Bokrecension: Samlade svenska kulter. Skräcknoveller – recensent: Fredrik F. G. Granlund

En högst personlig inledning

Den här recensionen har verkligen suttit långt inne, trots att jag redan innan fantastikkongressen Eurocon i Stockholm (17-19 juni) hade läst ut boken och haft mycken kontakt med Anders Fager; bortsett från Internet, bland annat genom två intervjuer, vilka finns att läsa här (18 jan 2011) och här (14 maj 2011). Jag hade då även skrivit och publicerat ett julrim om författaren och boken Svenska kulter, samt publicerat en författarens FAQ. Vidare satt jag för övrigt under Eurocon i Stockholm med i tre paneldiskussioner tillsammans med Anders, och under lördagskvällen (18 juni) hamnade jag på fest/releaseparty hemma hos honom; en synnerligen minnesvärd afton.

Att den här recensionen låtit vänta på sig så länge beror således på att jag upplevt att jag tidigare inte klarat av att vara objektiv, behövt distans. Och vad har då förändrats sedan jag läste ut boken? Ett kluvet svar: egentligen lite  väl mycket. Och väldigt lite.

Bokrecension:

Anders Fager, Samlade svenska kulter

Recensent: Fredrik F. G. Granlund

1 Bokens handling

Undertecknad upplever boken ifråga såsom en postmodernistisk episodroman, även om volymen i media omnämns såsom en novellsamling. Fel eller inte, det spelar ingen roll – men det ligger en viktig poäng i vad jag försöker påpeka. I jämförelse med vad som konstituerar en episodroman finns dock en rejäl diskrepans som gör mitt påstående paradoxalt: det är definitivt bäst för läsaren att läsa den här boken i den av författaren upplagda ordningen, vilket kan jämföras med att man tvingas äta julmaten i en viss ordning, att man inte får äta det som är sist i raden innan man ätit de tidigare rätterna som leder fram till denna rätt.

Jag är annars en stor förespråkare för novellsamlingar och särskilt antologier med olika författare – för även om sådana böcker inbegriper samma tema, plats, tidsperiod, personer eller dylikt så kan man som läsare efter eget behag hoppa fram och tillbaka som man vill, anpassa novellen/episoden ex. efter hur mycket tid man har över för läsning eller bara läsa den kortaste först, följt av den längsta osv., helt upp till var och en. Detta är dock – även om det naturligtvis går – ingen bra idé när man läser Samlade svenska kulter eftersom informationen som avslöjas flyter på ganska så kronologiskt.

Det här är en Lovecraftiansk vidareutveckling av den tidigare publicerade svenska Lovecraftianska mytologin som började med den numera kultförklarade Necronomicon i Sverige (Aleph bokförlag, 2002), vari undertecknad debuterade tillsammans med  författare som Johan Theorin (Rälla Ödekyrka), Mattias Fyhr (teoretiska texter), Ola Svensson (fiktion), och inte minst Rickard Berghorn (fiktion och teori) – samtliga med noveller/texter som på ett eller annat sätt inbegriper den Lovecraftianska mytologin i den svenska vardagen; det som påbörjade vad Anders Fager nu gjort och gör, vidareutvecklar, skruvar och vrider på, inför nya element i.

(Intressant att nämnas åtminstone inom parentes är att min egen debutnovell Vandrarens gravsten i ovan nämnda bok intressant nog just nu är publicerad i den skotska tidskriften/fanzinet Cyagha; där även Anders Fagers av fantasygemenskapen Catahya prisbelönade novell Mormors resa (Grandma’s Journey) finns översatt.)

Men vad menar jag då nu med denna utvikning om tidigare publicerad Lovecraftiansk skräck i den svenska bakgrunden? Jo, att Anders Fager i och med boken Samlade svenska kulter nu gjort en slags postmodernistisk Lovecraftiansk pinuppkalender (Tentakelboy, om så vill), där man kan slå upp en sida eller en novell och få sig ett smakprov på hur Lovecraftmytologin i Sverige nyttjats och utvecklats av författaren, klätts av mellan raderna. Det är ofta lättklätt och blodigt och inbegriper då och då porr och/eller våldsporr, för att inte tala om tentakler och annat som det annars i allmänhet bara viskas om.

Boken Samlade svenska kulter är ett massivt verk om bortåt 550 sidor där nämnda mytologi alltså undan för undan byggs på. Ju längre man kommer in i boken desto fler pusselbitar faller på plats, och man förstår mer av alltsammans uppbyggnad, liksom sammanhanget mellan återkommande personer. Just av denna orsak kan jag inte rekommendera att läsaren skall hoppa fram och tillbaka mellan novellerna, utan istället läsa texterna i successiv ordning.

1. 2 Bokens ursprung

Den första tredjedelen av den här boken, Anders Fagers debutbok, Svenska kulter, publicerades 2009 på Man av Skugga förlag. Under 2010 kom sedan denna första tredjedel även att publiceras av Månpocket; vilket förstås var en verklig framgång för svensk fantastik – ty något sådant här har helt enkelt inte tidigare hänt – vilket får mig att vilja påstå att det Anders Fager lyckats med rör sig om en slags fantastikrenässans. 

2011 publicerades sedan Samlade svenska kulter i inbunden form av bokförlaget Wahlström & Widstrand, vilken inbegriper den ursprungliga varianten, men som också har förlängts med tio noveller emellan vilka åtta fragment står att finna (se innehållsförteckningen nedan). I sidantal innebär detta en ungefärlig förlängning med 346 sidor, alltså en hel del nytt även för den som läst någon av de två första varianterna.

1. 3 Baksidestexten, Wahlström & Widstrand, 2011.

”Obeskrivliga saker utspelar sig på en mosse i skogen bakom en gammal dansbana i det djupaste av Småland. Men redan många år dessförinnan kom en högt uppsatt och ganska tvivelaktig figur till Stockholm för att lägga beslag på en sällsam antikvitet. Två åldrade herrar möts vid ett kafébord i Gamla stan. De talar viskande om vad som händer. Gör upp planer. Och en konstnärinna passerar en gräns från vilken det inte går att återvända.

I Samlade svenska kulter är varje berättelse en pusselbit i en större helhet. En helhet som är på en gång skrämmande, bisarr och obehagligt bekant. Eftersom den liknar vår egen verklighet. Eftersom det handlar om vad som döljer sig under vardagens trygga yta. Om uråldriga varelser som alltid levt mitt ibland oss – och samtidigt i det fördolda. Om hemliga sällskap som varit verksamma sedan urminnes tider och som kanske har större makt än vad som egentligen är riktigt hälsosamt. Allt har ett samband. Det är bara vi vanliga människor som inte ser det.”

1. 4 Bokens innehållsförteckning (novellförteckning)

BOK ETT: SVENSKA KULTER

Furierna från Borås

Fragment I

Mormors resa

Fragment II

Den brutne mannens önskan

Fragment III

Lyckliga för evigt på Östermalm

Fragment IV

Fröken Witts stora konstverk

BOK TVÅ: ARTÖVERSKRIDANDE FÖRBINDELSER

När döden kom till Bodskär

Fragment V

Leka med Liam

Fragment VI

Herr Görings Artefakt

Fragment VII

Tre veckor av lycka

Fragment VIII

En punkt på Västerbron

BOK TRE: DU KAN INTE LEVA

Festivaler

Fragment IX

Hårdare Hårdast

Fragment X

Pigornas trappa

Fragment XI

Drottningen i gult

Fragment XII

Bödel blond

2. Positivt

För enklare genomläsning bryter jag upp detta kapitel i underrubriker.

2. 1 Noveller man minns

Boken inleds i och med de två första novellerna (Furierna från Borås och Mormors resa) i ett otroligt tempo, här sparas det verkligen inte på lättantändligt material, nej, här brakas det på med sex och tentakler och avföring och skräck och monster och allt möjligt annat man kan tänka sig synonymt. Det är verkligen en härlig inledning på en bok; det här tillhör definitivt det bästa jag läst inom svensk skräck på väldigt länge; det är verkligt härligt och väldigt medryckande.

Men sedan kraschar boken och når – även om det mesta av vad som följer är bra eller intressant eller medryckande – aldrig åter upp till samma nivå. Det här är naturligtvis väldigt beklagligt. För läsaren räknar förstås med mer i den inledande stilen utan att det kommer; det är verkligen olyckligt att boken inte fortsätter i samma höga tempo.

Man kan dock knappast tycka om precis allt i en novellsamling av detta omfång, och jag har direkt från författaren fått höra att han och många med honom anser att den näst sista novellen, Drottningen i gult, är bokens bästa. Det håller inte jag alls med om. Det är en intressant novell om den återkommande karaktären, konstnärinnan My Witt, men även om den på sitt sätt är minnesvärd tillhör den inte mina favoriter. Nej, personligen föredrar jag istället följande pärlor, återgivna i den ordning de förekommer i boken:

Furierna från Borås. Mormors resa. Fröken Witts stora konstverk. Leka med Liam (egentligen ingenting att göra med mytologin). Tre veckor av lycka, En punkt på Västerbron och Festivaler.

Den polske Science fiction-författaren Stanislaw Lem sade för övrigt en gång för länge sedan i tjeckisk TV:

”Nu för tiden läser ingen någonting.

Om någon läser så förstår han inte.

Om någon läser och förstår så glömmer han genast.”

Med detta citat önskar jag främst poängtera på vilket sätt jag tänker om hur jag minns de noveller jag angett ovan och fler därtill. Detta vill jag mena är väldigt ovanligt. Anders Fager tycks nämligen besitta en förmåga att förverkliga sina idéer på ett betydande, minnesvärt vis. Och det skall också i sammanhanget påpekas att för att komma från mig så är detta ett synnerligen högt betyg – jag har nämligen svårt att glömma mycket i den här boken, trots att jag har många invändningar mot boken i helhet. Men vi läser väl ändå också för att finna något att minnas, för att få en upplevelse. Även om vi inte alltid minns det vi läst…?

2. 2. Den svenska Lovecraftmytologi som byggs på och utvecklas

Något som är särdeles positivt med den här boken är den Lovecraftianska mytologi som byggs upp och hela tiden får mer kött på benen (samtidigt som protagonisterna förlorar kött på benen…)

Fagers återkommande, och därmed allt mer utvecklade,  personligheter är också ett väldigt bra och effektivt stilistiskt berättargrepp som betydligt höjer bokens status, i och med att många karaktärer återkommer och utvecklas ju längre in man kommer i samlingen – varför volymen på sätt och vis till och med – såsom jag i denna recensions inledning påtalade – kan ses som en slags episodroman. Jag gillar särskilt min namne Sofie Granlund som har rejäla monsteranknytningar, för att inte tala om konstnärinnan My Witt som har sina lustigheter för sig och hamnar i en hel del underliga situationer.

3. Negativt

För att enklare låta påskina kritiken delas den här upp i underrubriker.

3. 1 Fragmenten mellan novellerna

Mellan varje novell har författaren valt att infoga korta fragment som genom boken står numrerade i romerska siffror. Det här är i och för sig delvis nyskapande i en svensk fantastikbok av den här kalibern, men tyvärr är de inkluderade fragmenten ojämnt skrivna och det är inte alltid de tillför helheten någon verklig mening, åtminstone inte jämfört med vad som framkommer i novellerna. Det är snarare små mellanspel som läsaren helst vill slopa eller bara skumläsa raskt för att komma vidare till nästa novell. Dock är en del fragment bra och intressanta – min kritik riktas främst mot ojämnheten i denna bokens inslag. Jag tror kort sagt att helheten skulle gagnats om de strukits eller åtminstone varit färre till antalet.

3. 1 Ojämnhet

Jag har ovan påpekat att fragmenten mellan novellerna är ojämna och att inte alla tillför helheten något. Denna ojämnhet skall också påpekas om novellerna, sett både till deras innehåll och prosa; mycket hade nämligen kunnat kortats ned eller strukits för att få boken än bättre. Nu är det i och för sig som så att ytterst få novellsamlingar håller vad de försöker lova, och läsaren är alltid – eller bör alltid vara – kräsen.

Ärligt talat skulle jag nog personligen föredragit att korta ned denna tegelsten med en tredjedel eller mer, för att få den riktigt, riktigt bra. Man kan nämligen som läsare – oavsett hur erfaren/oerfaren man är som sådan – fråga sig om någon på förlaget/förlagen granskat texterna med åtminstone något vässad kritisk penna innan dess publicering, eller om författaren helt enkelt själv fått alldeles för mycket att säga till om innan boken publicerades? Det verkar tyvärr som så. Uppenbart är dock, med tanke på de ”tack-texter” boken inkluderar om bokens varje del – att många läst boken inom publicering. Men frågan är om det varit kunniga läsare som kunnat lägga fram konstruktiv kritik eller bara ja-sägare.

3. 2 Det korthuggna språket/prosan

Något man som läsare omedelbart reagerar på är författarens prosa. Jag har 1) läst högt ur boken för andra, och 2) bett en mängd bekanta och obekanta, erfarna och oerfarna läsare att slå upp en sida på måfå och läsa ett stycke eller två – och samtliga har reagerat mycket negativt. Två minnesvärda kommentarer som jag genast antecknade var:

En oerfaren läsare: ”Öh, Ska det verkligen vara så korthuggna meningar? Det här är ju helt sjukt.”

En van läsare: ”Det låter väldigt konstigt… Så många punkter! Öh, jag skulle absolut inte kunna läsa en så här tjock bok med det här språket, hur bra den än var.”

Redan under inledningen av min andra intervju med Anders Fager på Marmeladkungen påpekade jag detta med hans stackatospråket. Då svarade herr Fager följande:

”Jag tycker personligen att klassisk adjektivtyngd skräck i bästa fall blir självparodierande eller camp, i värsta fall olidlig. Hur som helst blir det varken spännande eller gripande. Att skriva på ett sätt som inte känns förra sekelskiftet är ett sätt att komma runt det problemet.

Har alltid försökt skriva kort och tydligt och rytmiskt. Det ska gå att läsa det jag skrivit högt till musik. Sen jag sprang på James Ellroy för några år sen så har det blivit värre. Två tre ord per mening när man beskriver action. Det blir nervigt, rytmiskt och poetiskt.

Anders Fager påpekade också under intervjun att en del älskar hans sätt att skriva och att en del undrar varför jag hatar bisatser. Rörande andra författare med hans teknik/stil/prosa nämner Fager: Raymond Chandler, Mickey Spillane, James Ellroy, och Ernest Hemingway…

Undertecknad är ytterst förvånad över detta författarens sätt att hantera det svenska språket. Det skulle kunna få vilken svensklärare som helst att rysa, men så skriver jag ju nu i och för sig också om en en samling skräcknoveller. Hm. Problemet är dock att det är ett faktum är att Fager bryter mot gängse norm på skrivarkurser och väljer att gå sin egen väg. Visst är det på sätt och vis imponerande att han går emot skrivnormen; gör något väldigt annorlunda. Och inte minst är det imponerande i och med att det lyckas och att han publiceras på så stora förlag, får så stor uppmärksamhet i media osv, men det är helt svårt inte lättläst eller vanligt på ett bra sätt. Jag anser personligen att det är fruktansvärt jobbigt att läsa denne författares prosa.

3. 3 Föränderliga tempusformer / tidsperspektiv

En sak som ytterligare förstör eller bryter ned helheten är det sätt på vilket författaren i sina noveller nyttjar och hoppar mellan tempusformer. Det är som jag påpekat ovan en ovanlig prosa det här rör sig om, och när tidspersektivet ofta ändras dels i samma stycke, men också mellan två efterföljande stycken så blir det än mer tungläst och besynnerligt. Det förvånar mig att sådant jag nu påtalar och strax kommer att exemplifiera inte försvunnit i korrekturläsningen, särskilt med tanke på att boken är publicerad av ett så stort förlag som Wahlström & Widstrand de facto är.

Men å andra sidan kan det här förstås anses vara en utveckling av författarens egen stil, den egensinniga tunga prosan – att det skall vara så här. Men. Oavsett. Det är tungläst. Betungande. Både för oerfarna och erfarna läsare.

För att ge ett exempel. Mellan bokens stycken hoppar författaren fram och tillbaka mellan olika tidsperspektiv samt personer. Vid skrivandes stund slog jag upp ett uppslag på måfå. Det råkade bli sidan 194-195. På sidan 194 börjar ett nytt stycke med föregående blankrad. Stycket inleds: ”My vaknade sent.” Nästa stycke inleds: ”Linda var inte hemma”, Nästa stycke: ”Det var tur att hon inte hade så mycket kvar att göra.” Nästa: ”Peter hade svarat tre gånger. Nästa: ”Hon dekorerar maskinen.”. Nästa: ”De stirrar på …” Detta är alltså bara ett exempel – valt på måfå.

Jag slår nu vid skrivandes stund upp en annan sida, det blir siduppslaget 84-85. Och följande är en återgivning av varje styckes inledning – och observera nu verben, frågade, säger, tar, kommer. Jag har nedan markerat det viktigaste att lägga märke till i versaler:

”Då kom Gammelmor SPRINGANDE…”,

””Såg hon Lene”, FRÅGADE Bjarne”

”Jag sprang när de började skjuta…”

”En kniv vrids om i Bjarnes mage.”,

[…]

”Far, du gör henne illa”, SÄGER Siv”

”Siv TAR tag hårt i hans arm”,

”De KOMMER från vägen …”

Jag hoppas att det med dessa exempel framgår vad jag avser i denna min kritik. Så här skall det förstås inte hoppas fram och tillbaka mellan tempusformerna i en bok som är publicerad på ett av de största svenska förlagen.

Definitivt inte.

4. Sammanfattning

Anders Fager har med boken Samlade svenska kulter lyckats få sina korta meningar att bildligt talat mynna ut i en rasande flod av åtminstone delvis nyskapande Lovecraftiansk skräck i de svenska hemmen. Här presenteras teorier och idéer som definitivt inte är att förakta – och sambanden och innebörden vecklas dessutom ut sig likt en spindels väv och får ju längre läsaren kommer i boken alltmer djup. Att det dessutom är minnesvärt gör ju inte saken sämre. Nej, nej!

För säga vad man vill, och trots all min kritik, så är den här boken verkligt läsvärd och värd att uppmuntras. Samtidigt är det förstås positivt men förvånande att ett så stort svenskt förlag som Wahlström & Widstrand publicerar sådan svensk, Lovecraftiansk skräckfantastik, samtidigt som boken är publicerad med så mycket att även en novis korrekturläsare genast hade reagerat. Men. Även om jag har rätt i detta är Samlade svenska kulter är en stor framgång för svensk fantastik; en milstolpe; något som förhoppningsvis kommer att dra med andra skribenter som fortsätter att bygga på detta post-lovecraftianska i den svenska vardagen.

Sedan kan man förstås precis som undertecknad reagera över hur tungläst och ojämn Fagers prosa faktiskt är. Liksom att boken skulle belönat läsaren med en än mer minnesvärd upplevelse, om den hade varit kortare, mer sammanhållen. En skarpare korrekturläsare (och/eller färre ja-sägare bland testläsarna) torde rimligen ha inneburit bättre struktur och språk. Men jag vill ändå tro – och gör det också – att författaren kommer att utvecklas i en rask takt samt att hans framgångar kommer att bli allt större.

Vem vet ? Hans texter kanske snart kommer att bli måsteläsning i varje litteraturälskande hem …

Titel: Samlade svenska kulter 

Författare: Anders Fager

Förlag: Wahlström & Widstrand, 2011 (http://www.wwd.se)

Genre: novellsamling

Inbunden med skyddsomslag

Sidantal: ca 549.

Pris direkt från förlaget: 330:-

ISBN 978-91-46-22096-1

* * *

Andra bokrecensioner på Marmeladkungen

~ av Fredrik F. G. Granlund på torsdag, 15 december, 2011.