‘
Några begynnelseord
I tisdags var det exakt fyra år sedan min son dog. Inte helt enkelt – och det har onekligen påmint om vad som nu komma skall.
‘
Jag har det senaste slitit halvt ihjäl mig med romanskriverier – och med en väldigt lång och smärtande presentation av mig som skönlitterär författare för Tidningen Kulturen. Nu är denna äntligen inlämnad, och publiceras snart tillsammans med en längre novell från mitt tangentbord. Och tro mig, det är verkligen skönt. Att presentera den egna personen är inte det enklaste. Och dessutom gör det märkvärdigt ont att blicka bakåt. Rejält ont!
‘
Här följer en novell jag och Rickard Berghorn skrev tillsammans under 2009, en kort tid efter min enfödde sons bortgång . . . Jag skall inte kommentera den vidare, bortsett från att vi skrev utifrån ombytta roller. Ett verkligt intressant samarbete. Men. Nuff said!
‘
VI FÖDS ALLA DÖENDE
‘
Av: Fredrik F. G. Granlund
&
Rickard Berghorn
’
I.
Det verkar som om förändringens vindar kan börja blåsa på de mest oväntade ställen. Newton såg ett övermoget äpple falla en höst och förstod lagarna som styr universum. En fattig son till en enkel snickare föddes bland boskap och lort och skapade en världsreligion. Min egen värld – och kanske också en annan persons verklighet – började förändras när jag satt och bidade en blekdammig sommarmorgon på Burger King i Stockholm.
’
Panoramafönstret ut mot Medborgarplatsen var flammigt av torkande fönsterputs. Det var ganska ödsligt nu, men ett par, tre timmar till och vår blygsamma huvudstad skulle fyllas av liv och bli en storstad igen. På andra sidan glaset stred ett par kajor om en snabbmatskartong.
’
Jag hade tillbringat natten halvslumrande på bussen från Halmstad. Idag skulle jag fika med ett par gamla medarbetare och uträtta några ärenden. Inget av betydelse för denna historia. Imorgon skulle jag vidare till Mariestad för att besöka Felix Frost där, min bästa polare; den deprimerade, instabila, nyblivna pappan.
’
Men ikväll hade jag ingenstans att bo, varför var jag extra uppmärksam på omgivningen. Och lite längre bort vid fönsterlängan satt en kvinna ensam och skrev försjunken i en anteckningsbok. Det gjorde mig nyfiken, så jag gick över till henne.
’
”Dig känner jag igen på nåt sätt”, sade jag, eftersom jag aldrig sett henne tidigare.
’
”Jaså?” skrattade hon.
’
Det blev en mycket märklig kväll och natt.
’
II.
Mariestad är en vacker så kallad sommarstad. Här finns gluppande vågor och vidsträckt vattenvidd, fiskmåsar som klyver skyn och kastar ilande skuggor över de gamla faluröda träkåkarna ovanför hamnen. Den ligger egentligen vid Sveriges största sjö mitt inne i landet, men ”Vänerns pärla” känns som en kuststad.
’
Bussen hade släppt av mig, men ingen bekant gestalt sågs vänta i närheten. Jag gick över hållplatsen mot järnvägsstationen, slog under tiden ett nummer på mobilen. Signalen avbröts, men en arm vinkade bakom väntsalens glas. Mariestads egen poet och författare kom utomhus, satte sig trött ned på trappan med en öl i handen, verkade väldigt deprimerad, som alltid resignerad.
’
Det var ett halvår sedan vi sågs sist, över öl, whisky, vin och laxfilé med en påse chips som tilltugg. Nu vankades öl, whisky, laxfilé och tilltugg ännu en gång. Laxen med lime och stekt potatis var oundviklig – min vän skulle platsat även på matlagningens parnass. Om nu världen är död i atomer och damm och vi alla är döende, får vi utverka den blygsamma njutning vi ändå kan skaffa oss av livet. Det är i alla fall min epikureiska filosofi.
’
Felix njöt i allmänhet inte av livet, men gjorde tappra försök. Mat men speciellt dryck: öl, sprit och rödvin. Lika viktigt var kultur: romaner och noveller, dikter, film. Hans hem var belamrat av böcker och dvd-fodral. Idag var han iklädd grånyanserad linnekavaj, vit skjorta och grå finbyxor med pressveck. En välfylld svart väska hängde över axeln; i ett dolt fack visste jag att han gömde antidepressiva mediciner.
’
Felix är en lång man, betydligt längre än jag, men nu tittade jag ner på honom. Han såg obestämt på mig bakom svarta Armani-solglasögon, under den gula solblekta kepsen han alltid bar, och som hans far tydligen hade köpt på 60-talet som hippie i San Fransisco. Också den verkade mer sliten. I brättets skugga såg hans ansikte lite mer plufsigt ut än förra gången.
‘
Han log ändå, naturligtvis. Vi tog i hand och han välkomnade mig till Mariestad med en Pripps Blå 2,8%. Vi satt där, drack och tittade på taxibilarna som väntade, på folk från och till ICA i närheten. Vi pratade Baudelaire och Poe. Om nakna hjärtan och kadaver.
’
Vi pratade liv och död.
’
III.
”Hur är det med lillkillen?” undrade jag efter ett tag. Felix hade bara varit pappa i knappt tre veckor, till en pojke med allvarligt hjärtfel. Den första operationen höll just på att förberedas. Den skulle utföras tidigt imorgon bitti och det var därför jag kommit, som stöd, medan mamman vilade hos sina föräldrar ikväll.
’
Felix blev åter väldigt dyster.
’
”Hans hjärta arbetar som om han joggar dygnet runt. Men han är lugn, blek. Lik mig. Liten men stark. Nu kan vi bara vänta handfallna och hoppas att operationen går bra. Men om han överlever är det ändå större risk att han dör vid nästa hjärtoperation, i januari eller februari.” Han skakade på huvudet, tog några djupa sugande klunkar och betraktade mig med allvar i ansiktet.
’
”Jag försöker planera vad jag ska göra i så fall… Fast jag inte ens borde tänka så, som om det vore oundvikligt… Men om min son dör så lägger jag in mig på psyket. För att inte skada mig själv eller andra.”
’
Felix tog fram en cigarett, snurrade den mellan fingrarna, slog den sedan mot handen, upprepat, och tände den. Tog fram en ny öl ur väskan och drack.
’
”Hur menar du nu, Felix?”
’
”Jag kommer inte att kunna hantera situationen. Om han dör lämnar Emma mig garanterat. Även om jag lägger in mig på psyket. Jag kommer inte vara stark nog att stötta henne. Och hon lämnar mig om jag inte lägger in mig på psyket. För då lär jag praktiskt taget supa ihjäl mig.”
’
Jag kunde inte, eller hade kanske inte ens rätt att argumentera emot detta. Men jag fyllde ut tystnaden som följde: ”Låt mig berätta en sak som just hänt mig. Det kanske ger perspektiv på saker och ting, eller nåt. Jag träffade en kvinna i Stockholm igår.”
’
Felix nickade och reste sig. Vi strövade omkring, drack öl, insöp Gamla stan, stadsvyn och sjöutsikten, medan jag berättade…
’
IV.
Det var ett helt slumpartat möte, men kvinnan och jag hittade fram till varandra där på Burger King. Jag berättade om mitt bokförlag. Hon förklarade vad hon sysslat med – lustigt nog bokdesign och layout. Nu var hon sjukskriven.
’
Fram mot kvällen träffades vi på Söder, på en engelsk pub, drack ett par Guinness och Caffrey’s. Och när det med tiden framgick att jag inte hade någonstans att tillbringa natten, fick jag sova över hos henne.
’
Hon var smal, tunn, med en mörk grundstämning i humöret och hade kanske just därför lätt till spontana skratt då och då. I hennes enrummare lyssnade vi på musik, talade om det man alltid har gemensamt med andra: livet och döden. Som barn hade hon varit mobbad och utanför eftersom hon varit ful. En period hade en släkting förgripit sig på henne. Som tonåring och vuxen hade hon lyckats skaffa sig en skör men tillräcklig bekräftelse som kvinna och människa. Ingen unik historia, jag hade hört och läst den innan. Det finns inte oändligt många livshistorier att berätta – men de är inte desto mindre viktiga för det.
’
Vi låg på en madrass på golvet som två tonåringar. Pratade, skrattade, var allvarliga och plockade bland cd-fodral. Cancer förstörde hennes inälvor och hon skulle dö om några år. Så var det bara. Därför gjorde vi det bästa av kvällen.
’
Och visst, som två tonåringar låg vi med varandra. Fumligt och rodnande, men i samförstånd.
’
På morgonen, efter en enkel fika, kramades vi i Centralhallen och skiljdes.
’
Vi visste båda att vi inte skulle ses mer. Och det var okej så.
’
V.
”Tror du på något efter döden?” frågade Felix när jag hade slutat min berättelse.
’
”Heh? Jag tror inte ens på livet. Eller döden.”
’
”Det gör knappt jag heller. Men hur menar du?” Felix gned fingret mot underläppen, den första riktigt spontana reaktion han visat idag. ”Jag ser fram emot att du ska få träffa min son.”
’
Han tog några fundersamma bloss.
’
”Allting bara är”, fortsatte jag. ”Det är ett av mänsklighetens största misstag, största missuppfattningar, att det skulle vara något fundamentalt annorlunda mellan oss själva och stenen här”, sade jag med foten på en ovanligt bred gråsten i gatubeläggningen. ”Jag är bara en mycket mer komplicerad struktur än den – det är egentligen inget speciellt med livet. Vi vill bara så gärna tro det, eftersom vi själva lever. Det passar vår fåfänga bäst.”
’
”Panteism. Eller panpsykism?” Felix försökte låta respektfull, men i själva verket fanns det ett undertryckt löje hos honom. I de allra flesta fall gör han sitt bästa för att vara ett helgon, men också han är en människa.
’
”Bara materialism och ateism. Skulle jag tro.”
’
VI.
Det var mörkt nu. 1600-talskåkar på ömse sidor om oss, gränder med kullerstenar, i händerna varsin burköl. Vi hade övergått till Norrlands Guld starköl. Felix väska tycktes innehålla osannolika mängder öl. Där fanns till och med en bag-in-box med rödvin och två J.P. Chenet-vinglas.
’
På en kulle i grannskapet strävade den spetsiga domkyrkan upp mot himlen. Korset nuddade det svarta valvet med dess tysta psalm av stjärnor och vintergata. Längre bort, nedanför oss, andades hamnen mörkt vatten. Den långa piren som ilade i ett streck ut i Vänern, kilometervis, gjorde hamnen till en mäktig syn.
’
Vi gick upp mot kyrkan, ratade bänkarna till förmån för varsin gravsten, och drack vidare.
’
”Saker och ting förändras inte så mycket som vi tror”, återtog jag. ”Ateism och materialism är kanske modernt i vår del av världen. Men livsåskådningen skapades i antikens Grekland och växte till en av de stora skolorna i Rom. Redan då fanns bara atomer och tomhet. Slumpen och partiklarnas rörelser kunde förklara allt som händer; och givet att universum är evigt behöver det ingen skapare.
’
De kristna munkarna blev mörkrädda… De förstörde alla Demokritos skrifter, nästan allt av Epikuros också. Men fragment och några spridda skrifter lyckades överleva medeltiden och inspirerade Galilei, Descartes, Newton… Och därifrån har vi fått vår moderna vetenskap och syn på universum. Verkligheten som skrot och korn, hopföst av tillfälligheternas vindar till den underbara och motbjudande värld vi har.”
’
”Det behövs en skopa cynism för att överleva, menar du?” sade Felix. ”Det gäller att gripa dagen och göra det bästa av det liv man har, eftersom inget annat kan förväntas i ett universum av nycker och virvlande damm?”
’
Återigen vänlighet med kokande känslor därunder. Inte så konstigt med tanke på omständigheterna. Nedvärdera livet till materia, slump och nödvändighet?
’
”Jag förstår dig verkligen, Felix. Men jag är cynisk. Jag har också gått igenom liknande saker som du, jag orkar bara inte sörja längre. Livet är hemskt och livet är underbart.”
’
Felix hade plockat upp en handfull stenar från grusgången och kastade dem nu förstrött en och en. Någon knackade försynt mot en trädstam bredvid gången. En annan tickade mot en skuggig gravsten.
