedan, efter ”kritik om att han skrev alltför amerikanskt” från John-Henri Holmberg, började skriva på engelska och lyckats bli publicerad i en mängd utländska publikationer!

    Vart skickar du i dagsläget dina noveller? Jag är mycket intresserad av detta. Kanske till och med kan ha något tips till dig…

    Gilla

  11. […] Eld och rörelse har undertecknad tidigare recenserat här; en recension vari jag påpekar att titelnovellen/kortromanen Eld och Rörelse, med rätt redaktör […]

    Gilla

  12. […] Recension av ”Eld och rörelse” på Marmeladkungen […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: