Intressant nog har Stephen King publicerat ännu en skräckdikt betitlad The Bone Church, denna gång i tidskriften Playboy samt på Playboys hemsida. Klicka här för en direktlänk. Intressant för skribenter och King-intresserade. Bra? Avgör själv. Säregen? Jo, smått.
Det var egentligen en ren slump, men jag råkade kika på kanal 5 i lördags natt. Och döm av min förvåning: en fantastikgala där man delade ut pris till bästa filmer inom fantsay/sf, och skräck.
Och nu när Marmeladkungen dessutom för inte länge sedan uttalat sig om att Drag me to Hell måste vara det här årets – och på många, många år – bästa skräckfilm. Tja. Jag är galen, och det är inte ofta jag har rätt. Här läser ni vad jag skrev den 22 september.
Filmen ifråga var till min stora glädje nominerad i mängder av kategorier: mest skrämmande kvinnliga biroll, bästa manliga huvudroll (Justin Long), och till mycket annat. De små priserna gick till ynkliga kräk till skådespelare såsom Megan Fox i Transformers 2: Revenge of the Fallen.
(Jag skriver så här eftersom denna kvinna mest bara verkar trött i filmen, det är som om hon bara är ögongodis för dagens ungdomar; och lustigt nog sade hon även under galan att hon fått en karriär tack vare Transformers-filmerna. Inte att undra på!) .
Men till min stora glädje vann Drag me to Hell pris för årets bästa skräckfilm, samt för bästa manus/regi (Ivan och Sam Raimi).
Jag ska inte säga att detta tyder på god smak från Marmeladkungens sida, för det var ju inte direkt svårt att inse att – när man i ett tidigt skede sett filmen ifråga - , men jag vill påstå att det på något plan handlar om detta.
Fantasy/fantastikorienterade onlinegemenskapen Catahya har hört av sig och bett mig att skriva artiklar, recensioner och dylikt för deras räknings skull.
Jag har precis skrivit tillbaka och ställt frågor rörande hur det går till, samt uttryckt mitt intresse och gillande. Hur det blir återstår att se – men det är stort att bli ombedd.
Jag är ett litet deprimerat as; en galen och deprimerad skribent som varit med om alldeles för mycket eller alldeles för litet; en varierad antihjälte som älskar mörker eftersom det då för mig är mest ljust; en varierad och meningslös och rädd och skrämd liten pojke i en mans kropp; en individ som är så lärd (med eller utan visdom) att jag mest bara fått frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Men det viktigaste jag kommit till insikt med är att jag FAKTISKT är en ytterst vänlig själ, som helst av allt inte vill orsaka någon annan NÅGOT ont, vare sig något fysiskt eller psykiskt. Det spelar heller ingen som helst roll vad jag tycker om personen i fråga.
Visst kan jag tycka mindre bra om vissa individer, ex när de gjort mig illa. Men . . .
Jag saknar förmågan att hata.
Den här veckan har jag insett att jag hellre tar emot skit än ger det till andra. Samt att jag verkligen upplever mig själv som mindre värd än andra, varför jag ex skulle ge mitt liv om det innebar att någon av mina vänner skulle få leva. Jag upplever mig själv såsom mindre värd än de jag umgås med.
Rätt eller fel. Det spelar ingen roll.
Jag är här och nu bara ärlig och skriver vad som för mig är sanning.
(Tänk vad jag kunde skriva här om jag inte var censurerad!)
I måndags kväll hände en så obeskrivligt svår sak att jag inte kan skriva om det, med tanke på inblandade parter. Detta resulterade dock hos undertecknad i något av ett nervöst sammanbrott. Men som tur är – och det är inte alla som har sådant lycka – var att människor i min närhet ställde upp på mig, så jag slapp att vara själv. Vem vet hur det då hade gått?
Och när jag inte trodde det kunde bli värre räddade jag en vän från att dö två gånger om under onsdagens morgon. Mannen ifråga, som ställt upp och varit med mig, talat med mig om vad som hänt, insett att jag inte borde vara ensam, drabbades av först ett, och sedan ytterligare ett epilepsianfall (eller något dylikt). Jag tvingades brotta ned honom, hålla honom, lägga honom i framsida sidoläge, torka spyor, ge honom hjärt- lungräddning när han slutade andas, samt konstgjord andning, emellanåt medan jag torkade bort fradga och spyor från dennes mun; samt medan jag sprang fram och tillbaka och ringde 112, sjukvårdsupplysningen, tre sjuksköterskor jag är bekant med samt en personlig assistent – för att få råd.
Han överlevde. Och jag vet inte hur jag ska må. Jag upplever mig såsom något mer värd nu, men har drabbats av ytterligare en svår chock, varför jag kanske inte hör av mig till er som undrar hur det är med mig på ett tag. Dessa två händelser har nämligen verkligen tärt på mitt psyke och jag har i det närmaste bara sovit sedan i torsdags morse. Min depression är inte direkt bättre trots denna heroiska, lyckade insats.
Alltså. Två chocker på ytterst kort tid. Jag kan bara inte sluta på att jag kunde rädda livet på denne man och inte på min son. Samtidigt förvånas jag över min inomboende godhet. Jag insåg under tiden att jag skulle gett livet för denna människa.
Ni som vill veta ytterligare får kontakta mig via mejl eller telefon/sms. Men det är inte helt säkert att jag orkar svara.
Att sammanfatta ganska exakt sju års författarskap och personliga framsteg inom en självvald otroligt ensam karriär som knappt inte innebär några som helst inkomster och mest bara personliga problem.
Oj! Och ursäkta nu min rumänska, för … Helvete! Det är ingen dålig jävla uppgift jag tagit på mig i detta nu. Men det kan vara psykologiskt sett lärorikt och faktiskt till och med positivt för min fortsatta psykologiska hälsa att göra detta. Självklart kommer jag att missa att skriva ut en del bedrifter jag gjort – men kanske kommer jag på det senare och kompletterar i så fall då punktlistan med mina bedrifter som författare. Om du nu undrar följer den här men längre ned.
Först må jag då säga att det här sannerligen inte blir enkelt. Nu brukar jag skriva, försöka med annorlunda saker, och i allmänhet drar jag på mig mer problem än jag borde. Jag krånglar i allmänhet till det i onödan. Och nu menar jag verkligen inte bara när jag författar. Varför gör jag detta? Även om det inte konstituerar sanningen, kanske bara utgör en liten, liten del av den, så är det enda jag själv kan svara på denna fråga att jag kräver utmaningar och i detta nu undermedvetet tvingar min egna person till att få något vettigt gjort, och, även detta undermedvetet men också intellektuellt, behöver skriva av mig och få ned lite av de framgångar jag varit med om de senaste sju åren, så att jag faktiskt själv medvetet ska kunna inse att jag faktiskt åstadkommit något positivt i mitt liv. Ja, det känns som om jag åtminstone för min egen skull behöver kräkas upp de tecken som kommer att följa. Det finns nämligen och onekligen en poäng med den här texten, ofta har jag (faktiskt) en viss poäng även om jag är svår att förstå (förutom att jag som den psykiskt sjuka människa jag de facto är ska få skriva av mig.). Ibland är jag så otroligt genomskinlig. Ibland får läsaren tänka till lite. Ibland får läsaren läsa var tredje rad. Öh. Hehe.
Men jag kan garantera att i detta nu, i denna den kanske till denna dags datum mest självutlämnande text jag hittills publicerat, tja, OM du, kära läsare, har lite tålamod och försöker ha ett öppet sinne och försöker att uppleva lite empati och förståelse för min person och läser igenom hela den text som följer och tänker efter lite så är jag rätt övertygad om att du faktiskt kommer att förstå vad jag egentligen vill få fram (bortsett från att jag anser att jag är en stor jävla skit och att jag hatar mig själv även om jag egentligen inte alls är en person som är dum och självgod och arrogant och allmänt korkad. Men det är klart. Andra kan ju uppfatta mig såsom sådan. Och ingen är perfekt. Ibland kan jag vara något av en idiot. Det kan alla. Oftast är jag dock en överidiot, i mina egna ögon totalt meningslös.
Otroligt nog med tanke på hur dum och självgod och arrogant och allmänt korkad jag är, så inser jag i sammanhanget hur dum och självgod och arrogant och korkad jag med följande text _kan_ uppfattas.
Men jag är faktiskt inte sådan.
Det enda jag verkligen kan garantera dig som läsare, något jag lovar, högtidligt och banalt, är att jag kommer att vara totalt ärlig i det som kommer att följa. Det låter väl bra? Vi har jävlar i mig alldeles för lite ärlighet i det här landet. Och åker vi utomlands, tja, det är ju till och med bäst att ljuga och då särskilt nedåt europa och säga att man kommer ifrån Norge istället för från Sverige. Ingen stor lögn, tänker du kanske? Ändock en lögn. Det är ett faktum att vi svenskar på kontinenten anses vara korkade. Och det är också ett faktum att människor, svenskar, i allmänhet är allt annat än ärliga.(ett exempel är det klassiska: Man träffar någon som frågar en: ”Hur är det”. Även om man mår dåligt, om så fysiskt eller psykiskt svarar man i allmänhet att det är okej. Hur är det själv – varpå personen som ursprungligen ställt frågan i princip gör samma sak. Det mest normala i sådan här fall är naturligtvis att åtminstone en av de två på ett eller annat sätt inte är ärlig. Och om man som jag i allmänhet är, genom åren blivit träffar någon som ställer denna fråga: ”Hur är det?” och svarar att det är åt helvete. Jag mår dåligt psykiskt och har ont i den och den kroppsdelen, lite problem med kanske hemorrojder eller dylikt och lite hosta och att jag är lite besviken och ytterst deprimerad för att min son dog för halvår sedan.
Nu drar jag förstås detta till något extremt. Det blir lite löjligt. Troligen även också väl humoristiskt. Men min poäng är kort och gott att när vi svenskar träffar varandra på ett sådant här sätt, nyktra eller onyktra spelar förstås ingen roll, så har det blivit ett socialt måste att ljuga den andre rakt upp i ansiktet (eller om man är längre, rakt ned i ansiktet). Säger man sanningen vet den andre personen inte riktigt hur situationen ska hanteras. Man väntar sig inte sådant. Blir överraskad och den fortsatta dialogen blir i allmänhet inte värst ihärdig. (Visst är det en retorisk fråga, en artig öppningsfras, konversationsstartare – men det rör sig ändock om att man far med osanning/oärlighet. Eller?)
Kära läsare. Rätta mig nu gärna om ni anser att jag har fel.
Det här för mig in på nästa ämne: hur lätt jag kan – och oftast – missuppfattas.
* * *
Jag, Fredrik F. G. Granlund, missuppfattas ofta. Det vet jag. Och när jag försöker att betrakta mig själv objektivt förstår jag varför. Människor missuppfattar mig som person. Som människa. Det jag säger. Det jag skriver. Hur jag säger det. Om jag skämtar och är för allvarlig kanske man tar åt sig. Om jag är för flamsig och menar allvar när jag säger något till någon kanske jag just därför missuppfattas. Och så vidare. Det finns många, många kontexter där en sådan klumpig och misslyckad person som undertecknad excellerar i konsten att lyckas få andra att inte förstå ett förbannat jävla dugg; alltså missuppfattas jag, tja, ibland till och med trots att det jag ämnat kommunicera faktiskt – på något sätt framgått till personen i fråga. Naturligtvis är det enklast att missuppfatta mig när jag skriver. Det här är enklare att analysera och försöka påverka och förbättra. Delvis beror det på att jag skriver snabbt och uttrycker mig klumpigt, ibland för att jag är nervös, osäker i mig själv, kanske alltför självutlämnande samt för att jag mår dåligt och ofta för att jag har druckit när jag skrivit eller sagt/kommunicerat/framhållit eller försökt förklara/påtala något specifikt. Jag är rädd för vad jag är och för vad jag inte är, för vad jag vet att jag kan bli och för vad som kan hända om jag ändrar mig, herregud, jag är till och med rädd för hur andra uppfattar mig och blir närmast mörkrädd när jag tänker på hur rädd jag är för så mycket i detta så kallade ”mitt” liv. Jag inser dock mina brister, försöker verkligen ändra mig till vad jag hoppas att andra upplever som något bättre, delvis för att själv mår bättre, men kanske främst för att få andra att må bättre och därmed på ett enklare sätt kunna stå ut med min egna person. Det är nämligen som så att jag hatar mig själv. Särskilt då jag är rädd för mig själv och för vad jag har kapacitet till att bli. Särskilt då jag inte vet vem jag är. Jag känner inte mig själv, inser detta, accepterar detta – men försöker lära känna mitt sanna jag samt förändra hela min personlighet. Jag vill nämligen så hemskt gärna veta vem jag innerst inne är och helt apropå bli en bättre människa (vad nu detta kan tänkas vara).
Jag började skriva skönlitterärt för att bli publicerad författare/poet, om jag nu inte missminner mig, 2001. Debuterade hösten 2002 i bokform (Necronomicon i Sverige. Aleph Bokförlag, 2002). Sedan mersmak. Skrev mycket. 2004 kom diktsamlingen Annorlunda men ensam (B. I. I. förlag). Sedan uppläsningar och högläsningar och inbjudningar till diverse exklusiva sammanhang (vilket jag utvecklar och skriver mer om senare, i nästa blogginlägg, vilket kommer att behandla Mariestad som stad och min erfarenhet av andra städer), och resor runtom i Sverige och kontakter med diverse redaktörer och kändisfester och en förbannad mängd erfarenheter. Poetry Slam och nya bekantskaper, insikten att jag helt enkelt inte är värst bra såsom högläsare med mikrofon, och den obehagliga insikt att till exempel Poetry Slam (i mina öron) mer handlar om humor än poesi, samt att min egen djupsinniga och nervösa själ inte klarar sig i sådan konkurrens, samt att det både finns enormt vänliga själar (ex SM-mästaren Emil Jensen som jag kom och fortfarande kommer mycket bra överens med) och diverse STORA svin – som egentligen bara kallar sig människor eller iklär sig någon slags människodräkt och som bara passar in när de är tysta. För när dessa ytterst osympatiska individer träffar någon på uppgång, eller kanske bara en nybörjare, kanske bara en kvinna, någon som kan tänkas vara ett hot, tja, då gör detta svin allt i sin makt för att skrämma/hota/psyka personen ifråga, i det här dåvarande fallet undertecknad poet; och dessutom upplever jag mig inte riktigt bekväm med att högläsa inför mycket folk med mikrofon, samt att jag har svårt att stå pressen av att samtidigt filmas av TV (SVT) och stirras sönder av diverse rikskändisar.
Ni som läser mig och kanske försöker hänga med i vad jag får publicerat kommer säkerligen tro att jag ljuger eller överdriver nu när jag skriver följande, men så är faktiskt inte fallet.
Jag har nu när jag tänker tillbaka på de senaste åren, i det här fallet tiden sedan hösten 2002 då jag debuterade i tryck som författare, i min karriär varit med om så otroligt mycket.
* * *
Visst framstår jag nu här ovan som om jag skryter! Hade jag varit du kära läsare hade jag nog blivit jävligt förbannad på den där idioten F. G. Hur kan han med? Han är ju ingen stor författare! En del av er kanske ströläst detta och helt enkelt inte tror mig. Det förstår jag verkligen om ni inte gör. Hade jag läst detta på en annan författares blogg hade jag nog själv haft svårt att tro på det. Med största sannolikhet hade nog tagit informationen i denna kvantitet med en näve havssalt. Jag ser det själv. Det ser osannolikt ut. Intressant är att jag inte är värst lycklig för dessa mina ovanstående litterära bedrifter. Jag skäms för att berätta det för folk. Det låter som att jag sedan 2002 inte gjort annat än att skriva. Så är inte fallet. Jag mår dåligt av att berätta sådant här. Anledningen till varför jag nämner det nu är att det hör till denna min bekännelse. Vi svenskar är för övrigt så otroligt pressade att ligga lågt med vad vi gjort positivt. Så även jag. Och något i detta fall extremt. Jag i det närmaste skäms för att jag har så lätt att lära mig nya saker och lyckas med sådant intellektuellt arbete som jag tar mig för eller det intellektuella fält inom vilket jag bestämmer mig för att åstadkomma något inom. Mina möjligheter är sans peur. Har själv reflekterat över det att jag om jag ville skulle kunna sätta mig någon vecka på ett bibliotek och läsa in i det närmaste vilket ämne som helst, eller kanske lära mig något underligt språk. Jag är faktiskt riktigt rädd för min intellektuella kapacitet, och det känns såsom att jag slösar med den, att jag kastar bort mitt liv på att grubbla på sådant jag skriver om nu istället för att leva livet (lite svårt, förresten, när man förlorat ett barn). Eller. Som jag skrev inledningsvis: jag är _rädd_ för den intellektuella kapacitet jag har och för den människa jag för närvarande är och för den jag kan bli. Det enda jag inom de här parenteserna kan tillägga som tillför denna text något särskilt är att jag inte annat än för stunden (i allmänhet absolut maximalt en halvtimma när jag fått reda på något positivt på listan) blivit lyckligare av dessa mina om man tänker efter faktiskt ganska så imponerande bedrifter, till och med i mina egna ögon.).
Saken är bara att jag inte är lycklig. Jag ser på mig själv och ser en misslyckad människa. Jag hatar mig själv. Tycker att jag är värdelös. (Naturligtvis vill jag inte leva så. Jag försöker självfallet att ändra denna psykiska brist hos min egna person. Men det är inte enkelt. Inte alls).
Och självklart skulle jag ge upp alla mina bedrifter, ja, mitt liv och allt jag gjort, för att få min son tillbaka.
När Vincent dog gick jag ned på knän och bad till Gud att han skulle ta mig istället. Man vet inte vad självuppoffring är innan man fått ett barn som man älskar mer än en själv. I mitt fall säger det i och för sig inte mycket då jag hatar mig själv och allt annat än älskar min egna person och inte ens känner till vem jag är. Men att vara villig att dö för en annan människa. När man är så desperat att man ber till Gud om att själv offras istället för en annan. Då inser man att man lever. Att allt det man gjort genom ens liv faktiskt inte betyder något.
Det här är för övrigt faktiskt första gången någonsin som jag radat upp mina bedrifter – och nu ska du min goda vän som läser detta inse att jag med absolut största sannolikhet misslyckats med att få med allt jag egentligen varit med om de senaste sju åren. Man minns ju inte allt, och det är faktiskt riktigt jobbigt att skriva ett så här långt och självutlämnande blogginlägg. Det ska Gudarna veta. Det ska jag veta. Och nu vet jag det.
Det är väl ingen nyhet för någon att jag har problem? Jag mår inte bra. Det är mycket i mitt liv som inte är bra. Det är väldigt mycket i mitt liv som inte är bra. Även om jag, för att nämna några saker, har min kvinna som jag älskar över allt annat och delar all sorg med, samt det faktum att jag vad jag skriver i allmänhet publiceras.
Detta kan dock naturligtvis vem som helst som är deprimerad och som äter antidepressiv medicin påpeka.
Skillnaden är att jag och min kvinna fått och sedan förlorat ett barn.
Därför särskiljer vi oss väldigt gentemot de allra flesta andra par.
Personligen mår jag för närvarande så dåligt att jag knappt ens kan skriva något här.
Men för er som undrar: jag ändrar nu min antidepressiva medicinering efter en överläkares ordination och upplever mer biverkningar än på länge. Och för er som inte varit så deprimerade att ni tvingats till att nyttja psykofarmaka kan jag kort och sammanfattande nämna att när man börjar med ett nytt läkemedel tar det minst två-tre veckor (ibland mer) innan den antidepressiva medicinen gör någon som helst effekt. Då måste man stå ut med läkemedlets biverkningar, vilket i allmänhet gör att ens depression förvärras (ex extrema självmordstankar9.
Problemet är, såsom i mitt nuvarande fall, att man i det närmaste alltid får en förstärkt depression, vilket vill säga en gravare och djupare version av det man upplevt tidigare – innan det nya läkemedlet gör någon som helst effekt.
Det gäller att stå ut.
Och det är verkligen knappt att jag gör det.
I måndags erhöll jag ett signerat recensions/författarex av Jonas Wessels debutroman Kadaverlandet.
Information från förlaget Eskapix press: ”Kadaverlandet” är Jonas Wessels debutroman. Handlingen kretsar kring Edward Theodore ”Ed” Gein som föddes den 27 augusti 1906 i La Crosse, Wiconsin. Gein blev ökänd på grund av sitt nekrofiliska beteende, vilket bland annat involverade att skinnflå offer och gräva upp lik, han dekorerade sitt hem med likdelar och skapade även kläder och möbler av deras skinn.
100 sidor
170 x 240 mm
ILLUSTRERAD I SVARTVITT
MJUKBAND
150 SEK
(Anledningen till varför jag inte skrivit om denna nyhet tidigare är, kort och ont, att jag varit – och fortfarande är – sjuk. Dessutom är även jag född den 27 augusti; samma födelsedag som Ed Gein, något jag inte visste tidigare. Jag läser för närvarande boken ifråga och recenserar den här – om allt går som det ska (eller inte ska) – inom kort.)
Författaren, Jonas Wessel, är publicerad tre gånger här på Marmeladkungen, prosadikten ”De försvann” läser ni här; Novellessän ”En gammal idiots bekännelser” här; samt novellen ”En doft av svavel” här.
Vidare kan ni läsa en del om bl.a. författaren på Eskapix hemsida, en intervju här, texter om romanen Kadaverlandet här och här, samt en text om Eskapix svåra framtid här.
Tills dess måste jag även rekommendera mina läsare att köpa senaste numret av Eskapix; men kanske främst att börja prenumera. Så gå nu in på hemsidan och beställ Eskapixböcker/romanen. Framtiden ser nämligen dessvärre ut att vara osäker för tidskriften ifråga! Så passa på att stöd tidskriften och förlaget ifråga innan det är för sent!
Joshis expanderade HPL-biografi, I Am Providence: The Life and Times of H. P. Lovecraft, vilken publiceras i två volymer, har nu fått sin egen sida hos Hippocampus Press: den finner ni här. Böckerna säljs inte separat, och kostar enligt den nuvarande hemsidan 100 dollar. Obs. Böckerna släpps inte förrän juni 2010.
En del av utgåvan (ca/troligen 250 ex) kommer att vara signerad av S. T. Joshi och försedd med skyddsfodral. Det är dock för närvarande okänt vilket pris de två volymerna kommer att ha i denna utgåva.
Ni som väntar på svar på mejl och nya blogginlägg. Jag har varit sjuk nu i en vecka och en dag. Dessutom håller jag på att förändra min antidepressiva medicinering, varför jag under de kommande två-tre veckorna lär lida av svåra biverkningar. Därav detta stiltje här.
Akolholister och absolutister gör samma misstag. De betraktar vinet som en drog och inte som en dryck.
G(ilbert) K(eith) Chesterton.
jag vet inte vem jag är.
Jag är en eller många paradoxer: en existentialist som inte har något val; en kristen polyteist som därmed bryter mot det första Budordet; en författare utan ord; en meningslös människa utan mening; en idiot savant som inte har något bättre för sig än att blogga; en knarkare utan knark; en alkoholist utan alkohol; en vansinnigt arg människa som är en uttalad pacifist och som håller detta; en människa som tar emot samhällets hjälp (OCH STRYK) utan att ta emot den; en man som försöker förändra sig men som ständigt straffar sig själv; en självdestruktiv man som bara vill vara sig själv när han inte vet vem han är; en idiot som skriver och som blir publicerad när han inte kan skriva; en meningslös individ som mest bara upplever tomhet och meningslöshet.
Jag vill slå sönder Eiffeltornet; banka sönder det lutande tornet i Pisa, slå hål i den kinesiska muren; äta upp Sfinxen i Egypten och sparka omkull pyramiden i Gaza; jag vill förstöra de gamla templen i Egypten, ja, äta upp dem med mina tänder; variera något när tänderna slitits ut, och slutligen använda mina tånaglar för att förstöra dessa vackra byggen; och jag vill spränga Globen; ja spränga de största byggnaderna i världen; jag vill variera mig, kanske till och med vara dum och glömma vem jag är för en stund och äta upp något litet monument, kanske Stonehenge, kanske de gamla ruinerna av Parthernon i Athen, eller kanske Colosseum i Rom, eller kanske Ingrid Bergmans monument i Fjällbacka, eller kanske bör jag bara pissa uran på Olof Palmes grav medan jag sjunger Du Gamla du fria. Långsamt. Det är inte enkelt att vara jag. Det är inte enkelt att vara jag.
Men vem fan är jag?
(Nästan alla hatar – eller borde hata – mig. Jag är en av dessa).
Min lista på billiga fantastikböcker är uppdaterad. Titta på detta och mina extremt låga priser! Det är åtminstone värt att kika på sidan ifråga. Ni finner listan här.
Fick under gårdagen, sängliggande i feber, den positiva nyheten att den enligt mitt tycke obehagligaste novell jag hittills skrivit inom skräckgenren antagits och kommer att publiceras i nästa nummer av tidskriften Eskapix.
Dock verkar det som att titeln kommer att förändras, vilket ger mig något att reflektera över. Skulle gärna dela med mig av den nuvarande, men då det finns en möjlighet att det ändå blir den, är det onödigt att publicera den… Om den ändras kan jag alltid återkomma med en diskussion rörande novelltiteln? Detta är en intressant tanke med tanke på titeln som ni inte får läsa just nu…
***
För övrigt fick jag under dagen även två böcker signerade av översättaren Artur Isfelt:
Robert Louis Stevensons novellsamling Tusen och fler nätter, samt G. K. Chestertons roman Notting Hills Napoleon, båda publicerade på H:ströms bokförlag. Kan inte annat än att vara nöjd.
Tusen tack, bäste Arthur och herr H:ström.
Önskar läsaren läsa mer om böckerna ifråga, samt se bilder på bokomslagen har jag skrivit om dem tidigare här.
Fick idag reda på att vår son Vincent under dagen fått en gravsten. Kommer inom kort att publicera ett kort på den här nedan, närjag erhåller -för jag orkar psykiskt personligen ännu inte att gå till graven.
Jag vet inte hur känd Michael Nystås är på Marmeladkungen, men den här skräckintresserade skribenten har varit med här ett bra tag och kommenterat blogginlägg och diskuterat med andra, tillika skickat allas eder Marmeladkung tips och kommentarer. Och efter denna essö torde han åtminstone bli känd för er som följer bloggen – det förtjänar han och texten.
Och, underligt nog, – sett till sammanhanget – driver MN – onaturligt nog – sajten Dansbandsbloggen, där han skriver om ny svensk dansbandsmusik. Det skär sig alltså totalt. Men samtidigt bevisar MN härmed att mycket divergerande intressen kan mötas och faktiskt fungera.
Michael Nystås är född i Östergötland 1971, men är numera bosatt utanför Göteborg med fru och tvillingdöttrar. Till vardags arbetar han som informatör och frilansskribent. Bl.a. har han varit synnerligen involverad i den, tyvärr, för närvarande vilande, kulturtidskriften Öppen Scen.
Det är nu minst sagt ett nöje för Marmeladkungen att kunna presentera Michael Nystås essä om djur i skräcklitteraturen, ett ämne som verkligen kan intrigera, ett ämne jag tyvärr märker att få essäister tar upp, något som förhoppningsvis kommer att ge
FEBERHETA SVARTA ÖGON
Om djur i skräcklitteraturen
Essä av: Michael Nystås
1. Ett förspel om rädsla
Det mest skrämmande kanske inte är det som syns, utan det som inte syns eller som bara nätt och jämnt anas just utanför ögats synfält – den antydda skräcken som når djupast, in till vårt allra mest primitiva gömsle.
Douglas E Winter skriver i förordet till antologin Ondskans väsen att åsynen av en kvardröjande skugga har en mer långvarig skrämseleffekt än den text som tydligt håller fram monstret: ”När en författare väljer att använda tydliga bilder, när han blir uttrycklig i sin skräckfantasi, tillhandahåller han […] en färdig bild, och berövar därmed läsaren möjligheten att delta i skapandet.”