’
”Så alltså: Givet oändligt många atomer i ett oändligt universum – eller ett begränsat antal atomer i ett evigt universum – slumpstyrda rörelser och orsak-verkan, skulle man kunna förklara exakt allting. Mer behövs inte, naturen nedkokad till några få enkla principer. En triumf för reduktionismen!” sade Felix med lagom ironi.
’
VII.
Månljuset silade mellan lövträden och skapade konturer av onaturligt svarta skuggor. Vi satt på gravstenarna under en massiv blodbok, drack våra burköl och förenades i tysta tankar. Och jag visste vad Felix skulle säga härnäst…
’
”Det finns bara föreställningar och överenskommelser, Robert. Dina atomer och slumpnycker är inte sanna, det är bara något du tror är sant. Liksom allt annat vi människovarelser försanthåller. Jag har läst Bibeln, Koranen och Bhagavadgita. James Redfield och Neale Donald Walsh – Tolkien, Moorcock och Lovecraft. You name them! Vem fan kan säga att de har fel? Eller ens rätt? Allt är konstruktioner, praktiska överenskommelser, subjektiva uppfattningar.”
’
Han drog fram sin fickplunta, en silvrig flaska med alligatorskinn. ”Billig Whisky”, sade han buttert. ”Du vill inte ha!” Han tog två rejäla klunkar med pokeransikte.
’
”Du gillar ju Descartes”, fortsatte han. ”Men den enda absoluta sanning han kunde erkänna var att han tänkte och därför visste att han fanns. Visst håller jag med om att jag finns – men jag tror också att allt annat, alla upplevelser, är ett slags dröm. Fruktansvärt och underbart, men mest fruktansvärt. Det ligger en tröst i det – allt en dröm, allt emanerat från mitt psyke. Genom att bearbeta mig själv förändrar jag verkligheten. Eller det vi kallar verkligheten.”
’
”Solipsism”, sade jag. ”Men om allt egentligen är du, så att säga, hur kommer det sig då att du inte har kontroll över det? Din nyfödde son är ju nästan dödssjuk, det värsta du någonsin kan tänka dig.”
’
”Det finns onda drömmar, eller hur? Vi drömmer mardrömmar som får oss att vakna kallsvettiga och nästan från våra sinnen. Det är kanske kärnan i det onda: Det vi inte har kontroll över, det lider vi av. Jag drömmer mardrömmar eftersom jag har skuld, har gjort – eller tänkt – något fel eller ont. Likadant i verkligheten: det som drabbar mig är mina egna gärningar som kommer tillbaka. Livet är ett helvete eftersom jag är en dålig människa, trots att jag ständigt försöker förändra mig till det bättre. Och nu har jag bara en dröm som inte är en mardröm – att min son ska överleva.
’
Men allt som skiter dör!” Felix smällde burken i marken bredvid sig och slog bakhuvudet i gravstenen så det hördes dovt. Jag såg en tår glimma stinn i hans ögonvrå. Han blinkade upprepat för att hålla tillbaka dem. ”Alla är döende. Fan, alla föds vi döende! Och om man inte tar livet av sig, så kan man i alla fall supa skallen av sig. Eller på andra sätt spela rysk roulett med sin förbannade hjärnsubstans. Man kan försöka hjälpa den solipsistiska så kallade verkligheten på traven, vad?”
‘
’
Ett skrockade hördes plötsligt i närheten, i mörkret under trädet strax intill. Det övergick till en krasslig hostning och harkling. Någon reste sig, makade sig in i vår krets. Det var en långhårig, åtgången a-lagare, som sög eller tuggade på en otänd cigarett. Han var klädd i en åtsittande t-tröja med nikotinfläckar och extremt slitna blåjeans, överalllt med hål och brännmärken efter cigaretter. Över axeln hängde en jeansjacka som en trasa.
’
VIII.
”Ni snackar era poetjävlar. Har ni blommiga kalsonger också?” Mannen skrattade högt så det ryckte i honom.
’
Vi var nog båda lika häpna över hans uppdykande, men Felix ställde sig upp: ”Ja faktiskt!” Han öppnade bältet och byxorna men mindes tydligen fel. Boxershortsen var blå med mönster i form av vita sjöflaggor. ”Aj fan”, sade han.
’
Uteliggaren skrattade gott, verkade nöjd med bemötandet han fick. Han kom fram och satte sig på knä framför oss. ”Men grabbar, ni har missuppfattat nåt här”, fortsatte han. Och plötsligt fanns en annan ton i hans röst:
’
”Vi människor har alltid uppfattat det som att vi lever i en gåta. Där i tidernas begynnelse skaldade sumererna om Gilgamesh som plågas av insikten om sin egen dödlighet. Och mycket lite har hänt sedan dess. Men tänk om människan formulerat gåtan fel? Eller om det i själva verket inte alls finns nån gåta?”
’
”Vem är du egentligen?” frågade jag förbryllad. Felix såg ut att instämma i frågan, men vi märkte att uteliggaren inte skulle svara.
’
Istället reste han sig upp där han suttit på knä framför oss. Ur byxfickan drog han fram en exotisk liten souvenirflaska om fem centiliter. Vätskan skimrande nästan självlysande i blått, rött och grönt och liknade närmast absinth – men ändå långt ifrån den mytomspunna dryckens färger. Han skruvade av korken med ett knyck och räckte över den.
’
En eterisk doft spred sig som fjärilsvingar omkring oss. Felix tvekade. ”Men vad fan, vi är ju fulla och dumma i huvet!” sade han och drog i sig drygt halva utan att tveka. Jag tog själv resten i en lika ansvarslös klunk. Det värkte efteråt i bröstet, som av miljoner fjärilar som ville spränga fram.
’
Jag tittade på den sällsamma souvenirflaskan i handen. Etiketten berättade om något okänt land – Ash – och bryggning på källvatten från sjön James.
’
”Vet ni vad, grabbar?” sade uteliggaren och drog på sig jeansjackan. ”Följ med en sväng.”
’
IX.
Vi gick mot centrum med denna ömkliga och intressanta människa. Han skrattade då och då åt underligheter i fredagskvällen: en engelsk bulldog i koppel som sket, ett gäng tonåringar som bråkade om en folköl, ett tjejgäng som drack hembränt på en bänk utanför Åkes Video och dividerade om vem som skulle få sista cigarettfimpen. Av någon anledning fann också vi händelserna intressanta och skrattretande.
’
En gammal pensionär satt på en rullator och såg livet och log.
’
På håll syntes stadens torg: det var fantastiskt, som en upplyst oas. Överallt människor och färger. Folk som hånglade, som skojbråkade och delade broderligt och systerligt på alla drycker och preparat som fanns i omlopp. Stadshotellet och Björnes Magasin var respektive upplysta i grön och vit neon.
’
Och där på torget stannade vår ledsagare och vände sig myndigt mot oss. Det var märkligt att vi inte sett det innan, men det långa håret var välklippt i page och frodigt blont. Han verkade annorlunda i övrigt också: det som varit jeansblått och t-shirtvitt var en lila helkostym och en vit skjorta med lila krås på bröstet.
’
Men det var nog ljuset som fick allt att tyckas förändrat. Han stod nämligen under en väldig palm som pulserade av självlysande växtsafter.
’
X.
Felix hade tagit av sig kepsen, han svettades liksom jag, även om det inte var särskilt varmt. Färgerna var för nerverna som starka kryddor för smaken. ”Men berätta vad du heter, åtminstone”, sade jag. Mannen i lila såg fundersam ut. ”Tja, om ni måste kalla mig något, så… Cogito?”
’
Det här var för mycket, nästan pinsamt – en galning under en självlysande jättepalm på torget i Mariestad? Mellan oss sprack en gatusten som ett frö och en fossilblomma växte knakande fram. Jag var förbryllad, upprörd, rodnande.
’
Mannen i lila verkade se oss båda i ögonen samtidigt. ”Låt mig säga att ni är fel ute i era filosofiska funderingar. Men de är intressanta att tänka på. Jag ska visa er en sak.”
’
Jättepalmen började pulsera som ett hjärta, blommor och slingerväxter vajade runt oss, växte jäsande och osunt till sig. Något kittlade mig vid benet, jag sparkade nervöst bort det – en rosa ros som vuxit upp och ömsint slingrat sina blad runt mitt ben. Den satte sig på rännstenen och slokade.
’
Larver krälade, blev kokonger, blev fjärilar och trollsländor – blev död och förmultnelse och nya blommor och larver. Livets oroliga kretsgång, ormen Oroboros som i evighet sväljer sig själv.
’
Det började värka, dunka i huvudet. Surr, fladdrande vingar, färgskiftningar… ”Hjärnan sprängs!” skrek vi simultant, jag och Felix.
’
Och Oroboros blev stinn av sin kompakta evighetsmåltid – och sprack i tusen fjällskimrande fragment i evighetens tomhet och mörker.
’
XI.
Tomhet och mörker och glödande meteorer som fångades i en kosmisk virvel, mot vars centrum vi också föll handlöst utan kroppar och vilja. Vi blåste med etern in mot det svarta ögat, som blinkade likt en mun och svalde oss till än djupare mörker och tomhet. Och nu fanns bara orden och tankarna:
’
Jag är den som lät ett plus ett bli två
Och förstår ännu inte varför
Lät energi bli lika med ljushastigheten i kvadrat
Och förstår ännu inte varför
Skall slump och nödvändighet bli universums grundval?
Jag vet ännu inte varför
Eller ska allt
sakna sanning och objektivitet?
– Jag vet bara inte varför
’
XII.
Mannen i lila blinkade ut oss i en kall tår, med ens stod vi på torget igen. Rosor och klängerväxter började sloka, fjärilar och trollsländor föll som löv till marken och palmen pulserade långsammare – mattare – långsammare…
’
”Kort sagt: jag vet inte heller”, sade mannen i lila, världens skapare, allas vår demiurg. ”Men det verkar vara just därför vi finns – ni två slashasar och jag själv – hela universum jag skapat. Det bästa, mest stabila jag hittills lyckats knåpa ihop. Inget perfekt bygge, men… bättre än ingenting?”
’
”Ska vi tacka?” sade Felix, kort och lågt. ”Om du nu är den du säger att du är…” Han såg på mig med allvar i ögonen och tittade sedan intensivt på mannen i lila: ”Kan du då svara mig på en sak? Varför var min son tvungen att födas med hjärtfel? Varför ska livet vara så jävla orättvist?”
’
Cogito verkade närmast le. ”För att det är livet.”
’
Jag gick därifrån, stapplande och halvt medvetslös. Märkte inte att Felix var borta, förrän han hann ifatt mig. Härjad, med stirrande blick också han, håret yvigt och slitet. ”Jag stannade kvar lite”, sade han.
’
”Jaha. Vad hände?”
’
”Jag sade till honom att han är en stor jävla skit!”
’
”Jaså?” sade jag förvånat.
’
”Och då sade han att det är jag också.”
’
XIII.
Det susade fortfarande som av en malström i huvudet, men jag fann mig ligga stilla och titta upp i mörkblått – en ljusnande himmel. Någon skuffade till mig.
’
Det var Felix. Han låg också där, bredvid, såg lika omtöcknad och omtumlad ut som jag kände mig. ”Vi hade båda fel, verkar det som”, sade han.
’
Jag blinkade och reste mig halvt upp. Det var en tidig sval sommarmorgon och vi låg i gräset bland dagg i Milstensparken bakom huset där Felix bodde. Eoner hade blåst genom våra hjärnvindlingar. Allt var annorlunda i världen fastän ytan var sig lik.
’
I gemensam tystnad stapplade vi mot staden. Även Felix tittade sig omkring med förundrade, undrande ögon. Kanske var det ljuset som idag spelade mer levande över väggar och tak, eller färgerna som verkade djupare och mer nyansrika än tidigare. Vi var liksom barn på nytt, i en värld att söka få grepp om ännu en gång.
’
Ett fik, Lundstedts Konditori, hade redan öppnat och vi valde som en självklarhet att äta frukost där. En fundersam halvtimme eller timme senare sade Felix: ”Sjukhuset öppnar snart. Vi kan gå dit vid åtta. Då är Emma där.”
’
Felix öppnade sin väska och höll upp den sista ölen han hade kvar. ”Den här kommer att smaka sen.”
’
XIV.
Sköterskan var vänlig och moderlig. Efter att ha stoppat om filten som täckte pojkens nakna överkropp gled hon bakom oss och väntade där tyst, men inte otåligt. Det var rörande att se hur mycket empati hon faktiskt hade.
’
Felix höll armen om sin bleka kvinna och hon höll om honom, någon meter från mig. De sade ingenting. Felix såg ut att inte förstå, förvirrad av situationen – men hans kinder blossade. Emmas ögon var svullna och röda.
’
Pojken sov oroligt med en löst ditsatt blöja, nedsövd. Ibland syntes en skymt av hans frostfärgade ögon, klarblå, suddiga och bleka, nästan vita. Respiratorn suckade rytmiskt och andades in, andades ut.
’
Detta spädbarn som jag hört så mycket om per telefon och nu för första gången fick se i verkligheten – han såg så bräcklig ut, fragil, ja, rentav ynklig. Där man öppnat hans bröstkorg syntes stora, tydliga stygn, ett snitt om femton-tjugo centimeter, sedan igentejpat med kirurgtejp. På ett så litet barn, fött för tidigt, såg det ofantligt stort ut.
’
Han var vitblek, utmattad, trött och groggy – härjad av operationen, verkade knappt på egen hand kunna andas när respiratorn snart kopplades ur. En hemsk syn. Och ändå vacker, förhoppningsfull.
’
Jag hade föreställt mig att det var illa, men inte så här illa. Och samtidigt hade Felix förklarat att detta var den enklaste hjärtoperationen av de tre som pojken skulle tvingas genomleva, tills han fyllde fyra. Om han behövde en hjärttransplantation skulle det bli än värre.
’
”Vad är det man har gjort?” viskade jag till sköterskan som stod bakom. Hon sade något till Felix och Emma för att förvissa sig om att det var okej, och drog med mig en bit ifrån.
’
”Blodet rann fel, så man har strypt flödet med ett linneband runt lungpulsådern. Sedan placerade man en goretexduk över hjärtat, som förberedelse för nästa operation. Nu har han också en tillfällig pacemaker för säkerhets skull.”
’
Felix strök pojken över huvudet. Jag frågade om jag fick röra vid honom också. Efter att ha tvått händerna med desinfektion lade jag pekfingret i hans overkligt lilla handflata.
’
Den vita handen slöt sig med oförklarlig styrka. Pojkens bröstkorg hävde sig, sänkte sig, skälvde av hjärtslag. En varelse som kämpade sig upp mot livet, mot framtiden.
’
Felix kramade sin gula, slitna keps. Sköterskan talade vänligt: ”Men operationen gick ju bra! Det bådar gott inför de kommande. Narkosen släpper under dagen så han är vaken några timmar. Och ni får komma och gå här som ni vill.”
’
Felix försökte sig på ett smärre leende men misslyckades katastrofalt, lättad men inte fri från oro.
’
XV.
Jag hade förstått om Felix valt att stanna, men han ville ändå följa mig till Mariestads busstation. Och jag var rörd. Jag tyckte synd om den kämpande lille pojken, kände medlidande med hela det fasansfulla, underbara, motbjudande och vackra universum som är vårt.
’
Jag har aldrig sörjt tårar som vuxen. Men nu sjönk vi matta ner på gräsmattan utanför polisstationen, Felix och jag.
’
Längre ner på gatan satt pensionären från inatt på rullatorn och tittade på oss.
’
XVI.
”Vad ska du göra nu när jag stuckit?” frågade jag Felix. ”Går du tillbaka till sjukhuset?”
’
”Tror jag måste hem och lägga mig. Men vi ses snart igen, Robert, eller hur?” sade han under solglasögonen och den solblekta kepsen.
’
Bussen hade kommit och dörren pyste upp. Jag måste kliva ombord. Krängde mig snart fram mellan sätena och vinkade genom rutorna. Bussen dröjde lite men började rulla.
’
Felix gick iväg medan han rotade i sin axelväska. Fick fram sista ölen, en god sak för honom.
‘
Eller kanske för någon annan. Jag såg att han gick fram till en gravt tatuerad a-lagare på en bänk och sade något. Den tatuerade verkade inte kunna svara, men de utsträckta händerna som tog emot ölen och tackade innerligt sade tillräckligt. Så även Felix påtagliga leende.
‘
58.709226
13.834757
Publicerat i Fantasy, Konst, Litteratur, Poesi, Science Fiction, Självbiografiskt, Skräck
Etiketter: 2009, Felix Frost, nostalgi, novell av Fredrik F. G. Granlund och Rickard Berghorn, Vi föds alla döende
Fredrik F. G. Granlund