Men jag vill påstå att en riktigt välskriven och detaljerad beskrivning av en främmande varelses utseende kan vara nog så nervpirrande i händerna på en skicklig författare, som förmår väva in denna beskrivning i ett trovärdigt sammanhang. En av de mest skrämmande litterära scener jag vet utspelar sig i en av Stephen Kings romaner, 2002 års Drömfångare. En varelse från yttre rymden är instängd i en latrinbehållare vars lock nödtorftigt hålls nere genom att Joe ”Bävern” Clarendon sitter på det. Och till sist slipper varelsen lös …
Den utdragna kampen håller läsaren i ett gastkramande grepp över flera sidor. Beskrivningen av varelsen/tingesten/djuret får huden bokstavligen att knottra sig: ”När han till slut tog sig upp såg han någonting klamra sig fast vid dörrkarmen, ungefär halvvägs upp från golvet. Det såg ut som något slags vanskapt vessla – utan ben men med en tjock, gyllenröd svans. Något riktigt huvud hade den inte, bara ett slags knöl som såg hal ut och där två feberheta svarta ögon stirrade på honom. Den nedre hälften av knölen sprack upp och blottade ett näste av tänder.”
I förordet till antologin Svarta syner citerar Douglas E Winter den kinesiske antropologen Yi-Fu Tan: ”I varje studie av den mänskliga individen och människans samhälle är fruktan ett genomgående tema.” Det handlar ytterst om överlevnad och självbevarelsedrift och måste nödvändigtvis inte bottna i något osunt – vi vet rent instinktivt att det kan vara farligt att gå ensam genom en mörklagd park.
Den amerikanske författaren Stephen King är i något högre grad än sin kollega Dean R Koontz förknippad med övernaturliga inslag och inslag av skräck i sina böcker. King har heller aldrig varit intresserad av att dölja sin kärlek till skräcklitteraturen, utan har i otaliga förord till egna och andras novellantologier berättat om sitt genuina intresse för den makabra och fantastiska litteraturen.
I ex. förordet till antologin Dödsbädden skriver han om hur ”tillvarons fina struktur ibland med chockerande plötslighet kan lösa upp sig.” Detta är också mycket av Stephen Kings signum, förmågan att i de mest vardagliga situationer smyga in moment av oro och skräck. Personerna i hans berättelser är oftast helt vanliga, alldagliga människor, som utsätts för övernaturliga upplevelser. I samma förord liknar King rädslan vid en död kropp under ett lakan. Det är skräckens konturer, skräckens form, menar han: ”Vi är rädda för kroppen under lakanet. Det är vår kropp. Och den stora lockelsen i skräckhistorierna som berättats genom tiderna är, att de tjänar som en slags förövning inför vår egen död.” Några år senare skriver han i Dödsdansen att ”skräcklitteratur är en kall beröring mitt i det välbekanta.”
I den mer än tusen sidor tjocka romanen Det (filmatiserad 1990) har den uråldriga onda kraften förmågan att anta vilken skepnad den önskar, och uppträder sålunda som allt från jättespindel till groteskt sminkad clown. Det är i själva verket en uråldrig gud från en främmande värld, med egenskapen att kunna känna av och materialisera sig som det som lurar i våra mörkaste mardrömmar, vare sig det är insekter, råttor eller vandrande lik från graven. King har sagt att han med Det ville samla alla monster som någonsin funnits i historien till en sista drabbning. ”Kanske alla monstren som vi var rädda för som barn, Frankenstein och Varulven och Mumien, de kanske var verkliga. Tillräckligt verkliga för att döda de ungar som påstods ha fallit ner i grusgropar eller drunknat i sjöar”, skriver han i novellen ”Monstret i garderoben”.
Don Herron skriver i essäsamlingen Reign of fear, som diskuterar Stephen Kings författarskap på olika nivåer, att King hämtade inspiration till Det från trollet under bron i folksagan om de tre bockarna Bruse. En intressant tanke. Sedan hävdar Thomas M Disch i artikeln ”The king and his minions” att Kings styrka ligger i att han aldrig svikit sin egen uppfattning om eller känsla för vad som är ”fearful, fearfuler, fearfulest”, med andra ord det som skrämmer oss mest. King har till och med låtit publicera en topplista över de tio mest skrämmande företeelserna i livet, en lista som för första gången förekom i ett förord han skrev till antologin Kingdom of fear. Djur – ormar, råttor och insekter – förekommer på tre av de tio platserna. Listan toppas av mörkrädsla. På de övriga platserna finns rädsla för ”klafsande saker”, missbildningar, trånga utrymmen, döden och rädsla för andra. En kategori heter ”annat”.
I artikeln ”The Cycles (Tricycles and Hogs) of Horror” diskuterar J N Williamson Stephen Kings tio-i-topplista och jämför den med en motsvarande lista över mäns och kvinnors största fobier, sammanställd av en psykologisk tidskrift. Williamson jämför Kings lista med den psykologiska tidskriftens sammanställning, och konstaterar att mörkrädsla inte finns med alls. Män är istället mest rädda för att bli kastrerade, att bli blinda, förlora alla kroppsfunktioner och ensamhet. Kvinnor fruktar vanställdhet mest, följt av blindhet, våldtäkt och ensamhet. Williamson menar dock att det går att läsa in mörkrädsla i männens rädsla för blindhet och båda könens rädsla för ensamhet. Han är alltså beredd att ge King delvis rätt.
I faktaboken Dödsdansen ägnar Stephen King över 500 sidor åt att diskutera skräck i film och litteratur. Boken är en initierad, kunnig och oavbrutet intressant guide till skräck i bok och på film från 1950-talet och fram till tidigt 1980-tal. Till det mest intressanta innehållet i boken hör de fem arketyper King lyfter fram som grundläggande för all skräcklitteratur: 1. vampyrer, 2. varulvar, 3. varelsen utan namn, 4. spöket och 5. den hemska platsen. King menar att det i någon mening är dessa fem som i olika skepnader står för skrämseleffekterna. Jag vill dock foga en sjätte arketyp till listan: djur – ty djur, (borträknat människan) är nämligen frekvent förekommande inom skräcklitteraturen, och just djur förekommer i många Stephen King-berättelser. Möss, hundar, katter, spindlar, apor, råttor – alla har destillerats genom Kings ordbehandlare och kommit ut på andra sidan, fortfarande som djur, bara lite … annorlunda.
* * *
I Wahlströms pocket-serie Kalla kårar finns verkliga klassiker inom skräcklitteraturen; många klassiska noveller översattes faktiskt här till svenska för första gången. I tidskriften Minotauren kan man i en upplysande essä av Jens Heimdahl läsa att Kalla kårar-serien var bland de första att introducera den amerikanske skräckikonen H P Lovecraft för en svensk publik. Den som känner till Lovecrafts berättelser vet att där ofta förekommer en uråldrig ondska snarare än en ondska från den natur vi känner. Lovecraft skapade en egen mytologi som i korthet innebär att världen tidigare kontrollerats av mycket gamla, men nu – i sin väntan på att återta sitt tidigare herravälde över jorden och mänskligheten – drömmande Gudar.
I Kalla kårar-serien publicerades romaner och noveller av klassiska uttolkare av det övernaturliga och det groteska, som t. ex. H P Lovecraft, Edgar Allan Poe, William Hope Hodgson, Ambrose Bierce, Robert A Heinlein, Ray Bradbury, L Ron Hubbard och Algernon Blackwood, sida vid sida med förnyare och förvaltare som John Wyndham, Jack Finney, Robert Bloch, James Herbert och Richard Matheson. Men i serien återfinns också lite mer oväntade namn såsom t. ex. Guy de Maupassant, Charles Dickens, Nikolaj Gogol, och Franz Kafka.
2. Berättelser om spindlar
En klassisk berättelse om spindlar är H G Wells ”The valley of the spiders”. Wells är mest känd för romaner som The island of Dr Moreau och Världarnas krig, men ”The valley of the spiders” är en pärla.
Tre män jagar tre förrymda fångar in i en mystisk dal, och slås först av den totala tystnad som där råder. Det är stilla som i en målning, konstaterar männen. Men sakta kommer brisen, vinden blir starkare, och det den för med sig är hämtat direkt från männens värsta mardrömmar: enorma maskrosbollar fulla med spindlar, tusentals, miljontals: ”A long and clinging thread fell across his face, a gray streamer dropped about his bridle arm, some big, active thing with many legs ran down the back of his head.” De är i spindlarnas dal. Spindlarnas ankomst förebådas av en flyende, galen hund som rusar blint bort från de annalkande insekterna. Den föregående tystnaden bildar också en stark kontrast till det som händer sen. När jag läser att spindlarna är stora som halva handen på en fullvuxen man, tittar jag på min egen hand – och ryser.
* * *
Richard Mathesons Spindeln (Kalla kårar 8), senare återutgiven som Den krympande mannen, är en numera klassisk berättelse om en man som krymper exakt 3,6 millimeter om dagen. I takt med att han blir allt mindre förvandlas företeelser som förr syntes så vardagliga till dödliga hot. Innan romanen är slut har han tvingats fly från familjens katt, en sparv och en för honom abnormt stor spindel.
* * *
Stephen Kings långnovell/kortroman Dimman (mästerligt filmatiserad såsom The Mist, 2007) handlar om en dimma som kommer in över New England, och en grupp människor som barrikaderar sig i ett varuhus för att skydda sig mot de okända hot som lurar inne i dimman.
Mot slutet lyckas de fly och jagas då av en spindelliknande varelse: ”Den hade sex ben, det vet jag; huden på den var skiffergrå och övergick till mörkbrunt här och var [...]. Huden var mycket rynkig och fårad, och vid den hängde tjogvis, hundratals av de där skära insekterna med stjälkögonen.” Kings beskrivning är hårresande. Varelsens ben är ”tornliknande” och de lämnar hål i asfalten, ”så djupa att jag inte kunde se botten”.
3. Berättelser om katter
I en antologi med skräckberättelser om katter – Twists of the tale – ger redaktören Ellen Datlow en fyllig och intressant bakgrundshistorik. Hon talar bland annat om katt- och hundmänniskor och vilka bilder vi får när vi tänker på dessa vanligt förekommande sällskapsdjur. Hundar ger associationer som lojalitet, lydnad och gladlynthet – medan katter får oss att tänka på egenskaper som egensinne, egoism och mystik.
Katternas historia är egendomlig – genom århundradena har de varit vilda djur, husdjur, dyrkade som gudar, avskydda och brända på bål. I det gamla Egypten var katten en helig fruktbarhetssymbol i skepnad av gudinnan Bubastis. Den tidiga kristendomen fortsatte att bejaka kattens heliga egenskaper: ”An old Italian legend even claims that a cat gave birth in the stable the same time Mary did”, skriver Datlow.
Tiderna förändrades och katterna försågs med mer negativa egenskaper. Kristna konstnärer målade in en katt vid Judas fötter på tavlor av den sista nattvarden. Under 1200-talet demoniserades katten än mer i samband med den våg av häxprocesser som drog genom Europa. Katterna misstänkliggjordes genom sina ögonpupillers smala form och sina nattliga vanor: ”Atrocities were commonly committed: on St. John’s Day, all over Europe, cats were put into sacks and baskets and burned in bonfires”, berättar Datlow.
På 1630-talet protesterade arbetare i Paris mot för låga löner genom att genomföra en stor kattmassaker, och det begicks i Frankrike grymheter mot katter långt in på 1700-talet. När drottning Elizabeth I kröntes tillverkades en flätad staty av påven och bars i procession genom Paris. I statyns hålrum placerades en mängd levande katter. Efter paraden brändes statyn makabert nog på bål, med alla katterna kvar inuti. Deras ångestskrin tolkades som djävulens vrål i den helige faderns kropp.
I slutet av 1700-talet började katternas villkor på nytt bli bättre, och bilden av dem blev mer positiv. Katterna romantiserades: konstnärer började avbilda dem i sina målningar, damer i societeten började hålla sig med katter och organisationer för katter och andra djurs rättigheter bildades, och i ett längre perspektiv stiftades som bekant särskilda djurrättslagar. Men sin mystiska aura lyckas katterna nog aldrig skaka av sig. Det är fortfarande en lockande tanke att katter skulle ha magiska egenskaper.
* * *
Twists of the tale (notera den fyndiga titeln) samlar en rad goda skräckberättelser om katter, skrivna av så vitt skilda författare som Stephen King, Joyce Carol Oates och William S Burroughs.
Oates, ofta nämnd i Nobelprissammanhang, bidrar med berättelsen ”Nobody knows my name”. Basen i den är den gamla folktron om att katter stjäl barns och gamla människors andedräkt i sömnen. Katten introduceras redan i berättelsens andra mening med en skrämmande underton: ”She understood that there was danger even before she saw the cat with thistledown gray fur like breath, staring at her, eyes tawny golden and unperturbed, out of the bed of crimson peonies.” I huvudpersonen Jessicas ögon får katten närmast mänskliga egenskaper, och hon tycker sig se hur den mimar hennes namn med munnen. Oates berättar helt ur barnets synvinkel, och det är stundtals svårt att skilja dröm från verklighet. Kanske är hela novellen en lång dröm?
”Nobody knows my name” handlar om den brådmogna nioåriga flickan Jessica, som plågas av en förtärande svartsjuka gentemot sin nyfödda lillasyster. Jessicas föräldrar försummar henne och har bara ögon för den lilla babyn. Jessica avlyssnar samtal när föräldrarna talar om hur mycket mer de älskar sin lilla flicka än henne.
Jessicas rädsla för att inte längre vara älskad av sina föräldrar genomsyrar texten. Hon tänker hela tiden på vad föräldrarna vill att hon ska säga, på hur de vill att hon ska vara. Vi hör vad hon svarar, men får samtidigt veta vad hon skulle vilja säga dem: ”Or were they just pretending? – with adults, so much was phony and outright lying, but you dared not ask. For then they would know that you know. And they would cease to love you.”
Lillasystern är en främmande varelse för Jessica. Den långhåriga perserkatten blir hennes förtrogna, och den blir allt djärvare och börjar ta sig in i huset om nätterna. Jessica vaknar en natt av att katten trycker sin nos mot hennes mun, som för att kväva henne. Och sen ger den sig på babyn. Katten ger aldrig mer än ett kurrande ifrån sig, smyger bara ljudlöst fram över sidorna, runt huset, bland buskarna. Som ett kusligt spöke.
Efteråt frågar man sig vem det egentligen var som gav sig på den nyfödda. Var det katten? Eller var det Jessica?
* * *
Även Stephen King använder sig av myten om att katter stjäl människors andedräkt när de sover. Hans berättelse i antologin heter ”The cat from hell” (filmatiserad 1990 i Tales from Darkside – the Movie). Det är en raffinerad historia om en gammal man, Drogan, som lejer en yrkesmördare för att röja undan en katt. ”’I want you to make a kill,’ the old man said. […]‘I understand that is what you do.’ [...] ‘Who do you want hit?’ […] ‘Your victim is right behind you.’” Halston, snurrar runt med draget vapen och står öga mot öga med en vanlig katt. Men det är givetvis ingen vanlig katt. Förutom att den har ett säreget utseende – ansiktet är hälften vitt och hälften svart – har den dödat tre personer i uppdragsgivarens hushåll.
Drogan var tidigare chef för ett läkemedelsbolag som utförde grymma djurförsök på katter, så kanske har vi här ett exempel på en naturens raffinerade hämnd. Det absurda i situationen går inte att komma från. Katten dök bara upp en dag, sju månader tidigare, och installerade sig i huset. Först satte den ”krokben” för Drogans syster så att hon ramlade nerför en trappa och slog ihjäl sig. Sent en natt kvävde den systerns väninna i sömnen. Och den har förorsakat en bilolycka på väg till sin egen avlivning hos veterinären – i vilken bilens förare, Drogans åldrige butler Dick Gage, dog. Och som Stephen King uttrycker det: ”On the day Dick Gage was buried […]. Just like the old song says. The cat came back”.
Halston är först skeptisk. Alla tre dödsfallen skulle faktiskt kunna röra sig om tillfälligheter. Men denne yrkesmördare får snart anledning att kraftigt omvärdera sin uppfattning om katten från helvetet.
* * *
Stephen Kings Jurtjyrkogården är i grund och botten en roman om vår rädsla för döden. Det är berättelsen om familjen Creed som flyttar in i ett hus intill en vältrafikerad landsväg. Inte långt från huset ligger en övergiven djurkyrkogård, och ytterligare ett stycke bakom den ligger en gammal indiansk begravningsplats. På denna råder magiska krafter: den som begravs där återvänder från de döda, men inte riktigt som sig själv…
Fasorna börjar när dottern Ellies katt, Church, blir påkörd på vägen bredvid. King har då ansträngt sig för att beskriva hur älskad Church är, detta givetvis för att förlusten ska kännas desto mer: ”Ellie brukade se på Church med ett uttryck av kärlek som var så innerlig att den nästan gjorde ont.”
Fadern bestämmer sig, utan att berätta för någon att katten har dött, för att begrava kadavret på indianernas begravningsplats. Några dagar senare kommer katten tillbaka till familjen, men något förvandlad. Churchs återkomst från de döda blir än mer chockartad eftersom han innan beskrivits som juvelen bland katter, den perfekta katten, den oändligt omtyckta. ”From having been the beau ideal of cattiness, Church degenerates into a sluggish, surly scavenger; not at all a demonic cat, just spoiled meat”, skriver Thomas M Disch Reign of fear.
King utnämner i för övrigt i Dödsdansen just katten till det mest skrämmande däggdjuret av alla: ”[...] detta djurrikets amoraliska revolverbandit”, skriver han. Genom att låta en vanlig katt återvända från de döda bygger King i romanen skickligt upp stämningarna och använder djuret som en försmak av den verkliga skräcken, den som ska komma: vad händer när en människa begravs på samma plats? Och, just det ja, människan är också ett djur.
4. Berättelser om hundar
Dean R Koontz har haft och har fortfarande en förkärlek för hundar. Under åren har ett närmast obligatoriskt persongalleri utkristalliserats i Koontz romaner: en man och en kvinna tillsammans med en hund – och eventuellt också ett barn – på flykt undan en ansiktslös statlig organisation. Hundar förekommer frekvent i hans böcker och fungerar både som spänningsskapande element och som symboler för trygghet, eftersom många av hans hundar är precis som vi vill att de ska vara, älskvärda, trofasta och snälla. I The Dean Koontz Companion får han frågan “what about dogs?” och svaret blir minst sagt kryptiskt: “They have four feet, tails and fur. And while virtually any dog will die to protect his master, it’s not a good idea to let them drive cars.“
* * *
Psykopaten är en av Koontz starkare böcker. Här är hundarna onda mördarmaskiner med svartblänkande huvuden som rör sig reptilsnabbt när de skannar av omgivningen. De är i tjänst hos den ovanligt utstuderade seriemördaren Edgler Foreman Vess, som i sin källare håller en vacker, 16-årig flicka fången.
Men hundarna hos Koontz är aldrig onda av naturen, utan antingen offer för vetenskapliga experiment eller, som här, för en samvetslös psykopats dressyr.
Ett utmärkt exempel på Koontz goda hund, som också förblir god berättelsen igenom märker man i Väktare där två djur rymt från ett hemligt laboratorium: en Golden Retriever och en … ska vi säga … mer namnlös varelse, kallad The Outsider. Som en följd av de experiment hunden utsatts för har den utvecklat sin intelligens och kan kommunicera med människan, vilket i boken sker med hjälp av Alfapetbrickor. (Boken filmatiserades för övrigt 1988, oerhört dåligt ska tilläggas, under originalboktiteln Watchers. Kan inte rekommenderas.).
* * *
Ett av Dean Koontz djärvaste berättartekniska grepp kom i romanen Draktårar, för här låter han delar av handlingen återberättas ur en hunds synvinkel, en berättarteknik som blev mycket uppmärksammad när boken först publicerades. Delar av händelseförloppet återberättas alltså ur hundens synvinkel i en rad kapitel med ett helt annat tilltal och fokus, där hunden Woofers till synes irrationella beteende får sin förklaring. Språket byter karaktär när Woofer för ordet, meningarna blir delvis kortare, dofter, ljud, synintryck och rörelser framträder tydligare och blir viktigare. Tempot ökar, pulsen stiger: ”Död mus. Intressant. Död mus som ligger och ruttnar i rännstenen. Öppna ögon. De små tänderna är blottade. Intressant.” Detta är, enligt Charles De Lint, i essän ”The Heart of the Tictock Man, ett grepp som vi inte sett sedan Stephen Kings Cujo. Koontz tar det enligt min mening ett steg längre.
I boken skjuter poliserna Harry Lyon och Connie Gulliver ihjäl en man i självförsvar, men står innan dagens slut inför en långt farligare motståndare – seriemördaren Ticktack, en ung man med övernaturliga egenskaper, med bl.a. förmågan att hejda tidens rörelse och att frambringa odödliga monster (Golem-figurer) enbart med tankekraft. Han vill döda poliserna, men är också ute efter den unge pojken Danny Marco och hans mor. Dannys bästa vän är den trofaste hunden Woofer, som alltså får en egen roll i boken.
Två andra berömda exempel på hundar i böcker är Richard Adams Den långa flykten, vars hela persongalleri består av djur, och Stephen Kings redan omnämnda Cujo. De Lint menar dock att Koontz i Draktårar är osedvanligt skicklig på att övertyga läsaren om att det verkligen är så här en hund tänker. Koontz fångar Woofers egenskaper som hund på ett sätt som varken är överlastat eller särskilt människolikt. Jag kan bara instämma.
* * *
Mer berömd är dock alltså Stephen Kings hund Cujo (filmatiserad 1983). Husse är pojken Brett Camber, och den storvuxne, snälle och godhjärtade Sankt Bernhards-hunden Cujo är pojkens bästa vän och största kärlek. Men allting förändras den dag Cujo förföljer en kanin ner i en håla bebodd av rabiessmittade fladdermöss: ”[...] what was once a lovable, harmless St Bernhard that wanted nothing more than to be a GOODDOG but became a BADDOG”, skriver George Beahm i sin biografi “Stephen King: America’s best-loved bogeyman”.
King skildrar likt Koontz i Draktårar händelseförloppet delvis ur hundens perspektiv. Bytet av synvinkel märks tydligast genom att människorna i boken plötsligt benämns MANNEN, POJKEN och KVINNAN, men också, precis som i Draktårar, på att ljud och dofter blir viktigare: ”Vad som betydde något var lukten som MANNEN hade. Det var en varm, härsken och rutten lukt. Det var lukten av rädsla. Stanken var outhärdligt äcklig. Plötsligt förstod han att MANNEN hade gjort honom sjuk. Han kastade sig framåt och morrandet stegrades till ett kraftigt, ursinnigt rytande.”
Sjukdomen bryter gradvis ut hos Cujo, samtidigt som tillvaron för de övriga huvudpersonerna i boken rasar samman på olika plan. Som vi ser av citatet ovan är hundperspektivet inte genomfört i sin helhet, som hos Koontz, utan den allvetande berättaren beskriver hur Cujo går till attack. Partierna är dessutom skrivna i tredje person, Koontz verbaliserar sin hunds tankar på ett helt annat sätt. Men Cujo är en spännande bok, och Kings pionjärarbete med hundperspektivet har banat väg för Dean R Koontz mer genomarbetade försök i Draktårar.
5. Berättelser om apor
I irländska spökhistorier är spöket ofta antingen människa eller djur. En av de äldsta skräckberättelserna om apor är Sheridan LeFanus kortroman Grönt te från 1869. Irländaren LeFanu är annars mest känd för den tidiga vampyrberättelsen Carmilla, som inspirerade till Bram Stokers mer kända och synnerligen klassiska Dracula.
Huvudpersonen i Grönt te är den tyske läkaren och andeforskaren Hesselius, som faktiskt är en av litteraturhistoriens första ockulta detektiver, som försöker lösa kniviga gåtor med naturvetenskapliga metoder och undersökningar. Hesselius kontaktas i boken av den unge pastor Jennings som säger sig vara förföljd av en liten svart apa med röda ögon – en apa som bara han kan se. LeFanu bygger effektivt upp spänningen genom små antydningar om Jennings hälsotillstånd, och genom beskrivningar av blickar, gester och tonfall: ”Jag noterade det nästan genast. Pastor Jennings har ett sätt att titta nedåt längs mattan, som om hans blick följde någonting som rörde sig på den.” Det är ögonkast och ansikten som rodnar förläget, och man känner att Jennings har något han vill berätta.
Jennings berättar efter mycket vånda vad som plågar honom. Men boken innehåller inte många beskrivningar av apans utseende. ”Den har bara en utmärkande egenskap: den utstrålar ondska – en ofattbar ondska”, enligt LeFanu. Allt vi får veta är att djuret är liten, svart och har röda ögon. Det är – återigen – den antydda skräcken.
Det börjar som två röda ljuspunkter i mörkret och fortsätter med att Jennings upptäcker att apan är genomskinlig – han kan sticka sitt paraply rakt igenom djuret utan att det skadas. En aura omger den, som vore den självlysande, och Jennings ser den lika tydligt i mörker som i dagsljus. Han är svårt plågad. Efterhand tar apan över en allt större del av pastorns vakna tid, apan blir mer och mer aggressiv, och Jennings söker därför hjälp hos doktor Hesselius. Möjligen alltför sent.
* * *
W W Jacobs 1800-talsnovell ”Aphanden” anses av många vara ett ovanligt starkt exempel på psykologisk skräck. Stephen King hyllar den i Dödsdansen och menar att det är en berättelse som bara antyder fasorna och just därför också mångdubblar effekten av dem hos den enskilde läsaren.
”Aphanden” är en kort novell om en mumifierad aphand med magiska krafter. Den uppfyller sin ägares tre främsta önskningar, men med oönskade konsekvenser. Berättelsen inleds med ett möte hemma hos den gamle Herbert White där Fanjunkare Morris, som för närvarande är aphandens ägare, är på besök. Missnöjd med handen ber han White slänga den i eldstaden. Det är krypande psykologisk spänning, och smått makabert när Morris berättar att aphandens förre ägare som tredje och sista önskning bad om att få dö. ”På det sättet fick jag aphanden”, konstaterar Morris torrt. Berättelsen slutar med att han ger handen till White, som, för att pröva dess krafter, önskar sig 200 pund. Dagen efter dör hans son i en arbetsplatsolycka. Ersättningen från företaget blir … 200 pund.
Whites andra önskning blir därför att sonen ska återvända från de döda. Mitt i natten skakas huset av våldsamma knackningar på ytterdörren, och Whites fru springer utom sig av förtvivlan för att öppna och släppa in det som en gång var hennes son.
Jag ska inte här spoliera nöjet för eventuella läsare genom att avslöja Whites tredje och sista önskning, men kanske kan någon gissa sig till den. ”I ’Aphanden’ är det endast fantasin som stimuleras. Läsaren utför jobbet själv”, skriver Stephen King i Dödsdansen.
6. Berättelser om råttor
I Stephen Kings novell ”Nattarbete” (filmatiserad som Graveyard Shift, 1990) konfronteras arbetarna i en fabrik med en koloni råttor i alla former och storlekar. Fabrikens källarplan ska storstädas för första gången på tolv år. Uppdraget går till huvudpersonen Hall och några kollegor.
Beskrivningen av källaren upplever man med alla sinnen, fukten nästan dryper från boksidorna. Atmosfären i berättelsen är kvävande: spindlar kryper upp på arbetarnas nackar, kackerlackor prasslar i mörkret, fladdermöss gör sporadiska utfall och nakna glödlampor dinglar från taket.
Men det är råttorna som får det att riktigt krypa i kroppen. Det talas om horder av råttor, de biter arbetarna med sylvassa tänder: ”Råttor större än Hall någonsin hade sett förr sprang överallt. Han hörde hur karlarna skrek till av avsky och skräck när råttorna flydde, varelser med stora ögon och skinande, välgödda kroppar. Hall fick syn på en best som var lika stor som en välmående sex månaders valp.”
Huvudpersonen Hall och hans kollegor upptäcker snart en lucka i golvet. Den leder ner till en hittills okänd våning, under källarplanet. Det är där de riktigt stora råttorna bor: ”Ett mjukt, nästan förväntansfullt ljud hördes: ett viskande och prasslande från tusentals tassar, djurpip.”
Råttorna är upp till en meter höga med svansar tjocka som telefonkablar. De olyckliga arbetarnas möte med råttornas drottning blir naturligtvis inget annat än ohyggligt: ”Den stora råttan fyllde upp hela flodbädden i bortre änden av det ohälsosamma gravkammarliknande utrymmet. Den liknade en stor och pulserande grå massa. Den var ögonlös och i total avsaknad av ben. Ett hemskt, kvidande läte undslapp varelsen när Hall riktade ljusstrålen mot den. Så det här var alltså själva drottningen – magna mater. Ett stort och namnlöst monster, vars avkomma en dag kanske skulle utveckla vingar.”
* * *
När vi nu ändå är inne på råttor ska jag passa på att nämna Henry Kuttners (1915-1958) debutnovell ”Råttor på kyrkogården” från 1936, vilken jag helst läser med fötterna uppdragna så långt under mig som möjligt.
Råttorna gör entré redan i första meningen, samtidigt som kyrkogårdsvaktmästaren Masson introduceras, råttlik även han, åtminstone till sitt beteende. Han ”låg i ständig fejd med råttorna”, förklarar Kuttner. ”En rattus decumanus kan ibland uppnå en längd av trettioåtta centimeter, den hårlösa skärgrå svansen då ej medräknad, men råttorna på kyrkogården var ovanligt stora också för att tillhöra det släktet. Masson hade sett skymten av flera exemplar som var lika bastanta som fullvuxna kattor.”
Kyrkogårdsvaktmästare Masson har den fula ovanan att som fritidsnöje plundra de gravar han är satt att vårda. Men en natt har råttorna hunnit före, och det är med hårt bultande hjärta man som läsare sitter på första bänk då Masson bryter upp likkistan, bara för att finna den tom - ”Vinden slog mot den vita satängklädseln” – med ett stort hål i ena gaveln. Atmosfären är verkligen stämningsfull: det är mörkt, mitt i natten, kallt och det regnar. Och i blint raseri följer den beväpnade Masson efter råttorna – som släpar liket efter sig – in i deras underjordiska gångar. Kuttners berättarteknik är så skickligt genomförd att man kan tycka sig uppleva Massons klaustrofobi när han, omgiven av jord på alla sidor, inser att han inte kan vända sig om, och att gångens tak när som helst kan rasa ner över honom. Dofterna han känner beskrivs målande, likstanken ligger tät över boksidorna. Och till sist går råttorna till attack mot honom.
Det kryper i kroppen. Jag läser med vitt uppspärrade ögon. Masson försöker freda sig genom att skjuta mot råttorna: ”Steg tassade bakom honom och han svängde ljusstrålen mot ljudet. En stor grå råtta stannade och iakttog honom. Det ryckte i de långa, stripiga morrhåren, och den sträva, nakna svansen svängde sakta från sida till sida.”
Prosan i denna debutnovell är mycket adekvat och adjektivrik. ”Råttorna på kyrkogården” är faktiskt så audiovisuellt skriven att bilderna och ljuden bokstavligen tränger sig ut ur boksidorna.
Men fasorna tar givetvis inte slut riktigt än – tvärtom, de stegras ytterligare när Masson konfronteras med ett levande lik – enligt Torsten Scheutz översättning i Stora Skräckboken (Torsten Jungstedt, red.) – en mumie som sakta krälar mot honom i underjorden, som en oseende hämnare från graven.
Slutet på berättelsen och därmed slutet för kyrkogårdsvaktmästare Masson ska jag inte avslöja, men så mycket kan jag säga som att det blir fruktansvärt, möjligen också en aning råttvist …
7. Berättelser om kackerlackor
I Stephen Kings och regissören George A Romeros episodskräckfilm Creepshow, baserad på seriealbumet King gjort tillsammans med illustratören/författaren Bernie Wrightson, finns en riktigt krypande otäck historia om insektshataren Upson Pratt som lever i en hermetiskt tillsluten och minutiöst desinficerad lägenhet. Han lyckas trots det – eller just därför – inte hålla kackerlackorna borta.
Samma känsla får jag av Thomas M Dischs novell ”The Roaches”. Här möter vi Marcia, en ung kvinna med extrem insektsfobi, särskilt för kackerlackor…” Miss Marcia Kenwell had a perfect horror of cockroaches”, lyder den klockrena öppningsmeningen.
Marcias fobi hindrar hennes dagliga liv, påverkar de arbeten hon kan klara av och vart hon kan bo. Men på något sätt förföljer kackerlackorna henne: ”They came to her – or she to them [...]”. Första gången hon stöter på dem är när hon som nyinflyttad till New York, och upptäcker dem i köket till den bokhandel där hon arbetar. ”Her chair was drawn so close to the sink that she could see the mottling of their oval, unsegmented bodies, the quick scuttering of their thin legs and the quicker flutter of their antennae. They moved randomly, proceeding nowhere, centered nowhere.”
Upplevelsen gör att Marcia utvecklar en på gränsen till osund städmani. Hon klarar sig ganska bra tills nya grannar flyttar in i lägenheten intill. Det värsta är att de slarvar med sin städning. Faktum är att de inte städar alls, och öppnar därmed för en invasion av kackerlackor i sin lägenhet. Och självklart kommer dessa charmerande insekter in i hennes lägenhet genom håligheter i väggarna.
En kväll är problemet större än någonsin och Marcia skriker åt kackerlackorna att försvinna ur hennes åsyn. Till sin stora förvåning upptäcker hon att de lyder henne. Hon kan kommunicera med kackerlackorna. Förtjust ser hon till att de får grannarna att flytta. Klättra upp på dem, täck dem, sluka dem, beordrar hon – med strålande resultat: ”Every surface, the walls, the floors, the shabby sticks of furniture, was mottly thick with Blattelae germanicae. There was more than a single thickness.” Jag blundar och känner kackerlackshuden breda ut sig över min kropp …
8. Ett smärre efterspel om skräck
Dean Koontz talar i The Dean Koontz Companion om vad som fascinerar oss i skräckberättelsen: ”We are curious about what lies beyond death, and good ghost stories, while not always philosophical or intellectual to any great degree, give the illusion of pulling back that black curtain to provide us with a glimpse of what awaits us on the other side.” Koontz menar att skräckberättelsen eller spökhistorien ingjuter hopp och förtröstan i människor om att livet inte är slut i och med döden, skänker oss förvissning om att livet har en djupare mening – att livet är mer än en biologisk olycka. Vårt oändliga behov av hopp och förtröstan får oss alltså att lockas av skräckberättelser, förutom den mer basala längtan vi har efter förströelse och underhållning.
Horror Writers Association (HWA) är en amerikansk organisation för skräckförfattare. Den bildades på 1980-talet och dess förste ordförande var just Koontz. På HWA:s webbplats kan man läsa en tänkvärd text om vad som är skräcklitteratur, skriven av dess tidigare ordförande, Joseph Nassise (han avgick 2005, men hans tänkvärda text finns kvar här. Även han skriver att skräck handlar om känslor, och att skräcklitteraturen, när vi läser den, innebär ett intrång i vår personliga trygghet och bekvämlighet. Vi blir påminda om hur lite vi egentligen vet om den tillvaro vi lever i: ”Horror has once again become primarily about emotion. It is once again writing that delves deep inside and forces us to confront who we are, to examine what we are afraid of, and to wonder what lies ahead down the road of life.”
Just att skräck är något personligt för var och en är något som de flesta verkar vara överens om.
Jonas Thente menar i Dagens Nyheter att skräcken är den djupaste känslan. Han beskriver skräck som ett behov utöver kärlek och att vi gör bäst i att inte förtränga eller bagatellisera skräcken när vi uppfostrar våra barn. ”Skräcken är bra och nödvändig. Det är oron vi bör bekymra oss för”, skriver han. Douglas E Winter är inne på samma spår: ”Skräck är en känsla. Den återfinns i all litteratur. Den är lika hemmastadd i verk av William Faulkner eller Carlos Fuentes som hos Stephen King”, skriver han i Ondskans väsen och citerar H P Lovecrafts ord om att rädsla är människans äldsta och starkaste känsla. Rickard Berghorn menar i en intervju i Svenska Dagbladet att skräcken är ett sätt att bearbeta sin egen ångest. ”Men [...] man ska läsa skräck av samma anledning som man läser annan litteratur”, uttrycker Berghorn. ”För att den är bra, helt enkelt.”
Själv är jag övertygad om att rädslan för mörkret, och det okända (onda?), som kanske gömmer sig i det, är en av människans mest djuplodande känslor, som kan spåras tillbaka till alltings början.
Frågan är bara vad som är slutet.
* * *
Litteratur
Beahm, George (1998). Stephen King: America’s best-loved bogeyman. Andrews McMeel.
Datlow, Ellen (ed.) (1996).. Twists of the tale. Dell.
Disch, Thomas M (1991). The king and his minions.. I Herron, Don (ed.): Reign of fear.. Pan Books.
Disch, Thomas M (1992). The Roaches.. I Pronzini, Bill, Malzberg, Barry N & Greenberg, Martin H (ed.): The giant book of horror stories. Magpie.
Greenberg, Martin, Gorman, Ed & Munster, Bill (1994). The Dean Koontz Companion. Headline..
Heimdahl, Jens (2003). Blind, tanketom och skrikande. Om falska citat och Lovecrafts mytologi i Sverige.. I Minotauren, n:o 19. Aleph Bokförlag: Saltsjö-Boo.
Herron, Don (1991). The summation. I Herron, Don (ed.): Reign of fear. Pan Books.
Huor, Jesper (2002). Skräckens beskyddare. I Svenska Dagbladet, 2002-02-20; http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_44397.svd
Jacobs, W. W.: Aphanden. I Jungstedt, Torsten (red): Mannen i svart. Rabén & Sjögren, 1972.
King, Stephen (1982). Cujo. Legenda.
King, Stephen (1987). Det. Legenda.
King, Stephen (1986). Dimman. I Den förskräckliga apan och andra berättelser. Legenda.
King, Stephen (2002). Drömfångare. Bra Böcker.
King, Stephen (1986). Dödsbädden. Wahlströms.
King, Stephen (1991). Dödsdansen. Wiken.
King, Stephen (1984). Jurtjyrkogården. Legenda.
King, Stephen (1986). Nattarbete. I Dödsbädden. Wahlströms.
King, Stephen (1996). The cat from hell.. I Datlow, Ellen (ed.): Twists of the tale. Dell.
Koontz, Dean (1993). Draktårar. Bra Spänning.
Koontz, Dean (1997). Psykopaten. Bra Böcker.
Koontz, Dean (1988). Väktare. Bra Spänning.
Kuttner, Henry: Råttor på kyrkogården. I Jungstedt, Torsten (red.): Stora skräckboken. Rabén & Sjögren, 1972.
LeFanu, Sheridan (2003). Grönt te. Aleph Bokförlag; Saltsjö-Boo..
de Lint, Charles (1994). The heart of the Ticktock Man. I Greenberg, Martin, Gorman, Ed & Munster, Bill (ed.): The Dean Koontz Companion. Headline.
Matheson, Richard (1993). Den krympande mannen. Bra Böcker.
Nassise, Joseph (2003). What is horror? Horror Writers Association (HWA), URL: http://www.horror.org, 2009-09-16.
Oates, Joyce Carol (1996). Nobody knows my name. I Twists of the tale. Dell.
Thente, Jonas (2003): Lite skräck har ingen dött av. I Dagens Nyheter, 2003-10-27.
Wells, H G (1992). The valley of the spiders.. I Pronzini, Bill, Malzberg, Barry N & Greenberg, Martin H (ed.): The giant book of horror stories. Magpie.
Williamson, J N. (1991). The Cycles (Tricycles and Hogs) of Horror. I Herron, Don (ed.): Reign of fear. Pan Books.
Winter, Douglas E (red.) (1989). Ondskans väsen. Legenda bokförlag.
Winter, Douglas E (red.) (1991). Svarta syner. Wahlströms bokförlag.
* * *
Essän originalpubliceras här i denna form.
Författarfotografier av:
Jan-Olof Yxell
Camilla Glimfjord
Thomas Danielsson
Författaren och fotograferna äger upphovsrätt till text och bilder.
(Blogginläggets rubrik:
Essä av: Michael Nystås. Feberheta svarta ögon. Om djur i skräcklitteraturen.)
Jag vet inte hur känd Michael Nystås är på Marmeladkungen, men den här skräckintresserade skribenten har varit med här ett bra tag och kommenterat blogginlägg och diskuterat med andra, tillika skickat alla eder Marmeladkung tips och kommentarer. Efter denna text borde han åtminstone vara känd för er som följer bloggen – det förtjänar han och texten ifråga att vara.
Och, underligt nog, – sett till sammanhanget – driver MN sajten Dansbandsbloggen.se, där han skriver om ny svensk dansbandsmusik. Det skär sig alltså totalt. Men samtidigt bevisar MN härmed att mycket divergerande intressen kan mötas och faktiskt fungera.
Michael Nystås är född i Östergötland 1971, men är numera bosatt utanför Göteborg med fru och tvillingdöttrar. Till vardags arbetar han som informatör och frilansskribent. Bl.a. har han varit synnerligen involverad i den, tyvärr, för närvarande vilande, kulturtidskriften Öppen Scen.
Det är minst sagt ett nöje för Marmeladkungen att nu kunna presentera Michael Nystås essä om djur i skräcklitteraturen, ett ämne som verkligen kan intrigera, ett ämne jag tyvärr märker att få essäister tar upp, något som förhoppningsvis kommer att ge
Feberheta svarta ögon.
Om djur i skräcklitteraturen.
Av: Michael Nystås.
1. Ett förspel om rädsla
Det mest skrämmande kanske inte är det som syns, utan det som inte syns eller som bara nätt och jämnt anas just utanför ögats synfält – den antydda skräcken som når djupast, in till vårt allra mest primitiva gömsle.
Douglas E Winter skriver i förordet till antologin ”Ondskans väsen” att åsynen av en kvardröjande skugga har en mer långvarig skrämseleffekt än den text som tydligt håller fram monstret: ”När en författare väljer att använda tydliga bilder, när han blir uttrycklig i sin skräckfantasi, tillhandahåller han […] en färdig bild, och berövar därmed läsaren möjligheten att delta i skapandet.”
Men jag vill påstå att en riktigt välskriven och detaljerad beskrivning av en främmande varelses utseende kan vara nog så nervpirrande i händerna på en skicklig författare, som förmår väva in denna beskrivning i ett trovärdigt sammanhang. En av de mest skrämmande litterära scener jag vet utspelar sig i en av Stephen Kings romaner, 2002 års ”Drömfångare”. En varelse från yttre rymden är instängd i en latrinbehållare vars lock nödtorftigt hålls nere genom att Joe ”Bävern” Clarendon sitter på det. Och till sist slipper varelsen lös …. Den utdragna kampen håller läsaren i ett gastkramande grepp över flera sidor. Beskrivningen av varelsen/tingesten/djuret får huden bokstavligen att knottra sig: ”När han till slut tog sig upp såg han någonting klamra sig fast vid dörrkarmen, ungefär halvvägs upp från golvet. Det såg ut som något slags vanskapt vessla – utan ben men med en tjock, gyllenröd svans. Något riktigt huvud hade den inte, bara ett slags knöl som såg hal ut och där två feberheta svarta ögon stirrade på honom. Den nedre hälften av knölen sprack upp och blottade ett näste av tänder.”
I förordet till antologin ”Svarta syner” citerar Douglas E Winter den kinesiske antropologen Yi-Fu Tan: ”I varje studie av den mänskliga individen och människans samhälle är fruktan ett genomgående tema.” Det handlar ytterst om överlevnad och självbevarelsedrift och måste nödvändigtvis inte bottna i något osunt – vi vet rent instinktivt att det kan vara farligt att gå ensam genom en mörklagd park.
Den amerikanske författaren Stephen King är i något högre grad än sin kollega Dean R Koontz förknippad med övernaturliga inslag och inslag av skräck i sina böcker. King har heller aldrig varit intresserad av att dölja sin kärlek till skräcklitteraturen, utan har i otaliga förord till egna och andras novellantologier berättat om sitt genuina intresse för den makabra och fantastiska litteraturen.
I ex. förordet till antologin ”Dödsbädden” skriver han om hur ”tillvarons fina struktur ibland med chockerande plötslighet kan lösa upp sig.” Detta är också mycket av Stephen Kings signum, förmågan att i de mest vardagliga situationer smyga in moment av oro och skräck. Personerna i hans berättelser är oftast helt vanliga, alldagliga människor, som utsätts för övernaturliga upplevelser. I samma förord liknar King rädslan vid en död kropp under ett lakan. Det är skräckens konturer, skräckens form, menar han: ”Vi är rädda för kroppen under lakanet. Det är vår kropp. Och den stora lockelsen i skräckhistorierna som berättats genom tiderna är, att de tjänar som en slags förövning inför vår egen död.” Några år senare skriver han i ”Dödsdansen” att ”skräcklitteratur är en kall beröring mitt i det välbekanta.”
I den mer än tusen sidor tjocka romanen Det (filmatiserad 1990) har den uråldriga onda kraften förmågan att anta vilken skepnad den önskar, och uppträder sålunda som allt från jättespindel till groteskt sminkad clown. Det är i själva verket en uråldrig gud från en främmande värld, med egenskapen att kunna känna av och materialisera sig som det som lurar i våra mörkaste mardrömmar, vare sig det är insekter, råttor eller vandrande lik från graven. King har sagt att han med ”Det” ville samla alla monster som någonsin funnits i historien till en sista drabbning. ”Kanske alla monstren som vi var rädda för som barn, Frankenstein och Varulven och Mumien, de kanske var verkliga. Tillräckligt verkliga för att döda de ungar som påstods ha fallit ner i grusgropar eller drunknat i sjöar”, skriver han i novellen ”Monstret i garderoben”.
Don Herron skriver i essäsamlingen ”Reign of fear”, som diskuterar Stephen Kings författarskap på olika nivåer, att King hämtade inspiration till ”Det” från trollet under bron i folksagan om de tre bockarna Bruse. En intressant tanke. Sedan hävdar Thomas M Disch i artikeln ”The king and his minions” att Kings styrka ligger i att han aldrig svikit sin egen uppfattning om eller känsla för vad som är ”fearful, fearfuler, fearfulest”, med andra ord det som skrämmer oss mest. King har till och med låtit publicera en topplista över de tio mest skrämmande företeelserna i livet, en lista som för första gången förekom i ett förord han skrev till antologin ”Kingdom of fear”. Djur – ormar, råttor och insekter – förekommer på tre av de tio platserna. Listan toppas av mörkrädsla. På de övriga platserna finns rädsla för ”klafsande saker”, missbildningar, trånga utrymmen, döden och rädsla för andra. En kategori heter ”annat”.
I artikeln ”The Cycles (Tricycles and Hogs) of Horror” diskuterar J N Williamson Stephen Kings tio-i-topplista och jämför den med en motsvarande lista över mäns och kvinnors största fobier, sammanställd av en psykologisk tidskrift. Williamson jämför Kings lista med den psykologiska tidskriftens sammanställning, och konstaterar att mörkrädsla inte finns med alls. Män är istället mest rädda för att bli kastrerade, att bli blinda, förlora alla kroppsfunktioner och ensamhet. Kvinnor fruktar vanställdhet mest, följt av blindhet, våldtäkt och ensamhet. Williamson menar dock att det går att läsa in mörkrädsla i männens rädsla för blindhet och båda könens rädsla för ensamhet. Han är alltså beredd att ge King delvis rätt.
I faktaboken ”Dödsdansen” ägnar Stephen King över 500 sidor åt att diskutera skräck i film och litteratur. Boken är en initierad, kunnig och oavbrutet intressant guide till skräck i bok och på film från 1950-talet och fram till tidigt 1980-tal. Till det mest intressanta innehållet i boken hör de fem arketyper King lyfter fram som grundläggande för all skräcklitteratur: 1. vampyrer, 2. varulvar, 3. varelsen utan namn, 4. spöket och 5. den hemska platsen. King menar att det i någon mening är dessa fem som i olika skepnader står för skrämseleffekterna. Jag vill dock foga en sjätte arketyp till listan: djur – ty djur, (borträknat människan) är nämligen frekvent förekommande inom skräcklitteraturen, och just djur förekommer i många Stephen King-berättelser. Möss, hundar, katter, spindlar, apor, råttor – alla har destillerats genom Kings ordbehandlare och kommit ut på andra sidan, fortfarande som djur, bara lite … annorlunda.
* * *
I Wahlströms pocket-serie Kalla kårar finns verkliga klassiker inom skräcklitteraturen; många klassiska noveller översattes faktiskt här till svenska för första gången. I tidskriften Minotauren kan man i en upplysande essä av Jens Heimdahl läsa att Kalla kårar-serien var bland de första att introducera den amerikanske skräckikonen H P Lovecraft för en svensk publik. Den som känner till Lovecrafts berättelser vet att där ofta förekommer en uråldrig ondska snarare än en ondska från den natur vi känner. Lovecraft skapade en egen mytologi som i korthet innebär att världen tidigare kontrollerats av mycket gamla, men nu – i sin väntan på att återta sitt tidigare herravälde över jorden och mänskligheten – drömmande Gudar.
I ”Kalla kårar”-serien publicerades romaner och noveller av klassiska uttolkare av det övernaturliga och det groteska, som t. ex. H P Lovecraft, Edgar Allan Poe, William Hope Hodgson, Ambrose Bierce, Robert A Heinlein, Ray Bradbury, L Ron Hubbard och Algernon Blackwood, sida vid sida med förnyare och förvaltare som John Wyndham, Jack Finney, Robert Bloch, James Herbert och Richard Matheson. Men i serien återfinns också lite mer oväntade namn såsom t. ex. Guy de Maupassant, Charles Dickens, Nikolaj Gogol, och Franz Kafka.
2. Berättelser om spindlar
En klassisk berättelse om spindlar är H G Wells ”The valley of the spiders”. Wells är mest känd för romaner som ”The island of Dr Moreau” och ”Världarnas krig”, men ”The valley of the spiders” är en pärla.
Tre män jagar tre förrymda fångar in i en mystisk dal, och slås först av den totala tystnad som där råder. Det är stilla som i en målning, konstaterar männen. Men sakta kommer brisen, vinden blir starkare, och det den för med sig är hämtat direkt från männens värsta mardrömmar: enorma maskrosbollar fulla med spindlar, tusentals, miljontals: ”A long and clinging thread fell across his face, a gray streamer dropped about his bridle arm, some big, active thing with many legs ran down the back of his head.” De är i spindlarnas dal. Spindlarnas ankomst förebådas av en flyende, galen hund som rusar blint bort från de annalkande insekterna. Den föregående tystnaden bildar också en stark kontrast till det som händer sen. När jag läser att spindlarna är stora som halva handen på en fullvuxen man, tittar jag på min egen hand – och ryser.
* * *
Richard Mathesons ”Spindeln” (Kalla kårar 8), senare återutgiven som ”Den krympande mannen”, är en numera klassisk berättelse om en man som krymper exakt 3,6 millimeter om dagen. I takt med att han blir allt mindre förvandlas företeelser som förr syntes så vardagliga till dödliga hot. Innan romanen är slut har han tvingats fly från familjens katt, en sparv och en för honom abnormt stor spindel.
* * *
Stephen Kings långnovell/kortroman ”Dimman” (mästerligt filmatiserad såsom ”The Mist”, 2007) handlar om en dimma som kommer in över New England, och en grupp människor som barrikaderar sig i ett varuhus för att skydda sig mot de okända hot som lurar inne i dimman.
Mot slutet lyckas de fly och jagas då av en spindelliknande varelse: ”Den hade sex ben, det vet jag; huden på den var skiffergrå och övergick till mörkbrunt här och var [...]. Huden var mycket rynkig och fårad, och vid den hängde tjogvis, hundratals av de där skära insekterna med stjälkögonen.” Kings beskrivning är hårresande. Varelsens ben är ”tornliknande” och de lämnar hål i asfalten, ”så djupa att jag inte kunde se botten”.
3. Berättelser om katter
I en antologi med skräckberättelser om katter – Twists of the tale – ger redaktören Ellen Datlow en fyllig och intressant bakgrundshistorik. Hon talar bland annat om katt- och hundmänniskor och vilka bilder vi får när vi tänker på dessa vanligt förekommande sällskapsdjur. Hundar ger associationer som lojalitet, lydnad och gladlynthet – medan katter får oss att tänka på egenskaper som egensinne, egoism och mystik.
Katternas historia är egendomlig – genom århundradena har de varit vilda djur, husdjur, dyrkade som gudar, avskydda och brända på bål. I det gamla Egypten var katten en helig fruktbarhetssymbol i skepnad av gudinnan Bubastis. Den tidiga kristendomen fortsatte att bejaka kattens heliga egenskaper: ”An old Italian legend even claims that a cat gave birth in the stable the same time Mary did”, skriver Datlow.
Tiderna förändrades och katterna försågs med mer negativa egenskaper. Kristna konstnärer målade in en katt vid Judas fötter på tavlor av den sista nattvarden. Under 1200-talet demoniserades katten än mer i samband med den våg av häxprocesser som drog genom Europa. Katterna misstänkliggjordes genom sina ögonpupillers smala form och sina nattliga vanor: ”Atrocities were commonly committed: on St. John’s Day, all over Europe, cats were put into sacks and baskets and burned in bonfires”, berättar Datlow.
På 1630-talet protesterade arbetare i Paris mot för låga löner genom att genomföra en stor kattmassaker, och det begicks i Frankrike grymheter mot katter långt in på 1700-talet. När drottning Elizabeth I kröntes tillverkades en flätad staty av påven och bars i procession genom Paris. I statyns hålrum placerades en mängd levande katter. Efter paraden brändes statyn makabert nog på bål, med alla katterna kvar inuti. Deras ångestskrin tolkades som djävulens vrål i den helige faderns kropp.
I slutet av 1700-talet började katternas villkor på nytt bli bättre, och bilden av dem blev mer positiv. Katterna romantiserades: konstnärer började avbilda dem i sina målningar, damer i societeten började hålla sig med katter och organisationer för katter och andra djurs rättigheter bildades, och i ett längre perspektiv stiftades som bekant särskilda djurrättslagar. Men sin mystiska aura lyckas katterna nog aldrig skaka av sig. Det är fortfarande en lockande tanke att katter skulle ha magiska egenskaper.
* * *
”Twists of the tale” (notera den fyndiga titeln) samlar en rad goda skräckberättelser om katter, skrivna av så vitt skilda författare som Stephen King, Joyce Carol Oates och William S Burroughs.
Oates, ofta nämnd i Nobelprissammanhang, bidrar med berättelsen ”Nobody knows my name”. Basen i den är den gamla folktron om att katter stjäl barns och gamla människors andedräkt i sömnen. Katten introduceras redan i berättelsens andra mening med en skrämmande underton: ”She understood that there was danger even before she saw the cat with thistledown gray fur like breath, staring at her, eyes tawny golden and unperturbed, out of the bed of crimson peonies.” I huvudpersonen Jessicas ögon får katten närmast mänskliga egenskaper, och hon tycker sig se hur den mimar hennes namn med munnen. Oates berättar helt ur barnets synvinkel, och det är stundtals svårt att skilja dröm från verklighet. Kanske är hela novellen en lång dröm?
”Nobody knows my name” handlar om den brådmogna nioåriga flickan Jessica, som plågas av en förtärande svartsjuka gentemot sin nyfödda lillasyster. Jessicas föräldrar försummar henne och har bara ögon för den lilla babyn. Jessica avlyssnar samtal när föräldrarna talar om hur mycket mer de älskar sin lilla flicka än henne.
Jessicas rädsla för att inte längre vara älskad av sina föräldrar genomsyrar texten. Hon tänker hela tiden på vad föräldrarna vill att hon ska säga, på hur de vill att hon ska vara. Vi hör vad hon svarar, men får samtidigt veta vad hon skulle vilja säga dem: ”Or were they just pretending? – with adults, so much was phony and outright lying, but you dared not ask. For then they would know that you know. And they would cease to love you.”
Lillasystern är en främmande varelse för Jessica. Den långhåriga perserkatten blir hennes förtrogna, och den blir allt djärvare och börjar ta sig in i huset om nätterna. Jessica vaknar en natt av att katten trycker sin nos mot hennes mun, som för att kväva henne. Och sen ger den sig på babyn. Katten ger aldrig mer än ett kurrande ifrån sig, smyger bara ljudlöst fram över sidorna, runt huset, bland buskarna. Som ett kusligt spöke.
Efteråt frågar man sig vem det egentligen var som gav sig på den nyfödda. Var det katten? Eller var det Jessica?
* * *
Även Stephen King använder sig av myten om att katter stjäl människors andedräkt när de sover. Hans berättelse i antologin heter ”The cat from hell” (filmatiserad 1990 i ”Tales from Darkside – the Movie”). Det är en raffinerad historia om en gammal man, Drogan, som lejer en yrkesmördare för att röja undan en katt. ”’I want you to make a kill,’ the old man said. […]‘I understand that is what you do.’ [...] ‘Who do you want hit?’ […] ‘Your victim is right behind you.’” Halston, snurrar runt med draget vapen och står öga mot öga med en vanlig katt. Men det är givetvis ingen vanlig katt. Förutom att den har ett säreget utseende – ansiktet är hälften vitt och hälften svart – har den dödat tre personer i uppdragsgivarens hushåll.
Drogan var tidigare chef för ett läkemedelsbolag som utförde grymma djurförsök på katter, så kanske har vi här ett exempel på en naturens raffinerade hämnd. Det absurda i situationen går inte att komma från. Katten dök bara upp en dag, sju månader tidigare, och installerade sig i huset. Först satte den ”krokben” för Drogans syster så att hon ramlade nerför en trappa och slog ihjäl sig. Sent en natt kvävde den systerns väninna i sömnen. Och den har förorsakat en bilolycka på väg till sin egen avlivning hos veterinären – i vilken bilens förare, Drogans åldrige butler Dick Gage, dog. Och som Stephen King uttrycker det: ”On the day Dick Gage was buried […]. Just like the old song says. The cat came back”.
Halston är först skeptisk. Alla tre dödsfallen skulle faktiskt kunna röra sig om tillfälligheter. Men denne yrkesmördare får snart anledning att kraftigt omvärdera sin uppfattning om katten från helvetet.
* * *
Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” är i grund och botten en roman om vår rädsla för döden. Det är berättelsen om familjen Creed som flyttar in i ett hus intill en vältrafikerad landsväg. Inte långt från huset ligger en övergiven djurkyrkogård, och ytterligare ett stycke bakom den ligger en gammal indiansk begravningsplats. På denna råder magiska krafter: den som begravs där återvänder från de döda, men inte riktigt som sig själv…
Fasorna börjar när dottern Ellies katt, Church, blir påkörd på vägen bredvid. King har då ansträngt sig för att beskriva hur älskad Church är, detta givetvis för att förlusten ska kännas desto mer: ”Ellie brukade se på Church med ett uttryck av kärlek som var så innerlig att den nästan gjorde ont.”
Fadern bestämmer sig, utan att berätta för någon att katten har dött, för att begrava kadavret på indianernas begravningsplats. Några dagar senare kommer katten tillbaka till familjen, men något förvandlad. Churchs återkomst från de döda blir än mer chockartad eftersom han innan beskrivits som juvelen bland katter, den perfekta katten, den oändligt omtyckta. ”From having been the beau ideal of cattiness, Church degenerates into a sluggish, surly scavenger; not at all a demonic cat, just spoiled meat”, skriver Thomas M Disch i ”Reign of fear”.
King utnämner i för övrigt i ”Dödsdansen” just katten till det mest skrämmande däggdjuret av alla: ”[...] detta djurrikets amoraliska revolverbandit”, skriver han. Genom att låta en vanlig katt återvända från de döda i ”Jurtjyrkogården” bygger King skickligt upp stämningarna och använder djuret som en försmak av den verkliga skräcken, den som ska komma: vad händer när en människa begravs på samma plats? Och, just det ja, människan är också ett djur.
4. Berättelser om hundar
Dean R Koontz har haft och har fortfarande en förkärlek för hundar. Under åren har ett närmast obligatoriskt persongalleri utkristalliserats i Koontz romaner: en man och en kvinna tillsammans med en hund – och eventuellt också ett barn – på flykt undan en ansiktslös statlig organisation. Hundar förekommer frekvent i hans böcker och fungerar både som spänningsskapande element och som symboler för trygghet, eftersom många av hans hundar är precis som vi vill att de ska vara, älskvärda, trofasta och snälla. I ”The Dean Koontz Companion” får han frågan “what about dogs?” och svaret blir minst sagt kryptiskt: “They have four feet, tails and fur. And while virtually any dog will die to protect his master, it’s not a good idea to let them drive cars.“
* * *
“Psykopaten” är en av Koontz starkare böcker. Här är hundarna onda mördarmaskiner med svartblänkande huvuden som rör sig reptilsnabbt när de skannar av omgivningen. De är i tjänst hos den ovanligt utstuderade seriemördaren Edgler Foreman Vess, som i sin källare håller en vacker, 16-årig flicka fången.
Men hundarna hos Koontz är aldrig onda av naturen, utan antingen offer för vetenskapliga experiment eller, som här, för en samvetslös psykopats dressyr.
Ett utmärkt exempel på Koontz goda hund, som också förblir god berättelsen igenom märker man i ”Väktare” där två djur rymt från ett hemligt laboratorium: en Golden Retriever och en … ska vi säga … mer namnlös varelse, kallad The Outsider. Som en följd av de experiment hunden utsatts för har den utvecklat sin intelligens och kan kommunicera med människan, vilket i boken sker med hjälp av Alfapetbrickor. (Boken filmatiserades för övrigt 1988, oerhört dåligt ska tilläggas, under originalboktiteln ”Watchers”. Kan inte rekommenderas.).
* * *
Ett av Dean Koontz djärvaste berättartekniska grepp kom i romanen ”Draktårar”, för här låter han delar av handlingen återberättas ur en hunds synvinkel, en berättarteknik som blev mycket uppmärksammad när boken först publicerades. Delar av händelseförloppet återberättas alltså ur hundens synvinkel i en rad kapitel med ett helt annat tilltal och fokus, där hunden Woofers till synes irrationella beteende får sin förklaring. Språket byter karaktär när Woofer för ordet, meningarna blir delvis kortare, dofter, ljud, synintryck och rörelser framträder tydligare och blir viktigare. Tempot ökar, pulsen stiger: ”Död mus. Intressant. Död mus som ligger och ruttnar i rännstenen. Öppna ögon. De små tänderna är blottade. Intressant.” Detta är, enligt Charles De Lint, i essän ”The Heart of the Tictock Man, ett grepp som vi inte sett sedan Stephen Kings ”Cujo”. Koontz tar det enligt min mening ett steg längre.
I boken skjuter poliserna Harry Lyon och Connie Gulliver ihjäl en man i självförsvar, men står innan dagens slut inför en långt farligare motståndare – seriemördaren Ticktack, en ung man med övernaturliga egenskaper, med bl.a. förmågan att hejda tidens rörelse och att frambringa odödliga monster (Golem-figurer) enbart med tankekraft. Han vill döda poliserna, men är också ute efter den unge pojken Danny Marco och hans mor. Dannys bästa vän är den trofaste hunden Woofer, som alltså får en egen roll i boken.
Två andra berömda exempel på hundar i böcker är Richard Adams ”Den långa flykten”, vars hela persongalleri består av djur, och Stephen Kings redan omnämnda ”Cujo”. De Lint menar dock att Koontz i ”Draktårar” är osedvanligt skicklig på att övertyga läsaren om att det verkligen är så här en hund tänker. Koontz fångar Woofers egenskaper som hund på ett sätt som varken är överlastat eller särskilt människolikt. Jag kan bara instämma.
* * *
Mer berömd är dock alltså Stephen Kings hund ”Cujo” (filmatiserad 1983). Husse är pojken Brett Camber, och den storvuxne, snälle och godhjärtade Sankt Bernhards-hunden Cujo är pojkens bästa vän och största kärlek.
Men allting förändras den dag Cujo förföljer en kanin ner i en håla bebodd av rabiessmittade fladdermöss: ”[...] what was once a lovable, harmless St Bernhard that wanted nothing more than to be a GOODDOG but became a BADDOG”, skriver George Beahm i sin biografi “Stephen King: America’s best-loved bogeyman”.
King skildrar likt Koontz i “Draktårar” händelseförloppet delvis ur hundens perspektiv. Bytet av synvinkel märks tydligast genom att människorna i boken plötsligt benämns MANNEN, POJKEN och KVINNAN, men också, precis som i ”Draktårar”, på att ljud och dofter blir viktigare: ”Vad som betydde något var lukten som MANNEN hade. Det var en varm, härsken och rutten lukt. Det var lukten av rädsla. Stanken var outhärdligt äcklig. Plötsligt förstod han att MANNEN hade gjort honom sjuk. Han kastade sig framåt och morrandet stegrades till ett kraftigt, ursinnigt rytande.”
Sjukdomen bryter gradvis ut hos Cujo, samtidigt som tillvaron för de övriga huvudpersonerna i boken rasar samman på olika plan. Som vi ser av citatet ovan är hundperspektivet inte genomfört i sin helhet, som hos Koontz, utan den allvetande berättaren beskriver hur Cujo går till attack. Partierna är dessutom skrivna i tredje person, Koontz verbaliserar sin hunds tankar på ett helt annat sätt. Men Cujo är en spännande bok, och Kings pionjärarbete med hundperspektivet har banat väg för Dean R Koontz mer genomarbetade försök i ”Draktårar”.
5. Berättelser om apor
I irländska spökhistorier är spöket ofta antingen människa eller djur. En av de äldsta skräckberättelserna om apor är Sheridan LeFanus kortroman ”Grönt te” från 1869. Irländaren LeFanu är annars mest känd för den tidiga vampyrberättelsen ”Carmilla”, som inspirerade till Bram Stokers mer kända och synnerligen klassiska ”Dracula”.
Huvudpersonen i ”Grönt te” är den tyske läkaren och andeforskaren Hesselius, som faktiskt är en av litteraturhistoriens första ockulta detektiver, som försöker lösa kniviga gåtor med naturvetenskapliga metoder och undersökningar. Hesselius kontaktas i boken av den unge pastor Jennings som säger sig vara förföljd av en liten svart apa med röda ögon – en apa som bara han kan se. LeFanu bygger effektivt upp spänningen genom små antydningar om Jennings hälsotillstånd, och genom beskrivningar av blickar, gester och tonfall: ”Jag noterade det nästan genast. Pastor Jennings har ett sätt att titta nedåt längs mattan, som om hans blick följde någonting som rörde sig på den.” Det är ögonkast och ansikten som rodnar förläget, och man känner att Jennings har något han vill berätta.
Jennings berättar efter mycket vånda vad som plågar honom. Men boken innehåller inte många beskrivningar av apans utseende. ”Den har bara en utmärkande egenskap: den utstrålar ondska – en ofattbar ondska”, skriver LeFanu. Allt vi får veta är att djuret är liten, svart och har röda ögon. Det är – återigen – den antydda skräcken.
Det börjar som två röda ljuspunkter i mörkret och fortsätter med att Jennings upptäcker att apan är genomskinlig – han kan sticka sitt paraply rakt igenom djuret utan att det skadas. En aura omger den, som vore den självlysande, och Jennings ser den lika tydligt i mörker som i dagsljus. Han är svårt plågad. Efterhand tar apan över en allt större del av pastorns vakna tid, apan blir mer och mer aggressiv, och Jennings söker därför hjälp hos doktor Hesselius. Möjligen alltför sent.
* * *
W W Jacobs 1800-talsnovell ”Aphanden” anses av många vara ett ovanligt starkt exempel på psykologisk skräck. Stephen King hyllar den i ”Dödsdansen” och menar att det är en berättelse som bara antyder fasorna och just därför också mångdubblar effekten av dem hos den enskilde läsaren.
”Aphanden” är en kort novell om en mumifierad aphand med magiska krafter. Den uppfyller sin ägares tre främsta önskningar, men med oönskade konsekvenser. Berättelsen inleds med ett möte hemma hos den gamle Herbert White där Fanjunkare Morris, som för närvarande är aphandens ägare, är på besök. Missnöjd med handen ber han White slänga den i eldstaden. Det är krypande psykologisk spänning, och smått makabert när Morris berättar att aphandens förre ägare som tredje och sista önskning bad om att få dö. ”På det sättet fick jag aphanden”, konstaterar Morris torrt. Berättelsen slutar med att han ger handen till White, som, för att pröva dess krafter, önskar sig 200 pund. Dagen efter dör hans son i en arbetsplatsolycka. Ersättningen från företaget blir … 200 pund.
Whites andra önskning blir därför att sonen ska återvända från de döda. Mitt i natten skakas huset av våldsamma knackningar på ytterdörren, och Whites fru springer utom sig av förtvivlan för att öppna och släppa in det som en gång var hennes son.
Jag ska inte här spoliera nöjet för eventuella läsare genom att avslöja Whites tredje och sista önskning, men kanske kan någon gissa sig till den. ”I ’Aphanden’ är det endast fantasin som stimuleras. Läsaren utför jobbet själv”, skriver Stephen King i ”Dödsdansen”.
6. Berättelser om råttor
I Stephen Kings novell ”Nattarbete” (filmatiserad som Graveyard Shift, 1990) konfronteras arbetarna i en fabrik med en koloni råttor i alla former och storlekar. Fabrikens källarplan ska storstädas för första gången på tolv år. Uppdraget går till huvudpersonen Hall och några kollegor.
Beskrivningen av källaren upplever man med alla sinnen, fukten nästan dryper från boksidorna. Atmosfären i berättelsen är kvävande: spindlar kryper upp på arbetarnas nackar, kackerlackor prasslar i mörkret, fladdermöss gör sporadiska utfall och nakna glödlampor dinglar från taket.
Men det är råttorna som får det att riktigt krypa i kroppen. Det talas om horder av råttor, de biter arbetarna med sylvassa tänder: ”Råttor större än Hall någonsin hade sett förr sprang överallt. Han hörde hur karlarna skrek till av avsky och skräck när råttorna flydde, varelser med stora ögon och skinande, välgödda kroppar. Hall fick syn på en best som var lika stor som en välmående sex månaders valp.”
Huvudpersonen Hall och hans kollegor upptäcker snart en lucka i golvet. Den leder ner till en hittills okänd våning, under källarplanet. Det är där de riktigt stora råttorna bor: ”Ett mjukt, nästan förväntansfullt ljud hördes: ett viskande och prasslande från tusentals tassar, djurpip.”
Råttorna är upp till en meter höga med svansar tjocka som telefonkablar. De olyckliga arbetarnas möte med råttornas drottning blir naturligtvis inget annat än ohyggligt: ”Den stora råttan fyllde upp hela flodbädden i bortre änden av det ohälsosamma gravkammarliknande utrymmet. Den liknade en stor och pulserande grå massa. Den var ögonlös och i total avsaknad av ben. Ett hemskt, kvidande läte undslapp varelsen när Hall riktade ljusstrålen mot den. Så det här var alltså själva drottningen – magna mater. Ett stort och namnlöst monster, vars avkomma en dag kanske skulle utveckla vingar.”
* * *
När vi nu ändå är inne på råttor ska jag passa på att nämna Henry Kuttners (1915-1958) debutnovell ”Råttor på kyrkogården” från 1936, vilken jag helst läser med fötterna uppdragna så långt under mig som möjligt.
Råttorna gör entré redan i första meningen, samtidigt som kyrkogårdsvaktmästaren Masson introduceras, råttlik även han, åtminstone till sitt beteende. Han ”låg i ständig fejd med råttorna”, förklarar Kuttner. ”En rattus decumanus kan ibland uppnå en längd av trettioåtta centimeter, den hårlösa skärgrå svansen då ej medräknad, men råttorna på kyrkogården var ovanligt stora också för att tillhöra det släktet. Masson hade sett skymten av flera exemplar som var lika bastanta som fullvuxna kattor.”
Kyrkogårdsvaktmästare Masson har den fula ovanan att som fritidsnöje plundra de gravar han är satt att vårda. Men en natt har råttorna hunnit före, och det är med hårt bultande hjärta man som läsare sitter på första bänk då Masson bryter upp likkistan, bara för att finna den tom - ”Vinden slog mot den vita satängklädseln” – med ett stort hål i ena gaveln. Atmosfären är verkligen stämningsfull: det är mörkt, mitt i natten, kallt och det regnar. Och i blint raseri följer den beväpnade Masson efter råttorna – som släpar liket efter sig – in i deras underjordiska gångar. Kuttners berättarteknik är så skickligt genomförd att man kan tycka sig uppleva Massons klaustrofobi när han, omgiven av jord på alla sidor, inser att han inte kan vända sig om, och att gångens tak när som helst kan rasa ner över honom. Dofterna han känner beskrivs målande, likstanken ligger tät över boksidorna. Och till sist går råttorna till attack mot honom.
Det kryper i kroppen. Jag läser med vitt uppspärrade ögon. Masson försöker freda sig genom att skjuta mot råttorna: ”Steg tassade bakom honom och han svängde ljusstrålen mot ljudet. En stor grå råtta stannade och iakttog honom. Det ryckte i de långa, stripiga morrhåren, och den sträva, nakna svansen svängde sakta från sida till sida.” Prosan i denna debutnovell är mycket adekvat och adjektivrik. ”Råttorna på kyrkogården” är faktiskt så audiovisuellt skriven att bilderna och ljuden bokstavligen tränger sig ut ur boksidorna.
Men fasorna tar givetvis inte slut riktigt än – tvärtom, de stegras ytterligare när Masson konfronteras med ett levande lik – enligt Torsten Scheutz översättning i Stora Skräckboken (Torsten Jungstedt, red.) – en mumie som sakta krälar mot honom i underjorden, som en oseende hämnare från graven.
Slutet på berättelsen och därmed slutet för kyrkogårdsvaktmästare Masson ska jag inte avslöja, men så mycket kan jag säga som att det blir fruktansvärt, möjligen också en aning råttvist …
7. Berättelser om kackerlackor
I Stephen Kings och regissören George A Romeros episodskräckfilm ”Creepshow”, baserad på seriealbumet King gjort tillsammans med illustratören/författaren Bernie Wrightson, finns en riktigt krypande otäck historia om insektshataren Upson Pratt som lever i en hermetiskt tillsluten och minutiöst desinficerad lägenhet. Han lyckas trots det – eller just därför – inte hålla kackerlackorna borta.
Samma känsla får jag av Thomas M Dischs novell ”The Roaches”. Här möter vi Marcia, en ung kvinna med extrem insektsfobi, särskilt för kackerlackor…”Miss Marcia Kenwell had a perfect horror of cockroaches”, lyder den klockrena öppningsmeningen.
Marcias fobi hindrar hennes dagliga liv, påverkar de arbeten hon kan klara av och vart hon kan bo. Men på något sätt förföljer kackerlackorna henne: ”They came to her – or she to them [...]”. Första gången hon stöter på dem är när hon som nyinflyttad till New York, och upptäcker dem i köket till den bokhandel där hon arbetar. ”Her chair was drawn so close to the sink that she could see the mottling of their oval, unsegmented bodies, the quick scuttering of their thin legs and the quicker flutter of their antennae. They moved randomly, proceeding nowhere, centered nowhere.”
Upplevelsen gör att Marcia utvecklar en på gränsen till osund städmani. Hon klarar sig ganska bra tills nya grannar flyttar in i lägenheten intill. Det värsta är att de slarvar med sin städning. Faktum är att de inte städar alls, och öppnar därmed för en invasion av kackerlackor i sin lägenhet. Och självklart kommer dessa charmerande insekter in i hennes lägenhet genom håligheter i väggarna.
En kväll är problemet större än någonsin och Marcia skriker åt kackerlackorna att försvinna ur hennes åsyn. Till sin stora förvåning upptäcker hon att de lyder henne. Hon kan kommunicera med kackerlackorna. Förtjust ser hon till att de får grannarna att flytta. Klättra upp på dem, täck dem, sluka dem, beordrar hon – med strålande resultat: ”Every surface, the walls, the floors, the shabby sticks of furniture, was mottly thick with Blattelae germanicae. There was more than a single thickness.” Jag blundar och känner kackerlackshuden breda ut sig över min kropp …
8. Ett smärre efterspel om skräck
Dean Koontz talar i ”The Dean Koontz Companion” om vad som fascinerar oss i skräckberättelsen: ”We are curious about what lies beyond death, and good ghost stories, while not always philosophical or intellectual to any great degree, give the illusion of pulling back that black curtain to provide us with a glimpse of what awaits us on the other side.” Koontz menar att skräckberättelsen eller spökhistorien ingjuter hopp och förtröstan i människor om att livet inte är slut i och med döden, skänker oss förvissning om att livet har en djupare mening – att livet är mer än en biologisk olycka. Vårt oändliga behov av hopp och förtröstan får oss alltså att lockas av skräckberättelser, förutom den mer basala längtan vi har efter förströelse och underhållning.
Horror Writers Association (HWA) är en amerikansk organisation för skräckförfattare. Den bildades på 1980-talet och dess förste ordförande var just Koontz. På HWA:s webbplats kan man läsa en tänkvärd text om vad som är skräcklitteratur, skriven av dess tidigare ordförande, Joseph Nassise (han avgick 2005, men hans tänkvärda text finns kvar här. Även han skriver att skräck handlar om känslor, och att skräcklitteraturen, när vi läser den, innebär ett intrång i vår personliga trygghet och bekvämlighet. Vi blir påminda om hur lite vi egentligen vet om den tillvaro vi lever i: ”Horror has once again become primarily about emotion. It is once again writing that delves deep inside and forces us to confront who we are, to examine what we are afraid of, and to wonder what lies ahead down the road of life.”
Just att skräck är något personligt för var och en är något som de flesta verkar vara överens om.
Jonas Thente menar i Dagens Nyheter att skräcken är den djupaste känslan. Han beskriver skräck som ett behov utöver kärlek och att vi gör bäst i att inte förtränga eller bagatellisera skräcken när vi uppfostrar våra barn. ”Skräcken är bra och nödvändig. Det är oron vi bör bekymra oss för”, skriver han. Douglas E Winter är inne på samma spår: ”Skräck är en känsla. Den återfinns i all litteratur. Den är lika hemmastadd i verk av William Faulkner eller Carlos Fuentes som hos Stephen King”, skriver han i ”Ondskans väsen” och citerar H P Lovecrafts ord om att rädsla är människans äldsta och starkaste känsla. Rickard Berghorn menar i en intervju i Svenska Dagbladet att skräcken är ett sätt att bearbeta sin egen ångest. ”Men [...] man ska läsa skräck av samma anledning som man läser annan litteratur”, uttrycker Berghorn. ”För att den är bra, helt enkelt.”
Själv är jag övertygad om att rädslan för mörkret, och det okända (onda?), som kanske gömmer sig i det, är en av människans mest djuplodande känslor, som kan spåras tillbaka till alltings början.
Frågan är bara vad som är slutet.
* * *
Litteratur
Beahm, George (1998). Stephen King: America’s best-loved bogeyman. Andrews McMeel.
Datlow, Ellen (ed.) (1996).. Twists of the tale. Dell.
Disch, Thomas M (1991). The king and his minions.. I Herron, Don (ed.): Reign of fear.. Pan Books.
Disch, Thomas M (1992). The Roaches.. I Pronzini, Bill, Malzberg, Barry N & Greenberg, Martin H (ed.): The giant book of horror stories. Magpie.
Greenberg, Martin, Gorman, Ed & Munster, Bill (1994). The Dean Koontz Companion. Headline..
Heimdahl, Jens (2003). Blind, tanketom och skrikande. Om falska citat och Lovecrafts mytologi i Sverige.. I Minotauren, n:o 19. Aleph Bokförlag: Saltsjö-Boo.
Herron, Don (1991). The summation. I Herron, Don (ed.): Reign of fear. Pan Books.
Huor, Jesper (2002). Skräckens beskyddare. I Svenska Dagbladet, 2002-02-20; http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_44397.svd
Jacobs, W. W.: Aphanden. I Jungstedt, Torsten (red): Mannen i svart. Rabén & Sjögren, 1972.
King, Stephen (1982). Cujo. Legenda.
King, Stephen (1987). Det. Legenda.
King, Stephen (1986). Dimman. I Den förskräckliga apan och andra berättelser. Legenda.
King, Stephen (2002). Drömfångare. Bra Böcker.
King, Stephen (1986). Dödsbädden. Wahlströms.
King, Stephen (1991). Dödsdansen. Wiken.
King, Stephen (1984). Jurtjyrkogården. Legenda.
King, Stephen (1986). Nattarbete. I Dödsbädden. Wahlströms.
King, Stephen (1996). The cat from hell.. I Datlow, Ellen (ed.): Twists of the tale. Dell.
Koontz, Dean (1993). Draktårar. Bra Spänning.
Koontz, Dean (1997). Psykopaten. Bra Böcker.
Koontz, Dean (1988). Väktare. Bra Spänning.
Kuttner, Henry: Råttor på kyrkogården. I Jungstedt, Torsten (red.): Stora skräckboken. Rabén & Sjögren, 1972.
LeFanu, Sheridan (2003). Grönt te. Aleph Bokförlag; Saltsjö-Boo..
de Lint, Charles (1994). The heart of the Ticktock Man. I Greenberg, Martin, Gorman, Ed & Munster, Bill (ed.): The Dean Koontz Companion. Headline.
Matheson, Richard (1993). Den krympande mannen. Bra Böcker.
Nassise, Joseph (2003). What is horror? Horror Writers Association (HWA), URL: http://www.horror.org, 2009-09-16.
Oates, Joyce Carol (1996). Nobody knows my name. I Twists of the tale. Dell.
Thente, Jonas (2003): Lite skräck har ingen dött av. I Dagens Nyheter, 2003-10-27.
Wells, H G (1992). The valley of the spiders.. I Pronzini, Bill, Malzberg, Barry N & Greenberg, Martin H (ed.): The giant book of horror stories. Magpie.
Williamson, J N. (1991). The Cycles (Tricycles and Hogs) of Horror. I Herron, Don (ed.): Reign of fear. Pan Books.
Winter, Douglas E (red.) (1989). Ondskans väsen. Legenda bokförlag.
Winter, Douglas E (red.) (1991). Svarta syner. Wahlströms bokförlag.
* * *
Essän originalpubliceras här i denna form.
Författarfotografier av:
Jan-Olof Yxell (Plats: Chalmers i Göteborg) (mn_cm.jpg)
Camilla Glimfjord (Plats: Furulund, Partille) (mtown_miny.jpg)
Thomas Danielsson (Plats: Kungsportsavenyn, Göteborg) (nystas.jpg)
Författaren (och fotograferna) äger upphovsrätt till text och bilder.
Med lite lycka har jag fått tag i och sett ett förhandsexemplar av Sam Raimi’s senaste film och kan bara konstatera att dennes Drag me to Hell bara måste vara det här årets bästa skräckfilm – åtminstone sett till årets hollywoodproduktioner – faktiskt troligen den bästa filmen inom genren på många, många år.
Regissören Sam Raimi slog som bekant igenom med kultfilmerna i Evil Dead-trilogin, men är kanske numera mest känd såsom regissören bakom Spiderman-trilogin.
Nu har denne regissör äntligen återvänt till skräckfilmsgenren med Drag me to Hell, och detta med bravur. Filmen är skriven av Sam och (brodern) Ivan Raimi, och regisserad av Sam. En del kända namn och ansikten ingår, kanske främst (ex. Justin Long från TV-serien Ed, samt – den, enligt min åsikt, riktigt bra, eller åtminstone riktigt intressanta – skräckfilmen Jeepers Creepers).
Men hur som helst måste jag utnämna den i USA nyligen släppta Drag me to Hell till 2009 års bästa Hollywoodskräckfilm. Handlingen berättas effektivt. Effekterna påminner mycket om Evil Dead-trilogin, men liknande underliggande, effektiva skräckhumor, även om det här dras till en viss gräns av mer äckel än vad vi normalt sett vant oss vid sett till Sam Raimis gränssättande. Detta är stundtals obehagligt. Och även om jag själv dessvärre lyckades lista ut tre större saker i filmen, varibland ett var hur filmen skulle sluta måste jag ändå säga att:
MARMELADKUNGEN REKOMMENDERAR!
Har haft en helt adekvat afton, lugnt med alkohol och vännerna jag varit hemma hos. Det jag förlorat har kommit åter; en påse med fiskesaker och ett brev med min sjukskrivning, färdigfrankerat, till Försäkringskassan. Jag har således sluppit den värsta ensamheten. Har glatt mig åt att min kvinna varit ute och festat utan mig, att hon haft det trevligt på egen hand. Och även jag har haft det trevligt, trots att jag tagit det lugnt.
Men så, plötligt, när hon kom hem och då vi suttit och talat om vad som hänt de senaste tre (fantastiskt trevliga) dagarna blev jag plötsligt så nedstämd. Så oerhört nedstämd. Vet inte varför. Kanske är det min depression. Kanske är jag bara sådan? Det är bara det att jag känner mig så förlorad. Som om jag faller mot något utan botten . . .
Det är inte trevligt.
